Kom på att jag börjar alla inlägg med ordet jag. Ändring.

Var och såg examensarbetekonserten för rockmusikerlinje-folket från Dalkarlså i går. Man blir alldeles full av respekt för dessa männsikor, och man inser hur obegåvad man själv är.

Jag undrar vilken talang jag besitter. Innerst inne. Ja, det undrar jag.

Och idag såg jag Heath Ledgers okände svenske tvillingbror

Hemmavid läser jag Mötley Crües "The dirt: bekännelser från världens mest ökända rockband".

På jobbet läser jag Bibeln.

Det skär sig. Eller.

Och hela 100 miljoner har sett hennes klipp på YouTube. Ehh...?

Kan någon förklara hypen över den där gammtantamalia på BGT för mig? Hon är ju inte ens särskilt bra.. Eller visst är hon duktig på sjunga om man jämför med oss ordinary people, men nej. Hon är inte så pass bra som alla tycks tro. Eller framstår hon som "Elaine Paige" bara för att hon är gammal, ful och allmänt störd, och alla förväntar sig att hon inte ska kunna ta en enda ren ton? I så fall kan ju alla bara lägga ner. Det är inte kul längre. När ska gemene man sluta beundra fula/ungt folk bara för att de är bra på något? Samtidigt som det dör 30000 barn varje dag i Afrika, svininfluensan håller världen i strypgrepp, och när det i Asien könsstympas unga flickor varje dag känns det ju betryggande att en tant från I-landsengland kan sjunga lite halvdant.

Vad skulle vi annars göra?

Twitter

Kolla nya sidelementet. Radikalt.

Jag blev kallad "mongo" av min chef

Och hon är 53.

Mission accomplished.
10-4.

...och det finns ingen som kan slå mig på fingrarna där...

Så kan jag tipsa om att GES fortfarande är grymt roliga att lyssna på.

"Hon är min"
"En jävel på kärlek"
"När vi gräver guld i USA"
Guldkornen som aldrig dör.

Idoldyrkan

Jag är full av beundran gentemot min 90-åriga granne. Hon ramla ner för trappen och smällde in fejjan i väggen/blev mosad mot stenhårdaste betonggolvet, utan att ens skada sig. Jojo, visst ser det ut som hon har varit i gängslagsmål, men inte ett ben blev brutet. Skulle jag har ramlat utför trappen hade jag säkerligen fått hjärnskakning, förlorat synen, brutit båda händerna, mosat bäckenet... Men inte tanten. "Det går ju över" säger hon om sina blåmärken och blodröda ögonvitor. Och visst gör det det. Men hon ska ändå ha credit för att hon ändå är i så pass bra form att hon övertaget ger sig på trapporna.

När jag blir till åren ska jag också bo helt allena i tvåvåningsvilla, klippa gräset själv, baka 20 sorters kakor på min födelsedag, skotta gården med bruten hand och allt annat man kan tänka sig göra när man är 90 bast.

Är det så pass?

Den 7:e Juni är det EU-parlamentsval, och jag tycker man ska ta till vara på sin rösträtt. Faktiskt. Dock kände jag att jag inte hade någon aning om vilket perti jag skulle rösta på, så nu har jag gjort tre oberoende tester, och bevisen pekar på att jag är moderat. Eventuellt folkpartist. Att jag var viss del folkpartist kom väl inte som någon jätteöverraskning, men att jag överlag borde rösta på moderaterna var lite surprising. Blir det Moderaterna, månn tro?

Och var ligger landet där man böjer bananerna?

Jag funderar på hur pass religiös man måste vara för att få räknas som religiös. Troende kan man ju vara i olika utsträckningar, så egentligen är ju frågan hur pass troende man måste vara för att räknas som religiös?

Det har jag fnulat på.

Breaking the law

Min mamma uppfostrade mig så sätt, att man alltid ska ha fönsterlamporna tända. Är man hemma ska man ha ljuset av mysfaktor/praktiska själ. Är man inte hemma ska man lamporna tända "så det i alla fall ser ut som att det är någon hemma".

Förut gjorde jag så. Då tände jag i fönstret även om jag skulle i väg någonstans. Nu kommer jag på mig själv med att medvetet skippa det, just för att det ska se ut som om ingen är hemma. Bara så att folk kanske kan tro att jag har ett liv. Tji fick dom. Det är väl så man säger.

Thanks folks, you've been great!

Då hade man läst igenom gamla inlägg då. Över 100 är de nu. Och jag är så fruktansvärt rolig, enligt mig själv. Jag skrattar åt det jag själv har skrivit. Kan bero på att jag vet i vilken sinnestämning jag befann mig i vid just de tillfällena. Men ändå. Jag har fått höra av många nu på slutet att jag är så rolig. Jag undrar jag. Om jag verkligen är det. Men det är trevligt att få meddelanden från folk där det står saker som "ville bara säga att jag tycker du är grym". Det värmer så mycket att jag inte ens kan svara och tacka så hemskt mycket, utan jag kläcker ur mig ett "tihi" som svar.

Därför älskar jag kyrkfolket. Det är oftast bara de som inte känner sig helt mongolida över ett ge en enkel komplimang. Jag utgår ifrån att alla hatar mig och tycker jag är ful och äcklig. Nu får man höra annat, och man börjar väl så smått ta åt sig av komplimangerna. Därför älskar jag alla jag inte hatar. För de får mig att känna mig som en bättre människa. Men de kan jag ju inte säga direkt till dem, att jag älskar dem alla. Då skulle jag bara börja grina. Det gör jag ofta.

Good Lord, det blev lite geek-varning över det här inlägget.

Och jag som hade tänkt börja skriva brevet idag. Jag gör det i morgon, när jag inte har gråten i halsen. Det blir så melankoliskt då. Jag målar naglarna istället.

Sensmoralen för dagens två inlägg: Dubbelmoral.nu

Några saker jag kom på just nu:

Jag har sjungit på The Fray's "How to save a life" hela dagen. Även in front of sånna som kanske
troligtvis inte vill höra.

Jag har svårt att skriva ordet saker. Det blir sker oftast.

Efter att dagen innan ha klämt Tictacs i smaken Cherry Passion, och i dag slukat de med smaken Pink Grapefruit, tycker jag fortfarande bäst om Cherry Passion. Vi får se vad jag tar för smak i morgon. To be continued, så att säga.

And I know how to save a life...

Så fick man det sagt

Var man än vänder sig så är folk onaturligt öppna med sina liv. På Fejjan lägger folk ut kort på allt. Då menar jag all skit som man bara kan komma över. Typ blommor man tycker är fina, nya tapeter, dagens frisyr... Sedan har ju i princip varenda mupp en blogg också. Själv faller man ju i den kategorin. Men jag skriver inte om varenda liten privat detalj som bara finns. Jag försöker hålla mig till åsikter och insikter. Men det gör inte alla andra. De skriver saker i stil med "jag har svårt att bajsa för jag har ont". Den naturliga följdfrågan är ju: Vill man verkligen att folk ska veta allt om en? Visst är det kul att läsa/titta på onödiga bilder från någon annans liv, men jag skulle aldrig öppna mig så själv. Förstår inte folk att jag kan kartlägga deras liv ganska detaljerat utifrån deras ordbajsande?

Men det är väl upp till var och en...

Sådärja

Det kändes bättre.

Efter lite bloggläsande har jag ytterligare en sak att störa mig på

Är det ingen annan som stör sig på folk som skriver "e" istället för "är"? Eller "d" istället för "det"? Helst har dessa människor också stavfel och interpunktionsfel i resten av meningen.

"Det är strålande vackert väder idag, i mina ögon."
"d e stålande vakert väder idag i mina ögon"

Var höll dessa hus på svenska-lektionerna? Ok, lider man av dyslexi (som ironiskt nog innehåller ett x) eller verkligen har problem med detta kan man inte hjälpa det. Men jag stör mig så mycket på männsikor som av ren lathet inte skriver hela ord, och inte heller kollar igenom vad de har skrivit innan de publicerar sina skrifter. Varför gör man inte det?

Det är ju bara pinsamt. Särskilt eftersom de flesta inte fortfarande är 12 år gamla...

15 riksdaler för en tidsresa

Jag köpte en lampa på Myrorna i dag. Eller, det var egentligen bara en lampskärm. Jag älskar Myrorna. Allt utom kläderna. Kläderna är bara gamla. Inte vintage. Ville jag tåta runt i 90-talskläder hade jag inte UFFat mina gamla. Med allt krimskrams är underbart. Lampan jag köpte var så fel, så fel, så det kan nog bli helt rätt. Bara jag hittar en passande fot blir det finemang. Den är orange med fransar. Så 70-tal. Har man bara någon enstaka sak som är second hand kan det funka. Men damn, den som inreder med enbart second hand. Det är bara skabbigt. That's right.

"Vem vet mest?"

Frågan hade något med hästar att göra.

Rikard Olsson: Gillar du hästar?
Tävlande: Nej, nej, nej. Jag är allergisk, både fysiskt och mentalt.

HAHA!

Radikalt ändra layout - geek

Jag vet, jag vet

Bitterhet personifierad

Jag arbetade till 16, for till mamapapa och gjorde paj, som jag dyrt och heligt lovade bror att jag skulle tillverka till hans 60-mannaknytkalas. Det gjorde jag, samtidigt som brodern undrar om jag kan skjutsa honom till Nydalahöjd, där han ska vara kl. 18.30. Detta går jag med på, då jag själv inte skulle möta upp mina middagskompisar förrän kl. 19. Även fast jag skulle cykla till schtan skulle jag ju ha gott om tid på mig, tyckte jag. Så jag tvärfor hem och tvärduschade och tvärfixade till mig lite lagomt. Dock vart man lite sen, vilket ledde till att jag sladdade in på mamapapas uppfart vid 18.25. Lite tajt till halvsju, men å andra sidan kan man gasa mycket, och bror bör ju vara klar och bara stå och vänta på mig nu, tänkte jag. Men ackackack. Vid denna tidpunkt stod han utan skjorta och höll på med något heeelt annat. Så jag skrek lite att han skulle skynda sig. Han är som en tjej. Kan aldrig aldrig vara i tid. Ååå, så störande. Brassade upp till Nydalahöjd, brassade tillbaka, tog cykeln och tittade på klockan. 18.55. Fem minuter. Från där jag bor till Hagatunneln, där jag skulle möta mitt posse. Tack, tack, bror. Jaja, he ä ba och trampa. Och jag fick upp en väldigt fart. Jag skulle nog bara bli någon minut sen. Dvs. ändå fram tills min punkass-cykel inte klarar sig över en trottoarkant. Vips, så är kedjan avhoppad. Bajs. Nu var jag så irriterad på allt att jag inte kunde fippla på kedjan igen. Så jag gick med cykeln på släptåg. Mongolid-cykeln. Tio minuter sen (OK, tio minuter är inte mycket, men jag är alltid i tid. Minst tio minuter innan utsatt tid, så egentligen var jag tjugo minuter sen) möter jag mitt posse vid järnvägen och skriker något välvalt om den krövla cykeln, som minsann alltid ska krångla.

På Lottas, där vi tänkte äta var det fullsatt. VEM går på restaurang på Valborg? Så efter rekande på diverse andra hak gick vi till Harrys. En timme senare än tänkt fick vi käk. Enochenhalvtimme senare gör min kära arbetskamrat ett försök till att fixa min mongolida cykel. Och lyckas. Då var jag lycklig. Campusbrasan i sikte.

Så var sagan slut.

Upplysningsvis har jag sänkt min gard, och släpper allt oftare in folk i min lägenhet. I går såg vi exempelvis film hos mig. En vecka sen drack vi jos hos mig. Growth. Men det är mest för att jag i typ två års tid förberett alla på att om jag släpper in någon så skär jag ut ögonen på dem i fall de skitar ner. Så när jag äntligen släpper in dem skitar de inte ens ner. Värt.

Einstein höll inte tyst om sina upptäckter

Förstamaj har tiden tillbringats med att bädda rent i sängen. Och damma alla kuddar. Min familj tycker jag är störd för att jag har fem kuddar. Det tycker inte jag, alla kuddar har nämligen en funktion. Det här med kuddar i sängen är en hel vetenskap i sig, anser jag. En av kuddarna är mest utfyllnadskudde, men används som huvudkudde vid tevetittande innan insomning om kvällarna. En kudde, den oskönaste, använder jag inte, men den ligger fortfarande i sängen, i det övre högra hörnet. Som en påminnelse om att inte lägga sig där. Då brakar sängen ihop. Två av kuddarna har jag huvudet på när jag sover. En är hyperplatt, en är halvfluffig. Dock skulle jag inte klara mig med bara den halvfluffiga. Den måste man kunna knövla lite hursomhelst, och det finns en överhängande risk att den blir alldeles för platt för ens eget bästa. Då är det bra att palla upp den med platt kudde. Sista kudden är perfekt att ha som stöd vid knäna. Denna kudde kallas även "sova-borta-kudden". Detta eftersom den är väldigt tjock, fluffig och allämnt trevlig, och kan användas solo. Man behöver bara den liksom. Sova-borta-kudden är typ 10-15-20 år gammal och är fylld med minimala bitar skumgummi, inte dun/fejkdun som dagens i-landskuddar är. I-landskuddarna som tillverkas nowadays håller sig i schack i max, MAX ett år. Och då är jag generös. Sen är de full av kvalsterbajs, tillplattat dun och är allmänt knöliga. Nej, long live the skumgummikuddar!

Ja, så är det.