Tänk er följande...

... att du har ett ben som inte riktigt ser navlat ut. Så du, på inrådan från försäkringsbolaget, går till en plastikkirurg. Han pillar och säger att det alternativet som finns är att lägga in en expander under huden på låret. För att sedan ha den där i typ tre månader, och dra till sjukan var 2-3 vecka för att fylla expandern på vätska så huden blir töjd. Sen efter dessa tre månader lägga sig under kniven för att karva bort lite ärrvävnad, och täcka det området med töjhud och låta det läka. Sen vet du också om att området inte kommer kunna täckas helt i ett svep, utan det här måste göras i minst tre operationer i alla fall. Vilket betyder, med enkel matematik, att du är under operation i typ ett år. Under den här tiden kommer du inte heller kunna/få lyfta tungt, så att bära ett barn/arbeta kanske inte är helt optimalt. Sen måste du tänka på att efter alla operationer kommer troligtvis inte hela ärret kunna täckas av töjhud eftersom området är för stort.

Sug på den du. Känns lagom aktuellt det där...

Den här snodde jag på Barnens Hus...

... eller, snodde och snodde, jag tror dom var gratis...

För alla icket insatta är det en såndär "om-du-kan-få-in-grejjen-här-ska-inte-ungen-leka-med-det"-grejj. För plaströret är lika stort som luftstrupen på en unge.

Får ungen leka med själva plastgrejjen då, kan man ju undra...

Konversation

Vi pratar hockey.

Han: Men Silfverberg och Järnkrok, var kommer dom ifrån?
Jag: Vet inte, men dom lyssnar nog mycket på Metallica.

Jag hade platsat i Göteborg.

Två saker idag...

... Först: Varför är folk som inte har ett blöjbarn så tveksamma till var man kan slänga blöjan när man hälsar på? Bajsblöjan har jag förståelse för. Det luktar och är allmänt bajsigt. Med kissblöjan? Vissa är sådär "nja, lägg den där så kan jag ta ut den sen". Vadårå? Det är kiss. Det luktar inte ens. Allt annat görm som finns i slaskhinken är garanterat mer ofräsch än blöjan. Garanterat.

Sen: What is up med alla kärringar som snor familjeparkeringar? Exempelvis utanför Maxi. Dom har ju ingen familj med sig! Handikapparkeringar har alla respekt för. Där står det mest bara handikappade. Men familjeparkeringen respekterar ingen. Vi som då har arton kassar, en barnvagn, en unge och alla attiraljer, som faktiskt uppskattar en lite större familjeparkering då och då - vi då? Om dom nu är så lata att dom inte orkar gå tjugo meter extra för att ta sig till/från bilen, hur ska dom då orka kuta runt på Maxi och handla? Inför tillståndslappar för familjeparkeringarna också. Eller utveckla systemet - parkering för handikappade, parkering för barnfamiljer, parkering för lathommel/pensionär och sen då parkering för normala. Nu.

Sen kan jag tipsa om att om man har en braskamin av nåt slag och ska öppna luckan och tycker den är lite varm, ta då inte en grytlapp som skydd. Den tål inte den värmen, smälter/blir svart och det luktar bränd pannkaka av allt. Lite konstigt eftersom man tar saker ur ugnen med nämnda lapp. Och såå himla varm är väl inte luckan till kamin? Tur man har har arbetat fram lite tjockare hud på fingerspetsarna så man kan skita i skyddskläder.

Heppåre.

I färgen Cowmooflage...

...är det så trashigt så det känns hel rätt.

Idag har vi injicerat igen...

... vaccin alltså. Lustigt det där. Folk frågar vad man vaccinerar mot. Tros det att man lägger det på minnet? Exakt vad det vaccineras mot? Ne. Na sjukdomar sprutas man mot. Och barnet som tillhör mig, hon blev mest sur/arg/ledsen över att jag knep fast benet på henne så hon inte skulle sparka runt just vid injiceringsmomentet. Sprutorna i sig var väl int så farligt. Dessutom verkar hon inte ha ont såhär efter den här gången. Värt. Hon är tillräckligt dryg nuförtin ändå.

Och viktkurvan ser ser ut som en EKG-kurva. Upp och ner och överallt. 6,2 kilo, lite drygt väger hon nu och är 65 cm lång. Hon är som en sparris. Lång och smal (i grönsakstäppan sparrisen den strävar opp. Däremot på idrottsplatsen runda bollen studsar bort). Dock verkar hon få i sig tillräckligt med mat eftersom hon är hyperutvecklad annars. Exakt det ordet använde han. Eller inte... Men mellan raderna, ni vet. Ja, huvva.

Ganska najs att skryta sådär. Eftersom alla ville veta. Och eftersom jag är ganska så självgod.
*Tittar förnöjsamt snett uppåt höger, sluter ögonen, nickar*
You know me.
;)

Jag fattar inte grejjen...

... med att skriva Facebookstatusar om att man har ont nånstans. Jag är ju lite av den typen som inte tycker synd om folk. Jag är mer problemlösare. "Jag har huvudvärk". Okej, tänk varför och åtgärda. Druckit för lite? Drick då. Ta en alvedon. Skriv inte på Facebook. Jag vet inte, jag. Om alla andra tycker synd om alla andra. För det måste ju vara därför man har behovet av att dela med sig av sina krämpor. Man vill att folk ska tycka synd om en. Det måste ju vara så. Det tragiska är att det är seriöst minst två personer varje dag som har ont nånstans. Jag garvar mest åt det. Alternativt kan jag komma med en lösning på problemet. Typ "ta en alvedon". Jag är tveksam till att dom som kommenterar med "åhhhhh, stackars dig" verkligen menar det. Eller det gör dom väl kanske. Det är nog bara jag som inte har någon empati.

Men still, jag fattar inte grejjen med att dela med sig av exakt allt.
Menmen, har man ingen blogg som klagomur så är väl Fejjan det närmsta man kommer. Hee.

Jag visar...

...nya favorithörnan (Hej! Vi har en halvårsunge, och har bara mjukisdjur till henne, fast hon aldrig lagt ett finger på någon av dem. Så vi använder dem till att fylla upp hyllor tills vi har mer värda leksaker) i huset...
... för att sedan uppmana folk att handla här.

Ha!

Alltså... Word...

Det bästa som finns...

...är att pillra på sköljmedlet. Inte Vanish. Sköljmedel.

Nåt som jag kom på...

... att lukten av sovrum är inte bra. Alltså om man lämnar sovrummet och sen går tillbaka en stund senare. Sömn luktar inte bra. Jag har helt makalöst bra luktsinne alltså.

För övrigt så har jag fel på minnet, ty jag glömmer alltid att köpa salt. Det har jag glömt i typ en vecka nu. När man dessutom är på affärn i princip varje dag är det extra surt. Vet folk hur lite man kan göra utan salt? Ingenting smakar något alls. Trolldeg kan man inte heller göra. Allt man bakar blir inte riktigt lika bra. Näskannan kan man inte använda. Måste handla idag.

Örtsalt i all ära, men det håller inte i längden.

Nyfläsk

Bara för att visa ny fläsksofforna. Och, ja, tavlorna ska flyttas. Och, ja, bordet är helt makalös litet. Det införskaffas nytt snart. Och, nej, det ska inte vara svart. Inget ska någonsin vara svart. Och, ja, Kisse är helt tokig och kutar runtrunt och framochtillbaka.

Det är så kul...

... när hon kan vara tyst i mer än en minut. Jämmer och elände. Jag tror det är tänder. Annars har hon bara kommit på ett bra sätt att driva andra till vansinne.

Men i pulkan var hon tyst iaf. Det blir väl lufsa runt med pulka hela, hela, heeela dagarna då. Synd bara på minusgraderna.

Så här är det...

... att en tvättkorg med tiomiljoner använda sånnadär träningsvästar, ni vet, det luktar inte sommaräng.

Idag har jag drömt att en tant kommit och hämtat Bosse igen. Och han heter aldrig Bosse. I förra drömmen hette han Leif. I natt hette han Mats.

Vi får aldrig ha vårt hushållspapper i fred...

Damn you, Kisse.

En bild säger mer än tusen ord...

... sägs det. Och plötsligt när man fotar random tillfällekort så händer det. Man får det där magiska kortet. Kortet som speglar det absolut innersta. Som liksom visar hela själen, med obeskrivbar glädje och den där fantastiska glimten i ögat. Det här är vårat kort.

Eller...?

Mitt nöje på onsdagar och fredagar...

... är BB-bilderna i VK. Alltid lika spännande att se om man känner någon, vad ungen heter och hur dom ser ut. Så fastnar man på något namn som man känner igen, och på bilden är... ett barn. Inga föräldrar. Det är det ultimata antiklimaxet. Man vill ju se alla i familjen. Och döma på leendet hur lyckliga dom egentligen är, ni vet.

Nä, dom som sätter in ett kort på bara ungen tyck jag mest verkar vara dom som inte orkar kamma sig, kanske smeta på lite mascara och le mot en kamera. Det är väl det som är hela grejjen?

"Vi har fått barn!"

Jiis, vad jag retar upp folk. Jag ber om ursäkt å mina vägnar.

Alla får väl tycka som dom vill...

... egentligen. Men egentligen tycker jag att alla borde tycka som jag. Egentligen blir jag riktigt arg när folk inte har samma åsikter som jag. Och ja, egentligen spelar det ju ingen roll. Alla har rätt till sin egen åsikt. Och jag kan sitta och hålla ett samtal med mig själv, där jag liksom ser nån viss person framför mig. Så jag för en argumentation med den personen. Fast jag är själv. Och i mina diskussioner med personer som inte sitter framför mig börjar vi alltid bråka. Och jag skakar för jag blir så förbannad för att vi inte tänker likdant. Jag vet precis vad alla människor i hela världen skulle säga i min diskussioner. Alla är emot mig i mina diskussioner. Jag blir ovän med alla i mina diskussioner som egentligen inte exsisterar.

It's my thing. Egentligen argumenterar jag för mina egna åsikter, mot mina egna åsikter. Egentligen blir jag skakande irriterad på mig själv för att jag inte har samma åsikter som mig själv. Så måste det ju vara. Solklart.

Egentligen.

Alla borde vara blodgivare...

... tycker jag. På riktigt, varför skulle man annars tro att man ska ha rätt till blod om man skulle behöva det nån gång? Själv har jag svävat i gråzonen, och varit i ganska akut behov av det röda, och då är man minsann tacksam att det finns folk som gör något helt osjälviskt för att rädda andra.

Så varför är inte alla blodgivare? Eller, alla som får i alla fall? Han som jag bor med är helt oresonlig i denna fråga. Han tycker typ det är sjukligt att ge blod. Sen när jag frågar varför han ska ha rätt till blodtranfusion om han skulle behöva blir han arg. Men vaddå, alla har väl tid att klämma in ett besök på blodcentralen 3-4 gånger per år? Det tar liksom en halvtimme, dessutom får man bulle, frukt och renklämma! Sen får ju samvetet en knuff i rätt riktning när man får skänka en slant till nåt bra ändamål, cancerfonden eller dylikt. Förutom det goda med själva blodgivningen då.
Sen kommer det alltid nån snålis som tar ut sina 30 kronor i sockar eller nån fjollig tekopp eller nåt. Sånna ser vi lite snett på. Men dom lämnar i alla fall blod.

Guldstjärna i himmelen.

När andra äter ärtsoppa...

... så äter vi värsta älgfilén och kantareller och joks. På en torsdag. Woop!

Nu vart jag sådär Ernst Kirchsteiger igen...

Före Ignorera filtar och kuddar, och notera det (iofs väldigt fräscha) rutiga röda tyget på sitsen som inte alls passar ihop med övriga köket, men som fick vara kvar över jul. Rött som det var.

Efter Voila! Dessutom med 4 cm skumplast under. Mjukt och skönt.
Och sommarfräscht. Tur man slipper se undersidan. Det är nog så Ernst jobbar också.

Igår fick Lillkarta sin första teckning...

... som alltid ska sitta på kylen.

En rolig mänsklig grej...

... är den där grejjen "Nä, jag har inte sovit!"
Igår när vi åkte bil hörde både barn- och vuxensnarkningar från baksätet. Sen när vi kom in i stan och lamporna väckte den vuxna i baksätet frågade jag om det var skönt att sova lite. "Jag har inte sovit!" blev svaret. Som ett svar på ett personangrepp. Men så funkar ju vi människor. Det är tydligen något fult med att sova. Som om ingen gör det. Ringer det någon klockan 6 en söndagmorgon av nån anledning, och säger "låg du och sov?/väckte jag dig nu?" är svaret alltid "nääää, jag höll just på att stiga upp."

Det är lite intressant. Det är inte direkt så jag ser ner på någon som tar en tupplur om denne är trött. Och sova på natten gör väl alla. Varför mörka det hela? Dock är jag likdan själv. Officiellt har jag väl aldrig sovit sen jag var barn.

Gudnåde den som faktiskt erkänner att hon sover.

För allas vetskap

Torsdag: Strömavbrott i 5-6 timmar.
Fredag: Strömavbrott i 1,5 timmar. Sen i nån timme till. Sen i nån timme till.
Lördag: For hemmifrån mittadan. Men man får ju anta att vi hade nån form av avbrott då också.
Söndag: Strömavbrott framåt eftermiddagen, typ 1 timme.
Måndag, Tisdag: Ström heeeela dagarna!
Onsdag: Strömavbrott igen. Visserligen i typ 10 minuter, men ändå.

Jaja.

Annars då? Jo, vi/barnet har en leksak, en typ av speldosa. Och trycker man på båtknappen sjunger en överenergisk operasångerskawannabe-kvinna "Segla, seeegla, jag kan segla med dig. Jag kan segla min röda båt på den blåååa havet!!"
Den går jag runt och sjunger hela tiden. Och för övrigt, har hon det som jobb? wannabetjejen i speldosan? Att sjunga in musiksnuttar till barnleksaker? Soft.

Jag är inte modig...

... för jag är typ rädd för att vara själv på kvälln. Han jag bor tillsammans med är för närvarande hos närmsta granne och ser diverse sport. Och jag hispar upp mig över allt när jag har för mycket tid. Hör ett ljud i köket. Vad var det? Nån här? Glömde jag låsa bakdörrn? Inbrott i Rödå? Nähä, jaha, Kisse hoppade ner från stolen. Hör ett knäppande ljud. Vad var det? Håller nåt på att pajja? Nähä, skorstenen knäpper när brasan falnar. Visst droppar det nånstans? Vattenläcka? Nä, just det, diskmaskinen. Hör nåt på taket. Vad var det? Mylingar? Nähä, snön rasar.

Typiskt jag. Jag panikar ner mig för minsta lilla. Ofta när jag är själv nån enstaka kväll. Men värst är jag på morgonen, mitt emellan nattflaskan och stigaupp. Då jag aldrig sover sådär jättetungt. Ofta har jag fått nåt att tänka på när jag värmt på flaskan tidigare. Har det snöat är jag alltid orolig över om parabolen ska vara översnöad dagen efter (eftersom att det är det värsta som skulle kunna hända). Ska jag nånstans dagen efter måste jag ut på morgonen och sätta i motorvärmarkabeln. Och sprakade det inte lite grann i uttaget förra gången jag tryckte in sladden? Tidningen ska hämtas uti brevlådan. Var ska jag göra av ungen undertiden nu när babysittern inte är så poppis. Vågar jag lämna henne i en minut? Och när ska jag tajma in det? När är hon mest nöjd? Senaste morgnarna (heter det så?) har dock präglats av den eviga strömlösheten som drabbade oss. Det var som en magsjuka. Man visste aldrig riktigt när det var över. Och varje morgon, lite hyperventilering sekunderna innan jag tryckte på lampknappen. Ska vi ha ström eller inte? Bör tilläggas att det alltid sticker lite i mina armar när jag stiger upp. Syrebrist antagligen.

"Men lugna ner dig NU!!"
Så hade Ante sagt.
Om han hade varit hemma.

Har plockat och packat undan...

... de flesta av 62:orna.

My baby's growing up.
Det tog ju bara hundra år att växa från übermini till baramini...

Men vi gillar henne. Kartis.

När vi inte iddes någe mer...

... så tillkallade vi Stortraktorns hjälp.

Fantastiskt vad en femkubiksskopa kan göra. Nu har vi helt plötsligt massa plats att lägga snön på. Och vägen vart bred nanting. Helt, helt, helt fantastiskt när man nästan känner sig drunknad.

Som en parentes...

... den här gillas.

Om du någonsin befinner dig i Östersund...

... så tipsar vi om butiken Hamngatan 12. Dom har finfin inredningsanda. Därifrån kommer en fager ljuslykta vi fick i julklapp av min käre broder. Kanske har han ett öga för inredning. Kanske han inte bara fixar sin inredning med soffa-plus-bord-plus-matta-till-paketpris på Jysk...

Anyway:

Hon är ju för härlig ändå

Lotta Engberg.

Man skulle vart som hon.