What's for dinner tonight?

Marinerad entrecôte med ICAs egenblandade grillsallad

serveras med vitlöken i mängder.

Rocky Balboa var iofs ganska bra också

Jag köpte Black Jack på dvd i dag. Så nu ser jag den. Det måste vara den ultimata filmen. Vilken känsla, alltså. Så grymt skön musik. Så grymt fula kläder. Så grymt slisklig hela filmen är egentligen. Så grymt att jag kan varenda replik utantill. Och alla sånger. Corina, Sista dansen, Inget stoppar oss nu. Shitpommfritt.

Men, herregud, det är i särklass den bästa svenska filmen. Än så länge.

Ja o ja.

Utfyllnad

Jag har gjort mycket med min tid i dag. Två timmar på morgonen spenderades med Ms. Jos på lassa. Inget brutet. Zon gel och extra ipren blev ordinationen. Sedan hämtade jag upp mor och drog till Trädgårdsmässan. Där införskaffades hudkräm för hela slanten. Efter det styrde vi kosan mot Media Markt. Och Good Lord, va saker dom har lyckats samla under ett och samma tak. Och pengarna bara rann mellan fingrarna. När vi var nöjd med pengaslöseriet där, drog vi en snabbis på Ica Kvantum. Där slösade jag inga pengar. Självkontroll.

Väl hemma hos mor och far målade jag mitt andra varv på fönsterkarmarna. Klätterställning modell XL är jätterolig att klättra i. Ytterdörren fick också smörj.

Sedan lagade jag mat, gick prommis, duscha osv.

OMG, va jag har klämt in mycket på en enda dag.

Ska sluta innan jag börjar blöda näsblod

Jag är så sjukt taggad för josen på fredag. Men jag är säker på att hon som jag taggar med kommer att banga. Då kommer jag grina. Jag har nästan lite panikångest över att jag inte är helthelthelt hundra på att hon är helthelthelt hundra. Det är sån jobbig känsla. Jag brukar aldrig tagga så hårt. Bangar hon får jag väl dricka jos själv på hallgolvet då. Och grina samtidigt. När jag tänker på det får jag hjärtklappning.

Hjälp! Jag är med i en japansk tv-show är ett sjukligt lågvattenmärke för fyran

Tydligen kan man inte vara inloggad någonstans utan att det är någon annan torrboll inloggad som man inte vill prata med. Inte msn. Inte Apberget. Inte Facebook. Typsikt. Jag får väl hålla mig till Blip *paus för hånskratt* då.

V for Victory

Skulle lämna lite rat hemma hos mor och far igår. Tydligen bygger de om huset. Eller så byter de brädor på kortsidan. Anyhow så körde jag förbi huset och såg massa arbetarkarlar på byggställning. Vad skulle jag göra? Ingen var hemma, så lite kände man sig som inbrottstjyv. Karlarna känner inte mig, och jag vill absolut inte kallprata med dem/göra de uppmärksamma på att någon har kommit hem. Jag skulle ju bara tvärstanna, liksom. Så jag lämnar bilen lååååångt in på gångvägen åt lave huset. Problem ett löst; karlarna kommer icke se min bil. Så smyger jag kattlikt längs garageväggen samtidigt som jag lirkar upp nyckeln ur jackfickan. Låser upp låset, och öppnar dörren försiktigt, försiktigt... Om man tvärslår upp dörren knakar typ hela huset. Då skulle karlarna märka att något hände och gå runt huset för att kolla läget. Då skulle jag vara tvungen att konversera med dem och förklara who the hell jag var. Det ville jag icket. Men nu hade jag alltså löst problem två; komma in i huset ljudlöst. Väl inne i huset är man safe. Ändå fram till trappen till övervåningen. Den knarrar. Förutom om man kliver läääääääängst ut på sidorna av trappstegen. Så gjorde jag. Dock var jag tvungen att krypa/åla mig från översta trappsteget och in i bastun (som extraknäcker som förråd), lite McGyver-style. Annars skulle karlarna se mig. Och ville jag icket. Inte nu när jag kommit halvvägs. Lämnar påsen med skit i bastun och tar mig ut ur huset på samma sätt. Hunden tyckte jag var helt IQ-befriad, när jag tvärklappade henne och väste att hon skulle vara tyst. Men jag kom ut ur huset, brassade i väg i min Silver Bullet till bil längs gångvägen, och landar på parallellgatan. Ingen av karlarna skulle förstå att jag någonsin varit huset...

Det var rätt spännande. Man ska inte socialisera i onödan.

Tre inlägg, en dag

Föräldrarna var hos min farbror, som fyller 70, idag. Man känner sig aldrig så operfekt som när de kommer tillbaka därifrån. För det är alltid någon som kör truck jättejättesnabbt, och det gör inte jag. Sedan finns det alltid någon som har fått ett snällt barn, och det har inte jag. Sedan finns det alltid någon som gör jättegod tårta, och det gör inte jag. Sedan finns det alltid någon som har jagat kossor, och det har inte jag. Sedan finns det alltid någon som äter middag tre gånger, vilket imponerar på släkten, och det gör inte jag. Sedan finns det alltid någon som är ball och spelar amerikansk fotboll och dricker 60 liter mjölk i veckan, och det gör inte jag. Ska jag fortsätta?

Min släkt är nog helt omedveten om att jag fortfarande andas, eftersom jag inte har något att stajla med, som fin bil eller brätschigt jobb. Jag är något storstads-pack som aldrig har smutsat ner händerna, lever något slätstruket liv i peak-kläder, pratar rikssvenska/förstår inte deras dialekt och har aldrig suttit på en skoter. Det är typ så min släkt ser mig. Att jag sedan är sjukt händig för att vara tjej, släpar mig fram på norrländska och lever i mjukisar vet dom inte om. Och att mina föräldrar inte pratar om mig, för jag är så ointressant, hjälper föga. Jag fick inte ens följa med på kalaset.

Nej, så farligt är det inte. Jag ville inte följa med överhuvudtaget. Jag är ju storstads-pack. Och vad mina föräldrar pratar om vet jag faktiskt inte.

Annars så tittade jag i skolkatalogen från sjuan idag. Är man samma fjant som man var då? Kanske. Jag fick för mig att testa mig själv, och kolla om jag kunde namnen på alla i årskullen. Det kunde jag inte. Långt ifrån. Vissa lämnar inte stort avtryck på mänskligheten. Troligen inte jag heller. Mjölkig, känns som ett passande adjektiv för mig.

Det skulle nog släkten säga också.

They never knew what what hit them

Nu förstår jag sambandet. Sambandet mellan mina två grannar. Hos vänstergrannen bor det ett ungt par med son. Någon i detta par, troligtvis karln, är släkt med någon, troligtvis tanten, hos högergrannen. Detta samband slog ner som en blixt från klar himmel idag, då jag såg vänstergrannen kånka på ett bord från högergrannen. Det ligger nämligen till så att innan vänstergrannarna hade flyttat in, och höll på att spackla, hade de en handskriven namnskylt på dörren, med tre efternamn. Ett av dessa överensstämde med högergrannens efternamn. Visserligen försvann detta tredje namn från dörren när den riktiga namnskylten kom upp på dörren, men ändå. Min slutsats måste stämma.

Jag tycker synd om mina grannar. Jag är lite dryg, rent psykiskt. Jag måste veta vem alla är. Jag snokar inte, men jag drar logiska slutsatser om folk. Parkeringen utanför mitt fönster står som grund för de flesta. Detta är mina grannar/folk i mitt hus, vad jag har räknat ut:
- Parkeringsplatsen bredvid min, no. 976, hyrs av min pappas jaktkompis, som bor i trappuppgången bredvid min. Dock parkerar inte han där, utan bara hans son. Hans son är medelålders, kör Volvo med kulhål i bakluckan och har en Finsk Spets. En tik på 15 år som han hade till jakt, och som nu inte kan hoppa in i bilen själv längre.
- Parkeringplats 975 hyrs av en kille som kör Chrysler. Han bor i lägenheten ovanpå mig. Han är ganska ung och jobbar troligtvis på posten. När han klär upp sig och ska vara med kompisar har han brun läderjacka och jeans på sig, annars har han en röd sportig jacka och mjukisbrallor. Det brukar han ha när han tränar innebandy, vilket han brukar göra ganska sent på kvällarna. Detta bör betyda att han spelar i ett Korpen-lag, troligtvis på måndagkvällar. Genom ljud ovanifrån har jag även kommit fram till att han har loftsäng, stationär dator, kontorsstol och en tv med bra ljud som han brukar se Scrubs på.
- Parkeringplats 974 är ledig, men 973 hyrs av en kille som även han bor i trappuppgången bredvid mig, alternativt den därefter. Han kör Audi. Han har även en hund. Denna hund skaffades nog förr i tiden när han hade tjej. Nu har de troligen delad vårdnad om den, eftersom varannnan vecka hoppar hunden ut ur bilen.
- Parkeringplats 972 har en snubbe som också bor bredvid mig. Han har röd jacka, och kör en risig Volvo. Dessutom röker han på balkongen och kikar på folk på parkeringen.
- Parkeringsplats 971 står tom. 970 har en gubbe som jag inte vet var han bor, men tvättar i min tvättstuga. Alltså bor han i samma hus. Gubben är nog ungkarl, för han har en fin Ford, men är ganska sliten själv och käkar burgare på OKQ8. Där har jag sett han.

Utöver allt detta bor en gammal förskoleklasskompis i huset bredvid. Där bor även Botniabanan. Dock inte i samma lägenhet. Vad jag kan förstå.

Jag har kanske för mycket tid att fundera på, vad vet jag. Men det känns stabilt att veta vilka typer man bor/parkerar bredvid.

Efter två timmars slöseri

Så var sagan slut. Man känner alltid en viss tomhet när man läst klart en bok. Särskilt när den var sjukt bra. Han var fascinerande, han Elvis. The Tiger Man. Att har har gjort cover på Dylans "Tomorrow is a long time" är ju bara ett plus i kanten.

http://www.youtube.com/watch?v=wipPRxEXAPY

Eller hur.

Skype om fem

Det var en trög dag. Som tre pass i ett. Rent psykiskt i alla fall. När det var som drygast, och vi just skulle få oss en paus, står det en enda kille kvar i kassakön. Han är stammis. Ung och cool. "Japp, look alive, bara en enda kund kvar nu" tänkte jag, och försökte se levande ut, med hint till leende samtidigt som jag säger "Tja!". Han säger tja tillbaka, tittar bort mot mackorna, men vänder sig tillbaka mot mig. Så tittar han på mig ett tag och säger "Det är tungt idag, va?". Jag svarar att så är fallet. Han säger "Jag ser det".

Detta ryckte upp mig på något konstigt sätt. Det värmde liksom att en stammis ser på en om man är som vanligt eller allmänt less. Skumt, men sant.

För övrigt tog jag kakan till arbetsplatsen. Den försvann. Som att ge ett kadaver till en flock gamar.

Wicked.

Som att riva upp ett gammalt sår snöar det mitt i April

Så där som vanligt fick vi Elle Mat & Vin på arbetsplatsen, via tidningskungen.se. Denna tidning ligger bredvid Bibeln. Och flyttar man den tidningen kommer man till limbo, efter att man har självantänt och vridit sig i plågor, till följd av det fasansfulla man gjort. Detta bör icket tagas med en nypa salt, då det i stora drag stämmer.

Anyway, så hittade jag ett recept på en kaka. Den såg smaskig ut. Så jag baka den. Chokladkakan med den vita glasyren.

Jag åt slicen som är bortskuren på bilden. Den var god. Men jag kommer aldrig äta upp den. Som bekant är jag inget kakmonster.

Så vad ska jag göra? Skänka den till mamma? Skänka den till arbetsplatsen? Lägga i vadderat kuvert och skänka till de svältande barnen i Somalia?

Och i trapphuset stinker det lacknafta, och ingen vet varför

Jag var på affärn i dag och skulle införskaffa lite mat. Framför mig i kassakön står en karl. I kön bredvid står en annan karl. Karlarna verkar känna varandra. De börjar prata med varandra. Om den enes son som är i Kina, och som absolut inte vill att föräldrarna ska hälsa på. Och om den andres välmående, så där i allmänhet. So far är jag med. Detta brukar ju hända en själv lite då och då. Att man parallellköar med någon bekant, och pratar lite med denne. Men vad gör man sen? När man ska börja lägga varor på bandet och betala, och ska koncentrera sig på det? Ska man säga hejdå till den bekante då? Det kan man ju inte göra... Man ska ju inte gå någonstans. Man ska bara inte fortsätta prata. Men det känns lite ohyfsat att avsluta samtalet så helt abrupt. Alltså måste man invänta sitt packande av varor och tajma det med den bekante, oavsett om denne har fem gånger fler varor än en själv, så att båda är klar samtidigt. Då kan man lämna butiken samtidigt om liksom avsluta samtalet på väg ut genom dörren. Visst ska man göra så?

Eller ska man bara skrika HEJ DÅRÅ!! så hela butiken hör, eller vad?

Sånt kan man ju fundera över...

Men vid teven kan man inte slösa pengar iaf

Jag hade lovat mig själv att inte slösa pengar på en massa skit. Men på ÖB har dom fina grejjer. Så självklart var jag tvungen att köpa onödigheter. Ingen självbehärskning. Suck.

Och nu tänkte jag ta mig en promenad efter typ sex timmar framför datorn. Jag vet. Geek. Och inte vart det någon prommis heller. Lat.

Helgon?

Jag har hittat något så roligt, så roligt, som avbrott i medelmåttasläktet jag tillhör. För en gångs skull var jag inne på Apberget. Och sökte på namn på diverse personer, så där som man brukar göra. Och jag hittar min lilla kusin, på 16 år. Hon ser ut som hon skulle kniva upp handlederna när som helst. Och hänvisar alla besökare till sin sida på Helgon - "ett community för människor med alternativa kläd- och musikstilar som synthare, gothare, hårdrockare, punkare och närliggande stilar." Jag blev lite skrämd, men tyckte samtidigt det var skitkul. Så jag gjorde ett konto där också. I syfte att snoka. Kusinen är hård-gothare, alltså. Så sjukt kul! Lite eljest. Man kan ju undra vad föräldrarna tycker om allt (Var hälsad, vuxna tanke!) Själv har jag inget emot de som har dessa livsstilar. Det är väl upp till dem. Det är bara människor.

Det enda jag blir lite oroad över är det låga åldern på vissa människor som lägger ut skumma bilder och säger sig vara konstigt lagda osv. Man kan ju tycka att man som 16-åring ska tagga ner lite. Men vad vet jag.

PP - PersiennProblem

Där jag bor finns det ett fönster. Egentligen två, men ena sitter i köket så det räknas inte. Så ett fönster. Detta fönster är relativt stort, och måste därmed förtäckas på nattetid. Annars kan man för allt i världen inte sova. Så i morse försöker jag, som vilken dag som helst, dra upp persiennen. Det är det enda sättet att mörklägga stället någorlunda. Så vad händer? Jo, persiennen går sönder, och den hänger på diagonalen tvärs över fönstret, totalt stendöd. Paniken kryper sig på, och jag vill inget annat göra än gråta. Ingen hyresrätt, så man kan inte ringa till någon krövla hyresvärd och tvinga dit någon reparatör. Dessutom är det ju påskhelg. Ingen persienn-affär kommer att ha öppet. Och HUR ska jag få upp en ny persienn innan dagens slut?Jag är ensam mot allt som är ont i världen, känns det som. Suck. Så vad gör man? Man ringer till pappa och gnäller/skriker/klagar på att huset håller på att rasa ihop.

Men, som en riddare på vit springare, finns faktiskt Jysk. Som alltid har öppet oavsett om tredje världskriget hade brutit ut eller om det är påskhelg. Nu har jag ny persienn. Som jag faktiskt borrade/skruvade/bankade upp helt själv. Dock fanns pappa i rummet. Det måste alltid vara en vuxen närvarande när jag ska göra något. Man vet aldrig. Även om jag klarar det själv så måste jag ha pappa i närheten när något sådant är i görningen. Precis som att mamma alltid måste rådfrågas i fall något stort, som en säng eller dylikt, ska inköpas.

Jag skulle aldrig klara mig utan mina föräldrar.

Lax- och spenatpaj med romröra

Jag blir så less, så less på mig själv.
Jag bestämde mig för att färga håret hemmavid idag. Och skita i frissans hårda ord om slitet hår. Jag har ju färgat håret hemma minst en miljard gånger, och visst har man gjort sina misstag färgmässigt genom årens lopp. Så idag var jag på Maxi. Såg en färg, tittade på kartongen, tyckte kanske att det såg lite rött ut (vilket bör undvikas eftersom minsta rött i mitt hår blir RÖTT) men tog den i alla fall. Väl hemma blandar jag färgen och ser på en gång att det kommer att skita sig. Oundvikligen. Men kladdar på ändå. Redan innan och även under tiden jag färglägger håret tänker jag hela tiden: Behöver inte vara så noga, måste ändå panikåka till Rimi och köpa ny färg direkt efter.

Och visst blev det så. Bajsröda rötter och äcklig halvdassig färg på längderna. Så här sitter man med skallen i klassiskt brun nyans efter att Rimi räddat riset.

Summa summarum kan man säga att man lär sig alltid av sina misstag. Det har jag bevisligen gjort för länge sedan. Hjärnan vill en logisk sak, men kroppen sätter sig på tvären och gör tvärt emot. Varför, kan ju snillen spekulera i.

Borderline?

Onödigt att tänka efter, om man tänker efter

Sen kan man tycka att det är onödigt att Femman visar den där hockeygrejjen. Kunde inte Nian eller någon annan sketen kanal som ingen kollar på visa hockey i stället. Så alla normala fick se DH och G'sA som vanligt?

Julen varar fram till påska. Så snart kan man ta bort granen.

Alltså, chefen på jobbet bjöd oss på gofika idag. Dels för att fira ett födelsedagsbarn, som vi tvunget måste fira på jobbet. Jag firar liksom inte födelsedagar på samma sätt som de andra på arbetsplatsen gör. De är kristna och uppvuxen med kyrkofolket, och där är det minsann viktigt med födelsedagen. Kanske inte har så mycket med tron att göra, utan mer den sociala biten. Men ändå. Så är inte jag uppvuxen. Jag har haft födelsedagskalas max en gång i mitt liv. Detta vet jag för jag har faktiskt sett bilder från mitt 1-årskalas. Det var då jag hade kalas senast. Tror jag. Så är det i min familj. Jag behöver inte presenter eller blommor eller andra materiella saker. Jag har det jag behöver, och köper själv det jag vill ha. Bara någon säger grattis när jag fyller år så är jag nöjd. Ska någon nödvändigtvis ge mig något, så vill jag inte höra "Men vad önskar du dig då?" i två veckor innan. Hitta på något själv, fps. Så är det inte för de flesta av mina arbetskamrater. Lyckligtvis har dagens födelsedagsbarn lite samma inställning som jag. En glutenfri kaka och biocheck fick hon. Den nivån känns OK. Ingen pressure.

Anyway tillbaka till fikat. Förutom att försvara gofikat med födelsedag, så kallade vi även tårtkalaset för the Big Easterfika. Tårta klockan 10 på morgon känns lagomt normalt. Men det var trevligt. Med tanke på att vi är 4-5 stycken som egentligen jobbar den tiden är det skillat att ragga ihop 13 pers till gofikat.

För att kommentera bilden så fick jag ett påskägg med candyav chefen. Jag äter normalt sett inte candy i mängder, men nu i kvällst klämde jag en del när jag fick goda nyheter av en vän. Och bevisligen bör jag inte käka så mycket eftersom jag nu kämpar mot att kräkas.

Sockerchock. Som pågått sen i morse. Sedan gofikat. Nämde jag att vi har käkat tårta?

För övrigt var det rätt intressant att förklara för utlänningen att vi inte har någon simpel easter bunny som springer runt och bajsar chokladägg i Sverige, utan vi har påskkärring. En easterwitch med broom/cat/kettle som vill ha candy i utbyte mot en punkass drawing innan hon flyger till Bluehill med the broom för att möta de andra påskkärrings. Och att det minsann inte är samma sorts häxa som kommer vid Halloween. Att det finns good witches och bad witches. Helt beroende på hur man sminkar kidsen. Det ska väl inte så svårt att fatta.

Bild

För att dryga ut allt med bilder bjussar jag på småfintavlorna.

Så är det.

Till påsk blir det hårfärg

Bror har köpt bil. Audi. Blå. Fyrhjulsdriven. Rullar fint på vägarna. Fräsching.

För övrigt är jag förkyld. Jag. Som aldrig blir förkyld. Pappa har smittat mamma, som har smittat bror, som i allians med nämnde sjuke moder har smittat mig. Får man göra så?

Det finns en rörmokare i oss alla

Senast jag duschade upptäckte jag att inget vatten försvann från golvet via golvbrunnen. Och som den lekman till rörmokare jag är, plockade jag sönder hela avloppet, lokaliserade problemet, och avlägsnade det döda marsvinet till håravfall jag hittade.

Och jag känner mig så nöjd över min bedrift. Det är något fint över att se ett problem, felsöka och åtgärda när det kommer till rör/avlopp/toaletter. Man kan ju faktiskt lösa det mesta bara man vågar ta sönder saker. Jag menar, det är liksom inte så mycket som kan gå fel när det kommer till fixande av stopp i avlopp/rinnande toaletter. Kan man inte lösa problemet själv är det bara att pussla ihop skiten och hoppas det löser sig ändå.

Fast det är ett hallelujah moment när man har åtadkommit något.

Nu ska nån ha datorn

Apropå det förra inlägget: Hata mig inte för att jag klagar. Jag ser det inte som klagomål. Uppdaterar bara.

Och btw, så har jag växt upp med världens, i särklass, värsta amatörhypokondriska familj. Det är min förklaring. Så back the hell off.

Detta är inget klagomål, bara uppdatering av situation

Man märker hur beroende man är av hälsenor när en ger upp.

Fast det väger upp lite att vi brukar kalla Frank för Knark

Jag tvättade bilen i en såndär I-landstvätt i afton. På Shell. Då upptäckte jag något lite komiskt. I passagerardörrfacket ligger två skivor bredvid varandra. Frank Ådahls "Helt Enkelt" (med låtar som "En liten stund med Jesus") och Ronny & Ragges "Let's Pök" (med låtar som "Pökpåsen").

Det kändes som en oväntad duo. Schizofrent.

Och nu märkte jag att även bror för konversation med sig själv

På Fyrklövern brukar jag ofta handla. Lite less crowded än Maxi. Lite roligare än Rimi. Lite finare fyndlådor, och idag upptäckte jag hur äcklig gemene man är.
Jag står och plockar äpplen. Det har även en tant på andra sidan äppelbordet för avsikt att göra. Hon tager en påse, SLICKAR på fingrarna för att smidigt öppna plastpåsen, tar upp ett äpple, kommer på att hon vill ha ett annat äpple, lägger ner äpplet, tar ett annat äpple och lägger det i påsen. Hon slickar alltså på sina äckliga händer innan hon fingrar runt i äppelhögen. Det tycker jag var lite äckligt. OK, om det hade handlat om apelsiner eller annan skalbar frukt, men äpplen. Nej nej. Nu ska man väl skölja äpplet innan man inmundigar det. Men ändå. Nej nej.

Förmodligen gör jag samma sak, utan att tänka efter före. Men det är ändå äckligt.

Och jag skulle kallas Marilyn

Jag läser en extremt bra bok nu. Birger Schlaugs "Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac". Den liksom talar till mig. Jag borde nog varit född på 30/40-talet, och varit fit for fight på 50/60-talet. Så sweet det skulle varit. Då hade man varit pensionär nu. Så sweet det skulle varit.

För övrigt har jag åstadkommit två saker i dag som jag känner mig onödigt nöjd över;
- Hängt upp tavlorna gjord på japanskt origamipapper och brätschiga ramar.
- Avancerat från "Street thug" till "Skilled Street thug" i MW.

Det vankas skatteåterbäring

Vuxensidan av mig har övertaget och, torr som man är, blir spargrisen tjockare i framtiden. Inget slöseri här inte. Man vet aldrig när spis/kyl/bil går sönder.

Det är väl helt OK. Det där med att spara. Men tillslut övergår det i sjukdom, och man unnar sig aldrig något. Jag ligger på gränsen.

Men nog ska man väl kunna hosta upp dinero till ny säng. Min är ju som bekant trasig, vilket jag har beklagat mig över ett ganska bra tag nu. Men jag får liksom aldrig tummen ur, och jag lever på bortförklaringen "IKEAs sängstomme Malm finns inte 120 cm bred i svartbrun".
Detta håller jag fast vid tillsvidare. Japp, det gör jag.

Nej

nu ska jag ta tag i mina småtavlor, i väntan på tvätten.

Kanske.