Okej, det är det här jag fördriver tiden med...

 

...nagelmåleri. "Nailart" kallar dom det för på YouTube. Det är liksom lite hantverk i sig, det här med att kladda färg runt hela fingrarna. Jag gillar det här med diagonalt. Det behöver inte vara så perfekt, liksom. Det här med att sudda ut färger ju längre upp på nageln man kommer är också trevligt. "Ombre" kallar dom det för. Jag tipsar alla om en megasmal pensel, så man kan göra riktigt tunna linjer. Och en "dotting tool" för prickar. Och ett ögonskugge-verktyg för "ombre" grejjen. Och att testa Glitter dust. Det blir inte så glittrigt, men på håll ser det nästan ut som sammet. Alltså, det är nog att testa olika tekniker som är det roliga. Inte att det ser så himla fagert ut.

"Jaha, nu har du gjort nått nytt igen". Så brukar gubben säga med en tom blick när jag är hypernöjd över vissa nya grejjer. Jaja, det är kul.

 

 

Jag har verkligen ingen aning om vad allt jag svamlar om kallas på svenska.

Och jag får väl be om ursäkt för suddiga mobilbilder. Ids int dra fram bamsekamera och sladdar och allt som krävs för fina bilder. Som en parentes har HTC jättedålig kamera. I alla fall min. Jättedålig.

Jag behövde puder...

...och tyckte att jag inte hade tid att springa på affärer för att köpa puder. Men på Ica, där är jag ofta. I alla fall en gång i veckan. Nagellack har jag köpt där på "sminkavdelningen" i Wet n Wild-serien. Inte top notch, men mitt nagellack sitter i två dagar innan jag lessnar och målar nytt. Ändå OK-nöjd med kvalitén, så slog på stort och köpte puder i samma märke. Inte OK. Allt smular runt, och det luktar sådär fjortissminklåda om det hela. Sådär riktigt billigt. Inte OK. Så nu vet jag det. Att jag måste på en riktig affär. Om ändå Åhléns låg tvärsöver vägen från jobbet så jag kunde tvärkuta in och slå på Isadora-kvalité. Just det, det gör det ju.

Jag fick en Europe skiva av gubben...

...i present idag. Jag lyssnade och det kom över mig hur bra det lät. Och kom att tänka på mitt samtal med min broder häromnyss, angående radiostationer. Jag uttryckte mitt missnöje över att Rockklassiker hade lagt ner verksamheten här uppe, och han uttryckte sitt illamående över den radiokanalen. Eftersom det bara spelas såndär musik man blir fysiskt illamående över, och det är så "trashigt". Självklart blev jag helt förnärmad av det, och fattade inte alls varför det var så dåligt. Jag menar, Europe och Poison och Mötley Crüe och dom där. Det är ju helt fantastiskt ju! Men sen slog det mig att det är "trashigt" och jag är nog trash.

Jag har vidrört det här ämnet tidigare, och nu är jag nog rätt säker på att jag är trash. Jag bor i en by utanför stan, där jag avlar barn, har katter rännande överallt och folk här är balla och höjer volymen när Metallica hörs i lurarna. Handlar i mjukisbyxorna som är uttöjda vid knäna för dom aldrig tvättas, och har gamla gympadojjor som ser ut som gamla slalompjäxor, men som ändå känns rätt bra att glida runt i. Raggsockarna får ju plats i dom gulnande, lite stora skorna som aldrig har haft snörena knutna. Börjar dom läcka kan man alltid trä en fryspåse över foten innan man stoppar ner foten i dom. Det är nog så. Jag är trash.

Cherokee!!

För övrigt, sovpuckar - det är smart. Så heter det. Sovpuckar. Som man pallar upp huvudänden av barnsängen med. Där bröt jag min trashtrend, hoppade över det där med att palla upp sängen med böcker och köpte the real deal istället. Ungen här är dyngsjuk. Så pass att vi varit på vårdcentralen och inhalerat luftrörsvidgande. Ej angenäm upplevelse för alla ínblandade. Tre personer för att brotta ner en ettåring. Men efteråt hostade hon som aldrig förr och kanske blev hon lite bättre. Sen sovpuckar på det. Hon sover som ett litet barn. Ja, alltså... Man brukar ju säga så...

Vi gjorde misstaget...

...att låta pulkan stå inne. Tydligen passar den ypperligt att sitta och läsa i, och se på tv i, och bara allmänt relaxa i. Vi får nog se pulkan som en del av inredningen nu för tiden...

Jag undrar...

...hur lång tid det kan ta för en mansperson att lära sig att dra åt kranar. Han som jag lever med, han har nog kämpat i 26 år och fortfarande sitter det inte riktigt. Här droppar kranar hela tiden.

Martin Timell skulle kunna göra ett helt avsnitt av Äntligen Hemma om hur man maximerar kostnaden att leva genom droppande kranar och onödiga lampor som är tända hela tiden. Okej, lamporna kan vara mitt fel. Jag kanske borde ta bort julgranen på bron som står och lyser dygnet runt...

Jag gör det om ett tag.

Sånt man kan göra om man är snart 1,5...

Man kan vägra äta mat om man inte får peta i sig det själv. Troligen är detta något som kommer mycket tidigare för alla andra, men vissa är tröga på matfronten. Ingenting får komma in i gapet om man inte stoppat dit det själv, med händerna. Inte sked. Alltså, visst vet alla hur långt ris kan färdas?

Man kan lägga sig ner platt på mage på golvet och bara skrika om man inte får som man vill. Och sen när mamman eller pappan tycker man ska skärpa sig och ställa sig upp kan man låtsas att benen inte bär en. Och bara sitta och gnälla.

Man kan tycka att tandborsten är den värsta av fiender. Punkt.

Man kan vara väldigt mammig av sig. Och liksom klättra på mamman så fort hon är i samma rum.

Man kan tycka att alla ting i hela världen är värda så mycket att man måste gömma undan dom. I skor. I skåp. I lådor. Under saker. Överallt.

Man kan tycka att det är helt awesome att göra sånt man inte får göra. Typ riva i gardiner. Då kan man stå där gömd bakom gardiner tills någon hittar en, sen kan man bara börja dra.

Man kan bli helt oresonligt arg över sånt man inte klarar av, exempelvis när man inte klarar av att klättra upp i soffan för den är för hög.

Man kan tycka att den där indian-grejjen där man gastar på och klappar sig för munnen för att göra konstiga ljud är skitkul. Och göra det hela i 110 decibel. Hela tiden.

Sen kan man släta över allt som kan irritera genom att bara tokspringa med öppna armar mot mamman och megakramas bara. Eller bara göra som mamman vill ibland, typ hämta något hon pekar på. Eller bara briljera med kunskapen om att man faktiskt skiljer på alla katter hemma. Och bara klappar dom som man vet är snälla/skadade så dom inte fattar när man egentligen är elak mot dom.

Det är ändå härligt, det här med utvecklingen. Nu när ungen faktiskt, på rikigt, börjar bli stor. Och föstår saker, vet vad som är rätt och fel (även om hon inte bryr sig om att rätta sig i ledet), och testar gränser och funderar ut vem hon kan linda runt sina små lillfingrar. Det är drygt, men ack så gött ändå. Det är ungefär där vi är nu.

For the record, som man säger.