Det som är lite roligt...

...som kanske inte var så roligt, men nu bara framkallar fnitter hos mig, det är den där grejjen som alla kör med. Att lägga upp bilder överallt på vad dom äter. På facebook, instagram (som jag inte fattar vitsen med överhuvudtaget), bloggar, ja lite överallt. En bild på en grill, en bild på ett fruktfat, en bild på en mattallrik, en bild på en nattmacka. Det går liksom till överdrift nu. Synnerligen ointressant. Jag kanske ska börja med det. Lägga upp en bild på potatismos och köttkorv ena dagen. Makaroner och korv nästa dag. Toppa med potatisbullar till fredagskvällen. Med en klick lingonsylt. Världen kommer häpnas av våra kulinariska finesser.
Jag kanske ska göra det. För att bli en i mängden, liksom. Men å andra sidan har jag aldrig riktigt grundat onödigheterna med någon bild på mina fötter i solljus under sommaren som kom och gick, så jag kanske aldrig blir välkommen i skaran.

Jag fortsätter kanske på min egen stig ändå...

Vi har massa böcker...

 ...som lämpar sig att läsa/rivas sönder av små händer. Och alla har jag varsamt ställt upp på hyllan i den lillas rum. Och idag kom hon bärandes på en tidning. "Korak", nr 4 från 1977. Dagens mysterium, kan man säga. Var kommer den ifrån? Jag har aldrig sett den förut. Aldrig. Och jag har ju blättrat igenom alla böcker, och där låg den inte inbäddad i nån bok. Och om den nu gjorde det ändå, varför finns en serietidning från -77 där? Skumt. Undrar vem som köpte den. 3 kronor och 10 öre verkar den ha kostat. Svindyr.

Idag var en av de få dagarna...

...då en vuxen man fick mig att få tårar i ögonen, p.g.a. otrevlighet. Mannen som levererar varor till min arbetsplats. Inte nog med att han inte kan sköta sitt jobb till fullo, han är elak också. När man försöker någorlunda sansat ifrågasätta hans ovilja att samarbeta, och får svaren "det skiter jag i" och "jag behöver inte lyssna på det här" och "JAG SKITER I ER" slängt i ansiktet innan han stormar ut ur rummet (ungefär som en trotsig tonåring), så blir man... uppgiven.

Vi talar om en vuxen man. Som är så otrevlig att man måste torka sig under ögonen.
Det är sorgligt. Och tragiskt. Och ledsamt.

När vi var små...

...och endast var sammanboende, och inte hade barn, då körde vi stilen vi kan kalla "stanna-på-affärn-på-vägen-hem-och-hitta-på-nån-middag". Det funkar ju inte nu. Nu kör vi matschema sen nån månad tillbaka. Med veckohandling då. Och jag förstår inte för allt i världen varför vi inte har gjort det tidigare. Det är ju helt fantastiskt, vilket påhitt! Ingen ångest dagarna långa för man måste hitta på nån middag. Inget stressande för man måste hinna på affärn. Aldrig. Det har liksom blivit en vana jag gör på torsdagar, att gå igenom alla förråd och kylar och frysar och se över var det behövs påfyllning inför påföljande vecka. Inte på fredag, det är så tråkig fredagsgrej. Torsdagar.
Jag älskar matschema och veckohandling.

Nu - torka badarn.

Som sig bör...

...har vi börjat bunkra vinterkläder nu. Till snorungen. Ja, alltså hon är snorig. Det som vi befarade var en begynnande streptokockerinvasion kunde vi glatt välkomna som en vanlig, ack så vanlig, förkylning. Hon som aldrig varit sjuk. Typiskt dagis. Hon var lite febrig och vägrade äta nånting alls i torsdag/fredags, så vi gick till vårdcentralen. På sån där drop in-grejj, som dom sa till oss att göra. Så fick vi träffa en sjuksköterskestudent med indianutseende, som lyste ungen i ansiktet med en ficklampa och sa "nej". Ungefär så. Sen när vi kom hem hade snorungen hunnit bli förkyld på riktigt. Så "nej". Dock var den snabbt övergående, ty nu är hon s.k. frisk igen. Fast snoret lär vi aldrig bli av med.

Anyhow, vinterkläder. Ursäkta, finns det något vidrigare? Själv sätter jag på mig ett par tjocksockar innanför gympadojjorna, sen kan vintern komma. Sen har vi den lilla. Som knappt har börjat leva. Hon ska helst ha femton overaller, hundra handskpar/sockar/skor/mössor/sheit. Men! Tradera!
Jag har haft en Traderahelg nu. Herregud, va päninga man sparar. Jag är helt magiskt nöjd med min insats, alltså. För jag vägrar lägga ut onödiga summor på såntdärnt. På typ handskar och sånt. Helst höstkläder, finns det nåt mer otacksamt? Sådär halvtjockt, halvvarmt som dom kan ha i två månader. Sen är det för kallt. Och är urvuxna till våren. Därför är man lite glad över sparsamma päron/mostrar/eller vem det nu är;

 

Här är den. Höstjackan. Som jag antagligen haft. Eller nån kusin. Eller nåt sånt. Ett litet varv med nål och tråd i ett armveck. Voila! Själv tycker jag den slår vissa moderniteter, med skyhöga och sylvassa kragar hit och dit. En liten halskrage om det blåser bara, and we´re good.

80-talet levererar.

Är det bara jag...

...som märkt att Skoprodukter har nästan identisk logga som Staschan? Undrar vilket företag som funnits längst? Kanske man kan slänga in en liten stämning kanske?

En mätsticka. Det är det vi handlar på skoprodukterpunktesse. Vidrigt bra.

Konversation

Vi ser på Fångarna på fortet.

Jag: Ormar tror jag inte är så farligt, men skorpioner och spindlar känns ju äckligt.
Han: Men ormar är ju slemmiga och äckliga.
Jag: Det är dom ju inte. Har du tagit i nån orm nån gång?
Han: Jag har ju dig.

Han älskar mig så.

Såhär efter vårdcentralen...

...sitter vi i huset där jag växte upp. Hos mamma och pappa. Här är bokhyllan som stått där i urminnes tider. Notera dom virkade dukarna som råkar ligga exakt överallt. Under alla finskålar och fancyljusstakar och annat rassel. Det är som att sätta handtag på fingrejjerna. Ett bra sätt att maxa förstöringen.

Men det är ju hemtrevligt.

Det ser ju inte riktigt okej ut...

...den här frisyren som framkommit. "Allt hår i ögonen"-frisyren. Måste man klippa då? Och vadå? Rakt av då eller? Typ lugg? Och hur kan man droga ungen så hon sitter still? Och hur undviker man att peta ut korpgluggarna?

Äh, hon får gå och se ut som en vanvårdad. Det blir bra. Man blir ju som man umgås.

Jag älskar alla vägarbeten...

...längs väg 363. Verkligen. När dom först valde att bryta upp hela vägen längs med Rödå, då började jag få lite känslor för det här med Vägarbetet på 363:an. En liten förälskelse, sådär. Så att man fortfarande kunde hålla sina känslor inom sig. Höljt i dunkel. När då gubbarna som utförde det hela gick på semester, och lämnade mig i sticket med världens gropigaste och stenigaste väg, då övergick min förälskelse till kärlek. Det måste varit då. När jag och grusvägen fick spendera massor av tid tillsammans helt utan störningsmoment, såsom exempelvis asfaltläggare och sånt annat som ofta kan upplevas som jobbigt i ett sånt tidigt stadie i en kärleksrelation. Slutligen, efter många bråk med Vägarbetet på 363:an, togs det en paus i vårt förhållande med varandra. Asfalten kom på plats. Och jag trodde vår kärlek var ett minne blott.

Men nu har våra vägar korsats igen. I Hissjö. Där Vägarbetet på 363:an nu är på plats igen. Där vi får spendera mycket tid tillsammans - än en gång. Även där är asfaltsläggarna i farten . Och spärrar av vägen i skov, liksom. Ibland kan man köra utan krångel. Oftast får man vänta i en femtiobilars kö i tio minuter, sen bli sinkad hela vägen in till stan. Gärna på morgonen när man snabbt och smidigt ska ta sig till jobbet. Allt för att jag och min stora kärlek - Vägarbetet på 363:an - ska få så mycket tid tillsammans som möjligt.

Men jag är minsann lite otrogen mot Vägarbetet på 363:an. Vägarbetet i Ersbodarondellen väcker exempelvis stora känslor när vi möts. Likaså Vägarbetet längs Kolbäcksvägen. Det är svårt att hålla sig till en sann, stor kärlek när det finns så mycket av dom ÖVERALLT!

Jag måste nog lämna kärleksförhållandet. Det tär på mig. Äter upp mig från insidan.
Men det är ju upp dom som föste ihop mig och Vägarbetet från första början.
Det måste bli ett slut på det här.

Lägg in femman nu, asfaltkillar!

"Det räcker med kompostgaller"...

...tänkte vi. Precis som förra året. Nä. Vi har en såndär plogunge. Som plogar undan allt som kommer i hennes väg. Även kompostgaller. Det gick bra när hon var mest bosatt i gåstol, och nu när brasbrännartiden är i antågande var vi tvungen att slå till. Baby Dan Flex 5. Eller nåt sånt. En sån som man också kan bygga lekhage av. Lekhage, ska det va nåt? Är det helt OK att ha sitt barn i bur? Är det inte det spjälsängar är till för? Anyway, sviiiindyr var han. Men Barnens Hus var på givmilt humör, och vi fick Danne lite billigare. Så pass "billig" att vi även slog till och inhandlade vinteroverall till Lillkarta. Eftersom det blev nästan på köpet.

Och det i sig var ju en pärs. Vad som är bra, vattentätt, blablabla. Sen att försöka hitta någon som inte har treochenhalvkilometer hög krage. För det är inte poppis. Sen att inte försöka lägga flera miljoner på en overall. Min Traderahjärna har arbetat hårt på att få tag på en billigare variant, men tydligen är världen full av hajar. Som bara går och vinner alla auktioner mitt framför näsan på mig. Besvikelsen, alltså. Så vi strök den grejjen. Och köpte en egen. Och nu håller vi andan hela vintern och hoppas hon kan ha den hela årstiden. Tveksamt. Ytterst tveksam. Men jag kan verkligen inte köpa megagigantisk overall nu. Dom ska väl kunna röra sig? Eller är det överdrivet lyx?
Nu blir det så.

Dag ett avklarad...

...och jag är förvånad över hur ostressad jag varit hela dagen. Och jag är lite stolt över mitt barn som är pigg och glad som en lärka när man hämtar henne efter en heldag på dagis.

Och ja, jag har ofantligt ont i gammbäckenskadan. Så det liksom strålar i hela, hela benet ända ner till foten. Tur man vänjer sig.

Gud, vad jag tjatar.

Jag gjorde som fröken Värmland...

 ...och köpte manchestergardiner i kulören orange. Sedan bytte jag matta och diverse andra textilier. Smygnöjd med förändringen;

 Kanske borde jag tagit en före-bild. Och kanske borde jag inväntat mörkret. Då hade rummet sett mysigare ut på bild. Däremot skippade jag blixten på kameran, i ett försök till att mysifiera det hela. Då blev bilden suddig istället. Dessutom besitter jag inte tillräckligt med bildredigeringskunskaper för att eliminera gubben från bilden. Han ville inte flytta sig bara för att jag skulle ta en bild. Typiskt han.

Och som ett, inte alltför avstickande, sidospår måste jag säga att jag är kär i vår lampa. Den som vi fick av kusinerna i bröllopspresent. Eller, nä, vi fick presentkort. Vilket resulterade i lampa. Jag var sugen på kristallkrona. Dock passade det inte riktigt alls in i stilen vi har. Så jag körde på mutantvarianten. Fegiskristallisen.

 

Jag hoppas det finns fler i världen som förkortar alla ord när man pratar. Kristallisen istället för kristallkrona. Snicken istället för snickeriet. Tellen istället för telefonen. Eller helt enkelt bara ta några få viktiga bokstäver i ordet för att förenkla talet, typ HV:n istället för husvagnen eller VJ:n istället för våffeljärnet. Synnerligen praktiskt. Särskilt om den man pratar med förstår vad man säger. Ante börjar förstå. Hakvvägs i mål.