Äldre barnets första ord till det yngre

"Hej Bäbisen. Vad heter du? Jag heter inte mamma, jag heter Moa-Lie". 

Så hade hon presenterat sig. Det var väl gulligt. 

Är det här nån gravidgrej tro?

Det är dags för fredagsmyyyyys. 

I mitt fall strimlad vitkål. 

Ändå...

...att vi inte är ute i skogen mer. När man bor i skogen, typ. Det är som... stillsamt. Där finns det ju älgbajs och flugsvamp och kanske till och med troll. 

Jag sitter i köket...

... och sneglar ut mot granntomten. Där befinner sig självaste grannen med tillhörande son. Det ser jag ju. Dom känner jag igen, min lätta ansiktsblindhet till trots. Den andra människan känner jag inte igen. Kan bero på att hon är kvinna. Av nån anledning har jag svårare att känna igen kvinnfolk. Särskilt på håll också. Blindstyre som man är. Så där sitter jag och tittar och kisar en bra stund. Funderar på att dra fram kikaren för att riktigt se vem det kan vara. Inte för att det spelar nån roll vem det är. Grannen kan ha kungen på besök utan att det är min sak. Men det är ju störande när jag inte ser vem det är. Sen är jag ju alldeles för nyfiken för att ha grannar egentligen. Jag är expert på att iaktta, dra slutsatser och allmänt kartlägga folks liv baserat på mina iakttagelser. Jag vill gärna tro detta, och anser det vara en av lina få färdigheter i livet, så låt mig hållas på "jag tror att jag vet allt om alla"-punkten. 

Anyway, där sitter jag och grubblar. 

Jag: Det kan vara NN. 

Ante:  Nä, det är väl MM. 

Jag: Nä, titta på ungen. Storleken stämmer inte med åldern på hennes barn. 

Ante: Nähä, jag får väl gå ut och se efter vem det är. 

Jag: Va?

Ante: Jag går väl dit och säger hej. 

Sen tar han med sig vårt barn, och går över gatan, börjar samtala och ockuperar deras gungställning. 

WHAT!? Vad håller han på med?? Fattar han inte vanligt grannfolkvett? Man tittar i FÖNSTRET länge. Lite för länge. Man kan till och med ertappas med att stirra mellan blommorna på fönsterbänken. Man iakttar och drar egna slutsatser. Men man går ju ALDRIG ut och pratar med dom. Alltså inte när man är i spionerarfasen. Om man råkar vara ute samtidigt, okej. Men inte annars. Han måste ju varit sämst på att spinka när han var liten. "Jag går väl fram och säger hej". 

Alltså, hej "grannen"! 

*vink vink*

Är ni inte glada att fått mig till granne?

Jag är en så bedårande människa. 

Inte alls så skum och otrevlig som jag verkar. Dessutom har jag väldigt, väldigt dålig syn. Så det är lugnt. Jag lär aldrig kunna kartlägga ert liv. Jag ser inte så långt. Så ni är safe. Ville bara säga det. 

En sak som jag lagt märke till...

... i och med mitt tillstånd som väldigt gravid, är hur extremt mycket saker som befinner sig på golvet och som måste plockas upp. Eller måste och måste, jag kan ju skita i att plocka upp det. Men då ligger det ju där. Om det skulle hända att nån annan plockar upp saker så landar det på närmsta avlastningsplats, inte där sakerna faktiskt ska vara. Så på vår byrå i hallen kan man emellanåt finna vantar, memorykort, nån pusselbit, en socka, nycklar. Allmänt tjafs. Om jag inte har varit den som plockar. Dock har jag börjat leja ut uppgifter som inte kräver mycket tänk. Typ "nån gång under dagen kan väl du fylla på kattvattnet". Ingen tidspress. Ingen tankeverksamhet. Vi får se hur det går. 

I övrigt har jag nog boat och donat färdigt nu. Mamma sa att man måste ha i alla fall nån sockerkaka i frysen. Ifall nån skulle komma och hälsa på när man fött. Så jag har bakat fem sorters kakor. Som en parantes kan man ju tänka på det här med nyfödd bäbis och hur och när man kan tänka sig hälsa på. Nu när man har fött ska man ju typ ha öppet hus så fort livmodern har torkat ut och bjuda på fika och sånt. Helt ok. Det får man ju räkna med. Annat är det när en avelstik har fått valpar. Då ska man helst vänta i nån månad eller två innan det är ok att utomstående tittar närmre på dom små liven. Tiken behöver lugn och ro, annars kan hon bita ihjäl sina barn. På ett ungefär. Man kanske skulle bli avelstik. Nä, människor är mer utvecklade. Och kan planera sina kakbak innan man valpar. 

Förra gången jag var på tjocken kom jag inte riktigt ihåg vad jag snöade in på när det kommer till boandet. Nu är det i alla fall att organisera. I plastbackar. Undrar hur många jag har köpt under de senaste månaderna... Sju stycken till tvättstugan. Typ nio till badrummet. Kanske tio stycken till garderober och vant/mössförvaring. Eller ok, vissa av garderobsbackarna hade jag. Resten har jag kallblodigt snott av min bror. Det känns som att han inte organiserar. Jag skickade ett sms i alla fall. Jag fick inget svar. Jag tolkade det som att det var helt ok att jag stal från honom. 

Så en tjugofem backar på ett cirkus. Nu när vi åker förbi exempelvis Biltema och dom strategiskt har stora skyltar utanför där dom ba "PLASTBACK 9:90", blir jag helt "TITTA ANTE!!! Plastbackar!!", och han ba "NEJ! Kör rakt fram! Sväng INTE in på parkeringen". 

Besviken. Varje gång.