Det mest magiska

Jag fick nyss vara med om något magiskt. Sådär töntigt "ååååhhhhhh"-moment. Jag hade nämligen planerat att jag skulle byta sängkläder idag. Upp i skåpet där vi förvarar sängkläder. Det ter sig så att vi har tre uppsättningar med matchande påslakan, och det skär i benmärgen i min kontrollfreakkropp att bädda med omatchande påslakan. Således används icket dom udda, dvs. ALLA påslakan jag/han hade innan vi slog våra påsar ihop. Och dom udda, dom är många. Och dom rasar ut ur skåpet när man rör i luckan eftersom jag inte brytt mig om att rensa/vika/göra ordning där sen jag flyttade hit (Tvi dig, Evelina, jag vet).

Så jag bestämde mig för att ta tag i saken, och fixa ordning. Det första påslakanet vek jag ihop med största kärlek och mjuka fingrar, ty det är det absoluta favvopåslakanet. Alla har vi ett, och mitt är ett blått, blommigt, jätteskabbigt, som har varit med på många resor under många år. Lite jobbigt var det att inse att det är färdigbäddat med just det lakanet, eftersom det är udda och det går inte att bädda med udda. Fick nästan lite halsbränna.
Men jag fortsatte vika och fixa och dona. Så underst i högen händer det. Det där magiska som bara händer i sagorna. Till mig förtjusning ser jag ett till blått, blommigt, jätteskabbigt påslakan!
Gubben har ett på pricken likadant! Lika fult och urtvättat och sådär hypermjukt mot kinden och luktar som det bara kan göra efter många resor under många år.

Och jag grät nästan av lycka och värme.
Jag berättade min helt osannolika upptäckt för han jag bor med, och t.o.m. denna mansperson tyckte det var alldeles, alldeles underbart.

Här sitter jag alldeles själv på bron...

... med datorn framför mig. Han som jag lever med är inte hemma.
Och en humla har flugit in i huset...

Nyss såg vi på tv...

... "Unga mödrar". Och på tal om spädbarn;

A: Hur lång tid tar det innan dom får ögon?
E: Va?
A: Nä just det, det är ju katter som får dom senare...

Ehhh...?

Lyrran

Annars var vi i Lycksele i helgas. Lite småkomsikt att det tar typ 50 minuter att köra från oss till Sävar, men att köra till Lycksele tar 45 minuter. Ja, vi bor in the middle of nowhere.
Så fick jag titta lite på djur. Getterna var mest sociala i alla fall.
Vi betedde oss som de 8-åringar vi är. Vi turades om att vara det vuxna sällskapet, kan man säga.

-Snälla, kaaan vi inte åka tåget? Snälla, snälla, snääääälla?
-Nej, vi ska inte åka tåg.

-Heeej björnen! *vissel/slå på stängslet/sticka in fingrar mot björnar*
- INTE sticka in fingrar i buren!

- Fjolårskalvarna ser lite rädda ut...
- Ja, BÖ! *stampa i marken/springa fram mot djuren*
- Så får man INTE göra.

Hehe.

Dessutom var vi och tittade på Timmervägen 24, besökte Dollarstore, beklagade oss över att det skulle kosta oss 100 kr att gå in på Skogsmuseet och åt på Frasses.
Harrelajgas vad vi var effektiva.

Så äntligen kom dagen...

... då jag skulle lämna in bilen på sööörviss. Detta var beräknat att ta hela dagen, så jag åkte cykel från Motorcentralen till mammaochpappan på Teg, för att fördriva tiden där.

Och vet ni vad drygt det är att cykla den sträckan. Rent mentalt alltså. Fysiskt är det väl ungefär som att cykla, men döööööd åt allt mellan stan och tegsidan. Kyrkbron tar minst trekvart att cykla. Med snålblåst och raksträcka i all evighet. Efter bron kommer en uppförsbacke som är en sisådär 50 mil lång. Sådär lagomt halvsluttande, så det känns som att hela världen håller en tillbaka. Sen kommer man till ett par backar till, men dom är inte lika farliga. Dock har man dödsstöten kvar; Ringvägen. Det måste vara Sveriges absolut värsta gata. Den tar aaaaldrig slut. Det känns helt oändligt att cykla den gatan. Helt ärligt, den är så dryg. Inget intressant att titta på. Bara hus.

Att cykla hem från stan har man ju gjort x antal gånger. Men det har alltid varit mentalt utmattande, p.g.a. allt drygt. Jag lovar, jag är inte den enda ursprungstegaren som hatar den här sträckan. Särskilt bron. Mongolidbron. Suck.

Jag tyckte bara alla skulle veta vilket I-landsproblem alla som bor på teg har.

Eftersom jag har en mental ålder på tre år...

... så känner jag mig så sjuuuuukt taggad för våran Östersundstripp. Varför är man taggad på sånt? Det stavas Frösö Zoo.
Herregud! Vad tiden går sakta nu när man bara väntar på att få springa runt bland alla djur. Dessutom har dom karuseller har jag läst. Det måste vara heaven on earth. Jag älskar verkligen när jag får vara mig själv på sånnadär ställen. Jag vet att det kanske inte är helt normalt att nästan börja grina av lycka när man ska få gå på zoo. Jag ska passa på att bete mig som om jag vore mentalt handikappad också. Skratta överdrivet entusiastiskt och klappa händerna när jag ser en giraff. Det är det jag gör inombords. Jag önskar alla var som jag. Vad kul det skulle vara.

Hoppas dom har sockervadd också.
Åååhhh...

Jag kan inte hjälpa att jag fyller år

Jag vill inte bli firad med buller och bång. Varför ska det vara så extremt svårt att fatta? Jag har inget emot att fira andra. Det kan jag hänga med på. Men jag vill inte bli firad.

Bara jag blir ihågkommen. Om folk säger grattis är jag nöjd. En present kanske. Men jag vill inte blir firad. Tydligen måste man ha hem massa folk på tårta och sånger bara för att man har fördelsedag.

Jag vill inte. Jag trivs inte med det. Och ingen respekterar det.

Nu plingar det på. Torka snor och se glad ut.

Bron

Är det inte inbjudande, så säg.
Med alla blommor och flugor.

Så här går texten

I need to be bold
Need to jump in the cold water
Need to grow older with a girl like you
Finally see you are naturally
The one to make it so easy
When you show me the truth
Yeah, I'd rather be with you
Say you want the same thing too

Jag vet att jag inte är den enda som undrade.

Igår var jag i Sävar...

... och såg fotboll. Högkvalitativ divisionsexfotboll. Och hela tiden var det någon tränare/spelare/männsika på kanten som skrek "Rattmuff!!"

Sen förstod jag att nån hette Rasmus.

Nu har jag försökt...

... att baka hallongrottor med glutenmjöl.
Det går inte.
Försök aldrig.
Låt dom svälta, dom intoleranta.

Angående förra inlägget

Jag har dock inte glömt min kära Assi. Minst trefyra gånger per dag säger jag till kissarna att "Assi skulle ha fattat vad jag menar!!"

Note to self: Sluta tjata om katter

Jag gillar att vi behandlar våra katter som jämlikar. Som dom hade varit riktiga människor.
"Kisse, nu måste du följa med och hjälpa till att hänga tvätten"
"Du måste först äta upp skinkan du redan fått innan du får en ny bit"
"Kisse, visst fixar du till överkastet när du lekt färdigt?"
"Men, kisse, du skulle ju hänga tvätten!"

Och det här är inget konstigt. Innan man ber en kisse om nånting måste man alltid säga, med lite för mycket energi "Kisse! Kisse, vad gör du? Vart är syrran?"
Båda katterna ser likadan ut och kan inte ha individuella namn. Båda lyssnar på Kisse och Syrran.

Apropå att prata lustigt med katter. Det absolut roligaste som finns är när man är hos the in-laws och deras 450 år gamla katt. Tusse. Han rör sig inte så mycket. Familjen tror att han jagar råttor i skogen. I själva verket tror jag att han bara har ett ställe där han sitter hela dagarna, och när en råtta går förbi mosar han den bara. Sen kommer han hem med en stor råtta som han har "jagat". Det är ju därför han har blivit så smal, tydligen. Jag tror han har mask.
Men det roliga är när han ligger och jäser, helt utsträckt, i solen. Utan att röra sig alls. Så när någon, vem som helst, ser honom ska man alltid, alltid ropa "TUSSE!" Varpå katten lyfter huvudet. "Nu lugnar du ner dig, Tusse!" Så lägger sig katten tillrätta igen, och man kan fortsätta med sitt.

Det tycker jag är kul.

I går sa jag till han som jag bor med;

- I morgon måste vi handla.
- Vadårå? Jag har ju handlat.
- Vi måste handla ordentlig mat.
- Men jag har ju köpt korv!

Tihi.

Men anyway så styrde vi kosan mot Vännäs idag. Där hade jag bestämt oss för att handla. Det är lite roligare, och dyrare, att handla i en ny affär. Först skulle vi dock äta lite snabblunch på Frasses där i byn. Vi fick vänta på vår mat medan alla andra som beställt innan oss fick sin mat. Däribland fanns en barnfamilj, som råkade sitta vid bordet jämte oss. Min käre sambo var hungrig och grinig och barnfamiljen lite högljudd. Och på Frasses i Vännäs arbetar blott en finnig fjortonåring, som inte har lungkapacitet nog att ropa "Två skrovmål och två frasseboxar" så att man hör. Dock hörde min käre sambo vad som utropades, vände sig mot barnfamiljen och skrek argsint "MEN, BARNBOXAR!!!!!"

Och han som är så lugn och stillsam.
Jag fick en chock av utbrottet och hotade med att skilja mig.
Pinis.