"Är så trött på er föräldrar i Sverige! När slutade föräldrar vara
vuxna med egna liv? När slutade föräldrar våga lita på sig själva och sina egna
omdömen? Herregud, varenda en här inne och på andra sociala medier verkar ju
helt hysteriska.
Det är en sådan hets idag att man blir mörkrädd. Det ska ammas tills barnen är sju, nojjas över vilka färger som sänder vilka signaler, tjafsas om hen och henom, aktiveras till sista blodsdroppen, bråkas om vad små kan eller ska äta, se till att barnen aldrig har tråkigt, man ska oroas över tid framför TVn, barnen blir inte släppta en meter från mamma innan de fyllt femton, det ska samsovas och curlas, överbeskyddas och huldas.
Lilla Lisa föds. Lisas föräldrar får sina five minutes of fame och nu jäklar ska de bli de bästa föräldrarna som någonsin funnits. Lisa går på babygymnastik, babysim, babymassage, babyyoga och babydans. Lisas mamma ammar Lisa i flera år, skyddar Lisa inte bara från uppenbara faror utan även saker som har potential att vara farliga. Lisa har korta dagar på förskolan. Att mamma och pappa stressar halvt ihjäl sig vet inte Lisa. Lisa står i centrum hemma 24/7. Lisa får det hon pekar på. Lisa behöver inte skaffa kompisar för mamma ordnar lekträffar. Lisa börjar skolan och blir lämnad och hämtad trots att det är 100 meter dörr till dörr. Lisa får inte leka själv ute utan umgås mest med familjen. Lisas mamma och pappa är konstant nervösa för att inte räcka till. Lisas föräldrar har inte umgåtts på egen hand sedan Lisa föddes och förhållandet börjar knaka. De överkompenserar, bakar gula (i genushetsens tecken) cupcakes, går på långa skogspromenader med Lisa i släptåg, lägger ut söta bilder på Lisa på sin blogg eller FB och läser allt de kommer över om attachment parenting. Lisas föräldrar har inte haft ett eget liv på många år. Lisa vet inte hur en vuxen ska bete sig för mamma och pappa slutade vara vuxna när hon föddes. Hon är universums medelpunkt och vet inget annat.
Lilla Lisa flyttar slutligen hemifrån och blir utslängd i en värld som kan vara tuff, kall och hård. Hon är inte längre universums mittpunkt och det finns ingen där som lägger bomull under varje fall. Hon får dålig hy, dumpas av pojkvännen och sviken av bästa väninnan. Lisa är förvirrad. Lisa gillar rosa kläder men har fått lära sig från barnsben att det är dåligt a la genus. Lisa gillar att festa med sina kompisar men vet inte hur man gör det ansvarsfullt eftersom hon inte sett en enda vuxen människa dricka en drink eller ta ett glas vin till maten. Lisa ska hitta sig själv som vuxen här i världen och ha självförtroende att ge sig ut på upptäcktsfärd i livet men vågar inte för hon har aldrig gjort något utan mamma och pappa.
Tror ni att era barn växer upp som trygga, starka, självständiga, lyckliga individer som ni håller på? Nej, absolut inte. Barn och ungdomar som mår dåligt ökar LAVINARTAT och det är föräldrarnas fel oavkortat. Söndercurlade och daddade.
När jag växte upp fick jag det alla barn behöver av sina föräldrar. Jag fick kärlek, mat, tak över huvudet, omvårdnad, gränser, regler och trygghet. De var vuxna levde inte sina liv på, genom eller för mig. Jag fick lära mig att bli en självständig tänkande individ. Vad är det för generation ni skapar nu? Menlösa bortskämda snorungar som inte blir vuxna förrän i 40-årsåldern.
Min mamma och pappa hade sina jobb, sina liv, sina vänner och sina hobbys. De bad inte om ursäkt för att mamma ammade mig i tre veckor, att de tyckte om att dela en flaska vin i soffan på fredagar eller att vi åt frysta köttbullar och drack saft mitt i veckan. Mina föräldrar struntade högaktningsfullt i om vi var hemma ett sommarlov. Jag var ute med mina kompisar och klättrade i träd, pallade äpplen, byggde kojor, sprang genom vattenspridare och spelade brännboll. De lämnade mig till mormor och morfar då och då och åkte iväg på kärlekssemester. Jag minns fortfarande hur det strålade om dem när de kom hem. Inte fan hade de dåligt samvete för att de var borta från mig några dagar. De var vuxna och kära i varandra och jag njöt av den lugna behagliga atmosfären hemma. Allt var så självklart och okomplicerat. Direkt motsatt till hur de flesta av er har det idag. Det var ångestfritt hos oss! Med en massa ångest hemma blir inga barn lyckliga hur pretto du än tror att du är som förälder. Jag lovar.
Som jag blev uppfostrad uppfostrar jag mina barn och de kommer att bli lyckliga vuxna precis som jag.”
Det är en sådan hets idag att man blir mörkrädd. Det ska ammas tills barnen är sju, nojjas över vilka färger som sänder vilka signaler, tjafsas om hen och henom, aktiveras till sista blodsdroppen, bråkas om vad små kan eller ska äta, se till att barnen aldrig har tråkigt, man ska oroas över tid framför TVn, barnen blir inte släppta en meter från mamma innan de fyllt femton, det ska samsovas och curlas, överbeskyddas och huldas.
Lilla Lisa föds. Lisas föräldrar får sina five minutes of fame och nu jäklar ska de bli de bästa föräldrarna som någonsin funnits. Lisa går på babygymnastik, babysim, babymassage, babyyoga och babydans. Lisas mamma ammar Lisa i flera år, skyddar Lisa inte bara från uppenbara faror utan även saker som har potential att vara farliga. Lisa har korta dagar på förskolan. Att mamma och pappa stressar halvt ihjäl sig vet inte Lisa. Lisa står i centrum hemma 24/7. Lisa får det hon pekar på. Lisa behöver inte skaffa kompisar för mamma ordnar lekträffar. Lisa börjar skolan och blir lämnad och hämtad trots att det är 100 meter dörr till dörr. Lisa får inte leka själv ute utan umgås mest med familjen. Lisas mamma och pappa är konstant nervösa för att inte räcka till. Lisas föräldrar har inte umgåtts på egen hand sedan Lisa föddes och förhållandet börjar knaka. De överkompenserar, bakar gula (i genushetsens tecken) cupcakes, går på långa skogspromenader med Lisa i släptåg, lägger ut söta bilder på Lisa på sin blogg eller FB och läser allt de kommer över om attachment parenting. Lisas föräldrar har inte haft ett eget liv på många år. Lisa vet inte hur en vuxen ska bete sig för mamma och pappa slutade vara vuxna när hon föddes. Hon är universums medelpunkt och vet inget annat.
Lilla Lisa flyttar slutligen hemifrån och blir utslängd i en värld som kan vara tuff, kall och hård. Hon är inte längre universums mittpunkt och det finns ingen där som lägger bomull under varje fall. Hon får dålig hy, dumpas av pojkvännen och sviken av bästa väninnan. Lisa är förvirrad. Lisa gillar rosa kläder men har fått lära sig från barnsben att det är dåligt a la genus. Lisa gillar att festa med sina kompisar men vet inte hur man gör det ansvarsfullt eftersom hon inte sett en enda vuxen människa dricka en drink eller ta ett glas vin till maten. Lisa ska hitta sig själv som vuxen här i världen och ha självförtroende att ge sig ut på upptäcktsfärd i livet men vågar inte för hon har aldrig gjort något utan mamma och pappa.
Tror ni att era barn växer upp som trygga, starka, självständiga, lyckliga individer som ni håller på? Nej, absolut inte. Barn och ungdomar som mår dåligt ökar LAVINARTAT och det är föräldrarnas fel oavkortat. Söndercurlade och daddade.
När jag växte upp fick jag det alla barn behöver av sina föräldrar. Jag fick kärlek, mat, tak över huvudet, omvårdnad, gränser, regler och trygghet. De var vuxna levde inte sina liv på, genom eller för mig. Jag fick lära mig att bli en självständig tänkande individ. Vad är det för generation ni skapar nu? Menlösa bortskämda snorungar som inte blir vuxna förrän i 40-årsåldern.
Min mamma och pappa hade sina jobb, sina liv, sina vänner och sina hobbys. De bad inte om ursäkt för att mamma ammade mig i tre veckor, att de tyckte om att dela en flaska vin i soffan på fredagar eller att vi åt frysta köttbullar och drack saft mitt i veckan. Mina föräldrar struntade högaktningsfullt i om vi var hemma ett sommarlov. Jag var ute med mina kompisar och klättrade i träd, pallade äpplen, byggde kojor, sprang genom vattenspridare och spelade brännboll. De lämnade mig till mormor och morfar då och då och åkte iväg på kärlekssemester. Jag minns fortfarande hur det strålade om dem när de kom hem. Inte fan hade de dåligt samvete för att de var borta från mig några dagar. De var vuxna och kära i varandra och jag njöt av den lugna behagliga atmosfären hemma. Allt var så självklart och okomplicerat. Direkt motsatt till hur de flesta av er har det idag. Det var ångestfritt hos oss! Med en massa ångest hemma blir inga barn lyckliga hur pretto du än tror att du är som förälder. Jag lovar.
Som jag blev uppfostrad uppfostrar jag mina barn och de kommer att bli lyckliga vuxna precis som jag.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar