Jo, jag har för mycket fritid när jag googlar Assis uppfödare

Men titta så söt hon var när hon var mini.

Jag hittade bilden på Lappguldets hemsida.

Man kan ju undra hur den kom dit, ty det var jag som tog den hemma på gården.

Dom måste ha scannat.

Jag vet inte jag...

... men jag kommer nog aldrig se innebandy som en riktig sport. För mig är det nåt man gjorde i källarn efter skolan när man var på fritids. Inget seriöst. Men då är ju jag gammal och tänker inte i nya banor.

Det är lustigt...

... det här med mitt mosade ben. Som jag har ont i, men egentligen inte har någon känsel i från höften ner till knät. Och nu klias det. Det kliar, det kliar, det kliar. Det måste ju vara fantomsmärtor, fast det klias. Fantomkli, if you will. Sen försöker jag klia, men det hjälper inget och gör bara ont invärtes för jag försöker klia. Jag vet inte om det kliar på utsidan eller insidan, jag känner ju inget. Förutom fantomkliet. Det är fascinerande. Och lite smådrygt.

Jag förstår inte...

... det här snacket om unga mammor och hur starka dom är. Att bli mamma för första gången är väl lika för alla oavsett om man är 30 eller 18? Ung och ensamstående, ok. Med betoning på ensamstående. Det kan jag tänka mig är lite drygt. Men ung, vad spelar det för roll? Man måste växa upp så snabbt, missar ungdomen blablabla. Ja, men alla har ett val, vi lever i Sverige. Så jag kommer aldrig tycka att unga mammor är så himla speciella. Blir man mamma så blir man mamma. Det är ingen som tvingar dig.

Så sluta nu.

Han tycker ju om att göra egna låtar...

... och ibland lyckas han. Sambon. Idag blev Robin-Hood-och-Lille-John-går-igenom-skogen-låten modifierad. Jag kommer inte ihåg exakt, men nåt i stil med

Robin Hood och Moa-Lie är ju ett par,
dom träffas ibland på en liten bar.
Men ingen av dom dricker sprit,
dom dricker colan på kredit.
Oh de lally, oh de lally hoppsan vilken dag.

Helt improviserat.

Måndagsreklamen

Från Ica i Vindeln.
Från Ica i Vännäs.
Från Ica i Hissjö.
Från Ica i Tavelsjö.
Från Ica Kvantum.
Från Ica Maxi.
Från Coop forum.
Från Handlarn häribyn.
Och all annan reklam, typ Jysk och sånt.

I'm all set.

Ingen behöver någonsin fara på "skyltsöndag" i Vindeln

Det är en uppmaning. Jag hade nära till tårarna för att jag hade valt bort skyltsöndag i stan för den i Vindeln. Det är inte ens skyltsöndag där ju! Var är tomtarna, tjocksockarna, julkärvarna, brödet, glöggen?? Hur kan dom som anordnar det där kalla ett stånd med fleecejackor för skyltsöndag? Inte ens skyltfönstrena var ju pyntade! Skandal!! Varför ens välkomna folk dit? Varför inte vara ärliga och skriva som det är i Vindelbladet; "Välkommen hit, allt är dåligt, far hellre till stan. Vi har lagt ner det här." Inte ens nån liten tomte såg jag. Är skyltsöndag i Vindeln bara att affärerna är öppna? Eller, affärerna och affärerna. Typ tre affärer. Men Ica var ju öppet, och dom hade ju ett slafsigt bord med glögg där man fick ta själv. Inte hade dom nån mysig tant som hällde upp och spred stämning. Nänä.

Varför, varför, varför for jag dit? Varför kan jag aldrig lita på magkänslan? Ångest, ångest.
Kul, tidigare i sommar fick jag inte gå på Nolia, då skulle vi promt föda barn. Och nu får jag inte ens skyltsöndag!?

Skandal!

Det var nån gång...

... kring den tjugonde-nånting-november förra året. Jag tror det var den 22:a, det var då jag kisselissade positivt. Så nu har vi haft våran Lillkart i över ett år. I teorin.

Igår fick jag och fadern till mitt barn varsin chokladjulkalender av mor min. Vi är 25 år gamla, men blir lika glad som en 8-åring. Eller, jag blir det i alla fall. "Åhhh! fick du pojkkalendern!? Yes!! Jag fick hästar på min!!" Det är inte alltid man måste växa upp.

Sen såg jag första Terminator-filmen för första gången igår. Makalöst bra "specialeffects" där. Nästan som tjugihundratalet.

Dessutom har vi köpt klart alla julklappar, en dag innan första advent. Jisses, vad effektiva vi är.

Och idag skiter vi i skyltis i stan, och håller oss under Vindelns skyddande vingar. Säkert har dom nån tomte där också, på sin egna fantastiska skyltsöndag.

Konversation

När man går till läkaren.

Jag: Men jag vill gärna följa med in för du kommer inte komma ihåg vad som sägs.
Han: *offended*
Jag: Ja, dom sa ju att du har dåligt minne efter olyckan.
Han: Nej, det kommer jag inte ihåg.

Möhö.

Efter GoogleTranslateat ordet "offended" vet jag nu att det heter "förolämpad" på svenska. Varför har jag svårt att hitta ord på mitt eget modersmål?

Är det så konstigt...

... att jag är rädd för kossor/tjurar när de beter sig som de gör. Och mosar folk hit och dit och sparkar sönder knän hursomhelst? Kalvarna är ju alltid harmlösa, dom står ju bara där, stela av skräck, för att jag sa hej. Och tjurar är väl legitimt att känna lite rädsla för. Dom är ju ute för att döda. Det ser man ju på blicken. Som bergslejon typ.

Jag vet inte varför jag har utvecklat rädsla för dessa till synes harmlösa slöpaltar till kreatur. Kanske beror det på att kossorna alltid försökte äta upp mig när jag gick framför dom när jag liten. Hos farfars, där det alltid bara funnits gammhärkans kossor som inte ens är lösdriftare. Sen att dom bara stack ut tungan lite lätt hör inte hit. Och gick jag bakom ville jag hålla behörigt avstånd från bakbena, men då blev jag alldeles för nära dom där andra lynniga som stog där baki. Nej, hovva. Och nu när man hänger på Antes jobb ibland, slår det mig att jag aldrig någonsin skulle kliva in bland hundra omkringvandrande karatekossor. Jag har hållt mig till hästar, dom är som mycket smartare. Om dom inte vill gå in i ett trångt utrymme så går dom ju bara inte. Så enkelt. Kossorna ska ju ställa till med värsta scenen bara för dom inte vill klippa naglarna. Och sparkas och leva rövare. Och eftersom de är så smidiga och byggda för höjdhopp gärna provar att hoppa över den grind som håller den stackarn på plats. Jag fattar inte varför folk inte är mer rädd sprattelkossor.

Dessutom är jag fortfarande livrädd för att halka av vägen hela tiden. Så evinnerligt rädd att det känns som det sipprar blod från öronen, hettar i ansiktet och sticker i läpparna. Med hjärtat i halsgropen offkårrs. Jag kanske inte borde köra bil. Men hur skulle jag då få nyttja min nya blinkerslampa, SOM JAG BYTT HELT SJÄLV? Jorå, och skyltbelysning och nån annan smålampa har jag också fixat. Med ett vakande öga från en bättre begåvad bilmänniska.

Men ändå.

Lite bränt, lite knöggligt, lite smetigt...

... men någorlunda godkänt första försök på min nya jultradition?

Ändå lite smygnöjd med middagen

Laxpaj med kräftstjärtar och diverse grönsaker.

Och självklart en sås på Kalixlöjjan.

För kräftstjärtar har man alltid hemma?

Jag ska nog börja kalla Lillkarta för Molle.

Det känns som ett logiskt smeknamn.

Bara så alla vet;

Det borde ha blivit straff.
Det där skulle ha vart rött kort.
Det är Champions League i veckan, samtidigt som bandyn.
Det är hockey på torsdag.
Kul med Rooney som forward, inte mittfältare.
Nu blir det väl ettnoll.
Dom måste ju röra sig, inte ligga i solarium hela tiden.
Det måste vara snabbare inkast.
Det där var våran boll.
Domarn är onykter.
Inte skjuta nu, passa lite mer.
Drömläge, bara toucha bollen lite.
Gå på nu.
Där skulle det varit en spelare.
Den där gubben ger ju ingenting.
Men, vad göööör han?
Vad i... miss igen!?
Kut, kut. Finta.
Man får hjärtfel.
De Gea, akta!
JAJJEMEN, måål.
Utklassning.
Du kan ju inte blogga nu.

Har det alltid varit så här månntro?

United 1-0.

Konversation

Jag: Du köper alltid kläder hela tiden. Varför får jag aldrig köpa kläder?
Han: Men du passar ju inte i nånting!!

Nä.

Japp, då hade man sabbat ett helt nytt plagg

Alltså, jag ska aldrig försöka mig på det där igen. Jag vill ju ha en s.k. onepiece (som när jag var liten hette overall, men whatever...) till Lillkarta. Men hittar ingen fin i hennes storlek. Så typ tio minuter innan jag måste börja göra middag, så får jag för mig att haffa en sparkdräkt som finns i huset, och bara hux flux klippa av fötterna och lite övergulligt runt armarna. Hur svårt kan det vara att sy en kanal därikring och bara trä in ett resårband? På tio minuter? Inte särskilt, men feeehunn vad skabbigt det blev. Jag testade den på min lilla provhare, och hon har aldrig, aldrig sett så ful ut. Men det är väl ganska okej att båda föräldrarna pekar och skrattar åt sitt barn? Jag kunde inte ens ta ett kort på na. Det skulle ju haunta henne resten av livet.

Så det är ju en helt sprillans sparkdräkt, we're never gettin' back. Herregud.

Sådärja

Nu ser det ut som jag är tolv.

Plötsligt slår det mig...

... att det heter "dammsuger" och inte "dammsugar". Hur länge har jag inte pratat/skrivit helt obegripligt?

Och "plötsligt"? vad är det för ord? plöts-lig? Var kommer det ifrån? Likt "plöts" hände något oanat snabbt? Jag måste googla.

Och varför tar folk som bloggar kort på sig själv med sin webcam, som om att inlägget om att en dusch och Jersey shore står på schemat blir intressantare?

Och varför tycker jag att Calle Schulmans blogg är så rolig?

Mr Garrison ftw

Om kvinnor:
"I just don't trust anything that bleeds for five days and doesn't die"

Klassiker.

Det är aldrig försent för en Förlossningsberättelse

Vet egentligen inte av vilken anledning jag lägger ut förlossningsberättelse. Men alla andra gör det och jag tycker dom är roliga att läsa, så det här blir mitt bidrag till den oändliga djungeln av långa väldigt grötiga förlossningsberättelser. Du lär somna. Då börjar vi.

Vi hade gått och väntat på Lillkarta sedan den 26 juli och inget hände. Jag hade accepterat att vi nog aldrig skulle få se vår unge, utan den skulle helt sonika välja att aldrig bli född. Att vi skulle bli föräldrar var en väldigt avlägsen tanke just då, även fast vi hade haft hundra år på oss att vänja oss vid det hela.

Självaste förlossningsarbetet startade väl egentligen lördagen den 6 augusti, det var då jag började känna av småvärkar med typ 7 minuters mellanrum. Trevligt, tyckte jag, nu skulle jag ju föda snart. Dagen gick och vi välkomnade nästa kalenderdag, söndagen den 7 augusti. Tiiidiigt på morgonen där tyckte jag det blev drygt att jag inte kunde sova. Jag tyckte väl att det gjorde ont också, men såhär i efterhand vet jag att mina småvärkar i det stadiet var småpotatis jämfört med the real deal. Så jag tänker hoppa över den detaljen :S Anyway, inne på förlossningen fick jag sitta med CTG i en fåtölj. Dom har jättesköna fåtöljer där man ska sitta med CTG:n hookad. Så fick vi sitta där med mätarna och kolla på skärmen när värkarna kom och höra hur bebisen tacklade dom. Efter nån halvtimme kom Tant Amalia in igen och skulle tafsa på mig, invärtes, för att kolla hur befogad hon var att skicka hem oss igen. 3 cm öppen var jag då. Och även om jag hade värkar var det "inga barnafödarvärkar", sa hon, så jag kunde få i mig lite knark så jag skulle få sova lite grann i alla fall. Det tog jag emot, och vi lullade in på ett rum där jag fick sova till dagen efter/senare den dagen. Ganska så najs med smärtstillande i det läget, tyckte jag. Dock stannade värkarna av helt av min sovstund, så det var bara att ta sina grejjer och åka hem igen.

Framåt kvällen den söndagen började jag väl känna av det hela igen, men nu hade jag ju skämt ut mig en gång på förlossningen, nu hade jag i alla fall tänkt stanna hemma tills jag nästan kunde fånga ungen själv på vägen ut. Men vi hade ju faktiskt sedan tidigare en tid på specialistmödravården för undersökning och bedömning om igångsättning dagen därpå, måndagen den 8 augusti.


På spec. mödravården sa den helt oresonliga doktorn att det inte var någon fara med barnet och att vi allt kunde vänta några dagar till med igångsättning. Så jag grinade järnet över det nederlaget, men fick tid för igångsättning som skulle ske på torsdagsmorgonen, den 11 augusti. Sen ville han vara snäll, så vi skulle få komma in på kvällen på onsdagen innan för att få lite mer knark så jag skulle vara utvilad till förlossningen. Meeeen, så mycket traagiskt utdraget allt blev, tyckte vi. Det var bara att åka hem. Så måndagen gick åt medan jag tacklade mina småvärkar, som jag i det här laget hade vant mig vid och inte tyckte var så farliga utan mest störande för man kunde ju inte göra någonting alls utan att bli avbruten var 5:e minut.


Natten mot tisdagen den 9 augusti blev lite drygare, jag tyckte det blev lite mer kräm i värkarna, och på morgonen var det en redig pärs bara att ta sig ur sängen. Magen blir som öm efter några dagar med värkar. Men jag satte på tjurskalln och vägrade åka in på förlossningen, även fast Ante och mamma tjatade. Men så framåt eftermiddagen insåg jag att jag stod inför ännu en natt utan sova, utan att Alvedon skulle hjälpa, och utan att dom där sketna pillrena jag fått från förlossningspersonalen vid tidigare tillfälle skulle hjälpa. Så jag ringde till förlossningen och sa som det var: Att jag var less, att jag ju skulle börja min igångsättning påföljande dag och jag mest ville komma in för att få mer knark så jag kunde sova. "Kom in, kom in", sa hon i luren, och vi drog till Lassa med mamma som trogen chaffis. Och alltså, det är sant som dom säger, det är inte så roande att åka bil med värkar.

Väl inne på förlossningen (där vi borde fått klippkort nu kändes det som) fick jag sitta i finfåtöljen igen med CTG:n fastspänd. Nu var värkarna i alla fall lite mer starka än några dagar tidigare.Sen kom det en gumma som arbetade där och undersökte mig. 4 cm öppen var jag. Inte mer. Men hon tyckte att om jag hade tillräckligt med krafter, så skulle dom ta hål på hinnorna sen skulle vi köra. "Ja, tack", sa jag.

Strax innan kl. 18 hade vi fått ett rum på förlossningen, och jag fick en paj att äta. Den var äcklig, så jag åt bara knäckebrödet. Eftersom att jag borde klara av att föda barn på ett knäckebröd eller två. Vid 18.30 nålade en sköterska in sig i mitt inre och satte en skalpelektrod på huvudet på ungen. ”Den här lilla har i alla fall hår”, sa hon. Sweet, tänkte jag. Då kanske den blir lite mindre lik Gollum. Efter detta blev värkarna mer intensiva, och barnmorskan frågade vilken smärtlindring jag hade tänkt mig. "Lustgas och ryggbedövning", sa jag. "Jaha", sa hon, och gav mig lustgasmasken. Vid det här laget satt jag på en uppblåsbar boll som skulle hjälpa lite. Själv var jag mest rädd att det skulle spricka när jag rullade runt på den. När jag fick börja andas lustgas blev allt roligt igen. Jag kom ihåg att jag sa nåt i stil med ”Nä, nu måste jag sätta mig i sängen igen. Jag litar inte på mig själv när jag tar sånna rusningsmedel”. Så jag hoppade upp i sängen och tuffade på. Lustgas är verkligen som den värsta fyllan någonsin. Ante blev typ arg för jag inte kunde skärpa till mig lite. Men han var en klippa den där karln. Han gjorde knäpress på mig under värkarna, det kan vi verkligen rekommendera, det hjälper faktiskt.

Vid 20.45 hade de haft skiftbyte, så en ny barnmorska kom och ville pillra på mig. Då var jag öppen 5 cm. Och nu skulle jag få värkstimulerande dropp för att det kanske skulle hända nåt. ”Bara jag hinner få ryggbedövning, jag gör det inte annars! Det får INTE bli försent för den!” sa jag. ”Neeeee då, vi hinner” sa hon. Sedan slutade droppnålen i handen fungera, så mitt i all skit skulle dom byta nål också. Och jag är mängda svårstucken, sen lite värkar på det. Trevligt. Men det fungerade tillslut, och värkarna blev starkare. Jag hade ändå lyckats vara ganska tyst i mitt värkarbete, men tillslut, vid 21.45, brölade jag till i min lustgasmask. ”Evelina, nu måste jag undersöka dig för jag tycker du börjar låta mycket”. 10 cm var jag öppen då. ”Bedövning!” sa jag. ”Nu har vi kommit dit jag inte trodde skulle hända, men det är lite sent för bedövning nu”, fick jag till svar. Efter det kom jag inte ihåg så mycket förutom att de tjatade på mig om att jag skulle dricka lite saft hela tiden mellan värkarna. Jag blev mest förbannad för jag ville inte ha saft ju, och det vägrade folket fatta. Så för husfridens skull sög jag i mig nått glas.

Till slut skulle jag krysta. Det kom jag ihåg att jag tyckte var extremt skönt. Att få göra något av smärtan liksom. Det var bara att trycka. I självaste nu-är-ungen-halvvägs-ute-skedet tyckte jag det var ganska bra att jag inte blev bedövad, det var ganska coolt att verkligen känna allt. För helt ärligt, så farligt ont gör det inte att föda barn. Ja, jag har varit med om värre smärtor. Men då har jag mosat ben, men avsaknad av normala tillhörigheter och diverse transplantat, så jag kanske är fel person att fråga om det gjorde ont att föda barn.

Hursomhaver, skorna skaver, så kl. 22.53 slajda hon ut. Jag kom ihåg att jag reagerade på att hon inte skrek på en gång, men jag tänkte typ ”skitsamma, nu är den ute. Nog får dom igång den”. En sekund senare var det livat. Tydligen låg navelsträngen två ganska hårda varv runt halsen. ”Det blev en liten flicka” var det någon som sa. Och vi som var säker på att det var en kille. ”Är du säker?” frågade jag. ”Ja”, svarade alla i rummet. Sen fick Ante klippa strängen, jag fick fläska på med moderkakan (som inte alls såg så speciell ut som alla hade sagt innan). Vi fick vårat fika med ”champagne”, som smakade grävling, och en sverigeflagga och mackor. Sedan vägdes hon och mättes. 3585 g och 50 cm.

Efter dusch och nerblodande av hela salen fick vi åka till BB. Eftersom vi hade flera mil hem, skulle Ante också få sova där till dagen därpå. Dock tjuvsov han där alla nätter, ända tills vi fick åka hem. Och det var ju mysigt.

Så gick det till. När hon kom hit. Anna Viola Moa-Lie. Och nu är hon hungrig så nu slutar historien för den här gången.

Julklapp

Lite tidigt, men det är så mycket enklare att gå in på affär med mindre vagn.

Shit, vad plastig den såg ut med blixt.

Är det bara jag...

... som sjunger i duschen varje gång jag duschar? Garra inte. Men vad är det som gör att man bara tvärt måste börja sjunga? Det måste vara akustiken eller nåt. Det är ju inte direkt så man tänker "den här gången blir det nog lite Stevie Wonder" innan man drar för draperiet. Det liksom bara kommer. Idag vart det Talisman, bara sådär. Det finns ingen hejd.

Han jag bor med är lite likadan märker jag i skrivande stund. När man spelar Call of Duty passar det tydligen med lite "somliga går med traaaasiga skooor..." Vilken ironi, det måste vara magi (och poesi).

In Memoriam

Ett år senare.

Det svider fortfarande i själen.

Vad gör dom hemma när jag handlar?

Sköter sig själva.

"Jag går ut och hugger ved"...

... säger han.
"Gör inte illa dig", säger jag.
"Nej då", säger han.

Fem minuter senare kommer han in. "Nu måste du hjälpa mig", säger han med handen dränkt i blod.

Kalvskalln.

Bara för att han ids dyka upp...

... måste han få priset då? Dom andra nominerade räknas ju inte ens.

Och Helena Seger som alltid sitter och dregglar han i nacken...

Going Foki

Har man lite att göra gäller det att skaffa sig en riktigt meningsfull hobby.

Med some maskeringstejp and nagellack wondrous things can happen.

Jag blir verkligen genuint glad...

... för dom där två som lyckats bli gravida. Efter många om och men. Jag blir det, på riktigt.
Jag kanske har utvecklat ett hjärta.

Gud, vad jag bloggar idag. Inget att göra. Hårinpackning har jag också gjort, det du.

Varför heter dom Björnligan på svenska...

... när dom heter Beagle Boys på engelska? Hund, inte björn.

Jag får för mig att jag är sån dålig mamma...

... för att jag försöker prata allvar med mitt barn som vägrar äta som bara gnäller sig igenom matstunden. Sen får jag dåligt samvete för att jag ber Ante göra något. "Det är inte det att jag inte tycker om vårat barn och så, men kan du byta blöja/ta henne nu på morgonen?" Jag känner sån skuld över att jag inte tar hand om henne om jag inte gör allt själv. Att jag känner att jag någon morgon kanske vill sova lite längre eller kanske bajsa i stället för att mata henne. Sånt får jag dålig samvete över. Även fast han faktiskt är pappan till barnet i fråga.

Jag vet inte, jag...

Bosse's back

Med råge.

Nu får jag ångest över det här med Bosse. Någon saknar honom ju. Utan tvekan. Men han försvinner ju inte. Och nu är det kört hursomhelst, för nu är han inne i värmestugan. Tänk om han är dum...

Bosse är borta...

... efter att ha suttit hela dagen på bron.

Vi får se om han kommer tillbaka.

Följetongen Bosse

Nu har jag gjort det man absolut inte får göra. Det som alla höjer ett varningens finger åt. Jag har gett Bosse lite mat och vatten. Mitt hjärta klarar inte av ett svältande djur. Katter kan väl vara lite manipulativa, men Bosse nästan åt ihjäl sig av det han fick. Så jag vill gärna tro att jag gjorde en god gärning. Nu blir det Lokus och flyers. Bosse måste hitta hem igen.

Upphittad

Kisse hittar nya kompisar. Inge slagsmål än så länge.

Den vita kissen kallar vi för Bosse. Bosse verkar ha sprungit hemmifrån. Bosse är smutsig och kelsjuk. Om Bosse inte begett sig härifrån när snön faller ska vi sno Bosse.

Jag var och klippte mig igår...

... och nu har jag blåmärken längst in på skalln för hon kamma så hårt. Det är väl en bra frisör. Kanske var det hennes hämnd för att jag är den sämsta patienten. Jag måste vara varje frisörs mardröm ty jag vill verkligen inte prata med dom. Särskilt inte med somliga som blir helt överhajpad när man sitter där. "Jag tycker vi ska klippa lite runt, det skulle bli så fiiiiiint!!" "TITTA, vilka lockar, alltså!!" Som att jag skulle vart tio år gammal, man riktigt hörde en infogad smajlgubbe med ett stort d till mun när hon pratade. Sen när jag svarar "Ja, gör som du vill" och "Mm" på allt tycker man hon borde förstå. Jag föredrar att tjuvlyssna på andras samtal, det är som radio. Utan musik.

Annars har jag nyligt kommit på en egen klass av lycka. När man lyckats anordna vääärldens stopp i toan och man börjar fundera på Pers telefonnummer, och om inte han kan fixa det - vem ska jag ringa då? Något företag, men vilket? Och hinner dom hit och fixar skiten (höhö) innan vi behöver toan till dess riktiga syfte? Så blir man avbruten i sitt tänkande av ett hungrigt barn. Efter det tar man en tång, en pastaslev och en plasthandske och ska börja gräva själv, då när man kommer till toan har allt löst sig av sig självt. Den lyckan. Den är en alldeles egen lycka.
Nästan i klass med lyckan över att få tillbaka strömmen efter ett strömavbrott.