Trettio sekunder senare

Rubriken på förgående inlägg måste vara det nördigste jag någonsin skrivit.

Wasadu? Wasabi? Wad?

Jag har en påse wasabiärtor på mitt skrivbord, precis bredvid datorn. Och kan inte stoppa mig själv från att äta dem. Jag tycker inte om wasabiärtor. Helt seriöst. Men efter varje gång jag tuggat i mig en torrärta kan jag inte låta bli att tänka "nämen så äckliga kan dom inte vara" och snaskar i mig en till, och till min fasa hade jag fel. Detta pågår dag ut och dag in i nu en månads tid. Och snart har jag, till mitt eget förtret, ätit 150 g wasabiärtor.

But why?

Vi kommer alla att dö!

Varje gång det regnar för jag ångest. Dödsångest faktiskt. Jag är liksom rädd om hela världen när det regnar och jag är beredd att ta mitt sista farväl av nära och kära. Inte för stt regnet i sig är deprimerande, utan för att varje gång det regnar är jag helt säker, även om det bara småduggar, på att närsomhelst kommer värsta monsunregnet kicka in och det kommer aldrig, aldrig sluta regna. Tillslut kommer hela världen vara översvämmad och typ alla männsikor kommer att dö. Bara några få stackars överlevande kommer att få det betungande ansvaret att dels fortsätta överleva, dels att befolka vår totlat nollställda planet jorden igen. Kära Tellus kommer att se ut som den gjorde i Day after tomorrow, fast tvärtom. Allt står under vatten, vatten, vatten... Flera kilometer ner under vattenytan kan man senare med undervattensfarkoster skymta frihetsgudinnan, sfinxen, kaknästornet... Att allt detta en gång har varit olika kontinenter med olika kulturer och språk känns väldigt avlägset och man tänker tillbaka på en tid när det absolut värsta som skulle kunna hända var börsras och inbrottstjyvar...

Därför ser jag regn som något bitterljuvt.