Roligt för henne...

...att hon har rolig pappa i alla fall.

Det är tur...

...att jag inte sysslar med "dagens outfit", som är så poppis att göra.
Mina outfits skulle bestå av H&M. Kanske en släng av fjortis-Gina. Där köper vi baslinnen. Visst är det tragiskt? Men det är ju så tråkigt att handla kläder.

Idag konstaterade jag...

...att efter att ha fått barn och lufsat runt i den ökända barnvagnsdjungeln, är det inte mycket som gör mig lika irriterad som dom som har fula barnvagnar. Alltså sånna som jag personligen tycker är fula. Sånna kan jag störa mig på nu när vi rullar runt på stan. Ser jag en barnvagn jag tycker är ful/verkar opraktisk kan jag gå och prata om det jättelänge. Ante måste ju lessna. Och jag har ju ingenting alls med nåt att göra beträffande randomfolks barnvagnar. Sen att vi kanske är svennebaninga med våran fula, opersonliga, men ack så odödliga Emmaljunga hör inte hit. Jag tycker den är fin och alla andra är fula. Det är ungefär kontentan.

Barnvagnsindustrin måste ju vara väldigt lyckliga över att det finns så mycket folk, med så mycket åsikter, och så mycket pengar så man inte ser nåt problem med att lägga 12000 på en barnvagn. Det är typ helt seriöst värre än att köpa bil. Tur att jag hade tunnelseende, och vägrade nåt annat än den vi har. Så var det gjort, liksom. No return.

Nä nu ska jag öppna upp en burk Kalops till Karta. Hon gillar det inte. Men skam den som ger sig. Det är för övrigt också en sak som fler måste stå upp för. Burkmaten. Jag vet inte, men jag tror faktiskt inte ett barn kan dö av att få burkmat. För det är väl typ så samhället ser på burkmatandet. Alla konserveringsmedel och tillsatser och sånt är jag tveksamt inställd till att det skulle vara dödligt. Sen att det ska vara så mycket billigare kan kanske stämma, om man mosar potatis och köttfärs i allt. För vi är ett sånt hem som inte har sötpotatis, schalottenlök, aubergine och annat massa joks hemma för att helt spontant göra barnmat. Då måste vi köpa det, och vips var det ungefär lika dyrt som burkmat. Okej, kanske liite billigare, men det slås ut på arbetskostnaden. Nänänä, jag burkmatar. Hon får kladda runt med bananer och potatis och görmas med det när vi äter. Så långt sträcker sig min laga-barnmat-sena för tillfället.

Just det, kalops.

Jag kommer ihåg...

...när jag var på tjocken och skulle kläcka snart, och vi fick hundra kilo kläder i storlek små. Vi fick massa kläder av övertaggat folk runtikring oss, och vi fick låna av snälla folk runtikring oss (som jag lovar ni ska få tillbaka, allt är packat i finfina Konsumpåsar). Dom klädesplagg vi själva köpte till Karta kan vi lätt räkna på en hand. Smidigt och billigt. Lite speciell och älskad fick man känna sig, sådär.

Nu är inte Karta i storlek jätteliten längre. Nu måste vi köpa alla kläder själv. Nu är vi inte så speciella längre. Sju månader tog det.

Snap back to reality, som Eminem skulle sagt.

Älskar...

...att jag fått Ante att se Breaking Dawn med mig. Bara det är värt ett woop woop!

Kommer Ante fortfarande kallas Ante när han blir stor? Det känns ju töntigt.

Konversation

Han och Karta leker, hon pillrar runt i ansiktet på honom som dom små brukar göra. Plötsligt blir hon ledsen.

Jag: Bet du henne?
Han: Men nej, hon fastnade mellan mina läppar!

Förlåt mig...

...men jag har blivit kär. I Trassel. Jag vet inte varför, men av en slump har jag sett den tre gånger på en vecka. Molly Sandén är min idol. Jag har inte riktigt tänkt på min outgrundliga kärlek till filmen förrän jag såg reklamen för någon typ Trassel 2-kortfilm och det riktigt vattnade sig i ögonen. Jag vet inte varför och det är så pinsamt. Den är ju inte ens särskilt originell som film. En elak tant, en prinsessa, en odugling, nåt roligt djur som sidekick, kärlek och alla levde lyckliga i alla sina dar. Pinsamt...

Ska jag berätta hur mycket vi garvade åt det här?

Jättemycket. Så mycket att kameran skakade hela tiden vilket resulterade i oskärpa.

Eller så är den enda mobilen med fungerande kamera helt makalöst dålig. Men vi peka och skratta åt Kartas nya boobies. Aka. bollhavsbollar på Leos. För där var vi idag. Woop!

I övrigt, och apropå kroppsligt; En sak som jag inte kan förstå riktigt, är att inne där i magtrakten på min lilla magra tös, finns det en liten liten livmoder. Det tycker jag känns så konstigt, snudd på äckligt. Så udda att jag var tvungen att tänka till om småbäbisflickor faktiskt har en livmoder. Eller om den växer fram under puberteten. Ärligt, är jag fortfarande osäker. För det är ju så surrealistiskt.

Och i övrigt nummer två, apropå ingenting; När man går i de någorlunda trånga korridorerna på sjukhuset, ska man då gå på vänster eller höger sida. Man ska ju gå där, och då tänker jag högertrafik. Men så kommer det någon rackare på sparkcykel. Ett fordon. Och då ska man väl gå på vänster sida? Jag håller mig i alla fall på högern. Sen kommer man ner i kulvertarna, där det körs hejvilt med truckar. Det är ju verkligen fordon. Och då ska man väl gå på vänster sida. Möta trafiken. Som på en gata. Men det är ju inomhus. Finns det någon oskriven regel hur man ska gå i korridor/kulvert? Och om man hade varit i England, hur skulle det då varit?

Vi ser ju en del på Händige Manny...

...och det är ju ett härligt program. Med engelska mitt i alltihop. "Hejsan allihopa! Hello everybody!". Så säger dom. Upprepar saker, fast på engelska. Och nu är ju det här fantastiskt djupa programmet på engelska i originalversion. Då kan man ju undra vad poängen med programmet är då. Och vad säger alla typer när dom, i den svenska versionen, upprepar allt på engelska. Man ser ju att läpparna rör sig. Säger dom då allting två gånger? Eller slänger dom in utfyllnadsord där? Eller lär dom de engelska barnen något annat språk? Typ spanska?

Och som ytterligare en parentes...

...så är det här husets favvofoton.

Har hon varit så där liten? Just det, hon är ju fortfarande så liten.

Han ser som mer och mer härjad ut...

...Bosse. Hinner knappt läka innan han kommer in nynerblodad. Hans kritvita skrud är numera prickig av vad vi antar är kloavtryck från andra kampkissar.

Och som en parentes; vet alla hur svårt det är att få en katt att stå still och titta in i kameran när man fotar med blixt? Jättesvårt. Hur mycket man än springer efter och knäpper med fingrar och visslar efter uppmärksamheten när kattdjuret hellre springer mellan mat- och vattenskål.

Då kan vi checka av en till del av sjukan...

...på vår lista. För idag hr vi varit på Barnmottagningen. Synnerligen högljutt och rörigt där, men ack så trevlig personal. Jag gillar barnläkare. Som pjataj bejbisspjåk med bejbisen, och dummar sig för att hålla karta på bra humör. Vi lär ju måsta hänga där nån gång till, så det lär ju bli en av favoriterna på lassa.

Annars, om vi pratar mottagningar på lassa, så är Hand- och Plastiken min favorit so far. Där känner man sig som hemma. Vet var alla papperskorgar är, hur rummen ser ut och hur man ska bete sig i allmänhet. Infektionsmottagningen är också ett ställe där mycket tid har spenderats, back in the days. Det är ingen trevlig del. Där är undersökningsrummen utrustade med en brits och en dator. Typ. Inte sådär sjukhusigt som man kan vänta sig, med plåster och grejjer i nån trådback. Men jag antar att det beror på infektionsrisker. Dessutom har dom en reception/väntrum som tycks ha kommit dit för att "ja just det, folk kanske måste sitta nånstans".

Dagoperation. Det kan man ju fundera på om det är en mottagning eller en läggas-in-avdelning. För man får ju kläder, säng, droppnålar och ett eget skåp. Fast man bara ska rullas in på operation, skäras i, vakna upp, bli itvingad fika, spy upp det och sen gå hem. Allt på några timmar. Man kan ju fundera. Ligger man och väntar där på att bli slussad vidare till arbetsbordet känns det lite som ett barnhem. Kan jag tänka mig. Alla ligger nerbäddade i sängar, tätt intill varandra i rader, och man är liksom en i mängden. Mycket kärlek där...

Sen om man väl är tvingad att ligga på sjukhus rekommenderas icke IVA. Det är som Cityakuten. Alla kutar runt som höns, och ingen lyssnar när allt man vill göra är att kissa och dra ut hårnålar/hästsvansen baki skallen som dom spännbandat fast i skumgummihatten, så man får hjärnblödningar bara av det. Då kanske NIVA är lite bättre. För den som ligger där. Dom ligger ju typ i koma och märker ingenting. Dock är det inte jättetrevligt att hälsa på någon som ligger där. Ingen ser så kraschad ut som en som ligger på NIVA. Nej.

Själv har jag ju spenderat lite tid på Kirurgen också. Där är det trevligt. Man sköter sig själv, går och äter, fikar och rullar runt själv som man vill. Lite B&B över det. Det enda som kan dra ner betyget lite är det där med att man oftast delar sal med andra. Och har man då en gammal senil tant, som ser snoriga flickor i fönstret som MÅSTE SNYTA SIG och som måste ha perfekta flätor i håret, kan det bli lite lustigt.
Infektionsavdelningen då. Där är det major karantän all the way. Där kan man få dela rum med en misstänkt svininfluensatant, och sen få ha munskydd resten av livet. Annars kan man få ha eget rum, med tv och toa och sånt. Men då sitter man där själv. Hela tiden. Lagom underhållande. Sen när man är pigg nog att röra sig finns det ingenstans att gå. Inget dagrum, ingen matsal, ingenting. Så då sitter man i sitt karantänrum. Lagom underhållande.

Den bästa avdelningen på sjukan är dock Neurorehab. Ligger man där har man familj fast man inte har familj, vad jag förstått. Alla ligger ju där så länge så alla känner alla tillslut. Och där finns det Wii, tv, böcker, spel, värsta dagrummet och en fantastisk matsal. Ellet matsal är väl att överdriva. Men ni vet, där man snor kaffe som anhörig. Fast man inte får. Och man blir liksom bundis med alla som jobbar där. Rätt najs. Neurorehab får fyra av fem toasts kan man säga.

Sen har vi ju BB också, men det är ju liksom inte så speciellt. Där lullar man bara runt och försöker gå normalt, och inte se helt miffo ut. Efter att ha skitit ut en soffgrupp. Som Babben skulle ha sagt.

Så det så.

Så har jag äntligen sett Kony 2012...

...och alltså, killen som gjorde videon. Vilken snubbe alltså. Jag kommer inte ens ihåg vad han hette. Men jag kom ihåg namnet Joseph Kony, och jag lär inte glömma det. Och det var väl det som var tanken.

Jag hade tänkt totaldissa den där filmsnutten. Att det var lite överdrivet, och att folk inte förrän nu reagerar på att sånadär Kony-typer finns. Och tidigare i morse, pre-Konytitt, tänkte jag dissa Facebook och Twitter, eftersom nu tydligen världen vilar på Facebooks axlar. Att det skulle vara en så mycekt skönare värld om Facebook bara kunde försvinna. Slippa leva genom Fejjan, liksom. Ja, jag tycker väl kanske fortfarande lite så, men då hade ju inte 100 miljoner människor fått upp ögonen för den där Kony. Inte jag heller. Antagligen. Och killen med filmkameran är ju så sjukt smart att nyttja sig av Facebook, Twitter och YouTube. När till och med jag blir lite brydd. Jag tycker kanske inte filmen var sådär gripande som alla har sagt. Men man börjar tänka... Kanske ska skaffa ett såntdär action kit.

Nu är allt säkert bara nåt tönteri, för att nån ska göra nån point på nåt sätt. Bara för jag börjar tänka lite. Jaja, det finns väl fler än Joseph Kony. Om han nu finns.

Extremt nöjd...

...med spjälskyddet från Lundmyr of Sweden. Inte för att jag lägger nån större vikt vid att ha dyrgrejjer till Lillarta, men jag hade funderat ett tag på ett högre/tjockare spjälskydd för att skydda utstickande kroppsdelar och huvud som flyger runt överallt i sängen.

Som inte Ikeas spjälskydd gör.

Så, 120 riksdaler. *host* ordinariepris600 *host*.

Halvapriset + bonuskort = Nästan gratis.

Extremt nöjd.

Konversation

Karta i rullst... gåstolen, rullar fram till sopkorgen som för tillfället inte är under diskhon, sträcker ut klåfingrarna.

Jag: Ja, där har du sopkorgen. Soooopoooor.
Han: Ja, där har du Skellefteå.

Idag har jag gjort tårta...

...för idag blir den här 7 månader...

...och den här blir 312 månader...
-Titta in i kameran och se sexig ut.
- Okej *gör kattklöset* meeoorrw.
Inte ens det har han lärt sig under dessa månader.

Jaha...

...då har Lillkarta fått plats hos en dagmamma. Eller familjedaghem, kanske det heter. Nu ska jag bara fylla i blanketterna och tacka ja. Och ska man beskriva känslan som kom med det brevet på posten så är det "AAAAAAHHHHHH!"

På alla sätt och vis.

Det här är min grej...

... sånnahära spishanddukar. Det är det jag har suttit och sytt idag. Ni vet, sånna där som ska hänga på spishandtaget/annan bra plats.

Det här är typ en av dom bästa grejjerna med köket. Vänjer man sig vid den blir den helt oumbärlig. Dessutom kan man lite lätt piffa upp gammhärkansspisen som är ful.
Snart måste jag nog starta business med dom här handdukarna som jag sitter och syr.

Okej...

...nu verkar digerdöden ha släppt lite granna.

Då kanske jag kan sluta vara bitter då. Fantastiskt.

Jag vet inte om jag sagt det förut...

...men det här med förkylningar hos män. Det har man alltid hört att det är ungefär som digerdöden. Och man har alltid tagit det med en nypa salt. Ända sedan barnsben. Eftersom min pappa, liksom jag själv, aldrig blir förkyld. Möjligen lite snuva en gång per år, men inte mer. Därför tog jag nog det där med mansförkylningar med en nypa salt. Det borde jag nog inte gjort, ty nu lever jag med en människa som drabbas av digerdöden hela tiden. Exempelvis nu. Nu har han ont i halsen. Och ont i halsen är nästan i klass med dödsbädden. Dessutom snarkas det värre än någonsin (okej, han bör kanske ha nån sorts snor i näsan), och ska väcka hela huset mitt i nätterna för att göra varm choklad. För att sedan lämna varmchokladspår runt hela köket och varmchokladspår ända in i vardagsrummet. Så levs det om så ingen (läs: jag) kan sova. Sedan när Karta vaknar på riktigt där vid halv sju, lyfts hon till mig med ett "här!". Sedan somnas det. Och jag får vackert stiga upp efter att blivit slagen med fjärrkontrollen i fejjan av Karta.

Någon gång måste jag lära mig att tycka synd om förkylda...

Tyvärr...

...har jag ett dödsfall inom familjen. Eller, egentligen är det snarare koma för tillfället. Det är mina kära tofflor som är dom drabbade. Mina kära buffeltofflor. Dom som jag fick för en tio år sedan ungefär av min vän. Som har slavat under mina fötter kalla vinterdagar sedan dess. Dom har gjort ett bra jobb. Alldeles jättevarm blir man om fötterna av dom. Dock är dom nu så uppnötta att sulorna knappt existerar längre. Men jag kan inte slänga dom direkt i soporna. Jag måste ha ett långt utdraget farväl, och nu finns dom i garderoben med tanken "om jag inte plockat fram dom igen om ett par veckor, då slängs dom" bakom. Så jag har försatt dom i en mental respirator. Så jag kan välja själv när dom ska dö helt. Eller när jag själv väljer att extubera så jag kan lufsa runt i dom tills dom helt, helt avlider av naturliga orsaker. Det är en tragisk tid.

Alltså, inte ens silvertejp kan laga dom.

Jag blev tvingad att blogga bilden...

...som Ante tog. Han som känner ett kall att döpa alla leksaker. Storhästen heter Hero och lillhästen heter Devil. Efter Fantomens djur. Dockan heter Eva. Som i Eva Braun. "Hitlers wife", kallas hon. Giraffen i munnen heter Sophie. Med amerikanskt/franskt uttal. Fast det hette hon faktiskt när hon kom. Sophie the giraffe. Som tydligen är en ytterst populär, svindyr leksak. Och visst, den är poppis, men jag tror fortfarande man kan få samma effekt av en hundleksak. Bollen i knät har inget speciellt namn. Cogball, möjligen. För att det är en cogball. Och babygymet i bakgrunden heter Gymmet. Om man frågar Karta om hon vill ligga i gymmet, måste man också sjunga en truddelutt. "In the gym, the gym, ohoh, in the gym, the gym". Som Dannys "In the club".

Då vet ni. Jag kunde ju inte bara lägga upp ett random-kort hursomhelst.

Jag måste skaffa fler barn...

...alternativt bli surrogatmamma. Bara för få va på tjocken hela tin. När man vaknar upp är det tungt på alla sätt och vis, men ändå är det ju som häftigt det där. Själv tycker jag typ alla gravida är dryga för dom är ju faktiskt gravida, och det är ju så speciellt för dom. Och så är det ju. Speciellt för en själv, kanske inte lika speciellt för åskådare. Men det är ju ändå ballt. Och hur skevt man ser på sig själv. När jag var i slutet av inkubationstiden tyckte jag inte det syndes särskilt värst att jag var havande. När en granne till mamma och pappa såg mig sa han "jag tänkte fråga om det blivit nåt barn, men det ser jag ju att det inte har". "Va? Syns det?" sa jag. "Haha" sa han. Som att jag skämtade. Men jag såg knappt att jag var gravid.

Eh...

Är det normalt...

...att jag har gått i lag i flera år med gubben, och jag fortfarande inte kan hans telefonnummer?