... och alltid när jag tar upp just denna kisse sjunger jag "Jag vet vad hon heter, men jag kallar henne Tess."
För det gör jag. Kallar henne Tess. När hon heter Tussilago. Logik.
tisdag 22 december 2009
Förlåt svärfamiljen, om ni tycker jag är dum på nåt sätt
Nu ska jag hänga ut min gubbes familj. Denna familj är den finaste och goaste familj man kan tänka sig. Så lik min familj. Förutom när det kommer till middagstiden. Jag är uppväxt/uppfostrad så att föräldrarna har lagat maten, vi äter tillsammans, sedan hjälps alla åt att plocka undan och diska och sånt. När vi barn blev äldre fick vi laga mat till familjen emellanåt. Och maten åts alltid ungefär vid samma tid. Har man någonstans man ska vara vid middagstid, kan man inte kräva att hela familjen ska rätta sig efter en persons önskemål och ändra feedingtime. Om de inte vill förstås. Annars får man göra egen mat.
I gubbens familj är det mamman som planerar mat. Det är mamman som lagar mat. Det är mamman som dukar bordet. Det är mamman som plockar undan och diskar alldeles själv. Och det är mamman som tydligen bjuder på efterrätt också. Det här är ju inget konstigt i hans familj. "Men morsan vill ju göra det". Öh, nej.
Och jag är lagd så att jag vill ju hjälpa till. Sån är jag. När jag bilvit bjuden på mat där vill man ju hjälpa till att plocka undan, kanske ställa in disk i diskmaskinen osv. Men gör man det tittar dom på en som om man är sjuk. Man får absolut inte hjälpa till.
Nu har jag fastnat med ett problem. Från början måste man ju gå med på att inte hjälpa till, bara för att inte verka störd. Så jag tänkte att jag skulle börja med min hjälpsamhet efter ytterligare nån middag. Nu har det gått snart ett halvår och jag hjälper fortfarande inte till, fast det kliar i händerna efter varje fikastund/middag. Men jag vet inte vart nåt ska vara, jag har ingen aning om vilka rutiner dom har (torkar dom disken med handduk eller diskställ?), diskar dom pannor i diskamaskin eller för hand, diskar dom allt på en gång, sparar de matrester eller slängs det... Hur gör dom? Jag vågar inte fråga, och jag vågar egentligen inte tränga mig på heller. Jag är rådvill och vet inte hur jag ska bete mig. Nu irrar jag mest omkring som en vilset barn. Jag backar ut ur köket försiktigt, så ingen ska märka hur ohyfsad jag är som inte hjälper till med disk. Jag skäms över mig själv.
För övrigt har jag lyckats ändra/uppfostra gubben rätt bra när det kommer till middagarna. Jag har inget emot att laga mat egentligen. Ska gubben laga mat blir det alltid, utan undantag, korv och makaroner. Eller pizza. Och jag vägrar leva på betamat.
Men jag har minsann lärt honom att hjälpa till med disk, och jag har lärt honom att torka all disk på en gång och ställa in i skåpen direkt, eftersom disk på tork i diskställ är väldigt fult. Sen går han ut med sopor utan att man måste säga till. Sen vet han t.o.m. hur tvättmaskinen fungerar.
Nu låter det som om jag går med piska och skriker på han hela tiden. Men det gör jag inte. Oftast.
Han är så duktig, min lilla stjärnelev. Det är ju inte lätt när man är kille och har haft hembiträde i 23 år. ♥.
I gubbens familj är det mamman som planerar mat. Det är mamman som lagar mat. Det är mamman som dukar bordet. Det är mamman som plockar undan och diskar alldeles själv. Och det är mamman som tydligen bjuder på efterrätt också. Det här är ju inget konstigt i hans familj. "Men morsan vill ju göra det". Öh, nej.
Och jag är lagd så att jag vill ju hjälpa till. Sån är jag. När jag bilvit bjuden på mat där vill man ju hjälpa till att plocka undan, kanske ställa in disk i diskmaskinen osv. Men gör man det tittar dom på en som om man är sjuk. Man får absolut inte hjälpa till.
Nu har jag fastnat med ett problem. Från början måste man ju gå med på att inte hjälpa till, bara för att inte verka störd. Så jag tänkte att jag skulle börja med min hjälpsamhet efter ytterligare nån middag. Nu har det gått snart ett halvår och jag hjälper fortfarande inte till, fast det kliar i händerna efter varje fikastund/middag. Men jag vet inte vart nåt ska vara, jag har ingen aning om vilka rutiner dom har (torkar dom disken med handduk eller diskställ?), diskar dom pannor i diskamaskin eller för hand, diskar dom allt på en gång, sparar de matrester eller slängs det... Hur gör dom? Jag vågar inte fråga, och jag vågar egentligen inte tränga mig på heller. Jag är rådvill och vet inte hur jag ska bete mig. Nu irrar jag mest omkring som en vilset barn. Jag backar ut ur köket försiktigt, så ingen ska märka hur ohyfsad jag är som inte hjälper till med disk. Jag skäms över mig själv.
För övrigt har jag lyckats ändra/uppfostra gubben rätt bra när det kommer till middagarna. Jag har inget emot att laga mat egentligen. Ska gubben laga mat blir det alltid, utan undantag, korv och makaroner. Eller pizza. Och jag vägrar leva på betamat.
Men jag har minsann lärt honom att hjälpa till med disk, och jag har lärt honom att torka all disk på en gång och ställa in i skåpen direkt, eftersom disk på tork i diskställ är väldigt fult. Sen går han ut med sopor utan att man måste säga till. Sen vet han t.o.m. hur tvättmaskinen fungerar.
Nu låter det som om jag går med piska och skriker på han hela tiden. Men det gör jag inte. Oftast.
Han är så duktig, min lilla stjärnelev. Det är ju inte lätt när man är kille och har haft hembiträde i 23 år. ♥.
fredag 18 december 2009
Vissa bilder kan uppfattas som stötande
I fall någon undrar hur benet mitt mår egentligen, låter jag bilden tala för sig själv.
tisdag 8 december 2009
Mycket trevligt har hänt idag
Jag har fått sovit ovanligt mycket inatt eftersom pumpåbäket lyckades hålla sig tätslutande hela natten. Ingen pyspunka här inte (ta i trä).
Jag har klippt av mig allt hår. Eller... ja... det räcker väl till axeln nu...
Jag har fått höra att gubben troligtvis blir utskriven i mitten av Januari, efter att han haft två veckors permis.
Nu måste jag bara lista ut hur jag ska kunna klara av att bo i buschen, med all världens is. Om ni tänker er världen, sen tänker ni er ett hål. I detta hål rinner hela världens vatten. Sen tänker ni er, eftersom ett hål är alltid tio grader kallare än ett ohål, att allt vatten fryser till is. Där ska jag vara, för där väljer vissa att bosätta sig. Och då kan man ju undra hur jag ska ta mig dit/till stan? Jag vågar ju knappt köra. Och hur ska jag kunna hålla koll på att gubben ("jag har aaaaaaldrig ramlat!!") har broddar och hjälm när han går omkring? Tydligen blir det avlivning om han slå skallen igen, för tre hjärnblödningar är tydligen dödsstöten för en människa. Tydligen.
Jag har klippt av mig allt hår. Eller... ja... det räcker väl till axeln nu...
Jag har fått höra att gubben troligtvis blir utskriven i mitten av Januari, efter att han haft två veckors permis.
Nu måste jag bara lista ut hur jag ska kunna klara av att bo i buschen, med all världens is. Om ni tänker er världen, sen tänker ni er ett hål. I detta hål rinner hela världens vatten. Sen tänker ni er, eftersom ett hål är alltid tio grader kallare än ett ohål, att allt vatten fryser till is. Där ska jag vara, för där väljer vissa att bosätta sig. Och då kan man ju undra hur jag ska ta mig dit/till stan? Jag vågar ju knappt köra. Och hur ska jag kunna hålla koll på att gubben ("jag har aaaaaaldrig ramlat!!") har broddar och hjälm när han går omkring? Tydligen blir det avlivning om han slå skallen igen, för tre hjärnblödningar är tydligen dödsstöten för en människa. Tydligen.
söndag 6 december 2009
Snodd och redigerad
80-talister är...
...vi som "knackade på" hos våra kompisar utan förvarning när vi ville träffa dem.
...vi som lärt oss räkna genom att räkna antal pet-flaskor som behövs pantas för att köpa 100 st 50-örestuggummin.(BUGG)
...vi som slog in skolböckerna i diverse fina omslagspapper för att vi behandlade dem med respekt.
...vi som kan skillnaden mellan discodans och tryckare.
...vi som på egen hand klippte i våra jeans innan de började säljas söndertrasade.
...vi som har sparat en blå/röd kudde fylld med märken såsom silverfisken och baddaren.
...vi som samlade på allt - främst kapsyler.
...vi som förmodligen var den sista generationen att motta hemstickade tröjor och sockar från våra far/mor-mödrar. (tråkigt?!)
...vi som på egen hand lärdes oss datorer/internet/fildelning och dessutom fick lära våra föräldrar hur de kollar sin mail.
...vi som visste skillnaden mellan att ringa billiga lokalsamtal och dyra riksamtal.Men som fort lärde om oss och sedan förjäves försökte berätta för mormor att det inte kostar en miljon att ringa till min kompis i stockholm!
...vi som trodde att vi blev rika när guldtian ersatte papperstian.
...vi som hade kvar Sovjet och tjeckoslovakien i kartboken hela grundskolan(trots att de lösts upp).
...vi som hade snurrskiva på telefonen och inte av nostalgiska själ!
...vi som fick hjälpa läraren att trycka på play på videoapparaten.
...vi som fyllde våra cykelhjul med kulor eller spelkort för att det skulle låta så mycket som möjligt när vi flög fram.
...vi som trodde att vi skulle bli rika när vi efter många år skulle sälja våra kulor, ishockeykort och pogs.
...vi som gick från altavista till google och senare Yahoo.
...vi som drack Cuba Cola och Jaffa.
...vi som läste OÄ i skolan.
...vi som var för coola för vanliga sällskapsdjur och skaffade vandrande pinnar och tesvamp.
...vi som smaskade omkring med Jenka, BUGG, Shake eller Hubba Bubba i munnen.
...vi som hade påtvingade brevvänner i grannorten.
...vi som läste Lyckoslanten.
...vi som inte fick slänga maten eftersom det fanns barn i Afrika som uppenbarligen var hungriga.
...vi som drack Sunkist ur pyramidformade förpackningar.
...vi som hade max två knappar (stora!) på vår joystick.
...vi som kallade 1:orna för ettakladdare och 2:ornna för toalettdykare.
...vi som tyckte det var värt tiden det tog att surfa med 56k-modem.
...vi som lämnade Bingolotto samtidigt som Leif Loket Olsson.
...vi som införde pizza, kebab och tacos i svensk husmanskost.
...vi som dansade så långa tryckare att vi klibbades fast i varandra.
...vi som fortfarande kan dansa Macarena till punkt och pricka.
...vi som var de första i backen med snowboard.
...vi som använde telefonkort och personsökare innan mobilernas tid.
...vi som fick förbud att använda tamagoshi på lektionerna.
...vi som använde sockiplast för att förhindra det groteska vårtspridandet.
...vi som använde jazzbyxor som finbrallor och som senare ersattes av savannbyxor.
...vi som spelade snake och tetris på datorn som små innan det dök upp på mobiltelefonen i tonåren.
...vi som fortfarande säger Domus och Stinsen istället för Coop och Ica.
...vi som var de som började med lunarstorm och vi som tog jävligt lång tid på oss innan vi hade hjärtat att sluta med det.
...vi som vara jäkligt skeptiska till MSN när det kom då ICQ faktiskt fungerade alldeles utmärkt.
...vi som har försökt att säga krankelibrankelfnatt eller killevippen för att se om det gav någon effekt.
...vi som lärde oss hantera MS Dos för att kunna spela pc-spel.
...vi som lärde känna Robert Gustavsson genom Björnes Magasin och inte Parlamentet.
...vi som går igång på "När du hör den här signalen... *pling* ...när du hör den signalen, då vet du att det är dags att vända blad. Då börjar vi...".
...vi som var tvungna att blåsa i våra nintendospel för att de i överhuvudtaget skulle fungera, teknik: kraftigt men utan salivstänk.
...vi som drev våra föräldrar galna med monotona piptrudelutter från ett hypermodernt gameboy i bilen.
...vi som i våra busringningar aldrig lyckades lika bra som Hassan gjorde på radio.
...vi som hade gameboy color med färgrannt hölje, inte färgskärm.
...vi som utan besvärliga åldersgränser sprang upp och handlade Blend Ultra (!) till våra mammor.
...vi som käkade Raider och inte Twix.
...vi som hade en hel hylla med filmer som vi spelat in från TV på kassetband.
...vi som hade bänkar med lock på.
...vi som fick de blåaste tungorna av Vira Blåtira.
...vi som fick onödigt mycket information om att vi skulle ringa 112 i stället för 90 000.
...vi som "knackade på" hos våra kompisar utan förvarning när vi ville träffa dem.
...vi som lärt oss räkna genom att räkna antal pet-flaskor som behövs pantas för att köpa 100 st 50-örestuggummin.(BUGG)
...vi som slog in skolböckerna i diverse fina omslagspapper för att vi behandlade dem med respekt.
...vi som kan skillnaden mellan discodans och tryckare.
...vi som på egen hand klippte i våra jeans innan de började säljas söndertrasade.
...vi som har sparat en blå/röd kudde fylld med märken såsom silverfisken och baddaren.
...vi som samlade på allt - främst kapsyler.
...vi som förmodligen var den sista generationen att motta hemstickade tröjor och sockar från våra far/mor-mödrar. (tråkigt?!)
...vi som på egen hand lärdes oss datorer/internet/fildelning och dessutom fick lära våra föräldrar hur de kollar sin mail.
...vi som visste skillnaden mellan att ringa billiga lokalsamtal och dyra riksamtal.Men som fort lärde om oss och sedan förjäves försökte berätta för mormor att det inte kostar en miljon att ringa till min kompis i stockholm!
...vi som trodde att vi blev rika när guldtian ersatte papperstian.
...vi som hade kvar Sovjet och tjeckoslovakien i kartboken hela grundskolan(trots att de lösts upp).
...vi som hade snurrskiva på telefonen och inte av nostalgiska själ!
...vi som fick hjälpa läraren att trycka på play på videoapparaten.
...vi som fyllde våra cykelhjul med kulor eller spelkort för att det skulle låta så mycket som möjligt när vi flög fram.
...vi som trodde att vi skulle bli rika när vi efter många år skulle sälja våra kulor, ishockeykort och pogs.
...vi som gick från altavista till google och senare Yahoo.
...vi som drack Cuba Cola och Jaffa.
...vi som läste OÄ i skolan.
...vi som var för coola för vanliga sällskapsdjur och skaffade vandrande pinnar och tesvamp.
...vi som smaskade omkring med Jenka, BUGG, Shake eller Hubba Bubba i munnen.
...vi som hade påtvingade brevvänner i grannorten.
...vi som läste Lyckoslanten.
...vi som inte fick slänga maten eftersom det fanns barn i Afrika som uppenbarligen var hungriga.
...vi som drack Sunkist ur pyramidformade förpackningar.
...vi som hade max två knappar (stora!) på vår joystick.
...vi som kallade 1:orna för ettakladdare och 2:ornna för toalettdykare.
...vi som tyckte det var värt tiden det tog att surfa med 56k-modem.
...vi som lämnade Bingolotto samtidigt som Leif Loket Olsson.
...vi som införde pizza, kebab och tacos i svensk husmanskost.
...vi som dansade så långa tryckare att vi klibbades fast i varandra.
...vi som fortfarande kan dansa Macarena till punkt och pricka.
...vi som var de första i backen med snowboard.
...vi som använde telefonkort och personsökare innan mobilernas tid.
...vi som fick förbud att använda tamagoshi på lektionerna.
...vi som använde sockiplast för att förhindra det groteska vårtspridandet.
...vi som använde jazzbyxor som finbrallor och som senare ersattes av savannbyxor.
...vi som spelade snake och tetris på datorn som små innan det dök upp på mobiltelefonen i tonåren.
...vi som fortfarande säger Domus och Stinsen istället för Coop och Ica.
...vi som var de som började med lunarstorm och vi som tog jävligt lång tid på oss innan vi hade hjärtat att sluta med det.
...vi som vara jäkligt skeptiska till MSN när det kom då ICQ faktiskt fungerade alldeles utmärkt.
...vi som har försökt att säga krankelibrankelfnatt eller killevippen för att se om det gav någon effekt.
...vi som lärde oss hantera MS Dos för att kunna spela pc-spel.
...vi som lärde känna Robert Gustavsson genom Björnes Magasin och inte Parlamentet.
...vi som går igång på "När du hör den här signalen... *pling* ...när du hör den signalen, då vet du att det är dags att vända blad. Då börjar vi...".
...vi som var tvungna att blåsa i våra nintendospel för att de i överhuvudtaget skulle fungera, teknik: kraftigt men utan salivstänk.
...vi som drev våra föräldrar galna med monotona piptrudelutter från ett hypermodernt gameboy i bilen.
...vi som i våra busringningar aldrig lyckades lika bra som Hassan gjorde på radio.
...vi som hade gameboy color med färgrannt hölje, inte färgskärm.
...vi som utan besvärliga åldersgränser sprang upp och handlade Blend Ultra (!) till våra mammor.
...vi som käkade Raider och inte Twix.
...vi som hade en hel hylla med filmer som vi spelat in från TV på kassetband.
...vi som hade bänkar med lock på.
...vi som fick de blåaste tungorna av Vira Blåtira.
...vi som fick onödigt mycket information om att vi skulle ringa 112 i stället för 90 000.
onsdag 2 december 2009
Så kan jag också tillkännage...
... de nya namnen som jag bestämde oss för igår. Efter fem månader på jorden har kissonga riktiga namn. Ettan heter numera Delfin, och Tvåan heter numera Tussilago. Assi heter fortfarande Assi.
Jag har tillochmed spolat skallen på kissonga under vattenkranen, bara för att döpa dom ordentligt. Dock tittade ingen på, så jag vet inte om det räknas. Inte heller var det holy water, så...
Man skriker ju ändå Kisse efter båda kissarna, och Kerstin efter Assi, så vad gör namn för skillnad?
Jag har tillochmed spolat skallen på kissonga under vattenkranen, bara för att döpa dom ordentligt. Dock tittade ingen på, så jag vet inte om det räknas. Inte heller var det holy water, så...
Man skriker ju ändå Kisse efter båda kissarna, och Kerstin efter Assi, så vad gör namn för skillnad?
Kommer ni ihåg...
... back in the days, när man inte hade nummerpresentatör? Då var livet fullt av överraskningar. Dessutom ringde telefonen, alltså hemtelefonen med 090-nummer, mycket mer än vad den gör nu. När man inte hade yuppienallen på sig hela tiden. Och när det ringde fick man svara med sitt namn och sedan invänta att den som ringde ska tillkännage vem det var. Var inte det lite kul? Så här i efterhand kan man ju tycka det i alla fall. Nu har varenda telefon inbyggd nummerpresentatör. Så kan man välja om man vill klicka uppringaren/inte svara. Vill man svara kan man bara haspla ur sig någon läte, så den andra vet att man är på tråden. Man behöver ju inte längre presentera sig. Jag kom på idag att jag tycker det är lite synd. Vars är vardagsmystiken liksom?
Men jag är nog värst av alla i den moderna tiden. Jag vägrar svara om det poppar upp ett nummer jag inte känner igen. Eller om det är dolt nummer. Jag gör det inte. Det kan ju vara någon otäcking. Då skiter jag i att svara. Jag skickar inte upptaget-ton, om jag får samtalet på yuppien. Av förklarliga skäl. Man vill ju inte att den som ringer ska känna sig dissad. Även om jag inte vet vem det är. När personen i fråga ger upp och lägger på kollar jag upp numret på Eniro. Det är så man ska göra. Nu är ju kanske inte det här något originellt som bara jag gör, men inse vilken skillnad det är nu jämfört med för 15-20 år sedan.
För 15-20 år sedan har man en hemtelefon (har man tur är man hipp och har investerat i en Anita. Portabel nummerpres.) och en biltelefon. Biltelefonen är bauta, sitter fast i bilen med en sladd och har 010-nummer. Ha! Hemtelefonen får man som barn använda. Det gör man i regel inte. Man kutar, helt oinbjuden, över till sin kompis och våldgästar. På Lördagmorgon måste man dock använda heltelefonen till att först ringa sin kompis, för att vara säker på att denne är vaken. Men man får absolut inte ringa innan kl. 10. Det är oförskämt. Och det klassas som en olidlig väntan tills klockan är 10, eftersom man som barn stiger upp med tuppen. Och några timmar själv är ett onaturligt tillstånd för den unga männsikan.
Livet var härligt förr i tiden.
Fullt av mystik kring telefonen.
Fullt av vänner som ringde till en.
Nu? Tomhet.
Men jag är nog värst av alla i den moderna tiden. Jag vägrar svara om det poppar upp ett nummer jag inte känner igen. Eller om det är dolt nummer. Jag gör det inte. Det kan ju vara någon otäcking. Då skiter jag i att svara. Jag skickar inte upptaget-ton, om jag får samtalet på yuppien. Av förklarliga skäl. Man vill ju inte att den som ringer ska känna sig dissad. Även om jag inte vet vem det är. När personen i fråga ger upp och lägger på kollar jag upp numret på Eniro. Det är så man ska göra. Nu är ju kanske inte det här något originellt som bara jag gör, men inse vilken skillnad det är nu jämfört med för 15-20 år sedan.
För 15-20 år sedan har man en hemtelefon (har man tur är man hipp och har investerat i en Anita. Portabel nummerpres.) och en biltelefon. Biltelefonen är bauta, sitter fast i bilen med en sladd och har 010-nummer. Ha! Hemtelefonen får man som barn använda. Det gör man i regel inte. Man kutar, helt oinbjuden, över till sin kompis och våldgästar. På Lördagmorgon måste man dock använda heltelefonen till att först ringa sin kompis, för att vara säker på att denne är vaken. Men man får absolut inte ringa innan kl. 10. Det är oförskämt. Och det klassas som en olidlig väntan tills klockan är 10, eftersom man som barn stiger upp med tuppen. Och några timmar själv är ett onaturligt tillstånd för den unga männsikan.
Livet var härligt förr i tiden.
Fullt av mystik kring telefonen.
Fullt av vänner som ringde till en.
Nu? Tomhet.
söndag 29 november 2009
Fascination...
... att man säger "förtio" när det heter "fyrtio". Jag ska börja uttala det "fyyyyrtio".
Precis som det stavas.
Precis som det stavas.
torsdag 26 november 2009
En snilleblixt fick jag...
... och tänkte ch131:a New Moon, så här på sjukskrivningens glansdagar. Men den hade dom tagit bort. Surt sa räven. Sen kom jag på att jag ändå inte kan sitta mer än en halvtimme åt gången. Så jag kan ändå inte se en hel film. Då får jag ont i stjärten. Det är symtomen på ett sprucket bäcken nämligen. Då vet alla det.
För alla som undrar över det här med trasigt bäcken kan jag tala om att det är egentligen inte så farligt. Så länge det inte är brutet. Det är klart att det gör ont, men man tappar mest kontrollen över benen. Och jag har lärt mig att bäckenet är som ryggraden. Det håller uppe allt på något sätt. Nu har ju jag aldrig fått någon riktig fraktur, utan bara lite sprickor här och där. Och dom säger att sprickor tar väldigt lång tid att läka. Det stämmer nog, jag är inne på min sjunde vecka nu tror jag... Och nuförtiden är det mest störande att jag inte kan sitta längre perioder. Och att jag inte riktigt kan vända mig i sängen ordentligt. Sedan ett par veckor tillbaka kan jag nämligen ligga på vänstra sidan också. Inte enbart ryggläge. Men för att ändra position måste jag sätta mig upp (vilket är lite krångligt när man har krångligt krångel i bäcken) sedan liksom "hoppa" med hela höften till sidoläge. Jag kan inte riktigt bara rulla över som man egentligen gör. Det gör ont. Efter att jag har vänt underkroppen kan jag med lätthet vända överkroppen. När jag sedan har legat så i typ en halvtimme måste jag vänta tillbaka kroppen på samma sätt, så jag intar ryggläge igen. Men då kan jag inte räta ut benet, för bandagen gnider mot mina öppna köttsår och man rör sig för hastigt. Ett projekt det där med att sova. Behöver jag nämna att jag inte sover så bra nowadays?
Annars gör det mest ont när man nyser/hostar eller har hicka. Eller från början när man bajsade. Eller när man ska sätta sig. Eller när man ska gå längre sträckor. Så här i efterhand, när skelettet har börjat läka ihop kan jag inte fatta hur jag har stått ut så här länge.
Jag kom ihåg när jag låg på akuten en söndag för två månader sen, och jag tänkte "Jag måste nog ringa Ann-Sofi (chefen, reds anm) och säga att jag i alla fall blir borta måndag tisdag onsdag...". Och när dom sa att gubben skulle till att börja med vara sjukskriven året ut tänkte jag "OMG! Va länge!". Och nu sitter jag här i exakt samma sits. Sjukskriven tvåtre månader för att man har lite ont i benet.
Det är ju skandal.
Så för att inte bli förslappad roar jag mig med att fika på arbetsplatsen, tömma diskmaskinen, tvätta kläder, göra pärlhalsband och damma tv:n. Det sistnämnda ska jag göra nu. För nu har jag ont i stjärten.
För alla som undrar över det här med trasigt bäcken kan jag tala om att det är egentligen inte så farligt. Så länge det inte är brutet. Det är klart att det gör ont, men man tappar mest kontrollen över benen. Och jag har lärt mig att bäckenet är som ryggraden. Det håller uppe allt på något sätt. Nu har ju jag aldrig fått någon riktig fraktur, utan bara lite sprickor här och där. Och dom säger att sprickor tar väldigt lång tid att läka. Det stämmer nog, jag är inne på min sjunde vecka nu tror jag... Och nuförtiden är det mest störande att jag inte kan sitta längre perioder. Och att jag inte riktigt kan vända mig i sängen ordentligt. Sedan ett par veckor tillbaka kan jag nämligen ligga på vänstra sidan också. Inte enbart ryggläge. Men för att ändra position måste jag sätta mig upp (vilket är lite krångligt när man har krångligt krångel i bäcken) sedan liksom "hoppa" med hela höften till sidoläge. Jag kan inte riktigt bara rulla över som man egentligen gör. Det gör ont. Efter att jag har vänt underkroppen kan jag med lätthet vända överkroppen. När jag sedan har legat så i typ en halvtimme måste jag vänta tillbaka kroppen på samma sätt, så jag intar ryggläge igen. Men då kan jag inte räta ut benet, för bandagen gnider mot mina öppna köttsår och man rör sig för hastigt. Ett projekt det där med att sova. Behöver jag nämna att jag inte sover så bra nowadays?
Annars gör det mest ont när man nyser/hostar eller har hicka. Eller från början när man bajsade. Eller när man ska sätta sig. Eller när man ska gå längre sträckor. Så här i efterhand, när skelettet har börjat läka ihop kan jag inte fatta hur jag har stått ut så här länge.
Jag kom ihåg när jag låg på akuten en söndag för två månader sen, och jag tänkte "Jag måste nog ringa Ann-Sofi (chefen, reds anm) och säga att jag i alla fall blir borta måndag tisdag onsdag...". Och när dom sa att gubben skulle till att börja med vara sjukskriven året ut tänkte jag "OMG! Va länge!". Och nu sitter jag här i exakt samma sits. Sjukskriven tvåtre månader för att man har lite ont i benet.
Det är ju skandal.
Så för att inte bli förslappad roar jag mig med att fika på arbetsplatsen, tömma diskmaskinen, tvätta kläder, göra pärlhalsband och damma tv:n. Det sistnämnda ska jag göra nu. För nu har jag ont i stjärten.
lördag 21 november 2009
Eftersom alla undrar hur det gick att köra
Stort steg har jag tagit idag. Kört från Rödå, i kolsvartaste mörkret, alldeles själv. Jag susade fram i 60 knyck hela vägen. 45 minuter tog det. Men jag är förstörd. Jag kan inte köra snabbare än 60-70, max max 80. Helt omöjligt. Allt jag ser är is. Is som ska utplåna mig från denna jord. Även fast jag vet att det inte är halkigt när det är tre plusgrader, och har varit sex plusgrader hela dagen. Men folk skrämmer upp mig. "Det kan ha frusit på". "Kör försiktigt, det kan va halkigt". "Det är alltid halkigt i Rödå". Piss. Värst är det att köra i nedförsbackar. Där har jag absolut ingen kontroll, känns det som. Kränger bilen minsta lilla, måste jag kämpa för att inte tappa besinningen helt. Förstå när det då är en kurva i nedförsbacken också, som i Håkmark. Det är ingen dans på rosor. Där kör jag max 50. Raksträckor är inte heller kul. Då känns det som man fastnar i en tunnel, och man blir sådär extremt fokuserad på vad man gör att man tillslut tappar kontrollen över det med. Den enda gången jag känner att jag inte måste trycka undan mina panikkänslor är i relativt branta uppförsbackar. Då är det lite mindre risk att glida av vägen känns det som. Men jag har ändå magknip flera timmar innan när jag vet att jag ska köra 363:an.
Och det borde, rent logiskt sett, vara absolut värst precis när man kör förbi olycksplatsen. Allra helst eftersom man ser rester av min bil liggandes överallt. Men det är inte så. Tjugo meter innan och tjugo meter efter självaste platsen infinner det sig ett sånt lugn inom mig, och blodet i mina ådror värms upp för några sekunder, innan det fryser till is igen när jag kör vidare. Wierd.
Annars har en bra låt fastat på hjärnan.
Ett paket till lilla Jenny, en tipsvinst till Edins. Åsså veckans vackra kärleksbrev, till byns enda blondin.
Sven-Ingvars for president.
Och det borde, rent logiskt sett, vara absolut värst precis när man kör förbi olycksplatsen. Allra helst eftersom man ser rester av min bil liggandes överallt. Men det är inte så. Tjugo meter innan och tjugo meter efter självaste platsen infinner det sig ett sånt lugn inom mig, och blodet i mina ådror värms upp för några sekunder, innan det fryser till is igen när jag kör vidare. Wierd.
Annars har en bra låt fastat på hjärnan.
Ett paket till lilla Jenny, en tipsvinst till Edins. Åsså veckans vackra kärleksbrev, till byns enda blondin.
Sven-Ingvars for president.
fredag 20 november 2009
De är ett fascinerande släkte...
... de där ortopederna. De kan aldrig, aldrig vara i tid. Så nu har jag klivit upp helt i onödan.
Bajs.
Bajs.
torsdag 19 november 2009
"Grace under fire"
Mor och far har investerat i en såndär tv-box-grej, så dom får in massa onödiga kanaler, bl.a. Tv4 Komedi. Där går ett program som heter "Inte bara morsa". I går sa hon, huvudpersonen, nåt smart;
"My Momma always told me.. men are like linoleum floors, lay them just right and you can walk all over them for the next thirty years."
Damn right!
"My Momma always told me.. men are like linoleum floors, lay them just right and you can walk all over them for the next thirty years."
Damn right!
tisdag 17 november 2009
Fortfarande tisdag
Kissen var tydligen inte fastklämd någonstans, ty hon utan att tveka nyss attackerade dataskärmen på femmans växel. Hon kan ha fått hjärnskakning. Jag tyckte det såg dråpligt ut så jag klappa om hon. Jag vet inte hur man klappar en kisse, så jag rufsar med båda händerna runt hela kissen. Så gör man med hundar, och det är det enda jag kan. Dock gillar icke kissen detta fenomen.
Tisdag
Jag har tappat bort en av två katter. Hon kan sitta fast bakom varmvattenberedaren. Jag kollar sen.
lördag 14 november 2009
Nu får det vara nog
Om jag får vara fjantig/egotrippad; Nu börjar jag lessna på alla som är så lyckliga hela tiden. Det slog mig när tittade på bilder från kollegans bröllopsresa. Dom såg så lyckliga och kära ut. Och det gör alla andra också. Jag är också lycklig och kär men där stannar det. Det mesta jag kan göra är att pussa han på kinden i sjukhussängen. Inte kan vi fara ut och resa, inte kan vi gå och mysa på kafé, inte kan vi gå på bio, inte kan vi äta middag tillsammans, inte kan vi sova i samma säng. Vi kan inte ens hålla handen när vi går bredvid varann för jag måste ha rullator.
När ska vi få göra allt det där mysiga? Jo, om ett år. Då beräknas vi vara fit for fight igen. Suck.
När ska vi få göra allt det där mysiga? Jo, om ett år. Då beräknas vi vara fit for fight igen. Suck.
torsdag 12 november 2009
Så alla vet
Nu råkade jag se kissonga komma gående bredvid varandra, och se sådär skadat lömska/elaka ut som de alltid gör. Och varenda gång jag ser dem promenera bredvid varann sjunger jag högt:
"Vi är två små rara siameeeeeser"
Ni vet, dom där elaka katterna i Lady och Lufsen som förstör för Lady.
Ni vet, dom. Mina katter och siameserna är lika som bär. Intellektuellt. De förstör väl kanske inte för Assi så mycket, förutom att de käkar upp maten och drygar sig i allmänhet. Men de förstör allt annat, och de är så medvetna om det själva. Så när dom kommer släntrandes nedför hallen vet man att något är trasigt i rummet dom kom från.
Men, som mamma säger; "Dom är ändå charmiga".
"Vi är två små rara siameeeeeser"
Ni vet, dom där elaka katterna i Lady och Lufsen som förstör för Lady.
Ni vet, dom. Mina katter och siameserna är lika som bär. Intellektuellt. De förstör väl kanske inte för Assi så mycket, förutom att de käkar upp maten och drygar sig i allmänhet. Men de förstör allt annat, och de är så medvetna om det själva. Så när dom kommer släntrandes nedför hallen vet man att något är trasigt i rummet dom kom från.Men, som mamma säger; "Dom är ändå charmiga".
I väntan på Vårdcentralen
En sak till på tal om att förändras; Jag har ju då legat på sjukhus i x antal veckor, och mått allmänt dåligt när jag legat där. Detta har tydligen ärrat mig i mitt tv tittande också. Innan Allt Det Onda hände (notera mitt användande av Lisbeth Salander-frasen) älskade jag att se på sjukhus program. Typ "Sjukhuset" och "Trauma" och sånt. Jag var ganska intresserad av det medicinska, och jag har alltid haft en tanke om att bli sjuksköterska eller nåt.
Men nuförtiden kan jag inte se sånnadär program. Jag sympatiserar bara med patienterna, och jag kan förstå hur de mår, och hur förvirrande allt är, och man tycker att ingen hjälper en mot det onda. Det är nästan så jag mår illa av att se dom där programmen. Så jag har slutat se skiten.
Och att bli sjuksköterska skulle aldrig falla mig in. Så känns det nu i alla fall. Att arbeta på sjukhus skulle ju vara ett trauma i sig. Att jobba med alla engångsgrejjer som luktar industripapper, och alla sängkläder/kläder som luktar stärkelse från alla tvättar, och stanken av all medicin, och den där äckliga äckliga milda tvålen som hänger vi varenda tvättställ... Nej.
Det är intressant hur man kan ändras. Men så kommr jag säkert ändra mig tillbaka igen.
Men so what? I'm still a rock star, I got my rock moves...
Men nuförtiden kan jag inte se sånnadär program. Jag sympatiserar bara med patienterna, och jag kan förstå hur de mår, och hur förvirrande allt är, och man tycker att ingen hjälper en mot det onda. Det är nästan så jag mår illa av att se dom där programmen. Så jag har slutat se skiten.
Och att bli sjuksköterska skulle aldrig falla mig in. Så känns det nu i alla fall. Att arbeta på sjukhus skulle ju vara ett trauma i sig. Att jobba med alla engångsgrejjer som luktar industripapper, och alla sängkläder/kläder som luktar stärkelse från alla tvättar, och stanken av all medicin, och den där äckliga äckliga milda tvålen som hänger vi varenda tvättställ... Nej.
Det är intressant hur man kan ändras. Men så kommr jag säkert ändra mig tillbaka igen.
Men so what? I'm still a rock star, I got my rock moves...
torsdag 5 november 2009
En av många svackor
Om vi säger så här; fler än en person har sagt att jag inte är samma person nu som för en månad sen. Och det är nog sant. Varför skulle jag vara det? Men jag blir lite less/rädd/arg på mig själv för att jag låter det gå ut över alla jag känner. Det är som att allt i hela världen bara handlar om oss och hur vi återhämtar oss. Det är väl i och för sig en naturlig fråga att ställa när nån träffar en, och jag har ett inövat svar som jag drar för alla. Exakt alla. En sida av mig börjar bli less på frågorna hur det går för mig och gubben, bara för att jag är less på att svara samma radda om och om igen. Men en annan sida av mig tycker att folk är konstig om de inte frågar mig eller mamma eller pappa, eller nån annan i min närhet, hur det går för oss så fort de får chansen. Jag har världens största dubbelmoral. Och jag vet inte vad jag ska göra av det.
Sen känner jag mig så självisk också. För allt jag pratar om nu för tiden är olyckan och efterdyningarna. Och om någon försöker prata med mig om något annat eller försöker söka råd hos mig i någon fråga försvinner jag liksom. Jag lyssnar, men det verkar alltid som om jag inte bryr mig. Men det är klart att jag gör, egentligen. Men jag kan inte för stunden sätta mig in i så mycket annat och dra slutsatser och sånt åt någon annan. Det är som att jag har alldeles för mycket annat i mitt huvud nu att jag låter allt annat som inte kretsar runt mig själv bara rinna av.
Jag hoppas att alla förstår att jag inte gör detta med flit, utan det blir bara så. Jag har så mycket i kroppen/knoppen just nu. Hur jag ska kunna bli frisk. Vad jag ska säga till försäkringsbolaget. Sjukskrivning. Hur gubben ska återhämta sig. Och hur lång tid det kommer att ta. Och hur jag kunde ställa till det såhär mycket för oss båda.
Förlåt mig, omvärlden, för mina själviska tankar och gärningar. Men det är tungt, både fysiskt och psykiskt. Ett trauma går sällan obemärkt förbi. Och jag måste få läka, kanske mest psykiskt. Och under tiden hoppas jag att folk har överseende med att jag är lite apatisk.
Snälla.
Men känn nån att de ä kapabel till å slit mä ur bubblan min så är det ba å kör.
Sen känner jag mig så självisk också. För allt jag pratar om nu för tiden är olyckan och efterdyningarna. Och om någon försöker prata med mig om något annat eller försöker söka råd hos mig i någon fråga försvinner jag liksom. Jag lyssnar, men det verkar alltid som om jag inte bryr mig. Men det är klart att jag gör, egentligen. Men jag kan inte för stunden sätta mig in i så mycket annat och dra slutsatser och sånt åt någon annan. Det är som att jag har alldeles för mycket annat i mitt huvud nu att jag låter allt annat som inte kretsar runt mig själv bara rinna av.
Jag hoppas att alla förstår att jag inte gör detta med flit, utan det blir bara så. Jag har så mycket i kroppen/knoppen just nu. Hur jag ska kunna bli frisk. Vad jag ska säga till försäkringsbolaget. Sjukskrivning. Hur gubben ska återhämta sig. Och hur lång tid det kommer att ta. Och hur jag kunde ställa till det såhär mycket för oss båda.
Förlåt mig, omvärlden, för mina själviska tankar och gärningar. Men det är tungt, både fysiskt och psykiskt. Ett trauma går sällan obemärkt förbi. Och jag måste få läka, kanske mest psykiskt. Och under tiden hoppas jag att folk har överseende med att jag är lite apatisk.
Snälla.
Men känn nån att de ä kapabel till å slit mä ur bubblan min så är det ba å kör.
torsdag 22 oktober 2009
tisdag 20 oktober 2009
Väldigt allvarligt inlägg som kräver svar
När man har börja hämta sig lite lagomt efter allt som hänt kommer nästa fråga; Vad ska jag göra med Ettan och Tvåan? Egentligen hatar jag katterna. Fast ändå inte. Egentligen gillar jag dom. Det är ju våra katter. Men de kan inte leva ensam i ett hus, och bara präglas på varandra. Utan mänsklig kontakt. Så jag funderar på att ta dom till min minimala lägenhet, på 28 kvm. Kan man göra så? Det är ju bara tillfälligtvis. Tills gubben blir frisk nog att få komma hem, och vi kan hänga ute i huset igen. Visst, de kommer att skita ner/lukta kattlåda/gräva blomjord/välta saker/slita sönder allt jag har, men ändå. Jag var med på kattplanerna. Jag var med när vi hämtade kissonga. Jag lovade lillkissarna att ta hand om dom. Så jag vill ju göra det. Det är mitt ansvar. Det är ju våra bäbisar, även om jag är rädd för dom.
Så frågan är om jag kan ha dom i minilägenheten tills vidare?
Så frågan är om jag kan ha dom i minilägenheten tills vidare?
lördag 17 oktober 2009
onsdag 14 oktober 2009
Man kan ju inte bara säga "tack"
Nyss har jag försökt knåpa ihop ett tackbrev till våra skyddsänglar. Hur tackar man någon som har räddat livet på en?
tisdag 13 oktober 2009
Ny bil
Vad tror ni? Så fort jag får hem den och jag kan röra mig ska jag ut och köra. Då ska jag köra till lassa och hålla handen med han som betyder allt. Hela tiden.
onsdag 30 september 2009
Det är frågan
Så idag har man varit på matmässa heeeela dagen lång. Sen är man bjuden på finmiddag nu på kvällen. Och jag som har provsmakat mig proppis. Hur ska jag kunna klämma middagen? Och när ska jag se Grey's, som jag är tvungen att spela in...?
måndag 28 september 2009
Frugan
-Har du ingen bild på mig?- Nej, jag lägger inte in bilder på personer.
-Nehe.
-Jag ska lägga in en bild på dig.
-Ja, gör det.
-Den här är fin. Där ser man dig inte så mycket.
-Det är bra.
-Ja.
Så nu har man kaffebryggare - Score!
Så idag har man varit och gått på stan. I Vindeln. Järnaffärn, Skoaffärn, Klädaffärn, Mataffärn, Apoteket... Det finns allt. Till och med en galleria. Den fick jag inte gå in i. Sen kan man inte gå på stan i Vindeln mellan 12 och 13. Då har alla affärer lunchstängt. Förutom Mataffärn och IMs. Grillen alltså. Där är alla invånare mellan 12 ch 13.
Sen började det snöa. Oförberett. Så jag drog en ny tätningslist i ytterdörren och börjar ställa in mig på en hemsk vinter...
Sen började det snöa. Oförberett. Så jag drog en ny tätningslist i ytterdörren och börjar ställa in mig på en hemsk vinter...
måndag 21 september 2009
Kan veckan bara ta slut så jag slipper stressa över saker?
Jag blir nästan lite avis på folk som är brydd om sitt utseende. Förr var jag nästan brydd om hur jag klädde mig, sminkade mig normalt varje dag och satte upp håret fint. Nu? Jag tvättar kläderna jag hade på mig i morse så jag kan sätta på mig dom igen, för jag orkar inte fara hem och hämta nya kläder. Jag lufsar runt i gympadojjer/sneakers/platta skor, och inte högklackat. Det gjorde jag alltid förr, och jag har minst en överfull flyttkartong med finskor. Men det är ju så drygt att gå i klackar nuförtiden. Sepeknäna strejkar. Jag drar ett drag mascara och eventuellt ett drag med kajalen (jag använder inte ens uttrycket "eye-liner") och toppar allt med lite puder som jag hitta i rea-lådan på Lindex i somras. Håret sitter alltid i en tofs. Ibland chockar jag omvärlden med en fläta.
Sen känner jag att allt annat i mitt liv har förfallit också. Noppa ögonbryn, raka bena, tandtråden... Allt det där hygieniska har förfallit lite grann. Jag är så äcklig. Men jag duschar i alla fall varje dag. Det får jag ju pluspoäng för. Men då kammar/fönar/plattångar jag inte håret. Så där rök mina pluspoäng. Hela jag är sunkig.
Hur kan någon vilja vara med mig?
Sen känner jag att allt annat i mitt liv har förfallit också. Noppa ögonbryn, raka bena, tandtråden... Allt det där hygieniska har förfallit lite grann. Jag är så äcklig. Men jag duschar i alla fall varje dag. Det får jag ju pluspoäng för. Men då kammar/fönar/plattångar jag inte håret. Så där rök mina pluspoäng. Hela jag är sunkig.
Hur kan någon vilja vara med mig?
söndag 20 september 2009
Förlåt Assi
Jag har en hund, vi kan kalla henne Assi. Jag har haft hand om denna vovve sedan jag var i sisådär trettonfjortonårsåldern. Hon har därmed en rätt stor plats i bröstkorgen på mig. Men jag har svikit henne känner jag. Allt började när jag flyttade hemifrån för några år sedan. Bara genom att flytta har jag svikit henne en smula. "Men det får väl funka" tänkte jag.
Så för ett tag sedan träffa jag en gubbe, som jag tillbringar mycket tid hos. Så skaffade han kissonga, vilket i praktiken även betyder att jag skaffa kissonga. Och att jag tillbringar mer tid med kissonga än med Assi är som att jag spottar henne i ansiktet. Jag tycker inte ens om katter ju.
Så kom droppen som fick bägarn att rinna över igår när jag var på Maxi, och de delade ut gratis katt/hundmat. Säljarkillen frågar "Hej! Har du katt eller hund?" och jag svarar automatiskt "Både och, men mest katt"...
"Både och, men mest katt". MEST KATT?!?!
Så jag fick både hund- och kattmat. Sedan gick jag runt hörnet med svansen mellan bena, och grinade lite. Jag hoppas, hoppas att Assi vet att jag fortfarande älskar henne mest, och att sepekatterna aldrig kommer att ta hennes plats. '
Och jag hoppas på att hon förlåter mig för att jag alltid sviker henne.
Så för ett tag sedan träffa jag en gubbe, som jag tillbringar mycket tid hos. Så skaffade han kissonga, vilket i praktiken även betyder att jag skaffa kissonga. Och att jag tillbringar mer tid med kissonga än med Assi är som att jag spottar henne i ansiktet. Jag tycker inte ens om katter ju.
Så kom droppen som fick bägarn att rinna över igår när jag var på Maxi, och de delade ut gratis katt/hundmat. Säljarkillen frågar "Hej! Har du katt eller hund?" och jag svarar automatiskt "Både och, men mest katt"...
"Både och, men mest katt". MEST KATT?!?!
Så jag fick både hund- och kattmat. Sedan gick jag runt hörnet med svansen mellan bena, och grinade lite. Jag hoppas, hoppas att Assi vet att jag fortfarande älskar henne mest, och att sepekatterna aldrig kommer att ta hennes plats. '
Och jag hoppas på att hon förlåter mig för att jag alltid sviker henne.
måndag 14 september 2009
Kissonga
Detta är Ettan och Tvåan. Ettan och Tvåan är sju veckor gamla. Ettan och Tvåan är av obestämda kön än så länge, därav namnen Ettan och Tvåan. Men Ettan och Tvåan är i alla fall syskon. Ettan och Tvåan får nog eventuellt nya namn när vi vet vad för sort de är född till att vara. Jag har jättemånga förslag, beroende på könskonstellationen;Robin Hood och Lille John
Mary-Kate och Ashley
Elvis och Priscilla
Killen och Tjejen
Juni och Juli
Juni och Juli
There's no end to the possibilities, som man brukar säga. Men allra mest troligt kommer de alltid heta Ettan och Tvåan.
fredag 11 september 2009
söndag 6 september 2009
Dessutom har duschen väldigt bra vattentryck
Jag känner att jag börjar tappa greppet om det här med en aktiv blogg. Den känns rätt inaktiv. Men jag sitter aldrig vid datorn, och gör jag det så spelar jag Pippa Funnell Golden the Golden Stirrup Challenge. Det mest aktuella hästspelet just nu. Om det undgått någon så älskar jag hästspel. Klassas man som nörd om man har minst sju installerade på datorn och lika många till PS2:an?
Men anyway så har jag bättre saker för mig än att tillbringa min tid i cyberspace. Exempelvis bättra på färgen på köksluckorna här ute i buschen där jag befinner mig i skrivande stund, med TippEx. Det har jag gjort ett tag nu. Och jag kom på att TippEx är kanske världens bästa uppfinning. Vem behöver riktig färg när man har TippEx? Det täcker minst lika bra efter två lager och torkar på ett nafs! Adrenalinkick!
Undrar bara om hyresvärdtanten tycker det är OK att göra på detta vis... Whatever.
Men anyway så har jag bättre saker för mig än att tillbringa min tid i cyberspace. Exempelvis bättra på färgen på köksluckorna här ute i buschen där jag befinner mig i skrivande stund, med TippEx. Det har jag gjort ett tag nu. Och jag kom på att TippEx är kanske världens bästa uppfinning. Vem behöver riktig färg när man har TippEx? Det täcker minst lika bra efter två lager och torkar på ett nafs! Adrenalinkick!
Undrar bara om hyresvärdtanten tycker det är OK att göra på detta vis... Whatever.
lördag 29 augusti 2009
"Vad gör du?" "Bloggar" "Är du förbannad på mig?" "Nej" "Häpp"
Nyss började jag på att skriva ett inlägg här, men gav upp när jag insåg att det var astråkigt och att punkt-tangenten inte funkar som det ska. Inte o-tangenten heller. Mongo.
tisdag 25 augusti 2009
I dag tog jag steget mot ett vuxnare liv...
... och sa hejdå till kontantkortet, samtidigt som jag välkomnade abonnemanget...
måndag 24 augusti 2009
Jag måste på Rusta
I dag har jag gjort Sveriges äckligaste köttfärssås, men åt ändå.
I dag stod jag bakom Sveriges drygaste männsika i kön på Kicks.
I dag ska jag se Män som hatar kvinnor.
I dag ska jag övertala sällskapet att Män som hatar kvinnor är bra.
I dag stod jag bakom Sveriges drygaste männsika i kön på Kicks.
I dag ska jag se Män som hatar kvinnor.
I dag ska jag övertala sällskapet att Män som hatar kvinnor är bra.
måndag 17 augusti 2009
2010 - here we come
I dag måste man börja arbeta igen. Idag måste man vara vuxen igen. I dag måste man börja planera sin vardag igen. Och det slog mig att vi befinner oss i slutet av augusti. Vilket innebär att det i princip är september, vilket betyder att det egentligen bara är oktober månad som man kan chilla. För sen är det november, och då måste man fundera/köpa julklappar, för snart är det jul. Vart tar dagarna vägen?
Ångest över schemaläggning har jag också. Hur får man ihop ett skapligt schema utan personal? Behövs det sju anställda finns det ALLTID endast sex. Varför? Piss.
Ångest över schemaläggning har jag också. Hur får man ihop ett skapligt schema utan personal? Behövs det sju anställda finns det ALLTID endast sex. Varför? Piss.
fredag 14 augusti 2009
"En liten ängel till oss kom, gladde oss, och vände om" Helix Maximilian Sandström F&D 28/9 2006
Vi traskade runt på en kyrkogård igår. Det tycker jag om. Det kanske låter lite eljest, men jag tycker om stämningen. Det känns som om man kliver in i ett annan värld när man går runt på en kyrkogård. Som om allt annat slutar existera på något sätt. Jag reflekterar även över att i princip alla gravar har blommor vid sin sten. Och det tycker jag är fint. Att alla har någon som bryr sig om dem. "Men det är ju kyrkorådet som tar hand om många gravar..." Ja, men ändå. Även om det inte är direkt anhöriga som tar hand om ett vilorum (som det så fint heter) så är det ändå någon som tar hand om det. Alla är ihågkomna.
Att gå runt bland de nyare gravarna föranleder även det en speciell känsla. Det känns mycket verkligare när någon gick bort för trefyra år sedan än femtio år sedan. Så ser man en gravsten med bekant namn, och man inser att man faktiskt vet vem som har placerats just där för sin sista vila.
Men värst av allt är när man inser att ett barn har blivit begravt. Det är nästan så att man börjar grina när man ser barn under tio som dött. De var ju bara barn, de fick inte ens en chans... Vad är det för stil?
Jaja, det är sånt man kan reflektera över.
Att gå runt bland de nyare gravarna föranleder även det en speciell känsla. Det känns mycket verkligare när någon gick bort för trefyra år sedan än femtio år sedan. Så ser man en gravsten med bekant namn, och man inser att man faktiskt vet vem som har placerats just där för sin sista vila.
Men värst av allt är när man inser att ett barn har blivit begravt. Det är nästan så att man börjar grina när man ser barn under tio som dött. De var ju bara barn, de fick inte ens en chans... Vad är det för stil?
Jaja, det är sånt man kan reflektera över.
lördag 8 augusti 2009
Tribute
Vi samtalade om Bert igår. Bert Ljung alltså. Så idag blev jag småsugen på att se Bert-filmen. Den är alldeles, alldeles underbar. Och har man inte sett den på ett tag inser man vilka skådespelare man har missat. Eller i alla fall inte reflekterat över egentligen. Så sjukt många "A-listers" som är med, egentligen. "Ta en banan och var glad"-Marie Göranzon, "Nu har jag en egen skola!"-Lasse Berghagen, Povel Ramel, Allan Svensson, Henrik Schyffert, Johan Rheborg, Peter Dalle, Ewa Fröling, Magnus Härenstam, Felix Herngren... Hur fick de så många balla människor att va med i Bärt-stjärt? Vet ni vad jag mer slogs av, som jag aldrig har tänkt på? Hon tjejen, Camilla, som Bert ska förlora oskulden till, ni vet hon. Det är ju Sarah Dawn Finer! What? När hände det? Haha!
Sen bjuds det ju på oförglömliga repliker också;
Åke: Sex...
Lill-Erik: Våld...
Lill-Erik: Våld...
Madeleine: EXAKT hur glad blev du när pappa tvättade dina jeans i 140 grader förra veckan?
Bert: Dom skaver där bak. MEN DET GÖR NI MED!!
Lill-Eriks berättelse "The Bloody Day" garvar man ju också åt. "The blood was all over the place and the brainsubstans decorated the wall and the killer shot his wife six times in one week and stabbed the dog with a fork. Suddenly twelve dobbermans with rabies hopped up in the air..." Kan man vara mer inne på våld?
"Lång och smal i grönsakstäppan sparrisen den stävar opp. Däremot på idrottsplatsen runda bollen studsar bort". SPARRIS OCH BOLLAR!
onsdag 5 augusti 2009
Stora Nolia
Jag tvärtänkte över mitt och mammas Noliabesök igår. Jag är verkligen inte rätt person för att gå flera timmar på Nolia. Jag blir ju bara såå grinig. Dels blir jag grinig för att jag inte hittar något värt att köpa. Sen blir jag grinig för att det är folk ÖVERALLT, och ingen tycks förstå att jag vill komma fram. Sen blir jag grinig för att det är nån snorunge som sparkar mig från sin barnvagn. Mamman till ungen säger nåt i stil med "Men Pontus, inte sparka", varpå jag lägger till "Nä, just det!! Håll koll på ungen!!". Barnsligt? Ja. Sen blir jag allmänt bitter över att jag är så grinig och tjurar på mamma för att hon tycker hamburgarn från ett stånd ser torr ut. Sen går man alltid förbi något bås där de säljer någe slags leksakspuffar för barn, som jag tyckte såg helt livsfarliga ut för barnen kan ju svälja ihjäl sig på dom. Detta säger jag till min mor när något spydigt pucko inflikar bakifrån "Meeen dom eeee ju gjord av majs". Håll käften! "JA! Men dom fastnar ju antagligen i halsen på väg ner i magsäcken!!!" halvskriker jag till han när jag gått iväg en bit. Barnsligt? Ja.
Men det värsta jag gjorde var nog mot The Phone House-tjejen som hoppade fram när jag var som mest less. "HEJ! Ringer du med Telia?" Jag svarar trött "Ja". Mest för att då kanske hon bara låter mig vara ifred utan att försöka få mig att byta abonnemang. Men nej, "Då ska du få rabatt av mig!" och så släpar hon mig och mamma till nån dator och bröjar knappra in mammas nummer för att ge henne rabatt. Sepe-tjejen har dessutom Sveriges högsta volym på bakgrundsmusiken, och är allmänt dryg. Så vad gör jag? Jag dampar loss. Typ i stil med att gnöla "Asså jag orkar inge mer" och bara tokstorma ut ur The Phone House-tältet. Där lämnade jag mamma med tjejen. Mer vet jag inte vad som hände där inne. Mamma kom ut någon minut senare. Jag vet inte om hon fick någon rabatt.
Förlåt, Phone House-tjejen.
Men hade du varit mindre dryg, och mer uppmärksam mot folks humör hade detta aldrig hänt. Det är egentligen ditt fel.
Men det värsta jag gjorde var nog mot The Phone House-tjejen som hoppade fram när jag var som mest less. "HEJ! Ringer du med Telia?" Jag svarar trött "Ja". Mest för att då kanske hon bara låter mig vara ifred utan att försöka få mig att byta abonnemang. Men nej, "Då ska du få rabatt av mig!" och så släpar hon mig och mamma till nån dator och bröjar knappra in mammas nummer för att ge henne rabatt. Sepe-tjejen har dessutom Sveriges högsta volym på bakgrundsmusiken, och är allmänt dryg. Så vad gör jag? Jag dampar loss. Typ i stil med att gnöla "Asså jag orkar inge mer" och bara tokstorma ut ur The Phone House-tältet. Där lämnade jag mamma med tjejen. Mer vet jag inte vad som hände där inne. Mamma kom ut någon minut senare. Jag vet inte om hon fick någon rabatt.
Förlåt, Phone House-tjejen.
Men hade du varit mindre dryg, och mer uppmärksam mot folks humör hade detta aldrig hänt. Det är egentligen ditt fel.
Det är varmt
Förr läste jag bloggar. Typ jättemånga. Typ helt slaviskt. Det gör jag inte nu. Folk skriver ju helt meningslösa saker, och det är först nu jag har börjat förstå att allt som folk skriver är totalt helt sepe-meningslöst för mig att läsa, om jag inte känner vederbörande person rätt väl. Och jag känner typ fem personer rätt väl. Och ingen av dom bloggar.
Annars så stod jag i fönstret idag och kikade på gubben som körde med en såndär megatrimmer runt träden i parken mittemot. Han var som lite speciell. Han körde trimmern över hela ytor. Jag tittade på honom länge, innan jag konstaterade att han nog är störd, och inte kan manövrera en gräsklippare själv. Så måste det vara. Jo.
Annars så stod jag i fönstret idag och kikade på gubben som körde med en såndär megatrimmer runt träden i parken mittemot. Han var som lite speciell. Han körde trimmern över hela ytor. Jag tittade på honom länge, innan jag konstaterade att han nog är störd, och inte kan manövrera en gräsklippare själv. Så måste det vara. Jo.
söndag 2 augusti 2009
Jo
Jag tvätplockade lite här hemma och hittade min lilla lapp som jag kladda ner vid bröllopet förra helgen. Jag citerar;
"Hejhejhejhejhejhejhejhejhej. Tårta. Easy as one two three. Do re mi. Babay you and me. Yes we can. Barrie Obbie. Jag vill kamma håret. Ingen växt på namnskylt. Vars är mina skor? Det måste va masonit på väggarna. He e som kö till tårtan. Jag är alltis säker. 2 mil till Sävar? Brännland är närmre. MyggA. Jesus måste ha varit het, egentligen. Vissa har hatt i dag. Kaffe. Julia ritar beauty. Ska vi röra på oss? Tårta."
Retard. Men det var ju kö till tårtan.
"Hejhejhejhejhejhejhejhejhej. Tårta. Easy as one two three. Do re mi. Babay you and me. Yes we can. Barrie Obbie. Jag vill kamma håret. Ingen växt på namnskylt. Vars är mina skor? Det måste va masonit på väggarna. He e som kö till tårtan. Jag är alltis säker. 2 mil till Sävar? Brännland är närmre. MyggA. Jesus måste ha varit het, egentligen. Vissa har hatt i dag. Kaffe. Julia ritar beauty. Ska vi röra på oss? Tårta."
Retard. Men det var ju kö till tårtan.
fredag 31 juli 2009
Bara för att drygas
Vissa dagar är man hyperproduktiv. Särskilt när man fastnar på golvet med fetpusslet i ett par timmar. Tur att man bara är anställd och kan ta paus medan andra att bygga klart.
Undra hur lång tid han ska få på sig...
fredag 24 juli 2009
G.I. Jane
Jag kan ju även informera om att jag för andra gången i år har klippt mig. Och jag har inget hår kvar! Två decimeter rykte. Men jag är ändå stolt över mig själv att jag sa till frissan att det var heeeeelt OK att klippa så mycket. Det såg ju inte bra ut. Sen slinga hon skiten också. Det vart väl också fint, antar jag. Det blir bara så drygt att trassla ut skiten på morgon.
Men bevisligen blev det bättre än det var när till och med mansfolket lägger märke till att man gjort nåt åt sitt skatbo till hår.
Kanske jag borde börja bry mig mer. Kanske.
Men bevisligen blev det bättre än det var när till och med mansfolket lägger märke till att man gjort nåt åt sitt skatbo till hår.
Kanske jag borde börja bry mig mer. Kanske.
Pissfejs
Jag läste igenom förra inlägget. Jag har förstått att ingen kommer att ta mig på allvar ändå. "Men skärp dig" kommer folk säga. Gör inte det. Det är jobbigt. Jag mår inte bra över detta. Om alla bara var tysta kunde jag köra "sopa-problemet-under-mattan" lösning på min sjukdom.
My name is Ångest, Panik Ångest
Jag ska på storslaget bröllop i morgon. I Älvsbyn. Jag hittar inte dit. Jag tror man tar vänster i Piteå. Jag hoppas på vägskyltar. Anyway, så var det inte det jag ville ha sagt.
Jag har packat lite nu. Packa var tvunget att göras, eftersom det förväntas att man ska sova över där uppe i norr. Det kan man väl göra. Men då måste man som sagt packa. Och jag lider ju av en sjukdom. Det vet nog alla i min omgivning by now. Men ändå; Min sjukdom yttrar sig med symtomen att jag för allt i hela världen inte kan packa i normala mängder. Det går inte. HUR gör folk för att inte få med sig hela världen? Jag kan inte. Jag sitter med en klump i halsen för jag vet att jag har med mig för mycket (eller faktiskt egenligen inte, bara ett ombyte och typ necessär) och jag vet att jag alltid, alltid, ALLTID blir mobbad för detta. Det är inte ens kul längre ju. Alla ska alltid klaga på mig. Och det är inte kul längre. Jag har aldrig något emot att fara någonstans. Jag får bara sådan extrem ångest för jag vet jag måste packa en liten packning. Alla tror att jag inte tycker om att fara bort för att jag inte kan sova någon annanstans än hemma. Det är ljug. Jag vill inte bort, för då måste jag packa. Och packning är förknippat med ångest. Jag vet att det kan verka töntigt, men det trillar ändå en liten tår på kinden när jag skriver det här, för det är så sjukt jobbigt. Men jag kan verkligen inte göra något åt det. Självklart handlar allt om något psykiskt, och det handlar inte om packning i sig, det handlar typ om att jag inte vill tappa kontrollen över saker, och det gör jag om jag inte har med mig antiskavsårsplåster, eller massa värktabletter, hela sminkväskan eller 300 sockpar..
Nu ska vi vara borta i ett dygn. Och jag började packa mentalt i måndags. Saker ska tvättas innan avfärd. Så måste man ju skriva en lista om vad som ska med, oavsett hur mycket grejjer vi snackar om. Så kan man pricka av listan systematiskt medan man packar. Och väskan ska vara "färdigpackad" typ ett dygn innan avfärd så man kan stödpacka det man glömt. Varför är jag så här? Jag vill bara dö. Eller gå i terapi. Eller så vill jag att alla andra ska dö, för de inte låter min sjukdom vara. Jag tror inte alla förstår hur mycket jag vill gå under jorden när de påpekar hur stor packning jag alltid bär med mig. Så jag smäller upp en vägg och börjar käfta emot om att jag minsann inte har med mig för mycket grejjer, och jag behöver allt. Låt mig ba va. Nu ska jag gå och kniva upp handlederna, sen ska jag packa klart. Jag får hjärtfel.
*snyft*
Jag har packat lite nu. Packa var tvunget att göras, eftersom det förväntas att man ska sova över där uppe i norr. Det kan man väl göra. Men då måste man som sagt packa. Och jag lider ju av en sjukdom. Det vet nog alla i min omgivning by now. Men ändå; Min sjukdom yttrar sig med symtomen att jag för allt i hela världen inte kan packa i normala mängder. Det går inte. HUR gör folk för att inte få med sig hela världen? Jag kan inte. Jag sitter med en klump i halsen för jag vet att jag har med mig för mycket (eller faktiskt egenligen inte, bara ett ombyte och typ necessär) och jag vet att jag alltid, alltid, ALLTID blir mobbad för detta. Det är inte ens kul längre ju. Alla ska alltid klaga på mig. Och det är inte kul längre. Jag har aldrig något emot att fara någonstans. Jag får bara sådan extrem ångest för jag vet jag måste packa en liten packning. Alla tror att jag inte tycker om att fara bort för att jag inte kan sova någon annanstans än hemma. Det är ljug. Jag vill inte bort, för då måste jag packa. Och packning är förknippat med ångest. Jag vet att det kan verka töntigt, men det trillar ändå en liten tår på kinden när jag skriver det här, för det är så sjukt jobbigt. Men jag kan verkligen inte göra något åt det. Självklart handlar allt om något psykiskt, och det handlar inte om packning i sig, det handlar typ om att jag inte vill tappa kontrollen över saker, och det gör jag om jag inte har med mig antiskavsårsplåster, eller massa värktabletter, hela sminkväskan eller 300 sockpar..
Nu ska vi vara borta i ett dygn. Och jag började packa mentalt i måndags. Saker ska tvättas innan avfärd. Så måste man ju skriva en lista om vad som ska med, oavsett hur mycket grejjer vi snackar om. Så kan man pricka av listan systematiskt medan man packar. Och väskan ska vara "färdigpackad" typ ett dygn innan avfärd så man kan stödpacka det man glömt. Varför är jag så här? Jag vill bara dö. Eller gå i terapi. Eller så vill jag att alla andra ska dö, för de inte låter min sjukdom vara. Jag tror inte alla förstår hur mycket jag vill gå under jorden när de påpekar hur stor packning jag alltid bär med mig. Så jag smäller upp en vägg och börjar käfta emot om att jag minsann inte har med mig för mycket grejjer, och jag behöver allt. Låt mig ba va. Nu ska jag gå och kniva upp handlederna, sen ska jag packa klart. Jag får hjärtfel.
*snyft*
torsdag 23 juli 2009
Ba för skojskull
Efter att dragit sig mot Brattby, och Slöjdens Hus, gick vi tvärsöver vägen och fann Loppislogen. Bredvid Loppislogen fanns detta;
www.simulatorskytte.se
Kul. Nanting. Antar jag. Vad sägs?
www.simulatorskytte.se
Kul. Nanting. Antar jag. Vad sägs?
PS1 spel funkar på PS2 också, tydligen
Så för någon dag sedan hände något som skakade min värld. Jag sitter jämte min mor i en stol på altan. Vi är mitt uppe i ett samtal om något när jag hör en melodi. En blandning mellan dålig sms-signal/skolinringningsignal. Som en jakthund som fått vittring på nåt ställer jag mig upp med kroppen på helspänn och ryter "Vad är det för nåt?!?! Jag har hört melodin överallt!! VAD är det för något?" Mamma börjar också undra, ställer sig upp och frågar samma fråga.
Så får vi se den. Den blå skåpbil, med tryckta glassar längs sidorna. Där är källan till truddelutten. MEN VAD GÖR DOM? Dom kan ju inte ändra glassbilstruddelutten efter typ 25 år! Ni vet "vi-lurar-små-barn-vi-lurar-små-barn-på-deras-veckopeng" melodin. Vad gör dom? Jag fick nästan hjärtfel.
Förhoppningsvis är det en annan glassbil. En s.k. Copycat-Glassbil, som försöker konkurrera ut hemglass, och överta tronen som glassens konung. Typ Diplom-Is eller något.
Snälla, snälla, snälla. Säg att det är så. Vi kan inte förlora hemglassbilen.
Så får vi se den. Den blå skåpbil, med tryckta glassar längs sidorna. Där är källan till truddelutten. MEN VAD GÖR DOM? Dom kan ju inte ändra glassbilstruddelutten efter typ 25 år! Ni vet "vi-lurar-små-barn-vi-lurar-små-barn-på-deras-veckopeng" melodin. Vad gör dom? Jag fick nästan hjärtfel.
Förhoppningsvis är det en annan glassbil. En s.k. Copycat-Glassbil, som försöker konkurrera ut hemglass, och överta tronen som glassens konung. Typ Diplom-Is eller något.
Snälla, snälla, snälla. Säg att det är så. Vi kan inte förlora hemglassbilen.
måndag 20 juli 2009
Du vet vem du är
Jag har en kompis. Eller egentligen har jag faktiskt några fler, men just en av dem, hon är så bra. Hon lyssnar alltid och säger alltid det man behöver höra. Vi är ganska lika och tycker därför illa om samma saker och tycker gott om samma saker. Det är så himla skönt att ha någon man kan ventilera allt med. Oavsett om det är att någon är störd för de döper sin unge till något opassande, eller hur bajset känns/ser ut när man tagit järntillskott och hur drygt det är att tvätta toaletten efter det.
Jag hoppas att alla har någon som de kan prata med i alla lägen. Som man inte behöver tänka efter vad ska säga när den personen är med. Visst har jag några vänner som jag kan prata med det mesta om, men när man har varit kompis med en person i typ över 20 år så byggs en speciell vänskap upp. Och jag hoppas jag inte är ensam med detta fenomen. Det rockar.
Jag hoppas att alla har någon som de kan prata med i alla lägen. Som man inte behöver tänka efter vad ska säga när den personen är med. Visst har jag några vänner som jag kan prata med det mesta om, men när man har varit kompis med en person i typ över 20 år så byggs en speciell vänskap upp. Och jag hoppas jag inte är ensam med detta fenomen. Det rockar.
Och redan har någon varit där och förstört
Eftersom att jag är karl så har jag just dragit om silikontätningen i köket hos mamma och pappa. Världens simplaste jobb, men jag känner mig ändå tvärnöjd.
söndag 12 juli 2009
Halo! Halo! Halo!
Fenomenet att en låt fastnar i hjärnan måste vara det mest irriterande fenomenet. Oftast är det en enda rad från någon låt som man egentligen inte kan. Alls. Så idag har jag gått omkring i godan ro, för att plötsligt tvärskrika/sjunga "I CAN SEE YOUR HALO!" Det är lite störande. Det blir lite som att hicka. Precis som att man inte alls kan kontrollera när nästa hickning kommer kan man inte kontrollera när man kommer att tvärskrika till. Undrar om en sked lingonsylt hjälper i detta fall?
Annars har jag funderat sen igår morse på hur många, förutom jag och kollegan, som alltid trott Robbie Williams sjöng "I got too much blood running through my veins, going to waste" och inte "I got too much life running through my veins, going to waste". I alla fall en gång i låten. Tydligen är det inte så.
Annars har jag funderat sen igår morse på hur många, förutom jag och kollegan, som alltid trott Robbie Williams sjöng "I got too much blood running through my veins, going to waste" och inte "I got too much life running through my veins, going to waste". I alla fall en gång i låten. Tydligen är det inte så.
Funplanet - always in our hearts
Ett solklart exempel på hur störda jag och mina arbetskamrater är när vi chattar som fjortisar ute i cyberspace. Detta försökte jag förklara för en på klassträffen i går.
Jag: Jag har jobbat i dag. Men det var så sjukt lite folk, så vi satte oss och chattade på Funplanet under namnet "Sophie14". Så man fick fina förslag från folk med namn som "sthlmskille31". Lol.
Hon: Ehh... Haha...?
Jag: HAHAHA!
Varför förstod hon inte det roliga med det?
Jag: Jag har jobbat i dag. Men det var så sjukt lite folk, så vi satte oss och chattade på Funplanet under namnet "Sophie14". Så man fick fina förslag från folk med namn som "sthlmskille31". Lol.
Hon: Ehh... Haha...?
Jag: HAHAHA!
Varför förstod hon inte det roliga med det?
Men den som ger sig in i leken får leken tåla
Japp, då har man vart på återträff med järngänget från nian då. Riktigt trevligt faktiskt att träffa alla gamlingar. Dock slog det mig en liten smårolig sak. Det är nämligen så att en av mina kära gamla klasskamrater är sådär lite halvkändis i dagsläget, och det märks på allmänheten. Believe me. Vissa servitriser liksom smörar in sig känns det som. OK, nu kanske de råkade ha hälsat på varandra tidigare, men det känns ändå som folk gör sig till i vissa lägen.
Jaja, anyway så var vi på nystället i schtan. Detta hak övergår till nattklubb framåt kvällskvisten, och det är verkligen inte kul. Jag hatar dunkadunkaklubbar. Ibland kan det vara kul, om man är med rätt crowd. Och man är i rätt stämning. Det är inte lika kul när man mest bara hänger och ser på alla tjejer som glider in, aspackade, och klädda som om hyran ska betalas i morgon och hon har supit bort alla pengar och således klär sig som ett våp. För att använda ett fint ord. Och killarna som klär sig i Tiger-kläder, kammat håret bakåt, och hänger över allt och alla. Jag blir så less så less. Sen vart det kallt. Och vid klockan ett-snåret mittinatta ringlar sig kön fortfarande sepe-lång bara för att stället är nytt och hippt. Kan alla bara skärpa sig?
God natt.
Jaja, anyway så var vi på nystället i schtan. Detta hak övergår till nattklubb framåt kvällskvisten, och det är verkligen inte kul. Jag hatar dunkadunkaklubbar. Ibland kan det vara kul, om man är med rätt crowd. Och man är i rätt stämning. Det är inte lika kul när man mest bara hänger och ser på alla tjejer som glider in, aspackade, och klädda som om hyran ska betalas i morgon och hon har supit bort alla pengar och således klär sig som ett våp. För att använda ett fint ord. Och killarna som klär sig i Tiger-kläder, kammat håret bakåt, och hänger över allt och alla. Jag blir så less så less. Sen vart det kallt. Och vid klockan ett-snåret mittinatta ringlar sig kön fortfarande sepe-lång bara för att stället är nytt och hippt. Kan alla bara skärpa sig?
God natt.
onsdag 8 juli 2009
Rocking the boat
Och vips, så hade vi tydligen en ny våldtäktsman som härjar i schtan. Eller ny vet man ju aldrig om han är men men... Och tydligen är det så att man måste tycka att alla våldtäktsmän ska kastreras, buras in på livstid, helst stenas i tortyr tills den dagen han dör. Tydligen. Så verkar alla tycka. Kanske med en nypa salt, men överlag är det så. Där håller jag inte med. En fälld våldtäktsman får några år i fängelse, punkt slut. Och det tycker jag verkar rimligt. Han har ju trots allt bara våldtagit någon. Och nu drar hela världen efter andan i och med att jag skrev "bara våldtagit någon". Men det är ju sant. Våldtäkt är inte lika grovt som ett styckmord. Jag tycker helt ärligt inte det. Och det tycker inte rättsväsendet heller. Men visst, jag har aldrig blivit våldtagen, så jag ska egentligen inte säga något. Jag vet inte hur det känns, hur kränkt man känner sig osv. Men ändå. En våldtäktsman har misshandlat dig, men han har ändå inte tagit beslutet om du ska få fortsätta leva eller ej. Som en mördare gör. Jag vet att detta kan verka helt åt pipan hos de flesta, men så tycker jag. Dessutom får mördare hårdare straff än våldtäktsmän. Vilken vågskål väger tyngst? "Men nu ska man ju gå runt och oroa sig för att bli våldtagen" säger folk. "Varför då?" säger jag. Hur stor är risken att du blir våldtagen? 1-2%? Är det då värt att lägga ner den energin på att oroa sig? Det tycker inte jag.
Nu tycker alla att jag är störd för att jag har dessa åsikter. Jag borde tycka annat, eftersom jag är tjej. Det kanske jag borde. Jag kanske borde förakta denna gärning mer än vad jag gör. Dock tycker jag absolut inte att det okej att våldföra sig på någon. Absolut inte. Men jag ser inte svart så fort någon nämner ordet "våldtäkt". Det verkar alla andra göra. Och det stör jag mig på. Sätt det i rätt perspektiv, så kanske jag stör mig mindre.
För övrigt är ordet "våldtäktsman" sjukt jobbigt att stava till.
Nu tycker alla att jag är störd för att jag har dessa åsikter. Jag borde tycka annat, eftersom jag är tjej. Det kanske jag borde. Jag kanske borde förakta denna gärning mer än vad jag gör. Dock tycker jag absolut inte att det okej att våldföra sig på någon. Absolut inte. Men jag ser inte svart så fort någon nämner ordet "våldtäkt". Det verkar alla andra göra. Och det stör jag mig på. Sätt det i rätt perspektiv, så kanske jag stör mig mindre.
För övrigt är ordet "våldtäktsman" sjukt jobbigt att stava till.
söndag 5 juli 2009
Dessutom var slangen trasig
Så i dag var en sådan dag då man känner att man inte har så mycket att göra. Så man tänker sig att tvätta av bilen hos mor och far med en sån där borste på pinne som man hookar fast i slangen. Min bil tyr sig åt det silverfärgade hållet, vilket gör att lite vatten på den resulterar att bilen platsar i "gläns som hunnballa i månskene" facket. Då kan man ju tycka att tanken på att spola av mammas mörkblåa bil och pappas mörkblåa bil med samma redskap skulle ha samma effekt. Och att de skulle bli glada över min fina gärning. Så var dock inte fallet. Dessa bilar tycks bli skitigare och skitigare ju fler gånger man sköljer av dem. Och mamma blir argare och argare för varje gång man försöker göra det bättre, och hon inser inte att jag försökte bara vara snäll från början. Så sisådär tre vattentvättningar, följt av tvättande med bilschampo, följt av att bror tycker jag är störd som inte kan tvätta bilar ordenligt resulterar i att en heeeeeel dag gått åt enbart åt att tvätta bilar. Det är ju lite eljest.
torsdag 2 juli 2009
tisdag 30 juni 2009
lördag 27 juni 2009
Jag vet vem som dödade Michael Jackson
Han har gått vidare nu, han Majkel Jäxon. Och alla tidningar skriver minnesbilagor där kändisar uttrycker sin sorg och allt det där som skall göras. Då blir jag irriterad. Kan inte bara världen, och i synnerhet världspressen, sluta låtsas som att de bryr sig? De senaste 5-7-10 åren har allt som skrivits handlat om MJs skönhetsoperationer, och hans påstådda övergrepp mot barn, och hans bisarra familj, och hur skum och alien-aktig han har varit. Inte om hans musik.
Sedan dör han. Och nu helt plötsligt är MJ i liga med Elvis. Skribenter skriver hyllningskrönikor kors och tvärs. Fina minnesrunor. Hans storhet som musiker. Hur älskad han var.
Och det känns ju onekligen som det handlade om självmord. Var var dessa hyllningar när han behövde dem? Det känns ju lite som pressen har drivit honom in i döden. Långsamt. Men ändå. Visst så var han väl kanske stressad över sistkonserterna. Men ändå. Han var ju inte älskad när han levde. Han var ju föraktad. Det vet vi ju. Det skrev samma skribenter, om än indirekt, som nu älskar honom. Jag får inte ekvationen att gå ihop. Varför har de sån äcklig dubbelmoral?
Jag har i alla fall alltid sagt, och vidhåller, att jag inte drar några slutsatser/dömer MJ som person, då jag inte har någon aning om vem han var. Men musiker av rang, det var han.
Sedan dör han. Och nu helt plötsligt är MJ i liga med Elvis. Skribenter skriver hyllningskrönikor kors och tvärs. Fina minnesrunor. Hans storhet som musiker. Hur älskad han var.
Och det känns ju onekligen som det handlade om självmord. Var var dessa hyllningar när han behövde dem? Det känns ju lite som pressen har drivit honom in i döden. Långsamt. Men ändå. Visst så var han väl kanske stressad över sistkonserterna. Men ändå. Han var ju inte älskad när han levde. Han var ju föraktad. Det vet vi ju. Det skrev samma skribenter, om än indirekt, som nu älskar honom. Jag får inte ekvationen att gå ihop. Varför har de sån äcklig dubbelmoral?
Jag har i alla fall alltid sagt, och vidhåller, att jag inte drar några slutsatser/dömer MJ som person, då jag inte har någon aning om vem han var. Men musiker av rang, det var han.
tisdag 23 juni 2009
Piss att bo själv i detta skarpa läge
Jag hade en sepemegastor geting i fönstret i flera timmar. Han vingklipptes dock av något och ramla ner på golvet. Där kröp den rackarn omkring ett bra tag. Och han var typ tre centimeter lång. Sedan trodde jag han självdog på rumsgolvet, men så återuppstod han. Så klättra han omkring i köket. Tillslut tappa han fästet och ramla ner på golvet. Innan jag fick syn på han igen satt jag och grina hejdlöst i soffan och kvävde mina egna skrik. Behöver jag nämna att jag har en sanslöst jobbig fobi för allt som flyger? När han spatsera som bäst tog jag Ellos-katalogen och snörde den på han. Sedan banka jag på katalogen med en sop. Nu ska jag trä på mig en sko och kliva på den också. Sedan ska det få ligga där i några timmar till. Då kan jag vara säker på att han är dö. Sedan måste jag bara få upp den från golvet på något sätt. Sop och skyffel kanske. Vi får se.
Jag skäms inte ens över min fjantighet. It's my thing - let it go.
Jag skäms inte ens över min fjantighet. It's my thing - let it go.
måndag 22 juni 2009
Liam Neeson - Taken
"I don't know who you are. I don't know what you want. If you are looking for ransom, I can tell you I don't have money. But what I do have are a very particular set of skills; skills I have acquired over a very long career. Skills that make me a nightmare for people like you. If you let my daughter go now, that'll be the end of it. I will not look for you, I will not pursue you. But if you don't, I will look for you, I will find you, and I will kill you."
Han bråkar man inte med.
Han bråkar man inte med.
Insikt
Jag såg Wallander-filmen där dom spränger Ystad i småbitar typ. Fatta ändå vad bekväma alla är. Utan ström funkar inte hissar (så vi måste... ta trapporna...). Utan ström funkar inte bensinpumparna (så vi måste...gå...). Utan ström funkar inte plattången (så vi måste ha... frizzigt hår...).
Jag började tänka lite. OMG, vad vi är bortskämda. Bara genom att ha ström i kablarna. Tänk de som inte har det. Det är ganska fascinerande att ett helt samhälle kan krackelera totalt, utan en sådan sak. Likadant med rinnande vatten, som man kan välja temperatur på. Det ska man uppskatta så länge man har det.
Och ju mer samhället utvecklas, desto mer sårbart blir det.
Jag började tänka lite. OMG, vad vi är bortskämda. Bara genom att ha ström i kablarna. Tänk de som inte har det. Det är ganska fascinerande att ett helt samhälle kan krackelera totalt, utan en sådan sak. Likadant med rinnande vatten, som man kan välja temperatur på. Det ska man uppskatta så länge man har det.
Och ju mer samhället utvecklas, desto mer sårbart blir det.
Varför
är alla så sjukt aktiva på Apberget fortfarande?
Är jag också det? Är man pinsam då? Har man missat någon form av Ap-comeback?
Är jag också det? Är man pinsam då? Har man missat någon form av Ap-comeback?
Hallelujah moment!
I går drog tummen ur och styrde min kosa mot Mio, och sängavdelningen. Jag gnöla något till försäljartjejen (som för övrigt var på oförskämt bra humör fast hon var tvungen att jobba en söndag) om att jag var less på att ha trasig säng, och kosta vad det kosta vill - jag ska ha vanliga svenska ben till madrassåbäket. Hurtbullen föreslog sängmedar. Eller båtar, som jag kallar det. Så jag slog till. Sedan slet jag sönder den befintliga sängramen med mina bara händer, och kastade ut skiten.
Nu har jag en hel säng. Alltså en säng som inte är trasig. Och jag förstår inte min omvärld varför de inte är mer uppspelt för min skull. Alla måste inse vilken lycka detta är för mig. Ingen kan förstå vilken effekt detta kommer att ha på mitt liv. Har man aldrig levt i ett halvår med en säng som skriker åt en så fort man rättar till lakanet, eller väcker en av knak och gnissel trehundra gånger på en natt, så kan man inte förstå vad en redig säng kan få en att se ljust på framtiden igen. Man kan sova utan att spänna sig i hela kroppen av rädslan av att madrassen ska dimpa ner i golvet. Underbart. Jag kommer på mig själv att sitta och tänka på min alldeles hela säng, som jag sover gudomligt i fr.o.m. föregående natt, typ hela tiden. Jag vill bara hem och hoppa i sängen/göra kullerbyttor i den dagarna i ända.
Inte för att det är kul. För att jag kan. Word.
Nu har jag en hel säng. Alltså en säng som inte är trasig. Och jag förstår inte min omvärld varför de inte är mer uppspelt för min skull. Alla måste inse vilken lycka detta är för mig. Ingen kan förstå vilken effekt detta kommer att ha på mitt liv. Har man aldrig levt i ett halvår med en säng som skriker åt en så fort man rättar till lakanet, eller väcker en av knak och gnissel trehundra gånger på en natt, så kan man inte förstå vad en redig säng kan få en att se ljust på framtiden igen. Man kan sova utan att spänna sig i hela kroppen av rädslan av att madrassen ska dimpa ner i golvet. Underbart. Jag kommer på mig själv att sitta och tänka på min alldeles hela säng, som jag sover gudomligt i fr.o.m. föregående natt, typ hela tiden. Jag vill bara hem och hoppa i sängen/göra kullerbyttor i den dagarna i ända.
Inte för att det är kul. För att jag kan. Word.
lördag 20 juni 2009
Midsommarafton
Jag samtalar med min 3-åriga "kusins" mamma angående min korta resetid till arbetet.
3-åringen sitter bredvid mig, och nynnar och käkar godis helt i sin egen värld.
Mamman: Så du cyklar?
Jag: Jo, det tar typ bara fem minuter.
3-åringen tittar förskräckt på mig och utbrister: Men, har du ingen bil?!?
Jag: Jo, men ibland kan man cykla.
3-åringen: Jaså...
Då vet man att man pratar med bondebarn. När en treåring blir förskräckt över att man eventuellt inte har bil. Och att man dessutom inte använder en som man eventuellt har.
Det var lite roligt. I min värld.
3-åringen sitter bredvid mig, och nynnar och käkar godis helt i sin egen värld.
Mamman: Så du cyklar?
Jag: Jo, det tar typ bara fem minuter.
3-åringen tittar förskräckt på mig och utbrister: Men, har du ingen bil?!?
Jag: Jo, men ibland kan man cykla.
3-åringen: Jaså...
Då vet man att man pratar med bondebarn. När en treåring blir förskräckt över att man eventuellt inte har bil. Och att man dessutom inte använder en som man eventuellt har.
Det var lite roligt. I min värld.
tisdag 16 juni 2009
Dock är jag ju gamling
Alltså, något har hänt med mig. Förr hade jag absolut inget problem att prata engelska med någon. Överhuvudtaget. Jag tänkte liksom inte över vad jag sa ens. Men på gamla dar har jag blivit så töntig. Jag kan typ inte säga ett ord på engelska längre. Särskilt inte till äkta amerikaner/engelsmän, då stammar jag bara och pratar som alla gamlingar gör (alla vet vad jag menar; fel grammatik, helt fel ordval etcetera).
Idag har jag skämt ut mig inför minst tre personer i alla fall. Jag undrar vad som har hänt...
Idag har jag skämt ut mig inför minst tre personer i alla fall. Jag undrar vad som har hänt...
måndag 15 juni 2009
You look like a monkey...
...and you smell like one too...
...fick jag av AuPair-barnet i staterna. Yish.
...fick jag av AuPair-barnet i staterna. Yish.
fredag 12 juni 2009
Två dagar senare
Och harreligen va folk tjatar om den där jordbävningen i onsdags. "2,3 på richterskalan!! Porslinet skallra i skåpen!". En Magnum-picka ger typ samma effekt.
Men jaja, det är jätteallvarligt/coolt. Särskilt om man jämför med ett skalv som mätte 9,2 på skalan, och som dränkte halva asien och döa massa männsikor.
Get real.
Men jaja, det är jätteallvarligt/coolt. Särskilt om man jämför med ett skalv som mätte 9,2 på skalan, och som dränkte halva asien och döa massa männsikor.
Get real.
Konversation mellan mig och den rullstolsburne grannen
Jag: Men hej! Hur är läget?
Grannen i rullstol: Jo tack, det är bra. Själv då?
Jag: Jo, det rullar på...
Homer Simpson: DOH!
Grannen i rullstol: Jo tack, det är bra. Själv då?
Jag: Jo, det rullar på...
Homer Simpson: DOH!
torsdag 11 juni 2009
onsdag 10 juni 2009
Och inte har jag verktyg att fixa eländet med
Nä, alltså nu är jag ruggigt less på cykeln som alltid ska ha en kedja som hoppar av i tid och otid.
tisdag 9 juni 2009
Minst ett kors i taket
Nu ska alla som är idel öra få höra; Jag, som är den mest ofeminina varelse, har köpt en klänning.
En klänning.
Jag har icke ägt en klänning på minst tolv år.
Brätsch. Yeiish.
En klänning.
Jag har icke ägt en klänning på minst tolv år.
Brätsch. Yeiish.
söndag 7 juni 2009
Går emot allt och nämner namn.
Jag följde med mamma till hennes vallokal idag. Vilket ställe röstar hon inte på om inte älskade Östtegs skola! Vissa andra var tvugna att rösta på sketna Tegs Mental. Anyway, så följde jag med min moder i syftet att spana runt på min gamla skola. Jag blir sentimental när jag vandrar i dessa lokaler. Och man lägger märke till små saker, typ att korridorerna känns så otroligt mycket trängre nu. Och att de minsann har gjort om korridoren utanför matsalen, men inte rört den utanför slöjden. Det sluttande golvet upp till matsalen är också fascinerande att gå på igen. Den som nästan var jobbig att gå uppför när man var liten är nu typ ett trappsteg. Och matsalen är inte så gigantisk som man minns den. Trappen upp till fritids, som troligtvis inte heter Åldermannen fortfarande, är ommålad. Men färgen som skavts fram under den nya ytan känner jag igen, minsann.Utsidan har krympt även den. Fotbollsplanen är inte så himla stor längre. Planen som Johan och Peter kunde skjuta en brännbollsboll tvärsöver och nästan ner i älven, och där Jimmy och Fredrik (may he rest in peace) var awesome på skridskor på vintern, där tjejerna satt runtom kanterna på kvällarna och kollade när killarna tränade fotboll med TSK:s pojklag, och längdhoppsgropen där Daniel hoppade jääättelångt (vilket var typ 2,20)... Ja, det var tider...
Vilket chillat liv man hade när man var liten. Det är ändå tio år sedan man stängde bänklocket på Östteg för sista gången. Bänklocket på de höga bänkarna som vi fick när vi gick i fyran, som vi vann i en lottning mellan mellanstadieklasserna. Om det var möjligt skulle jag lätt åka tillbaka en tiotolv år, bara för att uppleva det där bekymmerslösa livet för en vecka. Inga krav, eller nåt. Inte behövde man oroa sig för utbildning eller pensionssparande. Det kravet man hade var att lära sig multiplikationstabellen, och lära sig skillnaden mellan substantiv, verb och adjektiv. Subsantiv är namn på ting, t.ex. boll och ring. Verb är sånt som man kan göra; räkna, skriva, se och höra. Adjektivet sedan oss lär hurudana tingen är.
Så skönt det hade varit att vara liten igen. Så här i efterhand vet jag att jag var så lycklig.
lördag 6 juni 2009
Upptäckt
Bara i norrland är det OK att köra omkring i ett bostadsområde med gammtraktor och självlastarvagn.
fredag 5 juni 2009
I skrivande stund befinner jag mig på slottet där jag växte upp.
Vissa dagar är det komiskt att tillbringa sin tid hos mor och far. Pappa sitter antingen och läser/arbetar i trädgårn (i Valmet-keps anno 1990, brätsch) eller så pratar om sitt arbete, och rabblar latinska termer och liksom hänvisar till "Andraparagrafen, Brottsbalken" i lagboken. Och som vanligt är det ingen som är insatt nog att fatta vad han pratar om, och ingen har ett stort behov av att bli insatt heller. Utom möjligtvis bror, som utövar typ samma yrke, och fattar vad som är på tapeten.
Mamma sitter antingen och läser/arbetar i trädgårn (i cykelbyxor anno 1990, brätsch) eller så blir hon hyper översocial, och vill vara med på allt. Det är då man får hon att städa. Sätter man igång dammsugarn så flyttar hon mattor och sånt. Så nu skin huset som hundballa i månskenet.
Jag vet inte var jag vill komma med detta egentligen, förutom att det är intressant att se ett par som varit gift i 25 år med utflugna barn ändå håller ihop, fast man ser att de håller på lessna på att traska runt varandra själv. Båda två lyser upp när både bror och jag är hemma och drygar oss. Det känns som att de tycker det är så roligt att ha något annat att titta/lyssna på förutom varandra/hunden/väggarna/tv:n. Och nu kom jag på att jag respekterar dem å det djupaste och kan inte visa min tacksamhet tillräckligt över att de fortfarande kilar stadigt. Alldeles för många jag känner har skilda föräldrar, och det verkar inge kul.
Vad hade det med något att göra?
Nej, alltså jag vet inte vart jag vill komma. Mina föräldrar rockar. Man kan skratta åt dem, utan några hard feelings.
Det är bra skit.
Mamma sitter antingen och läser/arbetar i trädgårn (i cykelbyxor anno 1990, brätsch) eller så blir hon hyper översocial, och vill vara med på allt. Det är då man får hon att städa. Sätter man igång dammsugarn så flyttar hon mattor och sånt. Så nu skin huset som hundballa i månskenet.
Jag vet inte var jag vill komma med detta egentligen, förutom att det är intressant att se ett par som varit gift i 25 år med utflugna barn ändå håller ihop, fast man ser att de håller på lessna på att traska runt varandra själv. Båda två lyser upp när både bror och jag är hemma och drygar oss. Det känns som att de tycker det är så roligt att ha något annat att titta/lyssna på förutom varandra/hunden/väggarna/tv:n. Och nu kom jag på att jag respekterar dem å det djupaste och kan inte visa min tacksamhet tillräckligt över att de fortfarande kilar stadigt. Alldeles för många jag känner har skilda föräldrar, och det verkar inge kul.
Vad hade det med något att göra?
Nej, alltså jag vet inte vart jag vill komma. Mina föräldrar rockar. Man kan skratta åt dem, utan några hard feelings.
Det är bra skit.
onsdag 3 juni 2009
Så himla långt ifrån är man ju ändå inte
White trash (engelska vitt skräp, ibland även omnämnt whiskey tango vilket är den engelska bokstaveringen av w och t) är en starkt nedsättande benämning från USA på ljushyade personer med låg social status. Personer som anklagas för att vara white trash har ofta svag ekonomisk situation, låg utbildningsnivå samt ett ointresse för samhälls- och kulturfrågor. Andra stereotypiska tecken är dålig klädsmak (antingen vulgärt eller trasiga urtvättade, illasittande träningsplagg etc.), hemblonderat eller -färgat hår, tatueringar och piercingar, antingen starkt överdriven eller ingen make-up.
OMG
Härmed uppmanas alla som inte räds för vulgärt språk att läsa Mötley Crüe-boken. 600 sidor läses lätt på femsex dagar. Nantingsesjukligt bra bok. Spelar i samma liga som vampyr-böckerna.
You know.
You know.
fredag 29 maj 2009
Kom på att jag börjar alla inlägg med ordet jag. Ändring.
Var och såg examensarbetekonserten för rockmusikerlinje-folket från Dalkarlså i går. Man blir alldeles full av respekt för dessa männsikor, och man inser hur obegåvad man själv är.
Jag undrar vilken talang jag besitter. Innerst inne. Ja, det undrar jag.
Jag undrar vilken talang jag besitter. Innerst inne. Ja, det undrar jag.
onsdag 27 maj 2009
Och idag såg jag Heath Ledgers okände svenske tvillingbror
Hemmavid läser jag Mötley Crües "The dirt: bekännelser från världens mest ökända rockband".
På jobbet läser jag Bibeln.
Det skär sig. Eller.
På jobbet läser jag Bibeln.
Det skär sig. Eller.
måndag 25 maj 2009
Och hela 100 miljoner har sett hennes klipp på YouTube. Ehh...?
Kan någon förklara hypen över den där gammtantamalia på BGT för mig? Hon är ju inte ens särskilt bra.. Eller visst är hon duktig på sjunga om man jämför med oss ordinary people, men nej. Hon är inte så pass bra som alla tycks tro. Eller framstår hon som "Elaine Paige" bara för att hon är gammal, ful och allmänt störd, och alla förväntar sig att hon inte ska kunna ta en enda ren ton? I så fall kan ju alla bara lägga ner. Det är inte kul längre. När ska gemene man sluta beundra fula/ungt folk bara för att de är bra på något? Samtidigt som det dör 30000 barn varje dag i Afrika, svininfluensan håller världen i strypgrepp, och när det i Asien könsstympas unga flickor varje dag känns det ju betryggande att en tant från I-landsengland kan sjunga lite halvdant.
Vad skulle vi annars göra?
Vad skulle vi annars göra?
söndag 24 maj 2009
lördag 23 maj 2009
...och det finns ingen som kan slå mig på fingrarna där...
Så kan jag tipsa om att GES fortfarande är grymt roliga att lyssna på.
"Hon är min"
"En jävel på kärlek"
"När vi gräver guld i USA"
Guldkornen som aldrig dör.
"Hon är min"
"En jävel på kärlek"
"När vi gräver guld i USA"
Guldkornen som aldrig dör.
Idoldyrkan
Jag är full av beundran gentemot min 90-åriga granne. Hon ramla ner för trappen och smällde in fejjan i väggen/blev mosad mot stenhårdaste betonggolvet, utan att ens skada sig. Jojo, visst ser det ut som hon har varit i gängslagsmål, men inte ett ben blev brutet. Skulle jag har ramlat utför trappen hade jag säkerligen fått hjärnskakning, förlorat synen, brutit båda händerna, mosat bäckenet... Men inte tanten. "Det går ju över" säger hon om sina blåmärken och blodröda ögonvitor. Och visst gör det det. Men hon ska ändå ha credit för att hon ändå är i så pass bra form att hon övertaget ger sig på trapporna.
När jag blir till åren ska jag också bo helt allena i tvåvåningsvilla, klippa gräset själv, baka 20 sorters kakor på min födelsedag, skotta gården med bruten hand och allt annat man kan tänka sig göra när man är 90 bast.
När jag blir till åren ska jag också bo helt allena i tvåvåningsvilla, klippa gräset själv, baka 20 sorters kakor på min födelsedag, skotta gården med bruten hand och allt annat man kan tänka sig göra när man är 90 bast.
onsdag 20 maj 2009
Är det så pass?
Den 7:e Juni är det EU-parlamentsval, och jag tycker man ska ta till vara på sin rösträtt. Faktiskt. Dock kände jag att jag inte hade någon aning om vilket perti jag skulle rösta på, så nu har jag gjort tre oberoende tester, och bevisen pekar på att jag är moderat. Eventuellt folkpartist. Att jag var viss del folkpartist kom väl inte som någon jätteöverraskning, men att jag överlag borde rösta på moderaterna var lite surprising. Blir det Moderaterna, månn tro?
lördag 16 maj 2009
Och var ligger landet där man böjer bananerna?
Jag funderar på hur pass religiös man måste vara för att få räknas som religiös. Troende kan man ju vara i olika utsträckningar, så egentligen är ju frågan hur pass troende man måste vara för att räknas som religiös?
Det har jag fnulat på.
Det har jag fnulat på.
Breaking the law
Min mamma uppfostrade mig så sätt, att man alltid ska ha fönsterlamporna tända. Är man hemma ska man ha ljuset av mysfaktor/praktiska själ. Är man inte hemma ska man lamporna tända "så det i alla fall ser ut som att det är någon hemma".
Förut gjorde jag så. Då tände jag i fönstret även om jag skulle i väg någonstans. Nu kommer jag på mig själv med att medvetet skippa det, just för att det ska se ut som om ingen är hemma. Bara så att folk kanske kan tro att jag har ett liv. Tji fick dom. Det är väl så man säger.
Förut gjorde jag så. Då tände jag i fönstret även om jag skulle i väg någonstans. Nu kommer jag på mig själv med att medvetet skippa det, just för att det ska se ut som om ingen är hemma. Bara så att folk kanske kan tro att jag har ett liv. Tji fick dom. Det är väl så man säger.
onsdag 13 maj 2009
Thanks folks, you've been great!
Då hade man läst igenom gamla inlägg då. Över 100 är de nu. Och jag är så fruktansvärt rolig, enligt mig själv. Jag skrattar åt det jag själv har skrivit. Kan bero på att jag vet i vilken sinnestämning jag befann mig i vid just de tillfällena. Men ändå. Jag har fått höra av många nu på slutet att jag är så rolig. Jag undrar jag. Om jag verkligen är det. Men det är trevligt att få meddelanden från folk där det står saker som "ville bara säga att jag tycker du är grym". Det värmer så mycket att jag inte ens kan svara och tacka så hemskt mycket, utan jag kläcker ur mig ett "tihi" som svar.
Därför älskar jag kyrkfolket. Det är oftast bara de som inte känner sig helt mongolida över ett ge en enkel komplimang. Jag utgår ifrån att alla hatar mig och tycker jag är ful och äcklig. Nu får man höra annat, och man börjar väl så smått ta åt sig av komplimangerna. Därför älskar jag alla jag inte hatar. För de får mig att känna mig som en bättre människa. Men de kan jag ju inte säga direkt till dem, att jag älskar dem alla. Då skulle jag bara börja grina. Det gör jag ofta.
Good Lord, det blev lite geek-varning över det här inlägget.
Och jag som hade tänkt börja skriva brevet idag. Jag gör det i morgon, när jag inte har gråten i halsen. Det blir så melankoliskt då. Jag målar naglarna istället.
Därför älskar jag kyrkfolket. Det är oftast bara de som inte känner sig helt mongolida över ett ge en enkel komplimang. Jag utgår ifrån att alla hatar mig och tycker jag är ful och äcklig. Nu får man höra annat, och man börjar väl så smått ta åt sig av komplimangerna. Därför älskar jag alla jag inte hatar. För de får mig att känna mig som en bättre människa. Men de kan jag ju inte säga direkt till dem, att jag älskar dem alla. Då skulle jag bara börja grina. Det gör jag ofta.
Good Lord, det blev lite geek-varning över det här inlägget.
Och jag som hade tänkt börja skriva brevet idag. Jag gör det i morgon, när jag inte har gråten i halsen. Det blir så melankoliskt då. Jag målar naglarna istället.
Sensmoralen för dagens två inlägg: Dubbelmoral.nu
Några saker jag kom på just nu:
Jag har sjungit på The Fray's "How to save a life" hela dagen. Även in front of sånna som kanske
troligtvis inte vill höra.
Jag har svårt att skriva ordet saker. Det blir sker oftast.
Efter att dagen innan ha klämt Tictacs i smaken Cherry Passion, och i dag slukat de med smaken Pink Grapefruit, tycker jag fortfarande bäst om Cherry Passion. Vi får se vad jag tar för smak i morgon. To be continued, så att säga.
And I know how to save a life...
Jag har sjungit på The Fray's "How to save a life" hela dagen. Även in front of sånna som kanske
troligtvis inte vill höra.
Jag har svårt att skriva ordet saker. Det blir sker oftast.
Efter att dagen innan ha klämt Tictacs i smaken Cherry Passion, och i dag slukat de med smaken Pink Grapefruit, tycker jag fortfarande bäst om Cherry Passion. Vi får se vad jag tar för smak i morgon. To be continued, så att säga.
And I know how to save a life...
Så fick man det sagt
Var man än vänder sig så är folk onaturligt öppna med sina liv. På Fejjan lägger folk ut kort på allt. Då menar jag all skit som man bara kan komma över. Typ blommor man tycker är fina, nya tapeter, dagens frisyr... Sedan har ju i princip varenda mupp en blogg också. Själv faller man ju i den kategorin. Men jag skriver inte om varenda liten privat detalj som bara finns. Jag försöker hålla mig till åsikter och insikter. Men det gör inte alla andra. De skriver saker i stil med "jag har svårt att bajsa för jag har ont". Den naturliga följdfrågan är ju: Vill man verkligen att folk ska veta allt om en? Visst är det kul att läsa/titta på onödiga bilder från någon annans liv, men jag skulle aldrig öppna mig så själv. Förstår inte folk att jag kan kartlägga deras liv ganska detaljerat utifrån deras ordbajsande?
Men det är väl upp till var och en...
Men det är väl upp till var och en...
söndag 10 maj 2009
Efter lite bloggläsande har jag ytterligare en sak att störa mig på
Är det ingen annan som stör sig på folk som skriver "e" istället för "är"? Eller "d" istället för "det"? Helst har dessa människor också stavfel och interpunktionsfel i resten av meningen.
"Det är strålande vackert väder idag, i mina ögon."
"d e stålande vakert väder idag i mina ögon"
Var höll dessa hus på svenska-lektionerna? Ok, lider man av dyslexi (som ironiskt nog innehåller ett x) eller verkligen har problem med detta kan man inte hjälpa det. Men jag stör mig så mycket på männsikor som av ren lathet inte skriver hela ord, och inte heller kollar igenom vad de har skrivit innan de publicerar sina skrifter. Varför gör man inte det?
Det är ju bara pinsamt. Särskilt eftersom de flesta inte fortfarande är 12 år gamla...
"Det är strålande vackert väder idag, i mina ögon."
"d e stålande vakert väder idag i mina ögon"
Var höll dessa hus på svenska-lektionerna? Ok, lider man av dyslexi (som ironiskt nog innehåller ett x) eller verkligen har problem med detta kan man inte hjälpa det. Men jag stör mig så mycket på männsikor som av ren lathet inte skriver hela ord, och inte heller kollar igenom vad de har skrivit innan de publicerar sina skrifter. Varför gör man inte det?
Det är ju bara pinsamt. Särskilt eftersom de flesta inte fortfarande är 12 år gamla...
onsdag 6 maj 2009
15 riksdaler för en tidsresa
Jag köpte en lampa på Myrorna i dag. Eller, det var egentligen bara en lampskärm. Jag älskar Myrorna. Allt utom kläderna. Kläderna är bara gamla. Inte vintage. Ville jag tåta runt i 90-talskläder hade jag inte UFFat mina gamla. Med allt krimskrams är underbart. Lampan jag köpte var så fel, så fel, så det kan nog bli helt rätt. Bara jag hittar en passande fot blir det finemang. Den är orange med fransar. Så 70-tal. Har man bara någon enstaka sak som är second hand kan det funka. Men damn, den som inreder med enbart second hand. Det är bara skabbigt. That's right.
"Vem vet mest?"
Frågan hade något med hästar att göra.
Rikard Olsson: Gillar du hästar?
Tävlande: Nej, nej, nej. Jag är allergisk, både fysiskt och mentalt.
HAHA!
Rikard Olsson: Gillar du hästar?
Tävlande: Nej, nej, nej. Jag är allergisk, både fysiskt och mentalt.
HAHA!
söndag 3 maj 2009
fredag 1 maj 2009
Bitterhet personifierad
Jag arbetade till 16, for till mamapapa och gjorde paj, som jag dyrt och heligt lovade bror att jag skulle tillverka till hans 60-mannaknytkalas. Det gjorde jag, samtidigt som brodern undrar om jag kan skjutsa honom till Nydalahöjd, där han ska vara kl. 18.30. Detta går jag med på, då jag själv inte skulle möta upp mina middagskompisar förrän kl. 19. Även fast jag skulle cykla till schtan skulle jag ju ha gott om tid på mig, tyckte jag. Så jag tvärfor hem och tvärduschade och tvärfixade till mig lite lagomt. Dock vart man lite sen, vilket ledde till att jag sladdade in på mamapapas uppfart vid 18.25. Lite tajt till halvsju, men å andra sidan kan man gasa mycket, och bror bör ju vara klar och bara stå och vänta på mig nu, tänkte jag. Men ackackack. Vid denna tidpunkt stod han utan skjorta och höll på med något heeelt annat. Så jag skrek lite att han skulle skynda sig. Han är som en tjej. Kan aldrig aldrig vara i tid. Ååå, så störande. Brassade upp till Nydalahöjd, brassade tillbaka, tog cykeln och tittade på klockan. 18.55. Fem minuter. Från där jag bor till Hagatunneln, där jag skulle möta mitt posse. Tack, tack, bror. Jaja, he ä ba och trampa. Och jag fick upp en väldigt fart. Jag skulle nog bara bli någon minut sen. Dvs. ändå fram tills min punkass-cykel inte klarar sig över en trottoarkant. Vips, så är kedjan avhoppad. Bajs. Nu var jag så irriterad på allt att jag inte kunde fippla på kedjan igen. Så jag gick med cykeln på släptåg. Mongolid-cykeln. Tio minuter sen (OK, tio minuter är inte mycket, men jag är alltid i tid. Minst tio minuter innan utsatt tid, så egentligen var jag tjugo minuter sen) möter jag mitt posse vid järnvägen och skriker något välvalt om den krövla cykeln, som minsann alltid ska krångla.
På Lottas, där vi tänkte äta var det fullsatt. VEM går på restaurang på Valborg? Så efter rekande på diverse andra hak gick vi till Harrys. En timme senare än tänkt fick vi käk. Enochenhalvtimme senare gör min kära arbetskamrat ett försök till att fixa min mongolida cykel. Och lyckas. Då var jag lycklig. Campusbrasan i sikte.
Så var sagan slut.
Upplysningsvis har jag sänkt min gard, och släpper allt oftare in folk i min lägenhet. I går såg vi exempelvis film hos mig. En vecka sen drack vi jos hos mig. Growth. Men det är mest för att jag i typ två års tid förberett alla på att om jag släpper in någon så skär jag ut ögonen på dem i fall de skitar ner. Så när jag äntligen släpper in dem skitar de inte ens ner. Värt.
På Lottas, där vi tänkte äta var det fullsatt. VEM går på restaurang på Valborg? Så efter rekande på diverse andra hak gick vi till Harrys. En timme senare än tänkt fick vi käk. Enochenhalvtimme senare gör min kära arbetskamrat ett försök till att fixa min mongolida cykel. Och lyckas. Då var jag lycklig. Campusbrasan i sikte.
Så var sagan slut.
Upplysningsvis har jag sänkt min gard, och släpper allt oftare in folk i min lägenhet. I går såg vi exempelvis film hos mig. En vecka sen drack vi jos hos mig. Growth. Men det är mest för att jag i typ två års tid förberett alla på att om jag släpper in någon så skär jag ut ögonen på dem i fall de skitar ner. Så när jag äntligen släpper in dem skitar de inte ens ner. Värt.
Einstein höll inte tyst om sina upptäckter
Förstamaj har tiden tillbringats med att bädda rent i sängen. Och damma alla kuddar. Min familj tycker jag är störd för att jag har fem kuddar. Det tycker inte jag, alla kuddar har nämligen en funktion. Det här med kuddar i sängen är en hel vetenskap i sig, anser jag. En av kuddarna är mest utfyllnadskudde, men används som huvudkudde vid tevetittande innan insomning om kvällarna. En kudde, den oskönaste, använder jag inte, men den ligger fortfarande i sängen, i det övre högra hörnet. Som en påminnelse om att inte lägga sig där. Då brakar sängen ihop. Två av kuddarna har jag huvudet på när jag sover. En är hyperplatt, en är halvfluffig. Dock skulle jag inte klara mig med bara den halvfluffiga. Den måste man kunna knövla lite hursomhelst, och det finns en överhängande risk att den blir alldeles för platt för ens eget bästa. Då är det bra att palla upp den med platt kudde. Sista kudden är perfekt att ha som stöd vid knäna. Denna kudde kallas även "sova-borta-kudden". Detta eftersom den är väldigt tjock, fluffig och allämnt trevlig, och kan användas solo. Man behöver bara den liksom. Sova-borta-kudden är typ 10-15-20 år gammal och är fylld med minimala bitar skumgummi, inte dun/fejkdun som dagens i-landskuddar är. I-landskuddarna som tillverkas nowadays håller sig i schack i max, MAX ett år. Och då är jag generös. Sen är de full av kvalsterbajs, tillplattat dun och är allmänt knöliga. Nej, long live the skumgummikuddar!
Ja, så är det.
Ja, så är det.
onsdag 29 april 2009
What's for dinner tonight?
Marinerad entrecôte med ICAs egenblandade grillsalladserveras med vitlöken i mängder.
söndag 26 april 2009
Rocky Balboa var iofs ganska bra också
Jag köpte Black Jack på dvd i dag. Så nu ser jag den. Det måste vara den ultimata filmen. Vilken känsla, alltså. Så grymt skön musik. Så grymt fula kläder. Så grymt slisklig hela filmen är egentligen. Så grymt att jag kan varenda replik utantill. Och alla sånger. Corina, Sista dansen, Inget stoppar oss nu. Shitpommfritt.
Men, herregud, det är i särklass den bästa svenska filmen. Än så länge.
Ja o ja.
Men, herregud, det är i särklass den bästa svenska filmen. Än så länge.
Ja o ja.
Utfyllnad
Jag har gjort mycket med min tid i dag. Två timmar på morgonen spenderades med Ms. Jos på lassa. Inget brutet. Zon gel och extra ipren blev ordinationen. Sedan hämtade jag upp mor och drog till Trädgårdsmässan. Där införskaffades hudkräm för hela slanten. Efter det styrde vi kosan mot Media Markt. Och Good Lord, va saker dom har lyckats samla under ett och samma tak. Och pengarna bara rann mellan fingrarna. När vi var nöjd med pengaslöseriet där, drog vi en snabbis på Ica Kvantum. Där slösade jag inga pengar. Självkontroll.
Väl hemma hos mor och far målade jag mitt andra varv på fönsterkarmarna. Klätterställning modell XL är jätterolig att klättra i. Ytterdörren fick också smörj.
Sedan lagade jag mat, gick prommis, duscha osv.
OMG, va jag har klämt in mycket på en enda dag.
Väl hemma hos mor och far målade jag mitt andra varv på fönsterkarmarna. Klätterställning modell XL är jätterolig att klättra i. Ytterdörren fick också smörj.
Sedan lagade jag mat, gick prommis, duscha osv.
OMG, va jag har klämt in mycket på en enda dag.
torsdag 23 april 2009
Ska sluta innan jag börjar blöda näsblod
Jag är så sjukt taggad för josen på fredag. Men jag är säker på att hon som jag taggar med kommer att banga. Då kommer jag grina. Jag har nästan lite panikångest över att jag inte är helthelthelt hundra på att hon är helthelthelt hundra. Det är sån jobbig känsla. Jag brukar aldrig tagga så hårt. Bangar hon får jag väl dricka jos själv på hallgolvet då. Och grina samtidigt. När jag tänker på det får jag hjärtklappning.
Hjälp! Jag är med i en japansk tv-show är ett sjukligt lågvattenmärke för fyran
Tydligen kan man inte vara inloggad någonstans utan att det är någon annan torrboll inloggad som man inte vill prata med. Inte msn. Inte Apberget. Inte Facebook. Typsikt. Jag får väl hålla mig till Blip *paus för hånskratt* då.
V for Victory
Skulle lämna lite rat hemma hos mor och far igår. Tydligen bygger de om huset. Eller så byter de brädor på kortsidan. Anyhow så körde jag förbi huset och såg massa arbetarkarlar på byggställning. Vad skulle jag göra? Ingen var hemma, så lite kände man sig som inbrottstjyv. Karlarna känner inte mig, och jag vill absolut inte kallprata med dem/göra de uppmärksamma på att någon har kommit hem. Jag skulle ju bara tvärstanna, liksom. Så jag lämnar bilen lååååångt in på gångvägen åt lave huset. Problem ett löst; karlarna kommer icke se min bil. Så smyger jag kattlikt längs garageväggen samtidigt som jag lirkar upp nyckeln ur jackfickan. Låser upp låset, och öppnar dörren försiktigt, försiktigt... Om man tvärslår upp dörren knakar typ hela huset. Då skulle karlarna märka att något hände och gå runt huset för att kolla läget. Då skulle jag vara tvungen att konversera med dem och förklara who the hell jag var. Det ville jag icket. Men nu hade jag alltså löst problem två; komma in i huset ljudlöst. Väl inne i huset är man safe. Ändå fram till trappen till övervåningen. Den knarrar. Förutom om man kliver läääääääängst ut på sidorna av trappstegen. Så gjorde jag. Dock var jag tvungen att krypa/åla mig från översta trappsteget och in i bastun (som extraknäcker som förråd), lite McGyver-style. Annars skulle karlarna se mig. Och ville jag icket. Inte nu när jag kommit halvvägs. Lämnar påsen med skit i bastun och tar mig ut ur huset på samma sätt. Hunden tyckte jag var helt IQ-befriad, när jag tvärklappade henne och väste att hon skulle vara tyst. Men jag kom ut ur huset, brassade i väg i min Silver Bullet till bil längs gångvägen, och landar på parallellgatan. Ingen av karlarna skulle förstå att jag någonsin varit huset...
Det var rätt spännande. Man ska inte socialisera i onödan.
Det var rätt spännande. Man ska inte socialisera i onödan.
söndag 19 april 2009
Tre inlägg, en dag
Föräldrarna var hos min farbror, som fyller 70, idag. Man känner sig aldrig så operfekt som när de kommer tillbaka därifrån. För det är alltid någon som kör truck jättejättesnabbt, och det gör inte jag. Sedan finns det alltid någon som har fått ett snällt barn, och det har inte jag. Sedan finns det alltid någon som gör jättegod tårta, och det gör inte jag. Sedan finns det alltid någon som har jagat kossor, och det har inte jag. Sedan finns det alltid någon som äter middag tre gånger, vilket imponerar på släkten, och det gör inte jag. Sedan finns det alltid någon som är ball och spelar amerikansk fotboll och dricker 60 liter mjölk i veckan, och det gör inte jag. Ska jag fortsätta?
Min släkt är nog helt omedveten om att jag fortfarande andas, eftersom jag inte har något att stajla med, som fin bil eller brätschigt jobb. Jag är något storstads-pack som aldrig har smutsat ner händerna, lever något slätstruket liv i peak-kläder, pratar rikssvenska/förstår inte deras dialekt och har aldrig suttit på en skoter. Det är typ så min släkt ser mig. Att jag sedan är sjukt händig för att vara tjej, släpar mig fram på norrländska och lever i mjukisar vet dom inte om. Och att mina föräldrar inte pratar om mig, för jag är så ointressant, hjälper föga. Jag fick inte ens följa med på kalaset.
Nej, så farligt är det inte. Jag ville inte följa med överhuvudtaget. Jag är ju storstads-pack. Och vad mina föräldrar pratar om vet jag faktiskt inte.
Annars så tittade jag i skolkatalogen från sjuan idag. Är man samma fjant som man var då? Kanske. Jag fick för mig att testa mig själv, och kolla om jag kunde namnen på alla i årskullen. Det kunde jag inte. Långt ifrån. Vissa lämnar inte stort avtryck på mänskligheten. Troligen inte jag heller. Mjölkig, känns som ett passande adjektiv för mig.
Det skulle nog släkten säga också.
Min släkt är nog helt omedveten om att jag fortfarande andas, eftersom jag inte har något att stajla med, som fin bil eller brätschigt jobb. Jag är något storstads-pack som aldrig har smutsat ner händerna, lever något slätstruket liv i peak-kläder, pratar rikssvenska/förstår inte deras dialekt och har aldrig suttit på en skoter. Det är typ så min släkt ser mig. Att jag sedan är sjukt händig för att vara tjej, släpar mig fram på norrländska och lever i mjukisar vet dom inte om. Och att mina föräldrar inte pratar om mig, för jag är så ointressant, hjälper föga. Jag fick inte ens följa med på kalaset.
Nej, så farligt är det inte. Jag ville inte följa med överhuvudtaget. Jag är ju storstads-pack. Och vad mina föräldrar pratar om vet jag faktiskt inte.
Annars så tittade jag i skolkatalogen från sjuan idag. Är man samma fjant som man var då? Kanske. Jag fick för mig att testa mig själv, och kolla om jag kunde namnen på alla i årskullen. Det kunde jag inte. Långt ifrån. Vissa lämnar inte stort avtryck på mänskligheten. Troligen inte jag heller. Mjölkig, känns som ett passande adjektiv för mig.
Det skulle nog släkten säga också.
They never knew what what hit them
Nu förstår jag sambandet. Sambandet mellan mina två grannar. Hos vänstergrannen bor det ett ungt par med son. Någon i detta par, troligtvis karln, är släkt med någon, troligtvis tanten, hos högergrannen. Detta samband slog ner som en blixt från klar himmel idag, då jag såg vänstergrannen kånka på ett bord från högergrannen. Det ligger nämligen till så att innan vänstergrannarna hade flyttat in, och höll på att spackla, hade de en handskriven namnskylt på dörren, med tre efternamn. Ett av dessa överensstämde med högergrannens efternamn. Visserligen försvann detta tredje namn från dörren när den riktiga namnskylten kom upp på dörren, men ändå. Min slutsats måste stämma.
Jag tycker synd om mina grannar. Jag är lite dryg, rent psykiskt. Jag måste veta vem alla är. Jag snokar inte, men jag drar logiska slutsatser om folk. Parkeringen utanför mitt fönster står som grund för de flesta. Detta är mina grannar/folk i mitt hus, vad jag har räknat ut:
- Parkeringsplatsen bredvid min, no. 976, hyrs av min pappas jaktkompis, som bor i trappuppgången bredvid min. Dock parkerar inte han där, utan bara hans son. Hans son är medelålders, kör Volvo med kulhål i bakluckan och har en Finsk Spets. En tik på 15 år som han hade till jakt, och som nu inte kan hoppa in i bilen själv längre.
- Parkeringplats 975 hyrs av en kille som kör Chrysler. Han bor i lägenheten ovanpå mig. Han är ganska ung och jobbar troligtvis på posten. När han klär upp sig och ska vara med kompisar har han brun läderjacka och jeans på sig, annars har han en röd sportig jacka och mjukisbrallor. Det brukar han ha när han tränar innebandy, vilket han brukar göra ganska sent på kvällarna. Detta bör betyda att han spelar i ett Korpen-lag, troligtvis på måndagkvällar. Genom ljud ovanifrån har jag även kommit fram till att han har loftsäng, stationär dator, kontorsstol och en tv med bra ljud som han brukar se Scrubs på.
- Parkeringplats 974 är ledig, men 973 hyrs av en kille som även han bor i trappuppgången bredvid mig, alternativt den därefter. Han kör Audi. Han har även en hund. Denna hund skaffades nog förr i tiden när han hade tjej. Nu har de troligen delad vårdnad om den, eftersom varannnan vecka hoppar hunden ut ur bilen.
- Parkeringplats 972 har en snubbe som också bor bredvid mig. Han har röd jacka, och kör en risig Volvo. Dessutom röker han på balkongen och kikar på folk på parkeringen.
- Parkeringsplats 971 står tom. 970 har en gubbe som jag inte vet var han bor, men tvättar i min tvättstuga. Alltså bor han i samma hus. Gubben är nog ungkarl, för han har en fin Ford, men är ganska sliten själv och käkar burgare på OKQ8. Där har jag sett han.
Utöver allt detta bor en gammal förskoleklasskompis i huset bredvid. Där bor även Botniabanan. Dock inte i samma lägenhet. Vad jag kan förstå.
Jag har kanske för mycket tid att fundera på, vad vet jag. Men det känns stabilt att veta vilka typer man bor/parkerar bredvid.
Jag tycker synd om mina grannar. Jag är lite dryg, rent psykiskt. Jag måste veta vem alla är. Jag snokar inte, men jag drar logiska slutsatser om folk. Parkeringen utanför mitt fönster står som grund för de flesta. Detta är mina grannar/folk i mitt hus, vad jag har räknat ut:
- Parkeringsplatsen bredvid min, no. 976, hyrs av min pappas jaktkompis, som bor i trappuppgången bredvid min. Dock parkerar inte han där, utan bara hans son. Hans son är medelålders, kör Volvo med kulhål i bakluckan och har en Finsk Spets. En tik på 15 år som han hade till jakt, och som nu inte kan hoppa in i bilen själv längre.
- Parkeringplats 975 hyrs av en kille som kör Chrysler. Han bor i lägenheten ovanpå mig. Han är ganska ung och jobbar troligtvis på posten. När han klär upp sig och ska vara med kompisar har han brun läderjacka och jeans på sig, annars har han en röd sportig jacka och mjukisbrallor. Det brukar han ha när han tränar innebandy, vilket han brukar göra ganska sent på kvällarna. Detta bör betyda att han spelar i ett Korpen-lag, troligtvis på måndagkvällar. Genom ljud ovanifrån har jag även kommit fram till att han har loftsäng, stationär dator, kontorsstol och en tv med bra ljud som han brukar se Scrubs på.
- Parkeringplats 974 är ledig, men 973 hyrs av en kille som även han bor i trappuppgången bredvid mig, alternativt den därefter. Han kör Audi. Han har även en hund. Denna hund skaffades nog förr i tiden när han hade tjej. Nu har de troligen delad vårdnad om den, eftersom varannnan vecka hoppar hunden ut ur bilen.
- Parkeringplats 972 har en snubbe som också bor bredvid mig. Han har röd jacka, och kör en risig Volvo. Dessutom röker han på balkongen och kikar på folk på parkeringen.
- Parkeringsplats 971 står tom. 970 har en gubbe som jag inte vet var han bor, men tvättar i min tvättstuga. Alltså bor han i samma hus. Gubben är nog ungkarl, för han har en fin Ford, men är ganska sliten själv och käkar burgare på OKQ8. Där har jag sett han.
Utöver allt detta bor en gammal förskoleklasskompis i huset bredvid. Där bor även Botniabanan. Dock inte i samma lägenhet. Vad jag kan förstå.
Jag har kanske för mycket tid att fundera på, vad vet jag. Men det känns stabilt att veta vilka typer man bor/parkerar bredvid.
Efter två timmars slöseri
Så var sagan slut. Man känner alltid en viss tomhet när man läst klart en bok. Särskilt när den var sjukt bra. Han var fascinerande, han Elvis. The Tiger Man. Att har har gjort cover på Dylans "Tomorrow is a long time" är ju bara ett plus i kanten.
http://www.youtube.com/watch?v=wipPRxEXAPY
Eller hur.
http://www.youtube.com/watch?v=wipPRxEXAPY
Eller hur.
fredag 17 april 2009
Skype om fem
Det var en trög dag. Som tre pass i ett. Rent psykiskt i alla fall. När det var som drygast, och vi just skulle få oss en paus, står det en enda kille kvar i kassakön. Han är stammis. Ung och cool. "Japp, look alive, bara en enda kund kvar nu" tänkte jag, och försökte se levande ut, med hint till leende samtidigt som jag säger "Tja!". Han säger tja tillbaka, tittar bort mot mackorna, men vänder sig tillbaka mot mig. Så tittar han på mig ett tag och säger "Det är tungt idag, va?". Jag svarar att så är fallet. Han säger "Jag ser det".
Detta ryckte upp mig på något konstigt sätt. Det värmde liksom att en stammis ser på en om man är som vanligt eller allmänt less. Skumt, men sant.
För övrigt tog jag kakan till arbetsplatsen. Den försvann. Som att ge ett kadaver till en flock gamar.
Wicked.
Detta ryckte upp mig på något konstigt sätt. Det värmde liksom att en stammis ser på en om man är som vanligt eller allmänt less. Skumt, men sant.
För övrigt tog jag kakan till arbetsplatsen. Den försvann. Som att ge ett kadaver till en flock gamar.
Wicked.
torsdag 16 april 2009
Som att riva upp ett gammalt sår snöar det mitt i April
Så där som vanligt fick vi Elle Mat & Vin på arbetsplatsen, via tidningskungen.se. Denna tidning ligger bredvid Bibeln. Och flyttar man den tidningen kommer man till limbo, efter att man har självantänt och vridit sig i plågor, till följd av det fasansfulla man gjort. Detta bör icket tagas med en nypa salt, då det i stora drag stämmer.
Anyway, så hittade jag ett recept på en kaka. Den såg smaskig ut. Så jag baka den. Chokladkakan med den vita glasyren.
Jag åt slicen som är bortskuren på bilden. Den var god. Men jag kommer aldrig äta upp den. Som bekant är jag inget kakmonster.
Så vad ska jag göra? Skänka den till mamma? Skänka den till arbetsplatsen? Lägga i vadderat kuvert och skänka till de svältande barnen i Somalia?
Och i trapphuset stinker det lacknafta, och ingen vet varför
Jag var på affärn i dag och skulle införskaffa lite mat. Framför mig i kassakön står en karl. I kön bredvid står en annan karl. Karlarna verkar känna varandra. De börjar prata med varandra. Om den enes son som är i Kina, och som absolut inte vill att föräldrarna ska hälsa på. Och om den andres välmående, så där i allmänhet. So far är jag med. Detta brukar ju hända en själv lite då och då. Att man parallellköar med någon bekant, och pratar lite med denne. Men vad gör man sen? När man ska börja lägga varor på bandet och betala, och ska koncentrera sig på det? Ska man säga hejdå till den bekante då? Det kan man ju inte göra... Man ska ju inte gå någonstans. Man ska bara inte fortsätta prata. Men det känns lite ohyfsat att avsluta samtalet så helt abrupt. Alltså måste man invänta sitt packande av varor och tajma det med den bekante, oavsett om denne har fem gånger fler varor än en själv, så att båda är klar samtidigt. Då kan man lämna butiken samtidigt om liksom avsluta samtalet på väg ut genom dörren. Visst ska man göra så?
Eller ska man bara skrika HEJ DÅRÅ!! så hela butiken hör, eller vad?
Sånt kan man ju fundera över...
Eller ska man bara skrika HEJ DÅRÅ!! så hela butiken hör, eller vad?
Sånt kan man ju fundera över...
måndag 13 april 2009
Men vid teven kan man inte slösa pengar iaf
Jag hade lovat mig själv att inte slösa pengar på en massa skit. Men på ÖB har dom fina grejjer. Så självklart var jag tvungen att köpa onödigheter. Ingen självbehärskning. Suck.
Och nu tänkte jag ta mig en promenad efter typ sex timmar framför datorn. Jag vet. Geek. Och inte vart det någon prommis heller. Lat.
Och nu tänkte jag ta mig en promenad efter typ sex timmar framför datorn. Jag vet. Geek. Och inte vart det någon prommis heller. Lat.
lördag 11 april 2009
Helgon?
Jag har hittat något så roligt, så roligt, som avbrott i medelmåttasläktet jag tillhör. För en gångs skull var jag inne på Apberget. Och sökte på namn på diverse personer, så där som man brukar göra. Och jag hittar min lilla kusin, på 16 år. Hon ser ut som hon skulle kniva upp handlederna när som helst. Och hänvisar alla besökare till sin sida på Helgon - "ett community för människor med alternativa kläd- och musikstilar som synthare, gothare, hårdrockare, punkare och närliggande stilar." Jag blev lite skrämd, men tyckte samtidigt det var skitkul. Så jag gjorde ett konto där också. I syfte att snoka. Kusinen är hård-gothare, alltså. Så sjukt kul! Lite eljest. Man kan ju undra vad föräldrarna tycker om allt (Var hälsad, vuxna tanke!) Själv har jag inget emot de som har dessa livsstilar. Det är väl upp till dem. Det är bara människor.
Det enda jag blir lite oroad över är det låga åldern på vissa människor som lägger ut skumma bilder och säger sig vara konstigt lagda osv. Man kan ju tycka att man som 16-åring ska tagga ner lite. Men vad vet jag.
Det enda jag blir lite oroad över är det låga åldern på vissa människor som lägger ut skumma bilder och säger sig vara konstigt lagda osv. Man kan ju tycka att man som 16-åring ska tagga ner lite. Men vad vet jag.
PP - PersiennProblem
Där jag bor finns det ett fönster. Egentligen två, men ena sitter i köket så det räknas inte. Så ett fönster. Detta fönster är relativt stort, och måste därmed förtäckas på nattetid. Annars kan man för allt i världen inte sova. Så i morse försöker jag, som vilken dag som helst, dra upp persiennen. Det är det enda sättet att mörklägga stället någorlunda. Så vad händer? Jo, persiennen går sönder, och den hänger på diagonalen tvärs över fönstret, totalt stendöd. Paniken kryper sig på, och jag vill inget annat göra än gråta. Ingen hyresrätt, så man kan inte ringa till någon krövla hyresvärd och tvinga dit någon reparatör. Dessutom är det ju påskhelg. Ingen persienn-affär kommer att ha öppet. Och HUR ska jag få upp en ny persienn innan dagens slut?Jag är ensam mot allt som är ont i världen, känns det som. Suck. Så vad gör man? Man ringer till pappa och gnäller/skriker/klagar på att huset håller på att rasa ihop.
Men, som en riddare på vit springare, finns faktiskt Jysk. Som alltid har öppet oavsett om tredje världskriget hade brutit ut eller om det är påskhelg. Nu har jag ny persienn. Som jag faktiskt borrade/skruvade/bankade upp helt själv. Dock fanns pappa i rummet. Det måste alltid vara en vuxen närvarande när jag ska göra något. Man vet aldrig. Även om jag klarar det själv så måste jag ha pappa i närheten när något sådant är i görningen. Precis som att mamma alltid måste rådfrågas i fall något stort, som en säng eller dylikt, ska inköpas.
Jag skulle aldrig klara mig utan mina föräldrar.
Men, som en riddare på vit springare, finns faktiskt Jysk. Som alltid har öppet oavsett om tredje världskriget hade brutit ut eller om det är påskhelg. Nu har jag ny persienn. Som jag faktiskt borrade/skruvade/bankade upp helt själv. Dock fanns pappa i rummet. Det måste alltid vara en vuxen närvarande när jag ska göra något. Man vet aldrig. Även om jag klarar det själv så måste jag ha pappa i närheten när något sådant är i görningen. Precis som att mamma alltid måste rådfrågas i fall något stort, som en säng eller dylikt, ska inköpas.
Jag skulle aldrig klara mig utan mina föräldrar.
torsdag 9 april 2009
Lax- och spenatpaj med romröra
Jag blir så less, så less på mig själv.
Jag bestämde mig för att färga håret hemmavid idag. Och skita i frissans hårda ord om slitet hår. Jag har ju färgat håret hemma minst en miljard gånger, och visst har man gjort sina misstag färgmässigt genom årens lopp. Så idag var jag på Maxi. Såg en färg, tittade på kartongen, tyckte kanske att det såg lite rött ut (vilket bör undvikas eftersom minsta rött i mitt hår blir RÖTT) men tog den i alla fall. Väl hemma blandar jag färgen och ser på en gång att det kommer att skita sig. Oundvikligen. Men kladdar på ändå. Redan innan och även under tiden jag färglägger håret tänker jag hela tiden: Behöver inte vara så noga, måste ändå panikåka till Rimi och köpa ny färg direkt efter.
Och visst blev det så. Bajsröda rötter och äcklig halvdassig färg på längderna. Så här sitter man med skallen i klassiskt brun nyans efter att Rimi räddat riset.
Summa summarum kan man säga att man lär sig alltid av sina misstag. Det har jag bevisligen gjort för länge sedan. Hjärnan vill en logisk sak, men kroppen sätter sig på tvären och gör tvärt emot. Varför, kan ju snillen spekulera i.
Borderline?
Jag bestämde mig för att färga håret hemmavid idag. Och skita i frissans hårda ord om slitet hår. Jag har ju färgat håret hemma minst en miljard gånger, och visst har man gjort sina misstag färgmässigt genom årens lopp. Så idag var jag på Maxi. Såg en färg, tittade på kartongen, tyckte kanske att det såg lite rött ut (vilket bör undvikas eftersom minsta rött i mitt hår blir RÖTT) men tog den i alla fall. Väl hemma blandar jag färgen och ser på en gång att det kommer att skita sig. Oundvikligen. Men kladdar på ändå. Redan innan och även under tiden jag färglägger håret tänker jag hela tiden: Behöver inte vara så noga, måste ändå panikåka till Rimi och köpa ny färg direkt efter.
Och visst blev det så. Bajsröda rötter och äcklig halvdassig färg på längderna. Så här sitter man med skallen i klassiskt brun nyans efter att Rimi räddat riset.
Summa summarum kan man säga att man lär sig alltid av sina misstag. Det har jag bevisligen gjort för länge sedan. Hjärnan vill en logisk sak, men kroppen sätter sig på tvären och gör tvärt emot. Varför, kan ju snillen spekulera i.
Borderline?
onsdag 8 april 2009
Onödigt att tänka efter, om man tänker efter
Sen kan man tycka att det är onödigt att Femman visar den där hockeygrejjen. Kunde inte Nian eller någon annan sketen kanal som ingen kollar på visa hockey i stället. Så alla normala fick se DH och G'sA som vanligt?
Julen varar fram till påska. Så snart kan man ta bort granen.
Alltså, chefen på jobbet bjöd oss på gofika idag. Dels för att fira ett födelsedagsbarn, som vi tvunget måste fira på jobbet. Jag firar liksom inte födelsedagar på samma sätt som de andra på arbetsplatsen gör. De är kristna och uppvuxen med kyrkofolket, och där är det minsann viktigt med födelsedagen. Kanske inte har så mycket med tron att göra, utan mer den sociala biten. Men ändå. Så är inte jag uppvuxen. Jag har haft födelsedagskalas max en gång i mitt liv. Detta vet jag för jag har faktiskt sett bilder från mitt 1-årskalas. Det var då jag hade kalas senast. Tror jag. Så är det i min familj. Jag behöver inte presenter eller blommor eller andra materiella saker. Jag har det jag behöver, och köper själv det jag vill ha. Bara någon säger grattis när jag fyller år så är jag nöjd. Ska någon nödvändigtvis ge mig något, så vill jag inte höra "Men vad önskar du dig då?" i två veckor innan. Hitta på något själv, fps. Så är det inte för de flesta av mina arbetskamrater. Lyckligtvis har dagens födelsedagsbarn lite samma inställning som jag. En glutenfri kaka och biocheck fick hon. Den nivån känns OK. Ingen pressure.Anyway tillbaka till fikat. Förutom att försvara gofikat med födelsedag, så kallade vi även tårtkalaset för the Big Easterfika. Tårta klockan 10 på morgon känns lagomt normalt. Men det var trevligt. Med tanke på att vi är 4-5 stycken som egentligen jobbar den tiden är det skillat att ragga ihop 13 pers till gofikat.
För att kommentera bilden så fick jag ett påskägg med candyav chefen. Jag äter normalt sett inte candy i mängder, men nu i kvällst klämde jag en del när jag fick goda nyheter av en vän. Och bevisligen bör jag inte käka så mycket eftersom jag nu kämpar mot att kräkas.
Sockerchock. Som pågått sen i morse. Sedan gofikat. Nämde jag att vi har käkat tårta?
För övrigt var det rätt intressant att förklara för utlänningen att vi inte har någon simpel easter bunny som springer runt och bajsar chokladägg i Sverige, utan vi har påskkärring. En easterwitch med broom/cat/kettle som vill ha candy i utbyte mot en punkass drawing innan hon flyger till Bluehill med the broom för att möta de andra påskkärrings. Och att det minsann inte är samma sorts häxa som kommer vid Halloween. Att det finns good witches och bad witches. Helt beroende på hur man sminkar kidsen. Det ska väl inte så svårt att fatta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)