Det kan ju missuppfattas...

Barnet: Mamma! Mamma, vars har vi spriten? SPRITEN, MAMMA!?!

Alltså, handspriten. 

Kvällstitten idag...

...bjöd på barn liggandes tvärsöver sängen, med fötter hängandes utanför. Kalle Anka-tidning, en docka och Herr Nilsson mjukisen nära inpå, fast hon i sin sovställning hade hela sängens längd som bredd. Kanske borde skaffa större säng åt henne? Jag fattar inte hur barn kan somna sådär konstigt.

Jag stör mig ju på om lakanet är knövligt eller att kudden är dåligt fluffad liksom. 

Det som är lite gulligt...

...när det kommer till Storasyster är ju hennes starka modersinstinkter för sina dockor. 

Hon är ju lite tjorvig vid läggning. Dock har det blivit bättre, nu är det mer "gå härifrån nu mamma". Så vi säger godnatt, sen får hon tjollra på lite bäst hon vill tills hon somnar. Sen tittar jag in och lägger henne tillrätta. Som sig bör. 

Ikväll tittade jag in. Där låg hon inknöcklat i ett hörn av sin säng, utan täcke och kudde. På hennes kudde låg tre dockor, noggrant uppradade och omstoppade med täcket. Och jag ba "naaaaawwwh!". Jag tolkar det som en göra-som-mamma-gör-med-lillsyrran-grej. Det är ofta så. "Dockan ska försöka sova. Shhh nu, mamma". 

Men hon kan ju kanske lyxa nån gång med kudde och täcke. Så jag bäddade ner dockorna i en filt på golvet istället. Man vet aldrig om hon blir upprörd över att jag väckt dockorna annars. 

Hittills...

...har spjälsängen stått alldeles bredvid min säng. Så man lätt kan slänga dit en hand när bäbis vaknar om natten. 

Nu gör hon inte det längre, så jag flyttade bort spjälisen. Mot bortre väggen. Långt bort i fjärran. Där Peter Pan bor. Ungefär. På riktigt, det är säkert en och en halv meter emellan oss nu. Jag behöver inte klättra in i min säng längre. Det är som att jag bannlyst mitt barn från min närvaro. Å ena sidan har jag flyttat henne själv, å andra sidan känner jag "LÄMNA MIG INTEEEE!!". Vad som helst kan ju hända där borta. Kommer jag höra henne när hon vaknar? 

Tänk den dagen hon ska flytta till sitt eget rum. Ve och fasa. 

Jag får alltid dåligt samvete för att jag inte skriver om det större barnet. Men där är inget nytt. Hon är så självklar liksom. Intet nytt där inte. Med bäbis är allt nytt. Fast man gjort allt tidigare. Men inget känns riktigt självklart ändå. Då är det kul att dokumentera. Inte för att jag bryr mig mindre om den stora. Helt omöjligt, hon behöver mer plats och uppmärksamhet än någonsin. Trotsåldern. Det är inte så kul att skriva om. Då gör jag bara ner henne. Äsch, jag skriver ett hyllningsinlägg om henne snart. 

Det här var bara en parentes. 

Tryggt att somna...

...med två livvakter. Eller ja, dom undrar nog mest varför, varför, den ska ligga här? Av alla ställen i huset, just här? Där vi ligger?

Och nej nej nej. Kisse och Bosse utgör inget hot mot bäbis existens. Det är mer every-man-for-himself när bäbis börjar leva om. Ungefär som med dammsugaren. 

När barnet ritar teckning...

...och man ba: "Åhhh, vad fiiint!! Vad äär det för nåt? Är det Musse? Eller har du ritat en människa?"

Och barnet ba: "Nä, det är en ring". 

Just det. 

Jag verkligen bara älskar...

...när man tror att man obemärkt lyckades lämna rummet för att gå på WC. Sen helt från ingenstans kommer hon. Treåringen. 

"ÄR DET DÄR BAAAAJS??"

Men alltså... Jag tänker inte svara. 

Visst förstår alla...

...hur mycket skrik och gnäll som egentligen ligger bakom denna bild? 

Men nu är det gjort. 

När stora barnet sover borta...

...så är det underligt. Jag rannsakar hela mitt föräldraskap. När man bara hade ett barn, vad gjorde man då? Okej, klart man har saker att göra. Men när man bara hade ett spädbarn, vad gjorde man då? Det är världens enklaste publik. Sätt bäbis med en spegel medans man själv äter och hon är hyperglad. Sedan, medan man dricker kvällskaffe, har man bäbis i knä och tjollrar och säger "Tittut!" och allmänt är kärleksfull. Mycket mer än så och mat och sömn behövs ju inte när dom är små. Varför insåg jag inte det fina när den stora var bäbis? Varför var jag inte lika ostressad som nu? Ja, det är väl så det brukar vara. Men ändå. Jag var dålig mamma för 3-3,5 år sedan. Hetsig. Förstagångsmamma. 

Det ska vara mitt stående tips till blivande förstagångspäron; 

"Lugn!!!"

Hon är som rolig...

...det stora barnet jag har. Som sagt, en del musik spelas, och när Ledins "Släpp hästarna fria" spelas så springer hon. 

Precis som i texten spring, spring, spring, spring, släpp hästarna fria. 

Fram och tillbaka i hallen och skriker "NU KOMMER HÄSTARNA!!!!!!"

Sedan gräver hon alltid i blomkrukorna när hon "Blommig falukorv". Det är mindre gulligt. 

Det kom jag ihåg från förra gången...

...bäbisar är föga smickrande close-up. 

...tur dom är söta på håll. 

23.58...

...bäbis vrålar fortfarande. Lite sent i mitt tycke. 

Gav alvedon. Hon kanske har ont. Annars hoppas jag den har drogande effekt. 

Häpphäpp!