I dag har vi nått en milstolpe...

...ty i dag var dagen Moa bestämde sig för att klippa sitt hår. Och sin lillasysters. Ja, det var ett obevakat ögonblick. Moa hade lämnat en läppenna på mitt sminkbord. En sån där sommarfräsch rosa nyans, med självaste Frost-Elsa på. En sån penna som man får om man köper liten sminkväska för barn (bara att en sån existerar kan man ju tycka är ett frågetecken) på Rusta att ge i julklapp. Den pennan såg jag bredvid spegeln och tänkte att "den färgen är bra för mig, jag provar".

Så satt jag i godan ro med Frost-Elsa när jag hörde det omisskännliga ljudet av sax mot hår, tätt följt av skrik i högan sky av lillasystern. Även nackskinnet fick sig en putsning, kan man säga. Jag tröstar, samtidigt som jag försöker få Moa att fatta vad hon gjort och att man aldrig någonsin får göra så. Inte klippa hår. Inte klippa hud. Oavsett hur mycket saxar som ramlar över en. Men som vanligt börjar hon också tokgrina eftersom en känsla infann sig i kroppen hennes.

Vera brydde sig ju inte jättemycket. Hon tystnar när det inte gör ont. Moa grinar i all evighet. Så jag försökte få henne att säga förlåt till Vera så vi kunde lämna det bakom oss. Men icke. Hennes exakta ord var "NÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!".
Så jag och Vera satte oss i annat rum. När Moa trodde jag hade ryggen till såg jag henne smyga fram till Vera, lyfta på hennes hår och titta på såret, sen viska "oj, det var inte meningen, förlåt". Och en kram.

Sen var lugnt igen och jag frågade Moa om hon bett om ursäkt. Vad svarade hon?

"NÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!"

Den där s.k. egentiden...

...är ju som bekant ingen självklarhet när man har barn. Om nu då inte själva barnet fixar det åt en. I kväll vid läggning:

Moa: Vet du en sak, mamma, i morgon ska jag vara med Vera så får du och pappa vara själv.

Jag: Ska du vara barnvakt?

Moa: Ja. Ja kan vakta Vera så ni kan vara själv.

Jag: Men vad ska jag och pappa göra då?

Moa: Ni kan vara i köket.

Jag: Och vad ska du och Vera göra?

Moa: Vi ska vara här inne hos mig och leka och... leka och rita när ni är i köket.

Antingen är det väldigt fint av henne, eller så är det väldigt tragiskt. Jag har inte bestämt mig riktigt...

När första barnet var liten...

...var hon så duktig på det här med att sova. Eller, hon är ju det fortfarande. Just för tillfället är läggning och sovande helt exemplariskt hos henne. 19.30 har jag som deadline nu för tiden. Då börjar vi dra oss mot sängen. Jag har typ blivit van att det ska vara så jobbigt med läggningen. Ett tag var det tre sagor, prata, dricka vatten. Ni vet, det där vanliga. Nu är det en saga, som mest bara ska läsas för sakens skull. Hon tjollrar med gosedjur under tiden. "Raska på, Alfons Åberg" kan jag utantill så den går ju snabbt att plöja igenom. Sedan säger vi vårat sedvanliga "God natt, sov gott, älskar dig". Sedan är det klart. Sedan får hon greja på själv bäst hon vill. Hon sover hur som helst en halvtimme senare. Men just proceduren, att den tar typ tio-femton minuter har jag inte vant mig vid. Men det är väl lika bra. Det lär ju ändras igen snart.

Det andra barnet. Hon som tackat nej till fridfulla nätter sen hon föddes. Alltså, jag vill nästan inte skriva något, för jag vill inte jinxa det, men hon har blivit ganska okej nu. Senaste veckan har hon lagt sig typ 18.30 med full flaska välling. Och varit lugn. Annars brukar hon vakna vrålandes tre gånger innan 22. Inte nu. Eventuellt lite skrik, men hon har lugnat sig själv nästan varje gång. Och, här och häpna, hon har vaknat kanske två av fem nätter. Alltså, vaknat i flera timmar. Annars har hon gnölat, fått napp och somnat om. Att hon sedan vaknar för dagen klockan 6 är heeelt ok när man får sova hel natt. Det är fantastiskt. Kanske börjar hon bli normal nu. Kanske beror det på att hon börjar vara otaggad på att sova mitt på dagen. Hoppas hon håller sig normal även nu när hon snart börjar dagis. Eller, pedagogisk omsorg, som det tydligen kallas.

Men hon sover i princip på natten.
Visst är alla glada för min skull?
Efter snart ett och ett halvt års slit?
Det finns säkert folk som har/haft det värre. Klappa er på axeln, i så fall. Ni är duktiga.

I morse, hört från rummet bredvid...

Moa: Mamma! Vera tog min bööörs!!

Jag: Jaha.

Moa: Vera! Mamma säger att jag hade den och du måste lämna tillbaka den, annars kommer hon och tar dig!!

Jag älskar den fria översättningen.

Alltså...

...suck...

Observera...

...visst kan alla detta, kanske inte helt nya och hippa, men ack så bra knep?

Alla sockar som ska tvättas lägges i tvättpåse. Sen är alla sockar samlade lite grann i alla fall. Jag tycker det är lite kul, jag.

Ibland är hon så rolig...

...den där fyraåringen. Ibland är allt, allt, ALLT fel enligt henne. Vi skulle göra kväll i kväll. På med pyjamas. En sån där helkroppspyjamas.
- Den är knövlig!!!
- Pyjamasen?
- Näääääj!  Trosan!!
- Men vi fixar det.
*fixar trosan*
- Den är knövlig!!
- Men vi fixade ju trosan.
- Pyjamasen!!
- Då byter vi pyjamas.

Sedan skulle hon ligga och chilla i fåtöljen. Tydligen skulle hon ligga på ett täcke då också. Täcket skulle absolut vara vikt i hälften, och liksom svepa över hela fåtöljen. Hon vägrade acceptera att täcket omöjligen kunde täcka hela fåtöljen om det nu prompt skulle vara vikt på hälften. Men den skulle ändå täcka hela fåtöljen ändå. Tillslut var hon röd i ansiktet av allt skrik.

Sedan blev hon kissnödig. Toalettassistans skulle hon ha. Helt omöjligt att sätta sig själv på toan. Än en gång var det nåt som panikartat var knövligt. Jag antog att det var pyjamasen igen. Hon skrek som en tok, tillslut slet jag av henne alla potentiellt knövliga kläder. Naken var hon på toastolen.
- Det är KNÖVLIGT!!!!
- Vad är knövligt?
- Knövligt!!
- Men alltså, peka vart det är knövligt.
- Här!!! *pekar på magen*
- Men huden blir knövlig när man sitter ner.
- NÄ, HÄR!! *pekar igen*
- Det är din navel...

Sedan när jag trott hon somnat, ropade hon i panik igen.
- Jag har ont i stjärten!
- Du är torr om stjärten, jag ska smörja in dig.
- Näj, jag har tvål i stjärten!
- Alltså, nej. Du är torr. Jag smörjer.
- Nä, jag har tvål i stjärten!!!!!
- Jaha, okej vad synd...
Jag kan ha sagt nån gång när hon tömt hela flaskor med tvål i badvatten, att det kan svida till då. Dock hade hon inte badat denna dag, så...

Sedan när jag sagt godnatt för femte gången klagade hon högljutt en sista gång på att pyjamasen var för tajt. Jag sa åt henne att ta av den. Det ville hon inte.

Sedan gick jag därifrån.

För några veckor sedan...

...hittade jag en knöl. I munnen. På/i käkbenet. Jag fick panik, så klart. Tumör. Kul. Till och med Ante, som alltid tycker att jag är hispig och överreagerar, sa typ "Ja,  det ser ju inte ut som det ska" när jag hulkandes visade upp min knöl. Jaha. Cancer. I käken. I bästa fall överlever jag. Men jag måste strålas. Hur ska Ante klara allt under den tiden? Kanske måste jag rent av operera bort en del av käken. Hur kommer jag se ut? Kommer jag ens kunna äta?

Så jag sov på saken, nästa morgon hann jag knappt vakna innan Ante ba "HAR DU RINGT NÅN?" Så jag kom fram till att jag måste ju börja hos tandläkaren. Jag ringde dit och tandläkartjejen undrade om det var en blåsa, för det kan man få. Nej. Den är stenhård. Ja, det lät konstigt, tyckte hon. Och jag fick en akuttid.

Nån dag senare hade jag levt med min egen tumördiagnos i några dagar, och allt hade fallit på plats. "Jag skiter i att boka klipptid. Det är inte säkert att jag överlever". Och tandläkaren kallade in en andra människa för att kolla på röntgenbilder och bedöma och hit och dit. Tillslut fick jag svar... rotfyllning.

I vanliga fall hade det nog varit ett väldigt tråkigt besked. Inte just då. Jag hade liksom lurat döden. Fatta. Jag skulle få se mina barn växa upp. Skotta snö. Leva vidare. Helt fantastiskt. En rotfyllning var ju ingen fara.

Så idag har jag gjort mitt första besök i ärendet. Grävt upp roten och rensat och allt. Nu ska jag dit i januari och eventuellt fylla igen tanden då. Bakterierna runt tanden ska dö först. För det var det som knölen var. Bakterier. Som kom dit genom en gammal/dålig/djup lagning jag gjorde för 15 år sedan.

Och att rensa tandrot är absolut inget smärtsamt. Jag trodde att det var ungefär det värsta man kan göra. Men nej. Det känns inte.

Så. Då vet ni det.

När man försöker ta ett fint julkort...

...och ingen tittar in i kameran. Båda är taggade på att ha tomtekläder och sitta i min temporära fotostudio i hallen. Men ingen förstår syftet. Hur mycket jag än tjoar och timmar. Jaja. Det bästa kortet var det enda där båda tittade ungefär åt mitt håll. Det blir ett fint julkort i år.

Fredag den trettonde...

...indeed...

När man löpandeband-slår in julklappar...

...och man av farten skriver "mvh" istället för "önskar". Känn på den.

"God Jul Staffan, med vänlig hälsning Evelina"

Till sin egen far. Det är varm känsla på det. Vänlig hälsning.

Det du.

Ante är sjuk...

...förkyld. Inte feber. Snor. Vilket innebär att det är pust och stånk och stön och göra absolut minsta möjliga, rent allmänt. Mansförkylningen, ni vet. Jag trodde det var hittepå, det där med att män blir så ynkliga vid förkylning. Men nej. Det är så. I alla fall i ovan nämnda fall.

Han: Man känn sä som inte helt hundra.
Jag: Nähä.
Han: Ojoj. *snörvel*. Suck.
Jag: Men alltså, du är förkyld. Som alla andra.  Vad är det med män och förkylningar? Snyt dig och gnäll inte.
Han: Men.. men...
Jag: Beter jag mig sådär ynkligt när jag är förkyld? Nä. Jag hade stått här med potatispannan och hängt tvätt ändå.
Han: Men...
Jag: Men!?
Han: Du är ju kvinna...

Just det.

Vi har en s.k. utekatt...

...i Bosse. Och jag har alltid känt att jag måste ta hand om Bosse, lite extra. Det känns som han är svältfödd på kärlek. Alltid sårig och infekterad. Oälskad av Ante. Kämpar för sitt revir här på området.  Försvarar. Och, dessutom, utkastad i kylan om natten. Ok, han går inte på låda och jamar i cirka 110 decibel, och sånt vill vi inte ha om natten när han behöver gå ut.

Så jag har länge arbetat för ett litet hus åt honom på altanen. Han klättrar och hoppar och har sig i garaget, och har förmodligen en liten lägenhet uppe vid taknocken där. Men det känns jobbigt. Klättra, liksom. Så vi skaffade en finfin låda i trä, som var fin och gedigen. Använde han den? Nej. Typiskt katter. Det här var dock ett tag sen, så jag kände att han ska få en ny chans. Med ny låda.

Så jag grävde fram en banankartong och tejpade för halva lockhålet med annan kartongbit, sen vattensäkrade jag allt med omsorgsfullt fasttejpad sopsäck i den odödliga färgen svart. Sedan tog jag gamla, sunkiga frigolitplattor från garagegolvet. Sådär riktigt täckta av spindelväv och grus och täven av kallt garage. Dom frigolitplattorna använde jag som isolering. Jag mätte och byggde, och riktigt ansträngde mig. Sedan bäddade jag med en gammal filt, och föste i hop alla delar. Säkrade med gummisnodd och lite gatsten för att undvika att mitt mästerverk ska blåsa bort. Kartong och frigolit har ingen riktigt tyngd i sig. Tydligen.

På altan står den. I all sin prakt. Det bästa? Han använder den. Han har flyttat in. Jag har sett det själv. Så här ser den ut, i dåligt dagsljus.
Sunkborgen:

Familjen Högt Hårfäste...

...föga smickrande...

Första officiella syskonbilden...

...tagit på skolfotograferingen.
När skarpt läge råder går det tydligen att få någorlunda bra bild. Hon skulle bara sett lite gladare ut. Den stora. Men äsch.

I morse...

...var Vera utslagen efter att som vanligt gormat halva natten, så hon sov lite längre än vanligt. Tredje dagen med 39 graders feber kan ha spelat in. Men jaja. Moa klev upp som vanligt vid typ 5.30. Hon har ibland lite hyfs i kroppen om morgonen. Ibland funkar det att säga "God morgon. Vi sover fortfarande, så du vet". Då brukar hon somna om, antingen i egen säng eller så kommer hon in till vår säng. Eller så leker hon för sig själv medan man halvsover vidare själv.

I morse somnade hon om. Tydligen. Jag liksom ryckvaknade vid 7-snåret och kände panik över att jag verkligen sovit. Var är ungen? Då vaknar hon. På vårt sovrumsgolv. Som en hund. Där låg hon, bäddat på kallgolvet (krypgrund-golvkallt) med sin egen kudde och täcke. Inte ens lyxat och lagt sig på mattan. Nä. Golvet.
"Mamma, det är kallt här på golvet".
Men ja! Det fattar du väl! Ligga på golvet? Precis som jag hade typ "Ja, du får sova inne här med oss, bara du ligger på golvet. Plats!!"

Det var lite tragiskt. Och samvetet berättade för mig att man inte ska kunna somna med sitt barn på golvet nedanför.

Mamma, det är kallt på golvet.
Precis som ditt hjärta!!

Mina barn vaknade också tidigare än skam...

...och jag steg upp nyss.

Jag har morgonpigg man.
Haha!

#närallafacebookstatusarserlikadanaut

Jag tror starkt på andar...

...och jag vet inte. Men två saker angående vårt boende.

1. Jag har hört fotsteg på övervåningen. Trots att vi inte har någon.  Vi har en s.k. kattvind, där ingen är. Men där har jag vid iaf två tillfällen hört nätta fotsteg. Eller mer som spring, med lätta steg.  Visserligen var det länge sedan nu. Några år i alla fall. Första gången kom jag ihåg att jag vaknade av att någon var där uppe, jag tänkte vi var hos mamma och pappa och nån var vaken på övervåningen. Så lät det. Sen kom jag på att vi var hemma. "Du drömde" tänker du. Ja. Kanske. Men det var så verkligt. Andra gången hade jag inte somnat än. Så ja, det är ju svårt att drömma då.

2. Vi har ett vitrinskåp i vardagsrummet, barnsäkrad med karbinhakar. I skåpet finns en speldosa som Vera fick i doppresent. Ingen har rört den speldosan på väldigt länge. Nåt halvår, typ. Men så igår satt jag och kollade på teve. Så, helt sonika börjar speldosan spela sin "blinka lilla stjärna" inifrån vitrinskåpet. Säkert 20-30 sekunder satt jag och liksom bara stirrade på skåpet. Lika tvärt slutade den  spela. Det var fränt.

Men huset är byggt 1992. Hur många andar kan ha fastnat här på typ 20 år?
Det hade vart kul ändå.  Så länge dom inte är dum med oss.

Här kan man va...

...om man vill rita ifred. Eller "för att det är tråkigt att sitta i köket". WC:n är bättre.

Enstöring?

Om man skulle ta och skriva lite mer om katter/barn...

...så väljer jag att i dag skriva om katter. För titta här, så långt vi har kommit. Sindy och Bosse som varit bittraste fiender sedan urminnes tider.  Eller ja, sedan 3 år i alla fall. Men. Det är som man brukar säga. Inga problem är så stora att de inte kan lösas med lite blötmat. Det är så man brukar säga.

Tjuvlyssnar på badbarnen och pappa...

Pappa: Moa-Lie, sparka inte Vera.
Vera: Uuuuääähhää.
Pappa: Men ha inte den där äckliga i munnen.
Moa: Varför?
Pappa: Den har legat i skitigt badvatten.
Vera: Nnjöööödöööö.
Moa: NÄÄ!!
Vera: Aäaaäääää!!!
Pappa: Men låt Vera ha någon leksak också!
Moa: Nä jag hade den FÖÖÖÖRST!
Vera: Mmmääääää!
Pappa: Nej, hon hade den först.
Moa: Näääääj,  jag hade deeeeeen!!!!

*Båda grinar och pappan försöker medla*.

Inte tyst en enda sekund...

Jag tänkte att dom skulle leva i symbios...

...pippifåglarna och Bosse. Ehm. Eller så tänkte jag mest att det skulle vara trevligt att titta på fåglar genom köksfönstret, när jag köpte prima fågelmatare och solrosfrön på Ica Hissjö. Inte att framkalla fågelmassaker.

Sen kom jag hem, skulle montera och hittade endast en avbruten kort pinne (läs: avliden kratta) som passade ändamålet. Den kör vi på, tänkte jag. Bara det att katten typ nådde med tassarna upp i maten/eventuella fåglar som inte noterat dödsfaran på marken. Så jag skaffade en längre pinne. Nu når han inte upp. Nu vaktar han. Eller så surar han. Pippifåglarna kan i alla fall äta i fred. Kanske får nån liten en hjärtsnörp när katten börjar röra sig. Men ingen sätter livet till.

Nu ska jag ha den där hela vintern. Undrar hur länge jag måste rensa fågelbajs och frörester till våren. Jag kanske borde flytta den...

Hon packar...

...hela tiden. Moatoa alltså. Väskor. Påsar. Väskor. Påsar. Överallt ligger dom. En en påse kan alla hennes färgpennor ligga. I en annan kan hon ha packat alla trosor och sockar. I nästa kan det ligga decilitermått och påsklämmor. På exempelbilden har hon packat handskar, mössor och nån reflexväst. Alltid lika stressande när man ska iväg på morgonen och man inte hittar jacka, tjocksockar eller galonvantar. Det enda fina i kråksången är väl att kanske 6 av 10 gånger kan man fråga var en specifik sak är, och faktiskt få vettiga svar.
"Moa, var har du lagt galonvantarna?"
"En ligger i väskan på mitt rum och en ligger vid skorna."

Jag funderar på att barnsäkra möss- och vantlådorna. Men ingen barnsäkring stöter väl bort en fyraåring...

Jag har inte frågat om jag får lägga ut bild på honom...

...men titta vad cool kille 1999/2000.
Jag ser typ likadan ut. Årskurs 7 jämfört med nutid. Jag ser bara äldre ut. Ante är ju en annan person.

Så...

Leos Lekland, alltså?

Och när han slutligen vaknar av allt...

...och stövlar in och håller på och tjafsar och byter blöja och hyssjar, när hon precis höll på att somna?!

Ärligt. Alltså. Åh. Och man kan ju inte heller skrika på honom. Men alltså. Vi var vid mållinjen. Ju. Nu är hon heeeeelt vaken. Han bara förstör. Fast han hjälper till.

Nu är klockan snart halv fyra...

Man kan ju bli tokig...

...över det här med nätterna. Att hon aldrig sover en hel natt. Hon har fasta tider, på ett cirkus. Vid 23.30 skriker hon till, men oftast behöver man inte ens gå dit. Sen, nån gång mellan klockan 2-4 börjar det jobbiga. Hon vrålar och vrålar och vrålar. Efter nån timme brukar jag kasta in handduken och ge henne lite lite välling. Då tystnar hon direkt.

Men så här kan vi ju inte ha det. Hon måste ju lära sig att sova. I alla fall fram till 5-snåret. Visst, det händer. Kanske en gång i månaden. Ohållbart. Så nu är klockan 2.43 och vi kämpar på. Vi är uppe i typ 40 minuter nu.

Tänk vad skönt han har det. Han som ligger och snarkar bredvid och låter som en skördetröska...

När man är på återvinningen...

...och man "råkar" slänga en teckning i lämplig container, och ungen ba "Näääääj!! Min teckning!!"
Och man försöker be om ursäkt och sen försöker häva sig upp och lirka upp teckningen, som ju inte landade allt för långt ner i avgrunden, men klarar det inte p.g.a. inte atlet. Och ungen är ledsen, och man ba "förlåt, det var inte meningen att den skulle slinka med. Kom så åker vi på affären och köper en tablettask, det blir väl bra?" När ungen tycker det är en bra lösning, då vet man att man har "Årets Mamma"-priset som i en liten ask.

Men alltså. När man hämtar på dagis och hon har ritat något kludd kors och tvärs och hon tycker det är jättefint och värdefullt, då tycker inte jag det. Okej, om hon hade ansträngt sig med lite glitter eller löv fastlimmade eller nån form av plast inblandat. Då har jag faktiskt en pärm där jag sparar sånt. Men kludd. Nej, det ryker. Jag kan inte spara på allt hon drar hem. Sånt får man slänga. 

Men det kostar en tablettask.

Innan hon går och lägger sig...

...brukar hon ligga en stund framför teven och varva ner. Nu för tiden vill hon se Alfons Åberg på teve, via YouTube. Det enda störande momentet är reklamannonserna innan själva klippet som man måste klicka bort. Det tänkte jag inte på, utan satte bara igång Alfons, och började vända mig ut ur rummet.

- Mamma! En kram!
- Va?
- En kram!
- Vill du ha en kram? Nåhh, vad gulligt. Klart du ska ha en kram!
- Nej, mamma, EN KRAM!!
Då trillade poletten ner.
- Jaha. Reklam heter det.

Det var ju... 2015 av henne. Inte fullt så kärleksfullt som min hjärna ville ha det till...

Jag gillar mitt lilla hus...

...med Välkomst-tavla. Ja. Det gör jag.

En icke optimal situation..

...är när mamman ligger i totalt mörker och ber för att migränen ska försvinna. Dock bara inne på andra dygnet så...
Sedan är pappan vingklippt. Vet ni hur lite man kan göra med axelfraktur? Inte byta blöja och laga mat och sånt därnt roligt, i alla fall.

Tur farmorn finns och kan ta hand om Moatoa. Alla andra får alltid ställa upp för oss, och vi får aldrig möjlighet att återgälda. Nån gräsklippning och byta krångliga lampor. Det är typ så vi kan tacka folk.

Eller så får dom äran att skriva testamente åt mig. Hör ni, så gammal och ansvarsfull jag är.

Titta där uppe på taket...

...och fokusera på snörasskyddet. Det har jag satt upp. Själv.  Okej, med steghållning och uppmuntrande tillrop från Ante/pappa/svärfar och ångestvankande från mamma för att jag arbetar på taket. Men att hitta rätt utrustning (jobbigt i sig, eftersom vi har oerhört konstig takplåt), mäta, montera och tätat och har jag gjort. Själv. Klapp på axeln.

Jag ville bara att alla skulle veta det.
Vi får väl utvärdera i vår om jag utfört ett godkänt arbete.

Jahapp...

...då var man själv då. För natten. Alltså mina barn är ju hemma, men Ante tillbringar natten på sjukhus. Barnen sover och det känns verkligen att han fattas, även om han mest ligger och sover eller annat ej iögonfallande när han är hemma. Jag gillar ju att vara själv. Men jag inser hur väldigt tomt det blir att inte säga godnatt till nån. Han brukar ju ligga här bredvid. Det är en vana. Och jag saknar honom nu. Jättefjantigt, jag vet. En natt. Men jag är van att kunna beklaga mig över jobbiga nätter och sånt till honom. Så är han inte här, och det är inte självvalt.

Jag har inte sovit själv på sex år. Bortsett från mina egna sjukhusvistelser. Nog skulle jag kunna vänja mig att vara själv. Men jag vill inte. Vår familj är 75 % idag. Konstig känsla. Jag är inte van. Men det kanske är bra det här. För min karaktär. Ensam är stark.

Tjuvleker...

...med syrrans grejer i syrrans säng när hon är på dagis. Snorar ner gör vi också. Men det hör till.

Jag har ny sängkompis...

...och det är nästan lite underligt hur snabbt Sindy tog sig an Kisses sovplats. Men det är väl rangordning och sånt tjafs. Mysigt är det ju. Bara det att jag gravt underskattat vikten på Sindy. Eller så var Kisse lätt. Hon vägde väl runt ett kilo när hon dog, och flög som ett nyfallet höstlöv när man rörde sig om natten. Sindy väger runt 5-6 kilo, och är orubblig. Tänk er själva, det är som tre paket vetemjöl som snor ditt täcke.

Jaja. Hon är bra värmekälla i alla fall. Särskilt när man glömt stänga sovrumsfönstret och utomhustempen ligger runt noll grader...

För övrigt...

...så fattade jag aldrig hur fäst vid Kisse jag var. Hela natten vaknade jag av att Kisse inte var där. När jag hängde tvätt utomhus i morse såg jag henne, i ögonvrån, springa runt. Jag stängde förrådsdörren snabbt när jag rotade där, så jag inte skulle råka stänga in Kisse. Det har ju hänt förr. Jag hör henne jama...

Konstigt det där. Hjärnan har typ fantomsmärtor. Som sig bör.

På Facebook när man läser status av bekant...

"He bompa bompa ne åt byn, vars ge partyt??"

Det liksom ringade in hur man är i en by.
Man frågar, man får svar.
Jag älskar den här bygden.

Nu är hon död...

...vår lilla Kisse. Sex år blev hon. Sedan sa det stopp. Vi pratade liksom om det här igår, jag och en vän. Att hon borde till veterinär, men då blir det bara avlivning. Och jo. Men det är väl rätt.

Så.
Vila i frid, Kisse.
Det blir konstigt att sova utan dig vid mina ben.

För övrigt...

...så ska ni få höra vad som hände i morse.

6.58. Då vaknade jag av att Moa ropade.  Jag hade genast den där känslan av att "Nu är klockan mycket.  Jag är ju pigg". Ni vet. Den känslan. Den yngre avkomman valde att sova fram tills 6.58. Antagligen vaknade hon tidigare, ty jag hörde hennes joller. Men ändå.  Jag vaknade 6.58. Det har typ inte hänt på... några år... Helt fantastiskt var det. Om jag hade frågat mitt 22-åriga jag om definitionen av "sovmorgon" var hade jag inte svarat 6.58.

Men med Völlis är det en vinst.

Ja, just det, hon vaknar fortfarande vid 5-snåret på morgonen. I normala fall.  Visst är man avundsjuk?

Det här lyckades han alltså med...

...min man. Både slå axeln ur led OCH bryta den. Ortopeden ringer på måndag om eventuell operation. Men det är väl ganska vanligt. Med fraktur vid luxation. Vera var med på cykeln, så hon skulle ju också in på lassa. Det blev cirkus ett tag, kan man säga. Grannar som rycker in och tar hand om bäbis och ringer ambulans och sånt. Det är ju bra med sånna grannar. Satsa på sånna.

Hon är som en svamp...

...min fyraåriga. Hon liksom lyssnar på allt och väljer att gå ifrån våra samtal med dom absolut värsta eller fulaste orden. Diverse svordomar. "Dumma pappa". Etcetera.

Senaste är ordet "mördare". Nånstans har hon hört det, och pratar nu om mördare hela tiden. "Här finns det mördare", "man ska akta sig för mördare", "Jag är en mördare". Så jag försökte konversera med henne;

- Sluta prata om mördare. Det är så otrevligt. Vet du vad en mördare faktiskt är?
- Ja?
- Det är en människa som har bestämt sig för att gå runt och döda andra.  Så han dödar människor. Det är en mördare.
- Va?

Jag tänkte att det skulle avskräcka mördarsnacket. Men så kom hon och satte sig i mitt knä, och liksom gosade ner sig och nästan viskar;
- Berätta om mördare, mamma...

Jaha. Backfired, kan man säga.

Första glasstruten...

...är en klädsam upplevelse.

Man kan bada i handfat...

...och när Völlis var efter-maten-kladdig fick hon bada i en ho i tvättstugan. Det funkar ju bra. Det funkar även ypperligt fast man är fyra år och lite lång. Nu har långskånken badat diskho i typ en halvtimme. Jättekul som bisittare...

Mer saker han säger i sömnen...

...när han, exempelvis, har somnat i soffan och jag petar i honom;

Jag: Jag går och lägger mig nu.
Han: Mm, är Jonte här?
Jag: Vem är Jonte?
Han: Men Jonte vet du väl vem det är?
Jag: Nä.. Vem är Jonte?
Han: Men du har ju INGEN koll!

Jag håller fast vid frågan. Vem är Jonte?
Kul att man har öppen dialog i alla fall.

Men ändå...

...så plötsligt händer det;

Bäbis skogstokig 17.30. Jättetrött. Somnar kort efter.

Fyraåringen skogstokig 18.00. Ofrivilligt trött. Somnar vid 18.30.

Vad gör man med all denna fritid? Woho! Hårinpackning, dusch, portömning, fika gott kvällsfika. Jag kanske slår på stort och börjar läsa en bok också. Ante sover på sofflocket. Ingen stör. Det är som när man var liten och hade FF. Då var det "föräldrafritt". Nu är det mer "familjfritt".

Alltså jag älskar ju min lilla familj. Men jag trivs bra själv, som enda vaken, emellanåt. Med betoning på "enda vaken". Alla, inklusive Ante, får gärna sova. Är han ute och rör sig på byn så blir jag bara orolig att han ska göra sig illa eller nåt sånt. Jag är en oroare och tänker för mycket, och då går jag bara och undrar vars han är. Men jag trivs i tystnaden ibland. Typ några timmar, en kväll i månaden.

Ja. Jag låter ju som värsta gnällhaggan till fru/mamma. Ja det gör jag. Good Lord, kanske jag är det? Jaja. Det må ju va hänt.

Alltså ibland...

...blir jag så less, rent illamående, över den där fyraåringen. Som orkar protestera mot allt. Allt. Allt.

- Sätt på dig gympadojjorna innan vi ska på dagis.
- Jag vill inte. Jag vill ha crocs.

- Kom nu så sätter vi upp håret.
- Jag vill inte. Jag vill ha två flätor.

- Då borstar vi tänderna.
- Jag vill inte. Vill vara med pappa.

- Gå och kissa innan vi far.
- Jag vill inte.

- När klockan är åtta går vi och läser saga.
- Jag vill inte. Jag vill vara uppe.

- Nu är maten klar. Kom och ät.
- Jag vill inte. Jag vill äta sen.

Hur less kan man bli på dom orden. "Jag vill inte". Och varför motsätta sig allt? Ärligt, är det inte bara lättare att bara borsta tänderna i två minuter, sen är det klart? Utan att ställa till världens scen? Ja, hon vill bara vara sin egen, med egen vilja och sånt där.

Men kan hon inte bara göra som jag säger?

Vad min man säger i sömnen...

"Det var en STOR båt.
En riktigt läcker båt.

Måste vara bra att åka i.
Den är lätt att titta på."

Det måste ju vara nån lyxkryssare av nåt slag...

Tänk...

...att den här fyller fyra år idag. Nyss var hon liten. Ändå har hon varit med oss i all evighet. Lustigt med den där föräldrakänslan.

Nackdelen med att bo i hus...

...är möjligheterna att förvara allt tjafs för länge. Det är ju bra med förvaring. Men man sparar lite för mycket lite för länge. Så nu har jag packat vår rätt stora bil till bredden, två gånger, och åkt till återvinningen. Jisses vad grejer som behövdes/kunde slängas. Badpool, stekpannor, skor, väskor, porslin, gosedjur, sladdar, fåtöljer, våffeljärn... Allt som man tänkt "jag lägger den här så får vi slänga den nån gång" om. Eller saker man inte rört på typ fem år. Jag eliminerade halva förrådet typ.

Och det är en sån befrielse på nåt sätt. Bilen behöver dock dammsugas nu.
Då vet ni det.

Om man tycker att sin gamla välkomstskylt är ful...

...kan man skrapa bort all färg och försöka måla om den i nån fin kulör. Sen kan man inse att det ju faktiskt inte riktigt ser klokt ut. Sen kan man slänga den skylten.

Så kan man gå ut i vedboden och hitta en bit björk. Sen kan man gå till hobbyrummet och hämta gammal vit färg och måla ytan, inte barken. Sen kan man ta en tuschpenna och skriva Välkommen med lagom kladdigt. Sen kan man häfta fast ett snöre och hänga upp den där det andra fula skylten fanns tidigare.

Man kan göra så. Om man ids.

Hon som jag avlat fram...

...hon ser så smart ut i sandlådan. Mina skor. Cykelhjälm. Veras tröja (som visserligen sitter rätt bra på Moa). Shorts.
Frågor på det?

Här är mitt nästa verk...

...världskartan alltså.  Jag har haft en tanke på att ha en fet världskarta på väggen. Inte en sån som fanns i skolan, en sån färgglad. Det skulle inte passa här. Så då googlar man. Och beställer hem en 150×100 cm stor plansch från nån passande webshop för typ 90 kronor. Men man vill ju egentligen ha den inramad, som en tavla. Om det hade varit en möjlighet att ens överhuvudtaget rama in en sån stor tavla, så hade inte mina gipsväggar burit den. Föreställ er den tyngden, liksom. Så då åker man till ett byggvaruhus och köper smyglist, kapar hörnen i 45 grader, betsar dom i passande kulör (i vårt fall skulle det rent skära sig med ljus ram, så jag tog brunsvart a la 80-tal) och spikar upp runt kanterna. Jag är bra händig ibland. Sen gillar jag tanken på en mastodonttavla för typ 170 kronor...

Jag tittar mycket på YouTube...

...kanske framför allt sånna där smink- och livsstilmänniskor. Många har ett litet sminkbord nånstans. "Vill haaaa" (Morran och Tobias-anhängare, hejhej) tänkte jag. Så min man tyckte jag kunde styra upp det, som en bröllopsårsdagspresent. Så heter det ju. Ikea har bra budgetvarianter av allt. Så nu, i sovrum, bland fläkt, morgonrockar och säng har jag ett bord. Fint. Bra översikt på sminket också. Moa gillar det. "Jag ska ha bomull och bronzer". Av nån anledning har hon snappat upp att det heter bronzer. Eller "boounscher", som hon säger.

Som ett p.s. - jag vet inte hur man får bilder på rätt ställe i blogger appen. Det får bli så här skabbigt i framtiden.

Så alla kan skriva upp det nånstans...

...så kan jag berätta om min stora fobi för Werthers Original. Godisarna. Hur många gånger har jag nästan satt dom i halsen? Extremt många gånger, läs: två. Men ändå. Jag äter dom aldrig. Jag är rädd. Jag vill inte att nån i min närhet ska äta dom. Den där lena, slippriga ytan på karamellerna gör dom opålitliga. Det måste ju finnas nån mer än jag som är rädd. Inte Ante i alla fall. När han visade upp påsen blev jag lite kall längs ryggraden. Han kunde lika gärna visat upp en handgranat. Det skulle aldrig falla mig in att köpa, än mindre äta dessa små luftrörsstoppare. Min puls steg avsevärt, utan att ljuga. "Tugga ordentligt på en gång så dom inte glider ner och fastnar i halsen!!", "Du MÅSTE sitta upp ordentligt när du äter dom!", "Jag Youtubar heimlich-manövern". Skulle jag klara det? Alltså, på riktigt, ärligt, dom ÄR farliga. 

Jag ska smygslänga godispåsen.

I dag var första gången...

...vi hade två barn med oss till vår årliga Lycksele Djurpark-tripp. Det kändes surrealistiskt. Nog var väl Vera med förra sommaren? Nä. Men jo, jag har starka minnen av bäbisgrejjer och blöjbyten och tjafs. Men det var väl Moatoa då.

Hur som haver, precis innan tidig lunch här hemma sa jag åt Moa "om du äter jättemycket mat till lunch så far vi på Lycksele Djurpark sen". Hennes respons? "Ja! Ja! Ja! Ojoj vad tokigt. Nu blir jag taggad". Sedan inhalerade hon nästan sin mat, sen for vi. På djurparken var hon typ exemplarisk. Inget gnäll och skrik. Bara hyperlycklig över att åka runt parken i tåget, klappa getter,  åka karuseller och rida häst. För övrigt, hon är typ begåvad ryttare ändå. Största ponnyn, höll lite slappt i sadelsnöret och var så lugn. Även fast ponnyn var typ helt tokig, gnäggade och började vingla runt som taggade hästar gör. Ni vet, så pass att man tar ett varv runt sig själv. Så pass att jag som bredvidgående förälder parerar upp häststjärt också. Moa fattade väl inte att ponnyridningsponnysar inte brukar bete sig så. Hon ba "Men hästen, lugna dig nu". Cool.

Vera, hon var helt övertaggad hela tiden. Den där rundturen i "tåget" var typ det bästa. Hon skrattade och studsade och stojade. Helt jätteglad. Jag är så tacksam över att hon är så lättsam av sig. När vi gör saker är det liksom aldrig gnäll. Aldrig. Hon är så glad bara. Särskilt i hjälpsamma tyska servitriser på Lappkåts-restauranger. Lite gnäll fick vi från henne sista kilometerna hem. Men då hade hon solen i fejjan, så...

Och jag min dumbom trodde Moa skulle somna på studs när vi kom hem. Så blev ju inte fallet. Men men. Fin dag.

Tillfredsställelsen...

...en regnig dag. Ordning och reda i linneskåpet. Notera skyltarna vid varje plats. För sånna som har en man som jag. "Jag trycker in den här och hoppas på att det inte ramlar ur innan jag hinner stänga dörren". Nu ska det hållas ordning.

Jag är så fascinerad...

...över den här bäbisen jag har. Att hon äter som en liten gris. Så här ser det ut:

05.30-snåret: Liten vällingskvätt, mest för att hon ska somna om, men även tillfälle att få i henne dagliga dosen Movicol.

8-snåret: Gröt.

9-10-snåret: Lite frukt, fil eller annat som nån liks redan äter.

11-snåret: Lunch. Det mesta går ner. Makaroner, pannkaka, korvstroganoff. Eller barnmatsburk.

13.30-snåret: Gröt. Kanske nåt smörgåsrån med smörlagret eller sånt nån timme senare.

16-snåret: Middag.

17.30-snåret: Ännu mer gröt. Hon gillar gröt.

Vid sänggående: Vällingflaska.

21.30-snåret: Vällingflaska.

Jag tycker typ det är mycket.  Eller kanske ofta. Vid måltider är det som att hon inte äter supermängder. Hon äter till hon inte vill ha mer liksom. Gröt, däremot, kan hon äta hur mycket som helst av. Jag är fascinerad. Kanske hon skulle behöva en åldersklass högre på gröt/välling. Så hon blir mätt och belåten. Men man vill ju inte skrämma magen på na.

Jag ser henne som ett matvrak. Eller så är hon helt normal, bara det att jag jämför med den äldre. Hon som är magrare än allt. Kan vara så.

Ändå är bäbis mindre än medelmåttan i hennes ålder. Fast hon äter.

Fascinerad.

Näpp...

...värmen är inget hon uppskattar riktigt än. Så hon är placerad inomhus, mitt mellan  dörrarna. I takfläktens bana. Utan kläder, med vattenflaska. Det gör hon i 30 graders värme. Den andra badar badpool och skriker lungorna ur sig emellanåt när flugor bosätter sig i hennes hår. Tydligen gör flugor det. Och då kan man inte bada.

Min mest surrealistiska skada...

...åsamkade jag mig själv igår. Jag hade bestämt mig för att steka potatisbullar och bacon, samtidigt som jag röjde undan på bordet där vi skulle äta och grejade där. Plötsligt var potatisbullarna svarta. "Nu är dom klara på utsidan, undrar hur kalla dom är på insidan?" tänkte jag. Vi kör ju självklart halvfabrikat, så potatisbullarna var djupfrysta när jag la dom i pannan. Då har dom en tendens att bli bränd på utsidan, iskalla på insidan. Som jag. Men jag lär mig aldrig. Så svarta blev dom.

Anyway, jag tänkte att jag skulle ta en kniv och skära lite i dom för att fastställa isighet  i mitten. Inte med en bordskniv. Det är för mesar. Vass kniv ska det vara. En liten, men ack så vass kniv. Och den tappade jag. Inte bara tappade, jag lyckades på nåt sätt snärta den ner på tån. Lätt krossad och uppskuren blev min ringtå. Hel natten har min tå pulserat. Inte blod, det slutade blöda. Men den är lagom svullen, och det värsta jag kan tänka mig i dag är att nån ska ta i min tå. Och ballerinaskor. Men det lägger sig.

Potatisbullarna var i alla fall färdiga.

Typisk I-landsgrej...

...är ju att ha tv. Det har vi/jag. Jag har alltid haft tv och lär nog alltid ha det. Det är en vana. Jag vill se riktig tv. Zappa mellan kanaler som jag alltid gjort. Jag kommer från stan, och där har man vanlig hederlig kabel-tv. Nu bor jag inte i stan längre. Här ute i obygden där jag numera huserar är det standard med parabol-tv. Så det har vi.

Bara det att vår parabol har alltid suttit längst upp, längst ut på taket. Och den har alltid suttit halvdåligt, haft ett dåligt parabolhuvud och haft extremt dåliga kablar. Vid minsta lilla snö eller regn eller blåst har kanalerna försvunnit.  Så upp på taket och tjollra och vrida och vända och försöka få till det igen. Så har vi levt i några år. Inte optimalt för en tv-folk som jag. Konstgjord andning kan man väl säga att vår tv har levt på. För någon vecka sen försvann i princip alla kanaler. Ibland funkade nån kanal, ibland funkade ingen. Ett stressmoment i sig. Så det där vi skjutit upp ett bra tag, att byta ut allt, var vi tvungna att ta tag i.

Så igår var en fantastisk man här och flyttade parabolen till mer lämplig höjd, drog om alla kablar - från parabol, upp genom taket, tvärsöver vinden, ner genom taket, in genom husväggen och vips - så hade vi tv igen. Och det är så fantastisk känsla. Nu spöregnar det, och jag kan se på tv ändå.  Värsta lyxen. Annars har jag typ fått ångest bara för jag vet att vi måste fixa det här med parabolen på riktigt nån gång.  Och bara att slå på tvn har påmint mig om vad vi borde ta tag i.

Visst är det fjantigt? Jag vet att man kan se tv via internet, dator, whatever. Men det blir ju inte samma sak. Jag behöver tv. Och det är ju inte så att jag har gått under när vi inte kunnat se tv, men det är en sån sak som hängt över mig så länge. Det måste ju fixas, vi betalar ju för abonnemanget. Men nu så. Nu är det gjort. Och jag är så fruktansvärt nöjd. En kilometer kablar från vardagsrumsgolvet försvann. Allt funkar. Och jag är så nöjd.

Det var bara det jag ville säga.
Jag är nöjd.
För jag kan se tv.
Fjantigt.

Genialt sätt...

...att hålla eventuellt influgna myggor borta från ditt sovrum, i din enplansvilla med ganska öppen planlösning:
Släck alla lampor, utom lysröret ovanför diskbänken. Där stannar dom i alla fall i mitt fall.

Varför har jag inte kommit på det här tidigare?

Jahapp...

Blev just örfilad av min äldsta dotter. Känns underbart. Trotsålder. Det här kan ju bli ett problem om jag inte tar tag i det. Man kan ju inte vara hur trotsig som helst...

Okej att vi har rätt kallt...

...för att vara slutet av juni. Men alltså, den här outfiten känns mest deprimerande.

Ni vet den där känslan. ..

...när man rensar lite i dagisväskan, och man helt plötsligt får syn på en relativt stor spindel på bordet och man tar närmsta sockboll och mosar den, och alltså, riktigt lägger sin vikt på spindelsockan - och ändå överlever den? Inte bra. Jag mosade och lämnade sockan där så Ante skulle få ta bort kvarlevorna. "Där under ligger det en jättehoppespindel mosad. Du får ta bort" och han bara "Här finns ingen spindel".

Men va? Var är den? Hur kan den överleva? Har jag stött på den spindeln som skulle gjort mig till Spiderman  om den bitit mig? Superkrafter? Mutantspindel? Frågorna är oändliga...

Nu ska vi se "Fem myror är fler än fyra elefanter". En söndagskväll, bara vi vuxna.

Jag pratar med en person...

...i telefon i 1 timme och 49 minuter. 

Ante frågar vad vi pratar om när vi pratar så länge. Jag svarar "inget särskilt". 

Då måste man ju vara bekväm med den personen. Gött. 

Smink app

Så. Himla. Creepy. 

När man sitter i väntrummet på logopedmottagningen...

...och på bokstavslegotavlegrejjen har någon gjort så här. VEM gör så här? Varför sitter inte de två översta bitarna i hålet? Det måste vara nåt psykologiskt allmänt experiment. 

Bara för att irritera mig. 

Filtarna skulle inte vara i vagnen...

...och såhär uppfattades instruktionen "Lägg dom under vagnen". 

"Lägg dom under vagnen". 

Inte "lägg dig under vagnen". 

Men jaja...

Det här hände...

...när vi hade käkat lunch, och jag tänkte brygga en kopp kaffe. Jag frågar alltid Moa-Lie, på skämt, om hon vill ha. "Nu skulle man haft en kopp kaffe. Ska du ha en kopp?" Precis som jag hade frågat en vuxen. Hon svarar alltid nej. Förutom idag. "Ja, lite kaffe i rosa koppen". Så jag hällde upp lite kaffe, spädde med mjölk, och serverade. Hon skulle ju inte tycka om det, det fattar man ju. Eller?

Några småklunkar senare. 

"Tycker du om kaffe?"

"Jo, det är gott"

Jaha. Jag har bäddat min egen säng, så att säga. Kaffedrickare vid fyra. Hon skulle ju inte tycka om det. 

Det får bli nån sorts behandlingshem för henne. 

Eller så har hon under tiden jag skrivit det här insett att kaffe är äckligt. 

Och apropå natur...

...så ser det lätt dumt ut med vägar under vatten...

...och träd som ser ut att växa mitt i vattnet. 

Oreglerad älv. Jajjemen. Rödån är rik på vatten för tillfället. 

Dra mig baklänges...

...utan regn, och knappt nån blåst på kvälsspromenaden. Fantastiskt. 

Taggad på livet...

... i årskurs 1. 

Vad heter mugshot på svenska?

När trotsungen får sina utbrott...

...är hon ju ibland helt, helt oresonlig. Vill inte säga vad som är fel, och hon är bara helt tokig. Ibland säger jag åt henne att gå in på sitt rum och skrika, för jag vill inte ha henne skrikandes bredvid. Då brukar hon i alla fall lugna sig. 

Så idag var en dålig dag. Alltför lång historia för att dra här, men min bägare rann över, och jag fällde en tår. Kanske mest krokodiltår, liksom för att poängtera att man inte kan bete sig hur som helst. Tänkte att det skulle svida att mamma gråter. Vad säger ungen då?

-Mamma, gå någon annanstans och grina. Jag orkar inte höra på det här. 

Men... Men...

Touché, Moa-Lie. 

Det var en person...

...som tyckte jag skulle lägga upp bilder på girlzen, i syfte att jämföra likheter. Så här ser dom ut i dag. I magsjuketider. 

Moa förstår instruktionen "titta på mig". 

Vera förstår inte instruktionen. Därav nämen-oj-hejsan-minen. 

Lite lika är dom väl. Men Vera börjar dra mer åt mitt håll. Moa stannar nog på Antes håll. Till utseendet. Humöret känns ju mer jag. Föga smickrande. 

När katter jamar för att matskålen är tom...

...och hittar det här när man ska fylla på. 

Och sen sitter alla katter och tittar på en när man rotar i matpåsen. Och man försöker skälla ut dom för att dom inte äter upp ordentligt. 

- Titta här! Mat runt hela kanten! Det är inte slut förrän allt är uppätet. Det är inte slut för att botten syns i mitten. Jag har inte tid att springa här i tid och otid!

Tror ni dom tar åt sig av min kritik? 

Nej. 

Och P.S. Jag lovar, jag har inte så vidrigt hemma som syns när man fotar i tvättstuga/kattlåderum/städskrubb/lagårdskläderavhängningsyta/rasselrum. 

Jag går inte få fint där. Men hur många har fint i sin tvättstuga/kattlåderum/lagårdskläderavhängningsyta/rasselrum?

Jag måste bara ta ett tillfälle att hylla Moatoa...

...för att hon är en av de bästa systrarna man kan tänka sig. Jag blir lite extra varm i själen kanske mest just för att hon är väl kanske inte jordens solstråle mot oss föräldrar nu för tiden. Men mot Vera är hon alltid snäll. Vi punkar en lista, då;

- Moa är lite av en blodhund. Luktar på allt, och typ sätter sina känslor för allt baserat på lukten. Nyss sa hon nåt i stil med "Jag ska bara gå och lukta lite", sen går hon och luktar på Veras huvud. Jag undrade vad Vera luktade. "Hon luktar Vera. Hon luktar gott". Gosigt. 

- Jag är mitt uppe i nåt, Ante dushar och Vera börjar gråta, typ av tristess eller nåt oallvarligt. Moa går dit, sätter sig på huk framför henne och stryker kinden och kramar. "Du behöver inte vara ledsen. Ingen är dum". Gosigt. 

- Vi står framför spegeln i sann bäbis-anda. Moa känner ett stort behov av att börja grimasera och pussa och allt möjligt på Vera, som är helt röd i ansiktet av gapskratt hela tiden. Gosigt. 

- På morgnarna vaknar Vera cirkus 20-30 minuter innan Moa. Hon får sin vällingflaska, sen låter jag henne ligga kvar i spjälsängen. Ibland somnar hon om, ibland ligger hon bara och tjollrar. När Moa vaknar frågar hon alltid "Mamma, är Vera vaken?", och svarar jag att hon är vaken säger Moa "Jag vill gosa med min Vera". Eller liknande. Alltid "min Vera". Sen klättrar hon upp i spjälisen, och där kan dom två ligga och umgås. Ibland upp mot en timme. Dock slutar det nästan alltid i ett "Aaaj! Vera river mig på kinden". Vera vill gärna lägga sin panna mot alla andras panna, och det kan hända att hon sänker klorna i kinderna i jakten på panna-mot-panna. Alternativt slutar mysstunden i "Mamma, byt blöja på Vera, hon har bajs!". Gosigt. 

Alltså, hon är ju orättvis också. Det klassiska "Jag hade den!" och "Hon får inte leka med den" och såna materiella kriser förekommer ju. 

Men annars är allt ohälsosamt pluttenuttigt. Undrar hur länge det håller? Jag gissar tills när Vera börjar gå.

Allt hon gör nu för tiden...

...är att studsa studsmatta. Även om det nyss regnat och mattan måste torkas i hundra år först. 

Och det är tur vi har nätburen runt. Annars hade hon varit skadad sedan dag ett i studsmattans förtrollande värld. 

Den här tycker det är rätt kul att titta på.

Själv sitter jag på en pall, och inser att det var just den jag glömde torka av innan användning...

Till mamma...

...och andra som undrar hur två blomlådor med plastblommor ser ut som avdelare mellan överdimensionerad trall och gräsmatta. 

Så här ser det ut. 

Plötsligt händer det...

...att bäbis sover på natten. 06.18 vaknade hon. Och har inte på nåt vis hört av sig i natt. Inte storbarnet heller. Vilket betyder att jag sovit i nästan åtta timmar. 

Jag antar att det aldrig kommer hända igen. 

Det värsta med att vara mamma...

...är ju att man aldrig kan  pausa från att vara mamma. Jag är snart vid bägarens kant. På dagarna har jag en överdrivet trotsig en som inte kan prata i normal samtalston, som kastar saker runtomkring sig, som kissar på sig för uppmärksamheten skull, som knappt går att prata med. När vi är hemma alltså. Vad jag förstår beter hon sig normalt på andra platser. Typ dagis.

På dagarna har jag även en snart 8-månaders, som jag antar har separationsångest och tandsprickning. Hon är konstant smågnällig nu. På nätterna vaknar hon som vanligt. Nu har hon även  börjat leva om på nätterna. Lite lagom gnöl,  sådär. Inget tystar henne. Inget hjälper. Inte välling, inte klappande, inte lugnande ljud från mig, absolut inte tutten, ingenting. Det blir värre av att försöka lugna. Det som hjälper är typ hörselkåpor på mig och hoppas att hon tystnar. Men så kan man ju inte göra. Men tänk er att inte fått sova en hel natt på snart ett år. Med gnäll, skrik och grin dygnet runt.

Dessutom triggar dom igång varandra. Är en upprörd blir den andra det också. Sen får man en plasttelefon nästan i huvudet. Igår var jag inte långt ifrån att kasta tillbaka den på henne. Men beslöt mig för att hota med att jag skulle kasta den på henne. Ord som "jag vet att du är arg, men vi kastar inte saker" är liksom  helt meningslösa här. Jag har tjatat i välmening för länge. Nu körde jag hot. Då blev hon lite ställd. Särskilt när jag upprört stampade ut ur rummet. Då kom hon efter två minuter, med svansen  mellan benen. "Jag vill krama dig, mamma". Sen var det bra liksom. Men nej, jag ska inte fortsätta hota.

Men ibland håller man ju faktiskt på att dö av allt vad som är livet.

En gång...

...för mycket länge sen, jag tror det var i läkperioden efter den beryktade olyckan, köpte jag en sidenmorgonrock. Svart och glansig som självaste Black Beauty. Lite lyxig sådär. Vem vill inte ha en sidenmorgonrock liksom? Smådyr var den. Antagligen är det därför jag aldrig gjort mig av med den. För använt den har jag inte gjort.

Igår var det torsdag. Då har jag och Ante göra-saker-tillsammans-dag. När båda är hemma, och äldsta är på dagis. Gå på stan eller käka lunch nånstans eller, som igår, rensa garderob tillsammans. Tydligen har jag gamla och fula kläder, så jag tänkte jag visar upp allt, sen rensar vi.

Så, längst upp, längst in hittade jag sidenskatten. Jag antar att i en normal värld ska mannen tycka en sån skatt är på någon nivå förförisk. Så jag satte på den över mina slitna torso.

Ante: Åååhhååå... RRROCKY BALOBOOAAA!!

It's a keeper. Både man och sidenrock.

Det känns stabilt...

...att min IBS-medicin kan ge biverkningar med allt från trötthet, huvudvärk och muntorrhet till mardrömmar och självmordstankar. 

Tur att jag bara tar låg dos, vid behov. 

Om jag såg ut så här...

...så skulle jag nog bli tokig. Och ni skulle sett hur hon ser ut i hårskalln, rygg och underrede. Alltså, det finns ju klart värre fall. Men Moatoa hade inte alls så här mycket blåsor. Och mest ytliga. Bäbis har till och med koppor på tungan. Hoppas inget blir infekterat. 

Men hon har blivit väldigt stabil sittare. 

Och är ganska obrydd om sjukdomen vattkoppor.