Konversation

Vi ser på ishockey. Jag hör nåt namn...

Jag: Maxwell...

Han: Jo, målvakt...

Jag: Utlänning?

Han: Ja, Rögle. 

Tyckte jag var komiskt. 

När maken är på hockey...

...på isladan (ja, mina små vänner. Isladan. Jag vet inte ens vad den heter nuförtiden) och ringer till mig, hinner jag ändå tänka tanken att han kanske, kanske saknar mig när han är på hemmamatch/galej/sånt vi inte gör så mycket annars. När jag ser hans namn på yuppienallen tänker jag mig följande konversation;

Jag: Hallå?
Han: Hej, älskling! Det är så sjukt mycket folk här! Det är verkligen jättekul, önskar att du vore här!
Jag: Naaawwww!

Den verkliga konversationen;

Jag: Hallå?
Han: Hej! Fort! Kan du kolla hur det går i fotbollen!!? Jag kommer inte ut på internet här!
Jag: Naaaawww! Älskar dig med!

Ömsint.

Jag fick ett brev...

...och det var ju trevligt. Ett besök till, sen är vi fri från barnmottagningen. Och ingen mjölkallergi vill dom pracka på oss heller. Det är ju som en milstolpe i sig. 

Och på tal om milstolpar, denna månad har det jag tänkt på länge hänt. En hel månad utan vab och sjukdagar och sånt. Det tog ju bara ett år. 

Det tar sig, sa pyromanen. 

När man städar ur bilen...

... och hittar en startkabel. Hur kan man ha en enda startkabel? Var har jag lagt den andra?

Jag känner ingen skillnad...

...fast jag satte fel socka på fel fot. Men det är nog bara jag som är otränad på sockfronten. För nån skillnad måste det ju vara?

Jo, jag lever fortfarande...

... faktiskt. Dock har jag väl inte mycket att säga. Intet nytt under solen, kan man säga. Men ok, jag kan väl punkta upp några punkter här om vad som har hänt mig/oss den senaste tiden. Det skulle nog kännas bra för mig. Jag känner att jag sviker alla lite grann genom att inte blogga längre. Så jag punktar upp lite punkter. Som en lista. Punktvis;

- Jag har köpt en blus. Lila är den.

- Vi har fått nya grannar.

- Vi har massa flugor inomhus.

- Dom som har gräset/slyn/rufset bakom min kompost har för avsikt att göra något vettigt av utrymmet, vilket medför att jag nog måste sluta kompostera. Den funkar ju som sagt inte. Och ponera att dom bygger ett slott där, så att kungen kan flytta in, då vill man ju inte ha en stinkande kompost bredvid sig. Nej.

- Ingenting har växt i mina pallkragar. Inte i år heller, alltså. Eller, ja, blåklinten och dillen blev ju fin. Morötterna och löken blev ju inte mycket mer än blast. Kan bero på att jag inte gallrade. Och det kanske hade gynnat mina morötters tillväxtkurva, eftersom när jag odlar morötter strör jag ut fröna på väldigt låg höjd. Inget småpillrande med ett visst antal centimeter mellan fröna, det blir ingen sport av det då.

- Jag bloggar knappt längre för att jag i princip aldrig sitter vid datorn. Och skriva inlägg via yuppienallen gillar jag inte. Däremot har jag inga bilder på datorn, dom ligger på yuppienallen. Så spännande, bildrika spontana inlägg är i princip en omöjlighet. Nästan lite moment 22.

- Vår avkomma har varit på ytterligare ett besök på barnmottagningen i dag. Fortfarande liten. Eventuellt mjölkallergiker. Vi får se.

- Avkomman är även ytterst högljudd i skrivande stund. Mina snorfyllda bihålor riktigt vibrerar under hennes skrik. Alltid är det skrik. Är man arg så skriker man. Är man glad så skriker man. Jag kanske ska börja med det också. Eller nej, då blir avkomman ledsen. Då skriker hon.

- Datorn här är på upphällningen på alla sätt och vis. Knapparna börjar ha sitt eget liv. Den piper när jag trycker på Power-knappen. Den är nog döende.

- Funderar på att byta bil.

- Har börjat använda mineralsmink.

- Har i allmänhet börjat bry mig lite om mitt yttre. Eller ja, nej, det har jag väl inte. Egentligen. Men jag har i alla fall köpt en hårinpackning från en riktigt hårsalong. Poäng till mig. Den var på rea. Minuspoäng till mig.

- Har planterat ett körsbärsträd. Det står i Körsbärsdalen. Alltså vid ena gaveln på huset.

- Har sedan sommaren börjat göra egna akrylnaglar. Så simpelt. Nagelsalonger är överflöd.

- Har fått ett ödesträd av min mor. Den har klättrat upp i taklisten.

- Har sett Trassel helt oöverträffat många gånger. För att ungen gillar den. Och för att jag älskar den. Ungen identifierar sig med Pascal. Kameleonten. Pekar i handflatan så fort han är med.

Nä, nu ger jag mig. Nu känner jag mig tillfreds. För tillfället i alla fall. Nu när jag har punktat lite.
Adjö.

Det här...

...måste vara det bästa köpet jag gjort i år. Grönt är skönt. 

Kanske det mest otippade...

...med ett sovande barn i knät. Särskilt med tanke på att hon inte sover på dagarna annars. Och att hon vid endast ett tillfälle tidigare har somnat i min famn. Då var väl cirkus tre veckor gammal.

Undrar hur länge jag kan sitta innan jag svettas ihjäl...

Idag var dagen jag så länge väntat på...

... dagen då jag fick tillstånd att göra en inbakad fläta. Håret är det finaste hon har. Det vet både jag och hon om. Och hon skyddar det med livet som insats. Jag har precis fått förtroendet att kamma det guldbeströdda håret lite när jag vill. Så länge det inte finns mattovor däri. För tydligen finns olika tovor. Vanliga tovor går rätt bra att arbeta med. Bara att slita. Däremot mattovor, dom sitter först och främst fast i ansiktet/på halsen. Intorkat. Att lossa på dom är som att öppna Pandoras ask. Att ont på en gång. Sen ska man dessutom försöka reda ut allt... 

Men i dag alltså. Inbakad. Vi hade genrep igår med vanlig fläta. Tekniken är att låta barnet plaska vilt i handfat, dränka toapappersrullen, trycka ner alla tandborstar i avloppet, tömma tandkrämstuben i händerna för att sen kladda ner spegeln. Allt medan jag flätar på. 

Det är priset man får betala för en halvdålig inbakad på en tvååring. 

Alltid lika roligt...

...när någon skriver Facebook-status i stil med "jag söker lägenhet, om du har en ledig vill jag hyra" eller annan uppmaning och folk trycker på "gilla". Nämen schysst att nån gillar. Att nån inte har lägenhet. Det är liksom inte gillningar man är ute efter. Kan inte folk bara vara tyst om man inte har nåt konkret att komma med i sånna lägen. För det här med att alla ens vänner skulle se det inlägget bara för att just jag trycker på "gilla" stämmer inte. Inte på min Facebook i alla fall. Så då gör jag ju ingen nån tjänst genom att helt obefogat "gilla" något.

Men ja, jag kan ju börja "gilla" allt i tid och otid. 

För då kan jag ju sjunga Hampus Carlsson hela tiden. 

"Du skriver på Facebook, jag trycker på Like..."

Varför växer det inte i min kruka?

Fel gödsel...

Konversation

Jag: Åh, jag såg en så bra film. 

Han: Tror du nån gör mål?

Jag: Jag håller på att dö här för den var så bra.  

Han: Nu är det bara tio minuter kvar. 

Jag: Dom var så kära hela tiden. 

Han: Men byt ut Elmander!!

Jag: Men så dog han i slutet. 

Han: Ha! Så blev det mål ba för jag sa nåt!

Jag: Fast det fattade man ju skulle hända rätt tidigt...

Vi är på samma våglängd. 

Det här lockiga alltså...

...det kan bli jobbigt.

Och jag är fortfarande inte vän med virveln.

Fortsätter med baksidan...

... här ses "före"-bilden. Där jag velade och velade över hur stort vi skulle bygga. Jag nöjde mig aldrig, fick sneda blickar över hur petig man kan bli, sen blev den denna storlek. Lite litet tyckte jag. Men vi körde på.

 

 Och så här blev det. Jag är nöjd över att vi inte gjorde större. För stor blev den. Trallen. Med sex sittplatser. Dock behövs mer blommor, utöver dom jag slängde ihop i dag.

 

Blommorna. Dålig bild, men mamma behöver se. Lavendel, blåklint, murgröna och nåt annat. Rosa blommor. Mamma har för liten telefon för att man ska kunna mms:a bra bilder.

Då vet alla det.

Jag börjar med framsidan...

... alltså altanen på framsidan. Visserligen fjolårets bild. Men pyntmässigt är det väl status quo där. Förutom nya grillen som står där. Och solcellslampor i fönstergluggarna. Men dom syns ändå inte på bild. Så ja, här är framsidan...

Vek i hop kläderna i Antes garderob...

...och hävdar fortfarande att jag inte har några kläder...

Konversation

Lejonkungen går i bakgrunden...

Hjärnskadan: Mustafa!
Jag: Nej.
Hjärnskadan: Mustafa!!
Jag: Nej.
Hjärnskadan: Musafa!
Jag: Nej. Muf...?
Hjärnskadan: Mufasa!
Jag: Ja!
Hjärnskadan: Ja! Mufafa!

Det går hand i hand med mantrat från den andra;

 Barn: Mamma. Mamma. Mamma. Mamma. Mamma. Mamma. Mamma.
Jag: Ja?
Barn: Mamma. Mamma. Mamma. Mamma. Mamma. Mamma. Mamma.
Jag: Ja?
Barn: Mamma. Mamma. Mamma. Mamma. Mamma. Mamma. Mamma.
Jag: Ja, vad vill du?
Barn: Mamma...

Idag var en stor dag...

...för idag ställde jag Lillkarta på vågen. Idag var dagen det hände. Som jag väntat. 10 hela kilon! Som jag har kämpat för att göda den där ungen. 10 kg har alltid varit något av ett målsnöre. Och nu vill jag inte höra nåt "jaaa, XX vägde 10 kg när hen var 6 månader". Det är ju kul för alla medelkurvor. Min unge är ingen medelkurva. Hon är liten. Och det här är vårat moment. Det här är stort för oss. Förstå, ändå, 10 kg.

Yey, oss.

Jag har under en tid förstått...

...att jag är en usel bilförare. Inte bara p.g.a. nästandödskraschen, utan mycket p.g.a. andras beteende mot mig. En gång i vintras (ja, nu är det ju vår?) skulle jag hem, i mörkret, åkandes på kära landsvägen. Jag har en jobbig tendens att ligga alldeles för nära inpå den framförvarande. Särskilt när jag planerar omkörning, men inte får bra tillfälle på flera mil. Så jag ligger baki en skåpbil. En fancy skåpbil med strålkastare längst upp där bak. Dessa strålkastare användes frekvent den här gången. Jag vill köra om, får aldrig riktigt bra tillfälle och ligger därför väldigt nära hela tiden. Och han flashar lampa åt mig gång på gång för att jag ska back off. Och jag bromsar. Och smyger nära inpå igen. Som en hund som hälsar på annan hund. Tillslut lyckas jag köra om. Jag tänker att jag måste köra snabbt, snabbt så han inte hinner se nummerplåten. Han kan ju vilja anmäla mig för det här. Förargelseväckande beteende eller nåt. Men nej, då ska han ge igen. Och gasar på och ligger tätt intill mig därbak. Kanske lite för länge, kan jag tycka, om han nu bara ville poängtera irritationsmomentet. Det gick ju ändå minst 120 knyck, på mörk vinterväg. Men han släpper taget och jag panikgasar ifrån. Svänger in på konstiga skogsvägar för att se om han följer efter och ska haffa mig. Dessutom vill jag inte leda honom till min borg. Mitt hem. Men det var tack och lov det sista jag såg av honom.

Inte alltför länge efter denna incident kör jag än en gång på landsvägen. I Haddingen sänks den tillåtna hastighetsbegränsningen till 50 km/h. Jag släpper gasen någorlunda i tid, men kör nog ändå kring 65 när jag passerar en gubbe. Han vinkar som en tok där. Och jag blir rädd igen. Har jag kört så fort att man måste liksom vinka åt mig? Det kan ha varit så att han bara hälsade på någon annan människa också. Men ändå. Jag körde ju som jag stulit bilen så, ja, det kan varit jag som var måltavlan.

Så idag, inne i stan. På E4:an, där nästan vid Max finns en busshållplats på vägkanten. Där står en buss. Jag kör, faktiskt, ganska sakta. Med massa bilar bakom mig. Bussen blinkar och vill lämna hållplatsen. Och jag gör som jag blev lärd. Jag saktar ner/stannar och släpper fram bussen. När han glidit in framför mig blinkar han med varningsblinkersen. Och jag tänker "Nej, inte igen. Vad kan jag gjort fel här?". Sen fattar jag. Chaffen tackar mig nog. Det kanske inte är många som släpper fram bussar som man ska i rusningstrafik. För visst är det så man ska göra? Eller kan han ha blivit sur för att jag sinkar alla bakom mig?

Nej, jag väljer att tro att jag gjorde helt rätt, och att chaffen och jag nu är kompisar. Och att jag hux flux raderade all usel bilkörning jag har i bagaget, och blev något av en hjälte för något ögonblick.

Det är så sällsynt med sånna ögonblick.

Och jag ska aldrig sluta med att börja mina meningar med "och". Och jag vet att det är fel. Och det känns lite rebelliskt av mig.

Här har vi bott i cirka 1,5 år...

...och fått besök av Jehovas vittnen sådär 4-5 gånger. Där kan man ju undra om Jehovas vittnen är extra happening just här i krokarna. Alltid kommer dom med Vakttornet och vill att man ska komma på nåt möte/träff/vad dom nu kallar det, och alla tanter som kommer hit är så trevliga. Jag hade nog inte varit lika trevlig. Bara för att jag själv känner mig så falsk när dom ringer på dörren. "Hej, kom till rikets sal i Kroksjö den 26 mars". Och jag helt intresserad "Ja, tack så mycket för inbjudan. Vi för väl se hur vi gör, blabla". Helt fejkad. Eller OK, trevlighet fejkar jag väl inte. Trevlig kan man väl alltid vara. Men det är som att jag bygger upp nån förhoppning hos dom. Kanske jag kommer för att lyssna där på årsdagen av Jesu död. Det kommer jag ju inte. Det känns som att fler än jag beter mig så här. Jag skulle lessna om jag var dom som knackar dörr.

Och vad gör dom om någon som lever enligt nåt annat öppnar dörren? Muslim, hindu, jude, vad som helst? Bör man då säga "spara in på Vakttornet, jag är muslim". Eller försöker dom ragga vittnen? Skulle någon kovertera efter ett besök av ett Jehovas vittne? Jag jobbar ju lite indirekt för Pingstkyrkan, och det är klart hjärtat klappar lite extra just där, bör jag säga det? Skulle tanterna ifrågasätta mig alldeles? Vad tror jag på egentligen? Kanske borde jag undersöka saken närmre. Kanske borde jag undersöka alla religioner närmre. Kanske borde jag besitta mer kunskap än vad jag gör. I skolan skulle man alltid välja ett SO-ämne man ville titta närmre på. Geografi, historia, religion eller samhällskunskap. Jag valde alltid geografi, enkelspårig som få. Alla andra valde historia eller religion. Nu, som s.k. vuxen, förstår jag alla andra. Himla intressant allt det där.

Jag anser mig själv tro på Gud. Vad räcker det till, liksom? Religionsmässigt? Vad är jag? Kristen? Tveksamt.
Men jag är rätt bra på världens huvudstäder, i alla fall...

Jag fick i uppgift...

...att lägga ut nån bild på ungen som hur ser ut nuförtiden. Om jag skulle välja en bild så skulle jag välja den här:

Den må vara suddig, men det är så här hon ser ut. Som en virvelvind med frågetecken i ögonen, då hon inte riktigt snappade upp att jag fotade. Märker hon att jag håller i kameran vill hon gärna titta lite närmre på den. Det resulterar i bilder som ser ut så här:

Alternativt kan jag hinna ta ett skarpt kort på flickebarnet med autoinställning på kameran. Ungen besitter genen som gör att hon blundar så fort hon blir fotad med blixt. Typ. Vilket gör att hon ser blek och drogad på dom bilderna. Ungefär som det här:

Näpp, jag kan inte fota mitt barn. När hon var liten tog jag massa kort. De flesta blev väl någorlunda bra. Nu rör hon sig för snabbt för mig. Så nu fotar jag inte. Jag tar mentala bilder istället. *Klick*.

Alltså, nej...

...nu får det vara nog med dessa sjukdomar. Jag är så less nu. Alltid, alltid är det nån som är sjuk. Vi håller nu på att avverka vår tredje/fjärde magsjuka. Känns lagom kul. Vi som höll oss på friska mattan så länge. Sen kom influensan. Sen sket det sig. Sjukdom på sjukdom. Och den där magsjukan... Den håller oss gisslan kan man säga. Så fort nån är magsjuk får inte ungen gå på dagis, vilket medför att alla är hemma och magsjukan går runt runt. Nu måste vi få ett slut! Alltid ska man gå runt med klumpen i magen, för man vet aldrig vilken sjukdom som väntar runt hörnet. Efter varje vecka som går känner man bra "yes, en vecka avklarad, ett steg närmare våren och slutet på sjukdomar". Hur länge sen var det jag inte spritade händerna varannan minut? Hur länge sen var det jag ens jag vågade mig på en kram av min man? Eller vi satt ner som en familj och åt middag? Jättelänge sen, det är alltid nån som sitter i karantän. Just nu känns det som om maken kommer få sparken för att han aldrig är på arbetet, inte ens när han redan bara jobbar halvtid. Alltid sjuk eller vabbar. Vi kommer bli av med dagisplatsen för vi aldrig utnyttjar den. Inte ens när hon bara går halvtid. Alltid sjuk. Försäkringskassan kommer att misstro oss för vi alltid är sjuka. Alltid. Tur jag har förstående arbetsplats i alla fall.

Ge mig sommar nu! Så vi slipper den här skiten.
Jag måste få tro att det blir bättre till våren/sommaren, annars kommer jag nog bli helt... störd.
Hoppet är det jag lever på. Jag har aldrig bett så mycket om kvällarna som jag gör nu.

Det är bara att bryta ihop och komma igen.

Konversation

Hon: Jaaka tjöhaa.
Jag: Vad säger du?
Hon: Tidihaa ha.
Hon: Ninnhhaa!
Jag: Vaddå?
Hon: Änä tikikiki gogoj dä.
Jag: Men jag förstår inte vad du säger. Försök använda ord.
Hon: Mamma.

Hon gäckar mig.

Det blev tvärkallt igen...

...och min kropp kämpar febrilt för att upprätthålla mina inre organ som livsdugliga. Fötter, ben och händer är det första som trillar av vid kallbrand, så jag tänkte hjälpa kroppsvärmen lite på traven för att inte möta en ofrivillig amputation, genom att ta ett varmt bad. Så skållande varmt att jag nästan dog av värmechocken. Där satt jag och ångade in min egen smuts och tänkte som sista finputsning raka benen. Snabbt skulle det gå, jag höll ju på att kokas till döds. Swosh, swosh, upp och ner med rakhyveln. Snabbt och effektivt. Men sen, tvärstopp i ringfingernageln. Alltså, halva nageln avhyvlad. Okej, kanske inte halva. Men en sjättedel, helt säkert. Badvattnet blev helt plötsligt blodblandat. Så äcklad och tvärhandikappad var länge sen jag blev. "Ante!! Kom!! Ganska snabbt! Plåster! Papper!". Vad hade jag gjort utan hjälpreda? Jag menar, på nåt vis måste ju balsamet sköljas ur håret... Och han ba: "Öhh... har vi ingen sax här inne...? Eller va..? Plåster..." Och rafsar runt överallt utan att förstå mitt allvar. "Jag håller ju på att FÖRBLÖDA här! Men leta på i lugn och ro, du!"

Det jag egentligen ville säga med detta var: Ifall nån undrar och det känns att rakhyvla av en nagel, kan jag svaret; Ytterst obekvämt.

Här är den...

 ...den vackra bokhyllan. Egen design jajjemen. Lite smalare och lite högre än standarden. Snickarn har byggt, och jag har betsat. Jag känner att jag verkligen måste understyrka att jag har betsat. Så att alla förstår att jag inte enbart bara kräver massa byggjobb av Snickarn. Det är så vi arbetar, jag och Snickarn. Han bygger, jag oljar/betsar/målar. Lacka tänkte jag också göra, men sen gjorde jag det inte. Snickarn fixat. För övrigt kan man få plats med massa rassel där. Om man nu kan utnyttja alla hyllplan, och inte ha klåfingrar på allt man förvarar på en meters höjd. Men det kan ju bli praktiskt framöver. Kanske jag ska få tummen ur och skaffa en lite större klocka där bredvid också. Som är större än sisådär en decimeter i diameter. Kanske. Och kanske ska jag läsa böckerna som pryder hyllan nån gång också. Eller så kanske jag nöjer mig med att bläddra i Paris Hiltons "Confessions of a heiress"...

Annars ser vardagsrummet ut som ovan. Tyvärr fick en av alla våra trehundra katter för sig att man kunde klättra på det där trädet vi hade klistrat på väggen ovanför lillsoffan. Ni vet, ett sånt därnt som man klistrar upp bit för bit. Klistermärken. Där skulle hon klättra. Dock verkade inte tapeten tycka att det var den bästa av idéer, och liksom bara gav vika. Så farligt var det ju inte, gräddvit tapet är ganska förlåtande. Men jag ser alla skavanker. Så jag köpte fetaste tyget på marknaden och satte upp. Tjoff. Stort vart det. Kanske downsizear jag det så småningom. Om andan faller på. Eller så skaffar jag nya tavlor till andra väggen, i samma maffostorlek. Känns ju mest ekonomiskt...?

Ja... Så är det...

Titta vad jag hittade...

...när jag satt och gjorde ingenting. Detta, mina vänner, är min makes vigselring. Den tappade han i augusti-september-nånting. Helt tvärsäkert i lagårn. Det var ju lite bittert. Ganska nygifta var vi ju, och hade ändå lagt ner några hundralappar på att gravera in ett till datum. Ja, alltså, det är ju egentligen hans förlovningsring. Kan man säga vigselring då? Ändå? Hursomhaver, där satt jag i fåtöljen, och råkade se en guldring i rufsmattan. Helt fantastiskt var det. Vilken upptäckt! Det måste vart såhär Columbus kände sig.

Sen slog det mig; Hur dåligt städar vi egentligen? Har den här ringen legat ett halvår på vardagsrumsmattan utan att ha blivit navelsmycke åt dammsugaren? Hur ineffektivt städar man då? Väldigt. Den kan ju på nåt sätt ha letat sig in under ett bordsben under vårat betongtunga bord. Och legat där. Men flyttar vi aldrig på bordet? Någonsin? Inte ens när vi städar? Hujedamej, vad griseri det måste finnas i den där mattan.

Scenario...

...jag sitter på morgonen med juicedunken. Planerar ett glas. Fruktköttet lägger sig på botten. Måste skaka. Skakar tvärt. Locket inte på. Juice överallt. "Sisten lorten stänger porten" gäller tydligen inte för min andra hälft och för juicen. Bitter, men bara att torka.

Vid middagen har jag öppet läge för payback. Jag gillrar en fälla. Pipmuggen som ungen dricker ur är halvfull med mjölk. Diskret skruvar jag av locket, och lägger det varsamt tillbaka. Karln plockar undan från bordet. Sista grej att plocka undan; Den stora minan. I ett huj tar han tag (alldeles för hastigt och slarvigt) i muggen, slinter på fettet som kladdats runt den och tappar ut mjölken. "AHAHA! Hämnden är LJUV!". Det säger jag högt. Självsäkert. Segrande. Och låter honom torka upp mjölken.

För inte alldeles för länge sen gjorde jag nåt liknande. Dock kommer jag inte ihåg vad han hade gjort för att förtjäna min hämnd. Det var en morgon jag skulle till jobbet innan alla andra tagit sig ur sängens oöverträffade makt. "Släpp ut Sindy" säger karln. Annars har hon en benägenhet att krafsa alldeles jätteirriterande på ytterdörren. Ofta i kombination med jamande. Synnerligen irriterande. "Ja då" sa jag. När jag sen skulle ut genom dörren tittade katten, med sina stora hypnotiserande ögon, in i mina. Sådär hoppfullt. "Stanna här" viskade jag, och smet ut genom dörren. Efter en sisådär 15-20 minuter fick jag ett sms. "Du släppte inte ut Sindy". Moahahahahaa!

Det är tur han bara skrattar åt mig. Och det faktum att jag ens ids planera hämnd. Det är min spänning i vardagen, det.

"Ids". Är det ett ord?

Tapetmarodören har varit i farten...

...bild tagen ett par dagar sen. Nu kan man hitta värre rivningar. Ända in i spacklet är det krafsat.

Men jag klagar inte. Det är rätt kul att tapetsera och göra fint. Igen.

Den där dagen det snöade så mycket...

...i onsdags var det väl. Då, när jag skulle hem, var jag tvungen att skotta fram bilen uppe på parkeringen vid arbetsplatsen. Den ligger ju då i direkt anslutning till en allmän parkering, dock ligger arbetsplatsens parkering nästan, lite delvis, under tak. Men inte så mycket så man slipper plumsa i sursnön för att skotta fram räsern. Hur som helst, där stod jag och blev blöt om händerna, då en man parkerade sin bil mittemot min på den allmänna parkeringen.

Man ~45 år: Ursäkta, men ska du iväg nu? Och blir borta några timmar?
Jag: Jo...
Man ~45 år: Så här är det, jag har min son boendes här i hyreshuset bredvid och jag ska hjälpa honom flytta ikväll. Det finns ingen möjlighet att jag skulle kunna få låna din parkering i några timmar? Det hade ju varit smidigt om man slapp plumsa i snön och lasta grejjer.
Jag: Jo, men det kan du få göra. Ingen kommer stå här förrän i morgon bitti.
Man ~45 år: Tack, tack så jättemycket!

Där kunde jag växa någon centimeter. God gärning. Alltid trevligt. Så jag borstade vidare på min bil, så jag kunde ta mig därifrån någon gång. Då sträcker sig den gode karln fram några paket åt mig.

Man ~45 år: Här ska du få, jag jobbar som säljare åt Libresse. Använder du trosskydd?
Jag: Ja.. Jo, det gör jag väl...
Man ~45 år: Ta dom här, det är dom nyaste. Singelförpackade. Jättebra.
Jag: Men tack ska du ha!
Man ~45 år: Använder du tamponger också?
Jag: Eh... Ja... Jo...
Man ~45 år: Ta dom här två paketen också.
Jag: Tackar!

Där stod jag med sursnön upp till knäna och dyngsura händer och en vilt främmande medelålders man undrar om jag använder tamponger. På vägen därifrån insåg jag hur surrealistisk den senaste kvarten i mitt liv varit...

Okej, det är det här jag fördriver tiden med...

 

...nagelmåleri. "Nailart" kallar dom det för på YouTube. Det är liksom lite hantverk i sig, det här med att kladda färg runt hela fingrarna. Jag gillar det här med diagonalt. Det behöver inte vara så perfekt, liksom. Det här med att sudda ut färger ju längre upp på nageln man kommer är också trevligt. "Ombre" kallar dom det för. Jag tipsar alla om en megasmal pensel, så man kan göra riktigt tunna linjer. Och en "dotting tool" för prickar. Och ett ögonskugge-verktyg för "ombre" grejjen. Och att testa Glitter dust. Det blir inte så glittrigt, men på håll ser det nästan ut som sammet. Alltså, det är nog att testa olika tekniker som är det roliga. Inte att det ser så himla fagert ut.

"Jaha, nu har du gjort nått nytt igen". Så brukar gubben säga med en tom blick när jag är hypernöjd över vissa nya grejjer. Jaja, det är kul.

 

 

Jag har verkligen ingen aning om vad allt jag svamlar om kallas på svenska.

Och jag får väl be om ursäkt för suddiga mobilbilder. Ids int dra fram bamsekamera och sladdar och allt som krävs för fina bilder. Som en parentes har HTC jättedålig kamera. I alla fall min. Jättedålig.

Jag behövde puder...

...och tyckte att jag inte hade tid att springa på affärer för att köpa puder. Men på Ica, där är jag ofta. I alla fall en gång i veckan. Nagellack har jag köpt där på "sminkavdelningen" i Wet n Wild-serien. Inte top notch, men mitt nagellack sitter i två dagar innan jag lessnar och målar nytt. Ändå OK-nöjd med kvalitén, så slog på stort och köpte puder i samma märke. Inte OK. Allt smular runt, och det luktar sådär fjortissminklåda om det hela. Sådär riktigt billigt. Inte OK. Så nu vet jag det. Att jag måste på en riktig affär. Om ändå Åhléns låg tvärsöver vägen från jobbet så jag kunde tvärkuta in och slå på Isadora-kvalité. Just det, det gör det ju.

Jag fick en Europe skiva av gubben...

...i present idag. Jag lyssnade och det kom över mig hur bra det lät. Och kom att tänka på mitt samtal med min broder häromnyss, angående radiostationer. Jag uttryckte mitt missnöje över att Rockklassiker hade lagt ner verksamheten här uppe, och han uttryckte sitt illamående över den radiokanalen. Eftersom det bara spelas såndär musik man blir fysiskt illamående över, och det är så "trashigt". Självklart blev jag helt förnärmad av det, och fattade inte alls varför det var så dåligt. Jag menar, Europe och Poison och Mötley Crüe och dom där. Det är ju helt fantastiskt ju! Men sen slog det mig att det är "trashigt" och jag är nog trash.

Jag har vidrört det här ämnet tidigare, och nu är jag nog rätt säker på att jag är trash. Jag bor i en by utanför stan, där jag avlar barn, har katter rännande överallt och folk här är balla och höjer volymen när Metallica hörs i lurarna. Handlar i mjukisbyxorna som är uttöjda vid knäna för dom aldrig tvättas, och har gamla gympadojjor som ser ut som gamla slalompjäxor, men som ändå känns rätt bra att glida runt i. Raggsockarna får ju plats i dom gulnande, lite stora skorna som aldrig har haft snörena knutna. Börjar dom läcka kan man alltid trä en fryspåse över foten innan man stoppar ner foten i dom. Det är nog så. Jag är trash.

Cherokee!!

För övrigt, sovpuckar - det är smart. Så heter det. Sovpuckar. Som man pallar upp huvudänden av barnsängen med. Där bröt jag min trashtrend, hoppade över det där med att palla upp sängen med böcker och köpte the real deal istället. Ungen här är dyngsjuk. Så pass att vi varit på vårdcentralen och inhalerat luftrörsvidgande. Ej angenäm upplevelse för alla ínblandade. Tre personer för att brotta ner en ettåring. Men efteråt hostade hon som aldrig förr och kanske blev hon lite bättre. Sen sovpuckar på det. Hon sover som ett litet barn. Ja, alltså... Man brukar ju säga så...

Vi gjorde misstaget...

...att låta pulkan stå inne. Tydligen passar den ypperligt att sitta och läsa i, och se på tv i, och bara allmänt relaxa i. Vi får nog se pulkan som en del av inredningen nu för tiden...

Jag undrar...

...hur lång tid det kan ta för en mansperson att lära sig att dra åt kranar. Han som jag lever med, han har nog kämpat i 26 år och fortfarande sitter det inte riktigt. Här droppar kranar hela tiden.

Martin Timell skulle kunna göra ett helt avsnitt av Äntligen Hemma om hur man maximerar kostnaden att leva genom droppande kranar och onödiga lampor som är tända hela tiden. Okej, lamporna kan vara mitt fel. Jag kanske borde ta bort julgranen på bron som står och lyser dygnet runt...

Jag gör det om ett tag.

Sånt man kan göra om man är snart 1,5...

Man kan vägra äta mat om man inte får peta i sig det själv. Troligen är detta något som kommer mycket tidigare för alla andra, men vissa är tröga på matfronten. Ingenting får komma in i gapet om man inte stoppat dit det själv, med händerna. Inte sked. Alltså, visst vet alla hur långt ris kan färdas?

Man kan lägga sig ner platt på mage på golvet och bara skrika om man inte får som man vill. Och sen när mamman eller pappan tycker man ska skärpa sig och ställa sig upp kan man låtsas att benen inte bär en. Och bara sitta och gnälla.

Man kan tycka att tandborsten är den värsta av fiender. Punkt.

Man kan vara väldigt mammig av sig. Och liksom klättra på mamman så fort hon är i samma rum.

Man kan tycka att alla ting i hela världen är värda så mycket att man måste gömma undan dom. I skor. I skåp. I lådor. Under saker. Överallt.

Man kan tycka att det är helt awesome att göra sånt man inte får göra. Typ riva i gardiner. Då kan man stå där gömd bakom gardiner tills någon hittar en, sen kan man bara börja dra.

Man kan bli helt oresonligt arg över sånt man inte klarar av, exempelvis när man inte klarar av att klättra upp i soffan för den är för hög.

Man kan tycka att den där indian-grejjen där man gastar på och klappar sig för munnen för att göra konstiga ljud är skitkul. Och göra det hela i 110 decibel. Hela tiden.

Sen kan man släta över allt som kan irritera genom att bara tokspringa med öppna armar mot mamman och megakramas bara. Eller bara göra som mamman vill ibland, typ hämta något hon pekar på. Eller bara briljera med kunskapen om att man faktiskt skiljer på alla katter hemma. Och bara klappar dom som man vet är snälla/skadade så dom inte fattar när man egentligen är elak mot dom.

Det är ändå härligt, det här med utvecklingen. Nu när ungen faktiskt, på rikigt, börjar bli stor. Och föstår saker, vet vad som är rätt och fel (även om hon inte bryr sig om att rätta sig i ledet), och testar gränser och funderar ut vem hon kan linda runt sina små lillfingrar. Det är drygt, men ack så gött ändå. Det är ungefär där vi är nu.

For the record, som man säger.