"Vad gör du?" "Bloggar" "Är du förbannad på mig?" "Nej" "Häpp"

Nyss började jag på att skriva ett inlägg här, men gav upp när jag insåg att det var astråkigt och att punkt-tangenten inte funkar som det ska. Inte o-tangenten heller. Mongo.

I dag tog jag steget mot ett vuxnare liv...

... och sa hejdå till kontantkortet, samtidigt som jag välkomnade abonnemanget...

Jag måste på Rusta

I dag har jag gjort Sveriges äckligaste köttfärssås, men åt ändå.
I dag stod jag bakom Sveriges drygaste männsika i kön på Kicks.
I dag ska jag se Män som hatar kvinnor.
I dag ska jag övertala sällskapet att Män som hatar kvinnor är bra.

2010 - here we come

I dag måste man börja arbeta igen. Idag måste man vara vuxen igen. I dag måste man börja planera sin vardag igen. Och det slog mig att vi befinner oss i slutet av augusti. Vilket innebär att det i princip är september, vilket betyder att det egentligen bara är oktober månad som man kan chilla. För sen är det november, och då måste man fundera/köpa julklappar, för snart är det jul. Vart tar dagarna vägen?

Ångest över schemaläggning har jag också. Hur får man ihop ett skapligt schema utan personal? Behövs det sju anställda finns det ALLTID endast sex. Varför? Piss.

"En liten ängel till oss kom, gladde oss, och vände om" Helix Maximilian Sandström F&D 28/9 2006

Vi traskade runt på en kyrkogård igår. Det tycker jag om. Det kanske låter lite eljest, men jag tycker om stämningen. Det känns som om man kliver in i ett annan värld när man går runt på en kyrkogård. Som om allt annat slutar existera på något sätt. Jag reflekterar även över att i princip alla gravar har blommor vid sin sten. Och det tycker jag är fint. Att alla har någon som bryr sig om dem. "Men det är ju kyrkorådet som tar hand om många gravar..." Ja, men ändå. Även om det inte är direkt anhöriga som tar hand om ett vilorum (som det så fint heter) så är det ändå någon som tar hand om det. Alla är ihågkomna.

Att gå runt bland de nyare gravarna föranleder även det en speciell känsla. Det känns mycket verkligare när någon gick bort för trefyra år sedan än femtio år sedan. Så ser man en gravsten med bekant namn, och man inser att man faktiskt vet vem som har placerats just där för sin sista vila.

Men värst av allt är när man inser att ett barn har blivit begravt. Det är nästan så att man börjar grina när man ser barn under tio som dött. De var ju bara barn, de fick inte ens en chans... Vad är det för stil?

Jaja, det är sånt man kan reflektera över.

Tribute

Vi samtalade om Bert igår. Bert Ljung alltså. Så idag blev jag småsugen på att se Bert-filmen. Den är alldeles, alldeles underbar. Och har man inte sett den på ett tag inser man vilka skådespelare man har missat. Eller i alla fall inte reflekterat över egentligen. Så sjukt många "A-listers" som är med, egentligen. "Ta en banan och var glad"-Marie Göranzon, "Nu har jag en egen skola!"-Lasse Berghagen, Povel Ramel, Allan Svensson, Henrik Schyffert, Johan Rheborg, Peter Dalle, Ewa Fröling, Magnus Härenstam, Felix Herngren... Hur fick de så många balla människor att va med i Bärt-stjärt? Vet ni vad jag mer slogs av, som jag aldrig har tänkt på? Hon tjejen, Camilla, som Bert ska förlora oskulden till, ni vet hon. Det är ju Sarah Dawn Finer! What? När hände det? Haha!

Sen bjuds det ju på oförglömliga repliker också;

Åke: Sex...
Lill-Erik: Våld...

Madeleine: EXAKT hur glad blev du när pappa tvättade dina jeans i 140 grader förra veckan?

Bert: Dom skaver där bak. MEN DET GÖR NI MED!!

Lill-Eriks berättelse "The Bloody Day" garvar man ju också åt. "The blood was all over the place and the brainsubstans decorated the wall and the killer shot his wife six times in one week and stabbed the dog with a fork. Suddenly twelve dobbermans with rabies hopped up in the air..." Kan man vara mer inne på våld?

"Lång och smal i grönsakstäppan sparrisen den stävar opp. Däremot på idrottsplatsen runda bollen studsar bort". SPARRIS OCH BOLLAR!

Stora Nolia

Jag tvärtänkte över mitt och mammas Noliabesök igår. Jag är verkligen inte rätt person för att gå flera timmar på Nolia. Jag blir ju bara såå grinig. Dels blir jag grinig för att jag inte hittar något värt att köpa. Sen blir jag grinig för att det är folk ÖVERALLT, och ingen tycks förstå att jag vill komma fram. Sen blir jag grinig för att det är nån snorunge som sparkar mig från sin barnvagn. Mamman till ungen säger nåt i stil med "Men Pontus, inte sparka", varpå jag lägger till "Nä, just det!! Håll koll på ungen!!". Barnsligt? Ja. Sen blir jag allmänt bitter över att jag är så grinig och tjurar på mamma för att hon tycker hamburgarn från ett stånd ser torr ut. Sen går man alltid förbi något bås där de säljer någe slags leksakspuffar för barn, som jag tyckte såg helt livsfarliga ut för barnen kan ju svälja ihjäl sig på dom. Detta säger jag till min mor när något spydigt pucko inflikar bakifrån "Meeen dom eeee ju gjord av majs". Håll käften! "JA! Men dom fastnar ju antagligen i halsen på väg ner i magsäcken!!!" halvskriker jag till han när jag gått iväg en bit. Barnsligt? Ja.

Men det värsta jag gjorde var nog mot The Phone House-tjejen som hoppade fram när jag var som mest less. "HEJ! Ringer du med Telia?" Jag svarar trött "Ja". Mest för att då kanske hon bara låter mig vara ifred utan att försöka få mig att byta abonnemang. Men nej, "Då ska du få rabatt av mig!" och så släpar hon mig och mamma till nån dator och bröjar knappra in mammas nummer för att ge henne rabatt. Sepe-tjejen har dessutom Sveriges högsta volym på bakgrundsmusiken, och är allmänt dryg. Så vad gör jag? Jag dampar loss. Typ i stil med att gnöla "Asså jag orkar inge mer" och bara tokstorma ut ur The Phone House-tältet. Där lämnade jag mamma med tjejen. Mer vet jag inte vad som hände där inne. Mamma kom ut någon minut senare. Jag vet inte om hon fick någon rabatt.

Förlåt, Phone House-tjejen.
Men hade du varit mindre dryg, och mer uppmärksam mot folks humör hade detta aldrig hänt. Det är egentligen ditt fel.

Det är varmt

Förr läste jag bloggar. Typ jättemånga. Typ helt slaviskt. Det gör jag inte nu. Folk skriver ju helt meningslösa saker, och det är först nu jag har börjat förstå att allt som folk skriver är totalt helt sepe-meningslöst för mig att läsa, om jag inte känner vederbörande person rätt väl. Och jag känner typ fem personer rätt väl. Och ingen av dom bloggar.

Annars så stod jag i fönstret idag och kikade på gubben som körde med en såndär megatrimmer runt träden i parken mittemot. Han var som lite speciell. Han körde trimmern över hela ytor. Jag tittade på honom länge, innan jag konstaterade att han nog är störd, och inte kan manövrera en gräsklippare själv. Så måste det vara. Jo.

Jo

Jag tvätplockade lite här hemma och hittade min lilla lapp som jag kladda ner vid bröllopet förra helgen. Jag citerar;

"Hejhejhejhejhejhejhejhejhej. Tårta. Easy as one two three. Do re mi. Babay you and me. Yes we can. Barrie Obbie. Jag vill kamma håret. Ingen växt på namnskylt. Vars är mina skor? Det måste va masonit på väggarna. He e som kö till tårtan. Jag är alltis säker. 2 mil till Sävar? Brännland är närmre. MyggA. Jesus måste ha varit het, egentligen. Vissa har hatt i dag. Kaffe. Julia ritar beauty. Ska vi röra på oss? Tårta."

Retard. Men det var ju kö till tårtan.