Öppet brev till Bosse

Hej Bosse

Det känns konstigt, det här. Att du bara gav dig av. Flyttade hemifrån. Jag fick inte säga hejdå ens. Du bara försvann. Det håller jag emot dig. Kanske kommer jag acceptera ditt val, men det kommer vara svårt att förlåta helt. Jag som har tagit hand om dig på bästa vis. Jag har kämpat för dig. Anmält dig som upphittad hos Polisen och pratat med djurskyddet angående dig. Jag har fått dig tam. Fått dig att acceptera männsikor som en del av din vardag. Till och med fått dig att äta ur min hand. Jag har fått dig rumsren. Jag har tvättat dina infekterade sår efter dina otaliga bråk. Jag har till och med tagit dig till doktorn när du varit riktigt illa ute. Och jag har alltid hållit dig om ryggen, därav det lilla ingreppet för ett tag sen... Jag ville inte någon skulle tycka illa om dig som satte massa ungar till världen och bråkade runt.

Och du blev bra. Riktigt gosig. Är det här tacken? När allt var på topp, då flyttar du till grannens garage? Är det varmare där? Är det det som är grejjen? Eller är det kattluckan som lockar? Fri tillgång till mat? Eller är det att du slipper bråka med Sindy hela tiden? Okej, du verkar tycka det är bättre där. Det hade jag kunnat köpa, om det inte var för det faktum att jag VET att du fortfarande kommer hem om nätterna. Jag ser spåren i snön in till din koja. Ingen annan har någonsin använt den förutom du.

Men jag är inte bitter på dig. Jag visste att dagen skulle komma. Dagen då du kände dig tillräckligt stark och självsäker att flytta till nytt boende. Det är okej. Alla barn flyttar hemifrån. Men du är alltid välkommen tillbaka. Dörren står alltid öppen för dig här hemma. Gamle vän.

Vi kan väl hälsa på varandra när vi ses i alla fall? Inga hard feelings?

Det är ju pinsamt...

Fyra plast. En papper. Resten på lösvikt. Alltså, det fick knappt plats i kundvagnen. Och nästan så dom var tvungen att stänga kassan för jag inte var tillräckligt snabb att packa undan mina varor.

 

Hela skuffen.

Det fina med att ha ett flickebarn...

...är att man kan få ta ut svängarna med sina i princip obefintliga frisörkunskaper. Eftersom jag faktiskt har klippt luggen på barnet tidigare, och detta alltså var andra gången jag gick lös med saxen i håret på na kände jag mig fullfjädrad. Så jag toppade skiten ut håret, kan man säga. Och jag använde mig av alla manér jag sett frisörerna använda. Klippte upp det lite, till och med. Bara för att testa, och glänsa lite. För det kändes att jag imponerade på fadern till barnet i fråga med min nyinköpta kam och min fina frisörsax (den jag köpte för tio år sedan för att klippa pälsen under tassarna på Assi, så klart). Och ja, det fyllde ju sin funktion. Hon blev av med det slitna och slipper kanske lite tovor här framöver. Dock tänkte inte min amatör-hjärna på att just precis den längden jag valde att nöja mig med är precis i början på lockarna. Så hon har nån sorts förvuxen

Björn Gustafsson-frisyr. Fick jag beskriva den med ett ord skulle det vara "Fjong!"

 

Förhoppningsvis lägger sig studset längst ner när hon fettat ner håret tillräckligt. Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Så är inte fallet här ovan. Det ser värre ut i verkligheten än på bilden.

Men luggen är ju fin. Nästan som Rooney Mara.

Här är humorn vi har...

 Julkortet vi skickade ut...

... och kortet vi fick som respons från min käre broder.

 

Kan inte bli så mycket mer opersonligt. Stämpel, liksom.

Han har säkert inte ens signerat själv. Det ser inte ut som hans stil.

Men Herr Jag-är-för-viktig-för-att-klä-ut-mig-till-tomte-och-skicka-kortet-till-alla-jag-känner, TACK så himla mycket för det fina julkortet. Det sitter på finaste platsen på kylskåpet. 

En konstig dag...

4.45: Barnet vaknar.
4.46-5.50: Barnet tycker oavbrutet att uppstigning ur säng är lämplig. (Tacka gudarna för spjälsängen, även kallad buren.)
5.51: Mamman ger med sig.
7.00: Barnet lämnas på BG (för oinsatta är "BG" en allmän, fullt begriplig förkortning av "bygdegård"), med en notering på att hon varit vaken länge. Och kanske till och med behöver en power-nap innan lunch.
15.45: Barnet hämtas efter en ordentlig dag på dagis/BG, och har tydligen valt att inte sova mer än en timme under dagen.
15.46-17.40: Barnet gnäller, gnäller, gnäller och skriker sig igenom en tvångsdusch. Smöret i håret och potatisgratängen i porerna, ni vet...
17.41: Föräldrarna inser att situationen nu uppnått ohållbarhet och nattar det trötta barnet.
17.45: Barnet däckar.

17.45, alltså. Mamman tycker det är najs att det inte kommer drabba henne något under påföljande dag/morgon, då hon jobbar och pappan är hemma. Heheheeee... Undrar när hon vaknar imorgon?

Det absolut bästa inköpet...

...vi gjort i år måste nog vara snöslungan. Det måste nog vara det. Den är en ovärdelig hjälp bland snön. Okej, jag håller fast vid att vi inte fått särskilt mycket snö här ute i bushen än. Men vi, liksom många andra villaområdesfolk (ja, hör och häpna, man kan ha nära-inpå-grannar i Rödå), har inte obegränsat med utrymme att lägga snön på. Dessutom har vi ganska mycket yta att skotta, så snöhögarna växer snabbt, även med relativt lite snö. Förra vintern var vi nybörjare på just denna gård, och det kändes som vi stod med skägget i brevlådan i slutet där. Med bautasnöhögar tätt intill, som vi inte riktigt kunde göra så mycket åt. Då var det ganska trevligt med en traktor som kunde komma och skjuta undan mängderna ibland. Kanske måste vi ta hjälp av den rackarn i år igen, men mitt mål är självständighet. Alltid.

I år ska vi inte skotta in oss i ett hörn igen. Högsta växel från början. Slunga undan högar och hålla uppe gångar till dit man kan tänkas vilja komma under vintern. Det är så trevligt med snöslunga. Det skulle vara en såndär självklar grej man bara måste köpa när man skaffar hus. I samma klass som gräsklippare. Något som måste finnas. Det är så fantastiskt att jag ofta är lite manhaftig, tar mina hörselkåpor och går ut och slungar lite. Bara för att det är sån känsla att bara fräsa iväg allt. Här har man gått i flera år och bara skovlat sig fram. Ha! Vilken nit!

Detta är min hyllning till Stigan. Och snöslunga är härmed inpräntat på min lista över prylar man måste ha. I det långa loppet.
Hej, I-land!

Konversation

Jag testar kläder inför Den stora julfesten. En klänning och kofta/bolero är på;

Jag: Kan jag ha det här?
Han: Ja, om du ska vara sådär ball.
Jag: Hur då "ball"?
Han: Jamen, sådär ball.
Jag: Vad menar du med "ball"?
Han: Jamen, som... Batman.

Så jag körde på den outfiten.

Det trevliga...

...med att ha handlat klart julklappar är att man får tillbaka sina söndagar. Det känns som det var länge sen vi var hemma en hel dag tillsammans. Så jag har dammat och skurat och fejat och bakat pepparkakor och skottat och postat julkort. Det tar på att vara ledig, kan man säga. Och jag har alltid huvudvärk när jag är ledig. Det måste vara för att kaffenivån inte hålls i shack på samma vis som på arbetet.

Dessutom kan man på söndagar verkligen njuta av Bingolotto. Jag är pensionär. I sinnet. Förut köpte vi lotter sådär lite sporadiskt när vi fick infall. Ungefär varannan vecka. Så blev det liksom tomt här hemma dom veckorna vi inte hade införskaffat bingolotter. Så vi skaffade prenumeration. Två lotter varje vecka, rakt i brevlådan. Fabulösare kan det inte bli. Pensionärslivet på sin yttersta spets. Sedan är det ju så snajdig musik också. Arvingarna var det idag. Bingolotto + dansband = Evelina. Och vinsterna bara rasar över oss. Två julkalendrar och några hundralappar hittills. Snart kanske vår prenumeration betalar sig själv snart. Kanske.

För övrigt börjar jag lessna på att ungen alltid är smygsjuk. Men jaja, hon får väl bra immunförsvar tillslut.

I bilen...

...har vi en såndär dvd-spelare på nackstödet. För tillfället sitter en My Litte Pony-film i. Och man kan ju undra över dom där ponnysarna. Dom har ju, som bekant, nån liten figur på låret/baken/flanken/där uppe vid svansen som symboliserar vad dom pysslar med eller nåt drag dom har. Meldoy har en mikrofon för hon vill bli rockstjärna. Clover har en fyrklöver för hon har alltid tur. Sweetheart har hjärtan för hon är så snäll.

Föds dom med sina märken då eller? Är det inpräntat i generna hur dom kommer att vara för alltid? Inget utrymme för påverkan av miljöer och sånt man för för sig lite senare i livet? Dom föds och redan från första sekund vet man vem dom kommer att utvecklas till. Och föräldrarna har inget val än att ge dom namn som matchar. Det verkar ju tråkigt. Ändå har dom så spännande, helt utstakade liv. Helt ologiskt tycker jag. Barnprogramuppfinnarna, hur tänkte dom där?

Alltså det här med att blogga...

...har jag inte tid med. Eller jag skulle kanske kunna ha tid med det. Jag skulle kanske ha tid att blogga efter att ha jobbat, lagat mat, diskat, tvättat, pekat på lampan hundra gånger, och nattat. Jag skulle nog ha tid till skriverier om jag inte hade prioriterat att måla naglarna, prata i telefonen, planera julen, tända lampor och annat värdsligt. Ibland måste jag umgås med med den andre vuxne också. Men inte nu. Fotboll. Och Big Bang Theory. Kluvet läger. Över och ut.

En bild då, bara för att folk vill veta hur onga ser ut nu;

Sjuk är hon också. Vård av barn imorgon. Då planerar jag hinna med ett blogginlägg. Kanske.





Förra året...

...på Fars dag var jag stand in för hon som var för liten för att fixa nåt själv åt sin far. En ask Paradis blev resultatet då. Föga rörande. Men i år tycks hon ha växt på sig, och hon fixade själv en present åt sin pappa. Ett fint paket låg vid hennes låda när jag hämtade henne på dagis i fredags. "Till pappa från Moa-Lie". Jag fattar ju att om några år är det här inget märkvärdigt, men den allra första grejjen hon lyckats åstadkomma till sin faders förmån var så fint. Töntigt, men sant.

 

Här är konstverket

 

Personligen tror jag inte hon har gjort så mycket själv. Möjligen nåt streck nånstans. Sen tror jag andra barn/fröknarna fyllt på lite för att det inte skulle bli så tråkig kopp. Alltså, jag har aldrig sett henne rita med penna. Hon viftar eller slickar på dom. Men det är möjligt att hon utvecklat fantastiska kunskaper på dagis. Vad vet jag? Jag kanske borde ha högre tankar om mitt barn? Hon har i alla fall, en gång, klarat av att sätta på sig en strumpa själv. Det tyckte jag var ballt. Sen när jag bad henne göra det igen spände hon blicken i mig, fyllde lungorna med frisk luft och skrek mig rakt i ansiktet. Sen dess har hon inte lyckats strumpa sig själv nåt mer.

 

Men koppen var ju fin. 

Det värsta med att ha en fullstor garderob till badrumsskåp...

...är dom oändliga möjligheterna till att hamstra grejjer. Ovan ses två av fem hyllor i vårt skåp. Alla produkter har direkt koppling till mig. Vissa saker kan man tänka sig att använda om man heter Andreas Andersson, exempelvis flux och hudlotion. Eller okej, bara flux. Dock finns en flaska Kan Jang, vilken jag aldrig skulle använda. Jag tror det bara är hittepå, det där med örter och sånt. Jag ska ha riktiga kemikalier i mitt badrumsskåp. Jag blir lite rädd för mig själv. Varför har jag samlat på mig allt det här? Och ändå lyckas upprätthålla min till synes sunkiga livsstil? Det jag använder står inte ens i bildskåpet. Det står i det andra badrumsskåpet. Jo, vi har två. Där finns min hårborste, min ansiktsrengöring och min mascara. Det är väl typ det jag använder dagliga dags. Tragiskt. Ante är likadan. Det som står på hans hylla är några rakhyvlar och raklödder. Skulle han uppleva torr hy vid något tillfälle har han även en gammal tub Helosan på sin hylla. Annars har vi rassel. Helt onödiga saker som jag aldrig kommer använda.

Jag måste rensa. Kanske.

Jag har gjort det igen...

... och spelat äldre än vad jag egentligen är. På mataffärn i Vindeln. Vid lamphyllan. Vanliga glödlampor skulle jag ha. Som ju sägs ska sluta säljas. Då var jag tvungen att leka pensionär och köpa ett otal fler lampor än vad jag behövde. Hamstra, kan man kalla det. "Åhå! Här finns dom! Jag tar femtioelva paket!" tänkte jag överlyckligt. Lika bra att bunkra så man har, liksom. Det känns gammalt. Och dom där nya lamporna, dom ska man vara miljonär för att köpa. En endaste lampa för typ 40 spänn. Nej, tack. Två för 19 kronor. Vart är världen på väg? Kan vi inte fortsätta leva enligt principen "Vi skiter i miljön"? Jag kommer ändå dö innan världen går under av förgiftning. Nu vill Umeva också att vi på landbygden ska börja med bruna papperspåsarna för matvafall. Så mycket extraarbete, alltså.

Jag vet helt ärligt inte om jag bryr mig så himla mycket. Om miljön. Vad gör jag för att tänka på miljön? Jag kör bil varje dag. Jag köper glödlampor. Jag har plastpåsar. Jag köper engångsblöjor. Jag tror inte jag tänker så mycket på mina skräphögar. Okej, jag har en kompost. Bara för att jag måste lägga löven och ogräset nånstans. Men jag tror inte komposten funkar. Den är lika full hela tiden. Jag sorterar kartonger, tidningar och glas. Och jag pantar. Det är typ det. Inte tänker jag på vilken mat jag köper heller direkt. Vilka hönor som lägger lyckligast ägg och vilka köttgrejjer som kommer från lokalast produktion. Jag köper billigt. Jag måste vara en ovärdig människa.

Jag borde även lära mig att säga "vi" om oss. "Vi" verkar inte bry oss mycket. Så tar jag med mig familjen i fallet. Så att säga. Äsch.

En av mina fantastiska kollegor kom och frågade...

...om nån visste vem som satt upp 20 cm papper-skylten på herrtoan. Ingen visste, ingen förstod. Tills vi gick i samlad tropp in på dasset;

 

Vem som satt den där, och varför, förblir ett mysterium. Men det var det roligaste på länge.

Förstå hur lite 20 cm papper är...

Alltid kul när man kommer ihåg en "före"-bild...

"Före". Blått och kallt. I dagsljus. Snudd på fult.

 "Efter". Brunt och mörkt. I kvällsljus. Det känns nästan som att man förflyttar sig några decennium (eller heter det decennier?) bakåt i tiden med bruna väggar. Typ 70's. Men det är ack så skönt i ett sovrum.

Nöjd.

 

Och i övrigt, alla borde göra en mental notering om att centrerad text är jobbig. Det är ju bara så störande att läsa en hel text centrerad. Det känns inte naturligt. Dessutom anpassar sig inte mobilskärmen automatiskt efter centrerad text. Känner ni inte? För layoutens skull centrerar jag bildtexter. Bara bildtexter. Hoppas jag. Annars ber jag om förlåtelse för mitt centrerade felsteg, om jag någon gång begått det. Förutom det här texten, då. Det är nog först nu jag insett hur störande det är. Eller så känner jag efter för mycket. Som vanligt.

Jag började med mitt projekt...

...att fixa till sovrummet. Jag målade, medan gubben lagade mat och underhöll Lillkarta. Sen skulle vi äta. Så jag la undan min pensel på den uppklippta sopsäcken jag hade som skydd för golvet. Den behövdes kan jag säga, ty det första jag gjorde var att spilla halva burken på marken. Anyway, jag la undan pensel, roller och allt småkladd. Sen stängde jag dörren till sovrummet innan jag gick till middagsbordet, så inte nån obehörig person skulle ta sig dit. Vi åt, och plockade undan medan ungen gick och lekte. Plötsligt blev det tyst. Som det blir när man vet att nåt är fel. Då fick jag syn på den öppna sovrumsdörren.

Lillkarta har alltså en partner-in-crime. Sindy fick bli syndabocken. Det var hon som öppnade dörren åt den lilla terroristen. Där hade barnet i fråga gått in, helt sonika doppat händerna i färgtråget, klappat händerna i fejjan, och sedan varsamt strukit sig längs överkastet på sängen, för att sedan sätta sina handavtryck på allt vitt där inne. Garderober och bänkar och sånt som kunde tänka sig att få lite bruna handavtryck på sig. Sedan fastnade hon mellan väggen och tv-bänken, som jag hade ställt undan lite smidigt rätt nära väggen för att underlätta målning. Hon hade då bokstavligen målat in sig i ett hörn. Jahapp, tvättade ungen och sanerade det som behövdes. Sen fick jag panik över att hon kanske smaskat i sig färg. Jag kollade på planschen man fick på BVC om vad man ska göra vid giftkalas. Dricka något, skulle man göra. Sedan blev det 1177. "Ring 112 och begär giftinformationcentralen" sa den inspelade rösten. Okej. 112, då.

"SOS alarm, vad är den som har hänt?" svarade den gravallvarlige bruden.
"Njaäsch, inget egentligen. Men jag behöver prata med giftinformationscentralen".
"Men vad ÄR DET SOM HAR HÄNT!?" ännu allvarligare.

Så jag fick numret till giftinfon. Tydligen måste man få i sig ganska mycket mängd färg innan det blir farligt, så länge färgen är vattenbaserad. Så vi duckade för den kulan, så att säga.

För övrigt borde jag kanske maskeringstejpa listerna innan jag gick lös med penseln. Eller nej, det finns ju Tippex.

Jag måste bara säga...

...att jag älskar verkligen folk som använder reflexväst! Vilken uppfinnig! Särskilt plus i kanten till dom som bär västen även på dagtid. Folket syns verkligen på långt håll. Helt fantastiskt är det! Jag har funderat på att göra en rajd, och stanna till där jag kan bredvid reflexvästfolket bara för att tacka för att dom underlättar mitt bilförarliv så ofantligt. Dom som använder sånnadär dingelreflexer i snöre och säkerhetsnål, dom stämplar jag "Enbart OK, inte mer" i rumpan på. Det ska vara reflexväst. Då syns man. På riktigt.

Reflexbäst.

Vi sitter mest hemma...

...eftersom Fröken Höstblåsa ska vara hemmavid. Så vi maximerar skabbigheten med en s.k. hemmaklädsel. En såndär som vi alla har. Min hemmaklädsel består av rosa t-shirt och bruna mjukisar, båda ett par storlekar för stora. Höstblåsan får ha prickiga byxor från Ica Maxi, gul t-shirt i storlek 90/100 från självaste Lycksele djurpark och grå tröja med trycket "New" från 1984, som fortfarande luktar pappkartong efter sisådär 25 år i låda. Okej, ett gästspel som dockkläder hann den nog med också. Men dockorna jag hade luktade kartong, så det hjälpte föga rent luktmässigt.
Det jag är mest nöjd med är svansen/tofsen/håruppsättningen, som faktiskt fick sitta ett bra tag. En ganska stor bedrift.

Och höstblåsor har hon alltså. Ingen feber eller på nåt sätt sjuklig i sitt uppträdande. Bara blåsig. Och oförmögen att äta. Men jag tror det håller på att vända nu. Dessutom har vi fått antiklåd-medicin. Tavegyl. Tavegyl blir barn "lite trött" av. Så våran unge sover tre timmar nu på dagtid, sen måste man väcka henne för att äta lite mellis. Jag tror vi ska sluta med Tavegyl. Hon blir som en pundar-aktig.

Men det är ganska skönt. Man hinner ju stapla ved, i alla fall.

Den 4 oktober...

...kommer alltid vara inpräntat. Ungefär som en födelsedag. Eftersom det var då det nya livet började för mig och min andra halva. Idag firar vi den tredje födelsedagen. På varje födelsedag tänker man lite extra över vilken tur vi haft. Från början tänkte man mest över hur fel allt blev. Men det har skiftat. Nu hyllar vi livet istället. Det är liksom enklare.

4 oktober har också blivit min deadline för däckbyte. Sen för tre år sedan har jag aldrig bytt till vinterdäck senare än 4 oktober. Och så lär det förbli. Och på tal om däck; jag älskar däckfirmor. Eftersom både jag och Ante är helt inkapabla till att hålla koll på däck är det ju helt fantastiskt att däckbytarställena finns. Jag slänger några hundralappar på mitt problem, så slipper jag bry mig. Aldrig behöver jag kolla mönsterdjup, inse att jag behöver två nya däck och sen forska fram vilka däck som är bra och vilka som skulle kunna passa till mina andra däck och annat grejs som behövs tänkas på. Dessutom skulle jag aldrig lita på mig själv med däck. För jag chansar inte med vinterdäck. Dom ska vara topnotch. Man kan dö annars. Sen slipper jag ha däckhögar konstant liggandes här hemma nånstans. Nejnej. Jag glider in på min bokade tid, väntar i tjugo minuter, sen är det klart. Det är ju så smidigt. Och jag har slutat skämmas över min I-landslösning på däckgrejjen.

Tack, HB Däck. Må ni alltid finnas för mänskligheten.

Nu när ändå mitt febriga barn sover...

...tänkte jag rensa upp bland min djungel av förvuxna blommor i köksfönstret...



 ...och putsa upp min lilla vän. Visst ser ni honom? På radion i mitten? Han, ja...

 

...Efraim, kallar jag honom. Han är troligtvis något halvblodsaktigt. Dock har han aldrig berättat vilken ras han är av. Så vi utgår från att han är något halvblodsaktigt. Tills motsatsen är bevisad. Det enda vi vet med säkerhet om Efraim är att han härstammar från Pollux hästbokklubb och är född nånstans i början av 90-talet. Den här hästen har hängt med mig forever. Sen jag fick honom har han alltid på nåt sätt lyckats nästla sig in i mitt hem. Nånstans i mitt flickrum fanns han alltid. I min lilla lägenhet på teg låg han i översta lådan i byrån. I Överrödå låg han i samma låda ett tag, innan han fick bästa platsen på stirnghyllan i köket. Och nu bor han alltså på lillradion. Och där ska han stå. För alltid. Han kommer att hålla för evigt också, ty han överlevt otaliga fall från sitt stall och bevisat gång på gång att han är oövervinnerlig.

 

På gamla dar har jag funderat på ett till namn till Efraim. Efraim är ju självfallet taget från Gustav Svensson "Efraim ska va med oss!". Så klart. Men jag känner att Wilson borde finnas med nu. Eftersom jag troligtvis skulle bli genuint ledsen om Efraim försvann. Precis som Tom Hanks blev i "Cast Away" när Wilsonbollen försvann. Och eftersom hästen måste vara döpt efter något speciellt.

 

Från och med nu skall ditt namn vara Efraim Wilson Andersson af Pollux.

En skada jag upptäckt att jag har...

...är "tack tack"-skadan. När jag språkar med någon i telefonen. Det händer ju att man talar i telefonen, både på arbetet och hemmavid. Hela mitt liv har jag varit en ohyfsad slyngel, som bara säger "hejdå" innan jag lägger på. Inte heller har jag anammat motfrågorna. När nån frågar vad jag gjort i helgen, och fiskar efter att få samma fråga själv, har jag ytterst svårt för att ställa samma fråga tillbaka. Speciellt när jag inte har tid att stå och småspråka i onödan (det kan förvisso vara nåt fel på min sociala förmåga). Men nu har jag skärpt mig, i alla fall i telefonfrågan. Alldeles för mycket. Det känns ju okej att avsluta med "tack tack" när man ringt och beställt nåt eller fått råd om nåt eller så, men jag säger "tack tack" i slutet av alla samtal. Särskilt bra på att tacka är jag när jag exempelvis försökt ringa in personal till arbetsplatsen, och fått nobben;

Jag: Hej, kan du jobba ikväll?
Dom: Nej, tyvärr, jag kan inte.
Jag: Nähä, då ringer jag nån annan.
Dom: Gör det.
Jag: Men då ses vi nån gång! TACK TACK! Hej.
Dom: Hej...?

Alltid. Alltså, jag avslutar typ min samtal med vänner/mamma med ett "tack tack". Sen hinner jag lägga på, och tänka "doh!" och slå mig för pannan. Pinsamt.

Nu vet alla varför jag tackar så mycket. Det är en skada.
Hä köst på å va trevli.

Det som är lite roligt...

...som kanske inte var så roligt, men nu bara framkallar fnitter hos mig, det är den där grejjen som alla kör med. Att lägga upp bilder överallt på vad dom äter. På facebook, instagram (som jag inte fattar vitsen med överhuvudtaget), bloggar, ja lite överallt. En bild på en grill, en bild på ett fruktfat, en bild på en mattallrik, en bild på en nattmacka. Det går liksom till överdrift nu. Synnerligen ointressant. Jag kanske ska börja med det. Lägga upp en bild på potatismos och köttkorv ena dagen. Makaroner och korv nästa dag. Toppa med potatisbullar till fredagskvällen. Med en klick lingonsylt. Världen kommer häpnas av våra kulinariska finesser.
Jag kanske ska göra det. För att bli en i mängden, liksom. Men å andra sidan har jag aldrig riktigt grundat onödigheterna med någon bild på mina fötter i solljus under sommaren som kom och gick, så jag kanske aldrig blir välkommen i skaran.

Jag fortsätter kanske på min egen stig ändå...

Vi har massa böcker...

 ...som lämpar sig att läsa/rivas sönder av små händer. Och alla har jag varsamt ställt upp på hyllan i den lillas rum. Och idag kom hon bärandes på en tidning. "Korak", nr 4 från 1977. Dagens mysterium, kan man säga. Var kommer den ifrån? Jag har aldrig sett den förut. Aldrig. Och jag har ju blättrat igenom alla böcker, och där låg den inte inbäddad i nån bok. Och om den nu gjorde det ändå, varför finns en serietidning från -77 där? Skumt. Undrar vem som köpte den. 3 kronor och 10 öre verkar den ha kostat. Svindyr.

Idag var en av de få dagarna...

...då en vuxen man fick mig att få tårar i ögonen, p.g.a. otrevlighet. Mannen som levererar varor till min arbetsplats. Inte nog med att han inte kan sköta sitt jobb till fullo, han är elak också. När man försöker någorlunda sansat ifrågasätta hans ovilja att samarbeta, och får svaren "det skiter jag i" och "jag behöver inte lyssna på det här" och "JAG SKITER I ER" slängt i ansiktet innan han stormar ut ur rummet (ungefär som en trotsig tonåring), så blir man... uppgiven.

Vi talar om en vuxen man. Som är så otrevlig att man måste torka sig under ögonen.
Det är sorgligt. Och tragiskt. Och ledsamt.

När vi var små...

...och endast var sammanboende, och inte hade barn, då körde vi stilen vi kan kalla "stanna-på-affärn-på-vägen-hem-och-hitta-på-nån-middag". Det funkar ju inte nu. Nu kör vi matschema sen nån månad tillbaka. Med veckohandling då. Och jag förstår inte för allt i världen varför vi inte har gjort det tidigare. Det är ju helt fantastiskt, vilket påhitt! Ingen ångest dagarna långa för man måste hitta på nån middag. Inget stressande för man måste hinna på affärn. Aldrig. Det har liksom blivit en vana jag gör på torsdagar, att gå igenom alla förråd och kylar och frysar och se över var det behövs påfyllning inför påföljande vecka. Inte på fredag, det är så tråkig fredagsgrej. Torsdagar.
Jag älskar matschema och veckohandling.

Nu - torka badarn.

Som sig bör...

...har vi börjat bunkra vinterkläder nu. Till snorungen. Ja, alltså hon är snorig. Det som vi befarade var en begynnande streptokockerinvasion kunde vi glatt välkomna som en vanlig, ack så vanlig, förkylning. Hon som aldrig varit sjuk. Typiskt dagis. Hon var lite febrig och vägrade äta nånting alls i torsdag/fredags, så vi gick till vårdcentralen. På sån där drop in-grejj, som dom sa till oss att göra. Så fick vi träffa en sjuksköterskestudent med indianutseende, som lyste ungen i ansiktet med en ficklampa och sa "nej". Ungefär så. Sen när vi kom hem hade snorungen hunnit bli förkyld på riktigt. Så "nej". Dock var den snabbt övergående, ty nu är hon s.k. frisk igen. Fast snoret lär vi aldrig bli av med.

Anyhow, vinterkläder. Ursäkta, finns det något vidrigare? Själv sätter jag på mig ett par tjocksockar innanför gympadojjorna, sen kan vintern komma. Sen har vi den lilla. Som knappt har börjat leva. Hon ska helst ha femton overaller, hundra handskpar/sockar/skor/mössor/sheit. Men! Tradera!
Jag har haft en Traderahelg nu. Herregud, va päninga man sparar. Jag är helt magiskt nöjd med min insats, alltså. För jag vägrar lägga ut onödiga summor på såntdärnt. På typ handskar och sånt. Helst höstkläder, finns det nåt mer otacksamt? Sådär halvtjockt, halvvarmt som dom kan ha i två månader. Sen är det för kallt. Och är urvuxna till våren. Därför är man lite glad över sparsamma päron/mostrar/eller vem det nu är;

 

Här är den. Höstjackan. Som jag antagligen haft. Eller nån kusin. Eller nåt sånt. Ett litet varv med nål och tråd i ett armveck. Voila! Själv tycker jag den slår vissa moderniteter, med skyhöga och sylvassa kragar hit och dit. En liten halskrage om det blåser bara, and we´re good.

80-talet levererar.

Är det bara jag...

...som märkt att Skoprodukter har nästan identisk logga som Staschan? Undrar vilket företag som funnits längst? Kanske man kan slänga in en liten stämning kanske?

En mätsticka. Det är det vi handlar på skoprodukterpunktesse. Vidrigt bra.

Konversation

Vi ser på Fångarna på fortet.

Jag: Ormar tror jag inte är så farligt, men skorpioner och spindlar känns ju äckligt.
Han: Men ormar är ju slemmiga och äckliga.
Jag: Det är dom ju inte. Har du tagit i nån orm nån gång?
Han: Jag har ju dig.

Han älskar mig så.

Såhär efter vårdcentralen...

...sitter vi i huset där jag växte upp. Hos mamma och pappa. Här är bokhyllan som stått där i urminnes tider. Notera dom virkade dukarna som råkar ligga exakt överallt. Under alla finskålar och fancyljusstakar och annat rassel. Det är som att sätta handtag på fingrejjerna. Ett bra sätt att maxa förstöringen.

Men det är ju hemtrevligt.

Det ser ju inte riktigt okej ut...

...den här frisyren som framkommit. "Allt hår i ögonen"-frisyren. Måste man klippa då? Och vadå? Rakt av då eller? Typ lugg? Och hur kan man droga ungen så hon sitter still? Och hur undviker man att peta ut korpgluggarna?

Äh, hon får gå och se ut som en vanvårdad. Det blir bra. Man blir ju som man umgås.

Jag älskar alla vägarbeten...

...längs väg 363. Verkligen. När dom först valde att bryta upp hela vägen längs med Rödå, då började jag få lite känslor för det här med Vägarbetet på 363:an. En liten förälskelse, sådär. Så att man fortfarande kunde hålla sina känslor inom sig. Höljt i dunkel. När då gubbarna som utförde det hela gick på semester, och lämnade mig i sticket med världens gropigaste och stenigaste väg, då övergick min förälskelse till kärlek. Det måste varit då. När jag och grusvägen fick spendera massor av tid tillsammans helt utan störningsmoment, såsom exempelvis asfaltläggare och sånt annat som ofta kan upplevas som jobbigt i ett sånt tidigt stadie i en kärleksrelation. Slutligen, efter många bråk med Vägarbetet på 363:an, togs det en paus i vårt förhållande med varandra. Asfalten kom på plats. Och jag trodde vår kärlek var ett minne blott.

Men nu har våra vägar korsats igen. I Hissjö. Där Vägarbetet på 363:an nu är på plats igen. Där vi får spendera mycket tid tillsammans - än en gång. Även där är asfaltsläggarna i farten . Och spärrar av vägen i skov, liksom. Ibland kan man köra utan krångel. Oftast får man vänta i en femtiobilars kö i tio minuter, sen bli sinkad hela vägen in till stan. Gärna på morgonen när man snabbt och smidigt ska ta sig till jobbet. Allt för att jag och min stora kärlek - Vägarbetet på 363:an - ska få så mycket tid tillsammans som möjligt.

Men jag är minsann lite otrogen mot Vägarbetet på 363:an. Vägarbetet i Ersbodarondellen väcker exempelvis stora känslor när vi möts. Likaså Vägarbetet längs Kolbäcksvägen. Det är svårt att hålla sig till en sann, stor kärlek när det finns så mycket av dom ÖVERALLT!

Jag måste nog lämna kärleksförhållandet. Det tär på mig. Äter upp mig från insidan.
Men det är ju upp dom som föste ihop mig och Vägarbetet från första början.
Det måste bli ett slut på det här.

Lägg in femman nu, asfaltkillar!

"Det räcker med kompostgaller"...

...tänkte vi. Precis som förra året. Nä. Vi har en såndär plogunge. Som plogar undan allt som kommer i hennes väg. Även kompostgaller. Det gick bra när hon var mest bosatt i gåstol, och nu när brasbrännartiden är i antågande var vi tvungen att slå till. Baby Dan Flex 5. Eller nåt sånt. En sån som man också kan bygga lekhage av. Lekhage, ska det va nåt? Är det helt OK att ha sitt barn i bur? Är det inte det spjälsängar är till för? Anyway, sviiiindyr var han. Men Barnens Hus var på givmilt humör, och vi fick Danne lite billigare. Så pass "billig" att vi även slog till och inhandlade vinteroverall till Lillkarta. Eftersom det blev nästan på köpet.

Och det i sig var ju en pärs. Vad som är bra, vattentätt, blablabla. Sen att försöka hitta någon som inte har treochenhalvkilometer hög krage. För det är inte poppis. Sen att inte försöka lägga flera miljoner på en overall. Min Traderahjärna har arbetat hårt på att få tag på en billigare variant, men tydligen är världen full av hajar. Som bara går och vinner alla auktioner mitt framför näsan på mig. Besvikelsen, alltså. Så vi strök den grejjen. Och köpte en egen. Och nu håller vi andan hela vintern och hoppas hon kan ha den hela årstiden. Tveksamt. Ytterst tveksam. Men jag kan verkligen inte köpa megagigantisk overall nu. Dom ska väl kunna röra sig? Eller är det överdrivet lyx?
Nu blir det så.

Dag ett avklarad...

...och jag är förvånad över hur ostressad jag varit hela dagen. Och jag är lite stolt över mitt barn som är pigg och glad som en lärka när man hämtar henne efter en heldag på dagis.

Och ja, jag har ofantligt ont i gammbäckenskadan. Så det liksom strålar i hela, hela benet ända ner till foten. Tur man vänjer sig.

Gud, vad jag tjatar.

Jag gjorde som fröken Värmland...

 ...och köpte manchestergardiner i kulören orange. Sedan bytte jag matta och diverse andra textilier. Smygnöjd med förändringen;

 Kanske borde jag tagit en före-bild. Och kanske borde jag inväntat mörkret. Då hade rummet sett mysigare ut på bild. Däremot skippade jag blixten på kameran, i ett försök till att mysifiera det hela. Då blev bilden suddig istället. Dessutom besitter jag inte tillräckligt med bildredigeringskunskaper för att eliminera gubben från bilden. Han ville inte flytta sig bara för att jag skulle ta en bild. Typiskt han.

Och som ett, inte alltför avstickande, sidospår måste jag säga att jag är kär i vår lampa. Den som vi fick av kusinerna i bröllopspresent. Eller, nä, vi fick presentkort. Vilket resulterade i lampa. Jag var sugen på kristallkrona. Dock passade det inte riktigt alls in i stilen vi har. Så jag körde på mutantvarianten. Fegiskristallisen.

 

Jag hoppas det finns fler i världen som förkortar alla ord när man pratar. Kristallisen istället för kristallkrona. Snicken istället för snickeriet. Tellen istället för telefonen. Eller helt enkelt bara ta några få viktiga bokstäver i ordet för att förenkla talet, typ HV:n istället för husvagnen eller VJ:n istället för våffeljärnet. Synnerligen praktiskt. Särskilt om den man pratar med förstår vad man säger. Ante börjar förstå. Hakvvägs i mål.

Fluortanter...

...finns dom fortfarande? Som kommer nån gång i veckan till skolan och gurglar med barnen? Synd om så inte är fallet. Våran fluortant var livsfarlig.

Alltså, vad gör folk...

...som inte har nåt jobb? Och som inte heller har barn hemmavid? Dagistjejen häröver är på dagis (ja, jag säger "dagis", även fast det inte är ett dagis. Och även fast "dagis" inte heter "dagis" egentligen heller) idag 8.30-14.30. Najs, home alone. Ja, men när man redan har städat å det grövsta, och när man redan har tomma tvättkorgar, och när man redan har rensat överallt, och när man redan har lagat locket till sandlådan och allt det där. Och det dessutom regnar ute, vad gör man då? Det blir ju tråkigt. Och gammal och grå som jag är tänker jag "nåt vettigt måste jag ju få ut av dagen". Så jag for på apoteket och köpte blöjsalva. Och en tidning på Konsum. Sedan for jag hem och åt resterna från igår. Det var det vettiga.

Men på riktigt, vad gör man när man inte har något att göra? Sova, kanske? Kanske, om man kan sova på dagtid. Det kan inte jag. Om jag inte är sjuk. Det är jag inte. Så vad gör man, alltså när man verkligen inte har något att göra? Jag tar väl en promenad, eller nåt. Om jag kan veckla ut min stackars arma kropp efter att ha suttit still för länge.

Harreligen...

Dessutom var jag och handlade lite klea...

...till min lilla räserunge. Och när ska världen lära sig att det inte är nödvändigt att de enda kläderna som finns på flickavdelningen är lila, rosa eller sådär halvbeiga? Jag lessnade för länge sen. Nu går jag mycket på pojkavdelningen. Och desssutom, om man vill ha en tjocktröja/collegetröja/sweatshirt/whatever till sitt flickebarn, hur gör man då? Flickor ska tydligen ha stickade koftor. Och stickade koftor. Och stickade koftor. Okej, jag hittade en rosa (!) tröja på H&M. Annars köper jag s.k. pojkkläder. Vilket resulterar i följande;

En s.k. pojkoutfit. Med jeans från pojkavdelningen. För ytterst få flickor har baggyjeans. Och blå sockar. Och grå tröja. Alla komponenter för sig är väl rätt neutrala, men tillsammans ser hon ut som en pojke. Bara för jag tröttnar på rosa. Så är det. Rosa eller pojke. Tydligen. Men det är väl inte så noga.

Hem kom han...

...mannen min, med en present till mig. Nycowboyskor. Dom är helt fantastiskt fina. Att han också kom ihåg att jag tvärt pekade på dojjorna häromveckan är helt fantastiskt. När han inte har så bra minne, tänker jag. Undrar om jag sa tack...

Och nej...

...jag har inte tappat bort min kamera. Men jag har inga intressanta bilder att visa.

Jag har fått höra...

...av några stycken nu att jag har blivit slö med bloggningen. Ungefär lika många som under den senaste veckan har kommenterat hur långt hår Lillkarta har. Som för övrigt är ganska långt, och den bärs alltid i Justin Bieber-anda. När det ser ut som man har nickat jättejättetvärt neråt så allt hår ligger i en omfamning av ansiktet. Men att klippa kommer inte på fråga. Spännen sitter inte kvar, och snoddar kan vi glömma. Så vi kör Justin-stilen ett tag till.

Anyhow, ska jag kanske bli mer intressant bloggare? Nä, jag skriver om nån tanke här och där. I början av min bloggarkarriär var jag så mer spännande, tycker jag. Sedan jag födde barn handlar mina inlägg till 90% om ungen. Och så får det ju vara. Men jag vill verkligen inte vara en sån som helt tappar sig själv bara för att jag har barn. Och det har jag ju inte gjort. Jag är som jag alltid varit, vill jag gärna tro. Men ändå tjatas den bara om ungen från min sida här. Men hursomhaver, nu ska jag skriva ett inlägg som alla vill läsa med glädje, och det handlar bara om mitt barn och hennes utveckling och vad som händer i hennes/vårt liv. Tänk om det här finns kvar att läsa när hon blir gammal nog att bli arg över att jag har exploaterat henne så hänsynslöst. Ja, det kan man ju fundera över. Äh, nu kör vi. Punktform blir det;

Utvecklingsmässigt så har hon lärt sig gå. Stappligt. Det har väl gjort i nån månad eller så. Dock kan hon inte ställa sig upp utan att ta stöd av något, så hon kryper fortfarande mycket. Prata gör hon icket. Förutom ett väldigt tydligt "dadada"-språk. Jag tror hennes första ord kommer bli "Linda". Det är vår dagmamma. Kanske kan det bli "mamma" eller "pappa". Fast nej. Det tror jag inte.
Stora avbitartångtänder har hon också. Alla framtänder uppe och nere är framme. Jag tycker hon ser konstig ut. Sen har hon kommit på att man kan gömma undan saker. Under soffan ligger alltid sockar och fjärrkontroller (som inte heter fjärrkontroller hos oss. "Zappen" eller "tryckarn" heter det, kom vi fram till) och lego och dylikt. Hon ogillar fortfarande starkt att borsta tänderna. Men vi borstar ändå. Hur noga det blir borstat kan man ju diskutera. En positiv grej är att hon inte riktigt än har lärt sig att klättra upp på saker. Det njuter vi av så länge det varar. Äter gör hon fortfarande dåligt. Men förhoppningsvis lyckas vi i alla fall skaka av oss barnmottagningen nästa vecka. Då ska vi dit på återbesök. Slutat med sondnäringen har vi gjort också. Living on the edge.

Dagismässigt går det bra. Här i byn är det upplagt så att måndag-onsdag är dagbarnen i hemmamiljö hos sin dagmamma med sånt som kan göras där. Leka, utflykter, bärplock och sånt. Sedan torsdag-fredag samlas alla dagmammor och dagbarn i bygdegården och hänger där. Och då är det typ som vilket dagis som helst. Med sådär tjugo-trettio ungar i åldrarna 1-6 år. Och det är så fint upplägg tycker jag. Lite av allt, liksom. Och inskolningen går bra. Jag har slutat grina nu när vi kommer hem. Nu har jag förlikat mig helt med att hon inte kommer vara mig hack i häl varje dag. Och hon har många kompisar hon kan leka med, även om hon är verkar vara en sån som inte har något problem med att sitta själv i nåt hörn med en docka. Men så har vi väl uppfostrat henne. Till nån sorts självständighet. Att inte alltid måste ha nån bredvid sig när hon leker. De andra barnen som håller på att skolas in sitter med sina föräldrar och dolar på. Karta kommer till mig om hon vill nåt, eller gjort sig illa. Annars är det mest andra barn som rycker i mina ärmar där. Vilken fantastisk överflödsmamma jag är. Men jag är väl inte lika spännande som alla leksaker. Så det går bra, kan man säga. Dock har vi inte ätit så mycket där, förutom vid fruktstunden. Och det är väl det som kan vara det största hindret. Men det blir nog bra. Inget barn svälter i Sverige, sägs det.

Klädmässigt sitter inga skor kvar på fötterna!!

Så, då hade jag exploaterat lite här då.
Hoppas det var spännande läsning.

Sådärja...

...då hade vi avklarat första inskolningsdagen hos dagmamman. Folk har frågat mig under en tid nu hur det känns att lämna ungen och börja jobba. Och jag har svarat att det känns helt ok. Och det gör det ju. Men jag har ändå gått och väntat på nån form av ångestchock. Idag kom den. Inte sådär ångest i stil med "åhnej hon trivs inte, hur ska hon klara sig!?". För nej, när vi kom dit i morse kunde hon inte snabbt nog ta sig till dom andra barnen och börja tokleka. Och knappt kolla upp på mig alls. Och då är det lugnt. Men när våra blickar råkar mötas, även fast om hon är lycklig, nöjd, helt i sin värld, och bara vill vifta runt med en legobit - då får jag panik. För att hon faktiskt kan vara lycklig utan min närvaro. Att hon klarar sig själv. Hur kan hon göra så mot mig? Hur kan hon gå från bäääbis till barnunge på 24 timmar? Herregud! Men det är väl bättre det, än att hon skulle skrika sig hes och klänga fast i benet på mig. Men ändå var jag tvungen att tokböla i exakt 1,5 minuter efter att vi lämnat plejset. Så lång tid tar det att köra från där till hem.

I morgon blir intressant. Då ska vi äta där. Det tror jag som jag vill på.
Jag ska nog gå imorgon.

Det finns ett YouTube-klipp...

...med Nicklas Bäckström, ni vet, där det är nåt som känns "skön...T". Alltså den här;

Ett sånt moment hade jag inne på Ica idag. Eller man kanske skriver ICA? Med versaler?

När kassakillen säger "då blir det 364 kronor", brukar man ju mummla typ "mmm" och trycka in kortet i maskinen och betala. Jag var på hyperglatt humör och fick för mig att jag skulle använda ord där. När man egentligen inte ska använda ett riktigt ord. Jag tänkte väl säga ett glatt "jajjemensan" precis innan betalning, och mitt i allt ångrade jag mig lite granna. Så när kassakillen sa "då blir det 364 kronor" fick jag fram ett "yeah!". Min omedelbara tanke var "vad hände nu?" Så jag var tvungen att få det att låta som jag hade tänkt vara internationell och säga "yes!", sådär som man gör ibland. Så slutresultaten blev följande:

Kassakillen: Då blir det 364 kronor.

Jag: Yeah!...S...

Kassakillen: *tittar skumt på mig, viker ner blicken på grönsaksvågen*

Jag, när kvittot printas: Du kan slänga kvittot...

Kassakillen: Jamen du, det gör jag!!

Sen när jag packat mina varor, och dragit ut kundvagn med mat och barn i och skulle lämna kundvagnen i vagnsbåset på parkeringen, ja då har pojkvaskern hunnit dit också. För att förflytta kundvagnar in i affären igen. Så han ska vara snäll och ta emot min vagn som ska parkeras. Och just då tänkte jag att det var ett bra läge att tacka honom genom att säga "thank you", fast med megabrittisk brytning/accent/dialekt (eftersom det är jättenormalt), så det snarare låter "ffäääääänck joou". Precis vid den här tidpunkten lessnade jag på mig själv, kräktes lite i munnen och vände kassakillen ryggen. Det kändes som det var smidigast möjliga utväg.

Jag förstår Nicklas Bäckström. Ibland är allt bortom all räddning.



Igår när vi var på den stora möbelbutiken...

...slog det mig hur mycket ryggmärgen påverkas av det här med att ha barn. Ante och Lillkarta gick iväg en stund, jag var kvar på mattavdelningen med kundvagnen. Så blev jag varse om att jag inte kan bestämma matta själv, stannar upp och börjar ringa tillbaka mitt sällskap. Samtidigt som jag kör kundvagnen fram och tillbaka på stället, och vyssjar alla mina varor till sömns. Samma sak hände idag i kassakön på Maxi. När jag hade mina, tydligen trötta och griniga varor, i kundvagnen. Det är ett fint ögonblick när man har ändå drömt sig lite bort, och samtidigt står och vaggar kundvagnen. Det sitter i ryggmärgen.

Lite i samma stil gick det när jag, på ovan nämnda Maxi-besök, hör "Chuggington" vinjetten. Lite svagt, svagt. Och jag fattade inte var det kom ifrån. Så jag antog att jag tappat lite hjärnceller och ersatt dom med kunskapen om diverse barnprogramlåtar. Ända tills jag vinklade upp huvudet i taket och såg tv-skärmarna som gjorde reklam för barnfilmer. Men det hade inte förvånat mig om det bara satt i huvudet på mig. Jag undrar vad jag mer gör för mitt icke närvarande barn när jag inte tänker på det.

Sen, som en parentes, kan jag meddela att jag insett att ett par riktigt nergrönskade, alldeles halloniga/bananiga, hyperskitiga byxor, som man vet aldrig kommer blir rena igen, på ett barn - det är väldigt fint. Egentligen. Man liksom vet att det barnet är lycklig precis den dagen.
Vad poetiskt av mig.

7.30 i morse föddes min plan...

...så jag gick in till sovrummet och viskade ömsint till mannen "ska vi inte fara på Ikea?". "Det kan vi göra" svarade han glatt och sömnigt. Det är min karl det!

Tyvärr har vi båda blivit så förnuftiga, och köper inte sånt som vi inte är helt säker passar eller vi är helt hundra på att vi behöver. Just snyggt det, att man ska tvärmogna innan Ikeabesök.

Och den lille odågan höll sig helt exemplariskt skötsam och åkte snällt vagn på Ikkis och 60 mil bil utan klagomål. Utom sista tre milen då. När Pingufilmen tog slut. Men ändå.

Nej, det är ingen vanlig dag...

...för det är Moa-Lies födelsedag!

Och det känns ju faktiskt inte som att det var ett helt år sedan jag klämde ut henne. Helt sjukt lång tid. Jag menar, hon har ju faktiskt hunnit vara med om alla högtider en svensk almanacka har.

Sen när man jämför med hur hon såg ut för ett år sedan (eller ja, sådär kring 22.53 ikväll är det ett år, om jag kommer ihåg rätt) så känns det nog ganska logiskt ändå.





Norrmejerier borde uppdatera...

...baksidan av 1,5 litersmjölken. "Blablabla, skicka in dina kalastips senast den 30 maj..." Jaha, det är augusti. Eller menar dom 30 maj 2013? Framförhållning, i så fall.

Plötsligt...

...blev jag medveten om hur mycket en unge med tillhörande pappa kan stöka ner medan mamman sitter och språkar med gästen i köket...

Det sas att det skulle vara derby...

...mellan Rödå och Hås. Här. Hemma. Och det skulle vara Grejjen med stort G. Världens happening. Äh, tänkte jag. Det kanske kommer tio personer mer än normalt. Men WHAT?

 Ja, alltså, jag iddes ju inte gå längre än till bakdörrn här hemma för att fotografera. Jag och min fjortis-Nikon-zoom, vi klarar oss från fönstret. Jag var helt amazed över hur många bilar som fanns vid plan. Folk var liksom tvungen att parkera långt ifrån och gå. Och lilltjejerna i kafeterian var tvungen att gå ut och ta beställningar över hur mycket kaffe som skulle behövas. Jag förstår att det låter lite töntigt. Eller nej, det gör jag inte. Jag kan inte förstå hur man kan tycka att min tappade haka är töntig. För säkert nåhundra var det där. Alltså, det blev trafikkaos när alla skulle härifrån.

Det är som på Nolia.
Och jag hade första parkett.

Tyvärr har jag märkt...

...att det icket går att uppfostra mitt barn. Särskilt inte när det kommer till bordsskicket. Numera tar den lille terroristen två-tre tuggor, som faktiskt glider ner i magsäcken. Därefter spottas all mat ut. Och det hade väl varit överkomligt om det handlade om ett buuläää-spottut. Som liksom landar lagom vackert i haklappen. Men nej, här snackar vi sprutspott. Alltså så intensivt sprajjande att självaste barnet blir rödblå i ansiktet. Och den som håller i skeden (för om hon får äta själv blir allt så kladdigt...?) är prickig av matrester. Och försöker man prata allvar med henne och säga fy, hånflinar den rackaren. Nu har jag gått över till ignoreringstekniken. Vi får se hur det utvecklar sig.

Sen har vi tandborstningen. Det vette gudarna hur det ska bli accepterat. Hon är så smart. Vill man inte borsta tänderna, knip ihop. Och nu har vi ett barn som jag tror har utvecklat väldigt bra knipmuskler i ansiktet. Eftersom hon matvägrat sen dag ett, typ. Ingen tandborste här inte. Så nu får hon mest vifta runt med den i förhoppnigen att den ska slinka in i gapet. Och tandkräm smakar vidrigt, tydligen.

Sen skulle hon cyklas med härom nyss också. Alltid ska det då vara krångel med det där. Först den mest avancerade fästanordnignen (som iofs inte är så avancerad, men har man aldrig sett fästet förr känns det avancerat), sen sitter självaste sitsen preciiiiis bakom cykelsadeln. Cykeln är väl för stor för fästanordningen, eller nåt. Skitsamma, den sitter fast. Att hon sedan har asset på cyklören fem millimeter från ansiktet får hon leva med. Och bältet i den där sitsten, där måste man vara He-man för att ha en chans. Jag klarade det inte. Men största problemet är ändå hjälmen. Som ska vara i minsta storleken. En såndär som man skuvar ihop i nacken för att få den minsta möjliga. Ja, bra, men självaste ytterhöljehjälmen är fortfarande onaturligt stor i förhållande till ungen. Så den åker i ansiktet påna ändå, eller om man spänner den det hårdaste struphuvudet klarar av så sitter den där den ska. Men då tar bakpartiet i hjälmen i ryggstödet på cykelsitsen, så hon får sitta med hakan mot bröstkorgen istället. Var köper man cykelhjälm til pygmébarn?

Arma värld, alltså.

Det är ändå lite smygkul...

 ...att ha en helt meningslös hobby. Och pardon för nagellacket som valt att sätta sig runt nageln istället för på. Det tar man bort när allt torkat. Synd bara att det tar så lång tid att torka.

Det finns en individ i husållet...

...som verkligen har anammat det här med att utvecklas. Att sätta upp mål för sig själv och sedan långsamt kämpa sig upp. Hon heter Kisse. Hon mjukstartade när hon var liten, och vi bodde i Överrödå, med gräshoppor. Det var det hon jagade, och hon var nöjd med det. Sen insåg hon att hon kunde mer. Och la upp ribban på högre höjd, så att säga. Hon började jaga möss. Gick väl sådär. Hon lyckades fånga, dock inte döda. Det var föga uppskattat hos hennes sammanboende att titt som tätt få tillfälliga gnagargäster. Vi berättade för henne att det inte kunde fortsätta så, utan hon skulle vara tvungen att gå tillbaka till gräshoppor. Hon förstod våra synpunkter, och tillmötesgående som hon är, fullföljde hon våra önskningar.

Sen flyttade vi till hit. Där vi bor nu. Här finns lillpippifåglar. Hoppandes på marken. Kisses naturliga instinker tog över, och sen i våras har hon gång på gång försökt fånga fågel. Det kommer hon aldrig klara, sa vi. Men ändå alltid hejat på. Man kan ju inte krossa hennes drömmar hur som helst. Men nu, alldeles nyss, stod hon i dörröppningen med en liten pippi i munnen. Muerte.

´

För att inte uppröra känsliga läsare vid mitt fotodokumenterade bad jag Kisse liksom dölja sin fångst bara lite. Hon tyckte också det var en bra idé. Att inte uppröra de kräsmagade. Så under morrhåren kan man skymta offret. Dock ville hon gärna inte dela med sig av sin fångst, när jag tyckte att hon inte skulle äta upp den lille döingen. Så hon drog.

Då vet ni det. Kisse har blivit en Killermachine. Det är ju ganska vidrigt, men ändå känner jag en stolthet över det hela. Lillkisse som alltid varit lite efterbliven, och alltid bara velat vara som alla andra, fick äntligen vara som alla andra. Som en revansch från ett mobbat skolbarn. Kisse liten.

Ifall ni inte missbrukar Familjelivs forum...

...som jag, så har ni missat något. Eftersom att världen är full av moraltanter av alla dess slag och höjda fingrar och nogranna instruktioner om hur man är den perfekta föräldern, var det så härligt när medlemmen Lucky76 började denna tråd i forumet;

"Är så trött på er föräldrar i Sverige! När slutade föräldrar vara vuxna med egna liv? När slutade föräldrar våga lita på sig själva och sina egna omdömen? Herregud, varenda en här inne och på andra sociala medier verkar ju helt hysteriska.

Det är en sådan hets idag att man blir mörkrädd. Det ska ammas tills barnen är sju, nojjas över vilka färger som sänder vilka signaler, tjafsas om hen och henom, aktiveras till sista blodsdroppen, bråkas om vad små kan eller ska äta, se till att barnen aldrig har tråkigt, man ska oroas över tid framför TVn, barnen blir inte släppta en meter från mamma innan de fyllt femton, det ska samsovas och curlas, överbeskyddas och huldas.

Lilla Lisa föds. Lisas föräldrar får sina five minutes of fame och nu jäklar ska de bli de bästa föräldrarna som någonsin funnits. Lisa går på babygymnastik, babysim, babymassage, babyyoga och babydans. Lisas mamma ammar Lisa i flera år, skyddar Lisa inte bara från uppenbara faror utan även saker som har potential att vara farliga. Lisa har korta dagar på förskolan. Att mamma och pappa stressar halvt ihjäl sig vet inte Lisa. Lisa står i centrum hemma 24/7. Lisa får det hon pekar på. Lisa behöver inte skaffa kompisar för mamma ordnar lekträffar. Lisa börjar skolan och blir lämnad och hämtad trots att det är 100 meter dörr till dörr. Lisa får inte leka själv ute utan umgås mest med familjen. Lisas mamma och pappa är konstant nervösa för att inte räcka till. Lisas föräldrar har inte umgåtts på egen hand sedan Lisa föddes och förhållandet börjar knaka. De överkompenserar, bakar gula (i genushetsens tecken) cupcakes, går på långa skogspromenader med Lisa i släptåg, lägger ut söta bilder på Lisa på sin blogg eller FB och läser allt de kommer över om attachment parenting. Lisas föräldrar har inte haft ett eget liv på många år. Lisa vet inte hur en vuxen ska bete sig för mamma och pappa slutade vara vuxna när hon föddes. Hon är universums medelpunkt och vet inget annat.

Lilla Lisa flyttar slutligen hemifrån och blir utslängd i en värld som kan vara tuff, kall och hård. Hon är inte längre universums mittpunkt och det finns ingen där som lägger bomull under varje fall. Hon får dålig hy, dumpas av pojkvännen och sviken av bästa väninnan. Lisa är förvirrad. Lisa gillar rosa kläder men har fått lära sig från barnsben att det är dåligt a la genus. Lisa gillar att festa med sina kompisar men vet inte hur man gör det ansvarsfullt eftersom hon inte sett en enda vuxen människa dricka en drink eller ta ett glas vin till maten. Lisa ska hitta sig själv som vuxen här i världen och ha självförtroende att ge sig ut på upptäcktsfärd i livet men vågar inte för hon har aldrig gjort något utan mamma och pappa.

Tror ni att era barn växer upp som trygga, starka, självständiga, lyckliga individer som ni håller på? Nej, absolut inte. Barn och ungdomar som mår dåligt ökar LAVINARTAT och det är föräldrarnas fel oavkortat. Söndercurlade och daddade.

När jag växte upp fick jag det alla barn behöver av sina föräldrar. Jag fick kärlek, mat, tak över huvudet, omvårdnad, gränser, regler och trygghet. De var vuxna levde inte sina liv på, genom eller för mig. Jag fick lära mig att bli en självständig tänkande individ. Vad är det för generation ni skapar nu? Menlösa bortskämda snorungar som inte blir vuxna förrän i 40-årsåldern.

Min mamma och pappa hade sina jobb, sina liv, sina vänner och sina hobbys. De bad inte om ursäkt för att mamma ammade mig i tre veckor, att de tyckte om att dela en flaska vin i soffan på fredagar eller att vi åt frysta köttbullar och drack saft mitt i veckan. Mina föräldrar struntade högaktningsfullt i om vi var hemma ett sommarlov. Jag var ute med mina kompisar och klättrade i träd, pallade äpplen, byggde kojor, sprang genom vattenspridare och spelade brännboll. De lämnade mig till mormor och morfar då och då och åkte iväg på kärlekssemester. Jag minns fortfarande hur det strålade om dem när de kom hem. Inte fan hade de dåligt samvete för att de var borta från mig några dagar. De var vuxna och kära i varandra och jag njöt av den lugna behagliga atmosfären hemma. Allt var så självklart och okomplicerat. Direkt motsatt till hur de flesta av er har det idag. Det var ångestfritt hos oss! Med en massa ångest hemma blir inga barn lyckliga hur pretto du än tror att du är som förälder. Jag lovar.

Som jag blev uppfostrad uppfostrar jag mina barn och de kommer att bli lyckliga vuxna precis som jag.”

Och tänk, jag kunde inte sagt det bättre själv.

Konversation

Jag skulle uppträda förälskat, tänkte jag.

Jag: Älskar dig.
Han: Va? Oj. Nämen. Jag skulle precis fjärta. Men bra. Tack. *Klapp på armen*.

Det är ungefär den nivån vi brukar ligga på.

Sedan tre år tillbaka...

...pågår det en kamp mellan mig och piassavakvasten. Den gamla utnötta piasavakvasten som Ante hade fått av någon när han flyttade hemifrån. Som jag sedermera blev delägare till, och som har förstört mitt sopande sen min flytt ut till vildmarken. Den är trasig, och har alltid varit det. Självaste sopen sitter inte ihop med skaftet. Och så här har det alltid varit. Min lösning är spik. Att skruva ihop allt var till en början inte med i reparationstankarna, då vi inte hade någon skruvdragare/borrmaskin. Nu har vi det, men jag väljer att fortsatt kämpa emot kvastens dödsryckningar med spik och hammare. Nu ser den alldeles fnasig ut däri skarven mellan borst och skaft p.g.a. alla spikar som slagits snett och fel och allt vad världen bär med sig. Men skam den som ger sig. Dom tre nyss islagna småspikarna är nog dom som behövdes för att uppehålla funktionen ett tag till. Det har jag på känn. Annars kan man ju köpa en ny kvast. För inte stor peng. Men nej, jag tänker inte ge mig. På pin kiv.

Varför heter det piassavakvast?

Ursprungligen var piassavakvastens strån de grova fibrerna från palmblad, men numer görs stråna även av styv plast. Namnet "piassava" härstammar från portugisiskans piassaba, som betecknar just palmbladens fibrer.

- 118100

I huset där jag bor...

...är det jag som sköter inredningen. För det mesta. Men jag vill inte köra över min makes åsikter, och jag frågar alltid "vilken tycker du?" när något ska inhandlas. Exempelvis igår när vi funderade på nya gardiner till vårt sovrum, som då gick i färgerna jätteljust, romantiskt, blommigt osv. När jag då frågar vilka gardiner han tycker skulle bli bra pekar han omedelbart på svarta gardiner. Varför? Var finns normaliteten i det? När jag hade kräkts färdigt i intilliggande kuddkorg, frågade jag igen. Med allvarligaste rösten: "På riktigt, vilka tycker du?". Då pekas det på blårutiga köksgardiner. Så vi gav upp gardingrejjen. Idag skulle vi skaffa nytt duschdraperi, för det gamla "såg så nerkissat ut". Alltid trevligt. Jag såg på en gång vilket vi skulle ha. Men frågar ändå vilket han tycker, för husfridens skull. Han pekar på det fulaste med några stjärnor eller nåt på. Så vi tog det jag pekade ut.

Vad jag förstått är det här ganska vanligt förekommande. Det finns alltså en speciell gen som bara återfinns hos kvinnor. Eller lite mer feminina karlar. Den genen som kan se en helhet, och som inte vill att allt ska gå i svart. Svart. Svart. Alltså, när vi skulle inreda barnrummet för vår då ofödde dotter och skulle köpa matta tyckte männen i sällskapet att en svart matta skulle passa bra. I ett barnrum. Varför? Vad händer där inne? Är det enkelspårighet bara, eller är flickemänniskor helt enkelt bättre på inredning? Av naturen, liksom? Helt uppriktigt sagt här uppifrån min höga häst: Det är vi ju. Ja, det finns ju alltid nåt undantag, men ändå...

Kan det vara så att dom innerligt tycker svart är snyggast? Alltid?

När vi knöt hymens band...

...såg vi ut ungefär så här. Ungen var på sitt värsta humör. Och fick ris kastat i huvve. Så antagligen dog några duvor en plågsam svällande-ris-i-magen-död...

 ...och så här såg blomsterkvasten ut, som jag promt skulle ha. Nu hänger den på tork uppitaket här hemma. Klistrig var den också, av den där blomstertejpen dom tejpar runt stjälkarna. Är det för att annars är det många som tappar blommorna, kanske?

Hemmavid skulle vi äta mat med dom närmast sörjande, som pappa skulle sagt. Så min käre svärfar högg ner halva björkskogen och vi fixade en berså. Och blåste ballonger gjorde lillsvågern.

Han har en fin släkt, den där karln jag gifte mig med...

...som knåpat ihop ett sånghäfte. Med alldeles speciell text...

...som vissa inte tyckte var så kul, utan lekte hellre med spadar...

...och räcka ut tungan. Okej, den här bilden är några dagar gammal. Men den var ju söt.

Sen spelade vi fotbollscrocket aka croccer. Om Tomas Ravelli själv får välja. Jag kom sist. Omkörd av min bror, åklagaren. Som har Sveriges, i särklass, värsta bollsinne. Aldrig har det svenska folket haft nöje att skåda något värre. Sist kom jag. Jag skyller på mina fötter som inte hade skor på sig.

Dock har ovan nämde åklagare puttrat hundra timmar i traktor för att överlämna sin fina bröllopsgåva: Ett fräsigt fint lass med torraste björkveden. Så idag har det staplats ved. Inte rest på honeymoon till Bahamas för att simma med delfiner och äta kokosnötter. Dessutom tror jag att jag har en inflammerad tand. Corsodyl?

Vad gäller mina päron, som faktiskt också var där fast jag inte nämner dom alls, så höll min ömme fader ett fint tal till oss. Och min ömme moder kom med alla världens presenter från alla håll och kanter. Dessutom fick vi nästa semester klart och betalt. Najs.

Nu ropar min käre make att JAG MÅSTE SLUTA BLOGGA. Så.. ja...

Hymens band? Hymen? Mödom? Mödomshinna?

I mitt fejande...

...och blommeri har jag insett att våran altan i all sin prakt är lika stor som min första lägenhet. Ja, okej då. Två kvadratmeter mindre är den. Men ändå. Fränt med perspektiv.

Att vara sammanboende med en filmnörd...

...som även tycker det är väldigt, väldigt viktigt med exakt rätt inställningar och bildläge och färgkontraster och görm kan ju ha sina fördelar. Jag behöver inte veta hur nåt funkar, jag har gett upp.

Men att det tar en kvart för att trycka på "play" är inte okej. Inte ens när det rimmar.

I fredags...

...upptäcktes den första tanden. På Lillkarta, alltså. Idag har hon ytterligare tre. Kanske fyra. Jaja, bara det absolut yttersta skymtas, men ändå. Behövs det tilläggas att hon är i sitt gnälligaste esse? Nä, tänkte väl det. Lägg då till en fetbula i pannan som hon alltid kommer åt när det gnussas i ögonen/sover på pannan. Åsså lite bitmärken från knotten, och nåt rivmärke under ögat som ingen vet var det kommer från. Plus den intorkade gröten i hjässhåret och smörinpackningen i hockeyfrillan. Rocka på!

Jag sitter inne...

...för jag och min lilla kart vägrar vara ute när det är 30 grader i skuggan. Jag förstår inte att det finns dom som längtar efter sånhär värme. Sånna som tillochmed flyger över land och hav vid andra årstider för att ta sig till värmen. Jag förstår inte heller att det finns dom som lägger sig på gräsmattan/stranden/dylikt i solen, och sen ligger där. Huuuur länge som helst! Man dör ju! På riktigt! Jag vill bara slita av mig mitt eget skinn för det är så varmt, jag hittar inte en vattenkälla stor nog att bota min huvudvärk som bara helt plötsligt slog till i maskopi med solen. För att inte tala om mina utslag/blåsor i fejset som helt magiskt uppstår lagom till solljuset. Men ja, ok, jag har väl hellre en vecka soligt än en vecka regn. Bara ingen tvingar ut mig i solljuset.

Det finns en film, The Benchwarmers, där en av karaktärerna heter Howie. Howie är rädd för solen. Howie lever instängd i en garderob för att inte bli utsatt för solen. Jag skulle kunna leva med Howie. Alternativt leva som zombie. Sånnadär som vrider sig i plågor, och liksom smälter ner till en pöl samtidigt som de skriker ut obehaget vid kontakt med solljus. Lite så är jag. Jag håller mig till skuggan. I skuggan kan jag sitta och läsa en bok eller nåt annat hur länge som helst, så länge inte tempen där överstiger 20, max 25, grader. Precis som den gamla kvinna jag är, trivs min själ där det är svalt. Inte kallt. Jag fryser så lätt. Jag har väl ett spann där mellan 18-22 grader där jag trivs utmärkt dagliga dags. Snäppet kallare och jag förfryser lemmarna snabbare än snabbt. Snäppet varmare och jag kokar.

Det här är ibland ett problem, rent socialt, för mig. När man ska sitta ute om somrarna, och alla ska promt sitta i solen och götta och småprata. Är man då ensam krigare blir man lätt överkörd, och jag blir tvungen att sitta i solen. Folk brukar försöka konversera med mig då, men det ända jag gör är att inte försöka svimma av hettan. Så jag antar att jag ser ut som en riktig pundare. Som sitter med hakan mot bröstet halvt borta, men ändå sneglar upp med ett öga för att det inte ska verka som att jag faktiskt är avsvimmad. Nä, skuggan ftw!

Jag kan respektera folk som vill jäsa i solen. De går bra. Det är upp till er. Ni gillar det. Kan ni nu, plz, försöka hava förståelse för att jag inte tål solen. Tvinga inte in mig dit igen!

Annars säger jag till mamma!

Och...

...hade man kunnat kontrollera pesten om den hade slagit till i dag?

Jag började tänka på det här med människorasen...

...och hur långsamt vi utvecklas. Människan blir könsmogen vid 15 års åldern i runda slängar. Men då lever vi ju ganska länge. Jag antar att det hänger ihop. Hundar och katter och sånna djur lever ju kortare, och blir könsmogen tidigt. Då kan man ju fundera på exempelvis blåvalar. Dom kan bli gamla har jag förstått. Blir dom då könsmogna mycket senare? Och utvecklas i allmänhet lika långsamt som människor? Dom har väl inte så mycket dom behöver utveckla, liksom? Eller, ja, kanske. Jaga plankton och simma runt tar väl sin tid att lära sig. Ja, det kanske det gör om dom har dålig kräm i hjärnan. Eller så är det mycket mer avancerat att leva i vatten än jag tror. Och då kan man ju fundera på om odäggdjuren som blir gamla, typ papegojor och sånt, är dom också trög i starten? Och är bäbis i flera år? Det är dom väl inte? Och vad finns det för grupper av djur; däggdjur, kräldjur..?

Jag undrar om Wikipedia har något att berätta för mig. Wikipedia är för övrigt en bra vän när man har tråkigt/inte kan sova/känner ett tvång att sitta på internet utan egentligt syfte. Bara att klicka på. Tidigare började jag med Almedalsveckan och klickade mig vidare till digerdöden. Som vanligt. Jag hamnar alltid på digerdöden, och jag börjar bli lite intresserad av det där. Böldpest, blodpest, lungpest... Jag undrar om det var smärtsamt att drabbas av digerdöden. Böldpest, for sure (som för övrigt bara hade 80% dödlighet) men lungpest och blodpest? Man dog på typ en dag eller två, men gjorde det ont? Jag måste wikipedia det hela lite närmre. Eller, kanske, till och med bränna av en googling. Living on the edge.

Som en parentes bara.

Köpt prima mjukisbyxor på Maxi...

...och det var ju verkligen tur att det stod "unisex" på en egen lapp däruppe vid lapparna.

För tänk, ve och fasa, om jag hade satt på mig killmjukisar. Jordens undergång.



 Och här är vårt tappra försök till att få ungen att se mer ut som en tjej. Så idag kröp hon runt med diadem med rosett och blöja. Inget annat. För att jag inte kände för att klä påna. När man har som livsuppdrag att skita ner sig så mycket som möjligt känns kläder som en onödig lyx. Möjligen om man ska vistas utomhus, då.

Skönt att inte vara beroende av tvättider i tvättstuga i alla fall...