Häggströms modehus...

... 20 kronor för en body.

Just sayin'.

I mitt kartläggande...

... av trevlighet hos landets alla kundservicear, ligger nog Umeva på ohotad förstaplats. Två gånger pratade jag med dom. Med olika personer, men ändå var det som att dom visste att jag hade ringt tidigare och ifrågasatt utebliven sophämtning. O hej och hå vad tillmötesgående dom var. Det är inte så ofta det händer hos kundservicen.

Ett poäng till Umeva.

Ursäkta mig...

... men är inte kakeldekoren helt fantastisk, så säg.

Det här med jultomten...

... och barn. Vuxna är ändå lite skumma. Tänk att vara en 3-4-5-åring, och alla säger att "tomten kommer med julklappar". Sen vill vi ge ett paket, och säger "god jul önskar mig" eller "jag har en julklapp till dig". Och då har vi nyss sagt till barna att det är tomten som kommer ger julklappar. Ändå kommer julklapparna från oss?
"Har du fått den från tooomten??" frågar vi ungarna. "Öh, nej. Jag fick den ju från mormor. Det sa ju ni. Vad har tomten med saken att göra?".

Varför ska man trycka i ungarna att tomten finns? Måste man det? Han har ju tydligen ingen funktion längre. Eftersom att alla måste veta exakt vad man har gett till alla barn. Vi behöver ingen mystik längre. När Lillkarta blir äldre, vad ska jag säga att tomten gör? Att han nån dag innan jul far runt till alla barn, och inhämtar alla julklappar som föräldrarna köpt? Och sen plumsa runt i snön, knacka fönster, skrämma slag på alla barn och ge dom sakerna som ändå fanns där från början? Eller att han bara, av sitt goda hjärta, kämpar sig fram i det iskalla mörkret, bara för att få komma in och sätta sig på en stol och läsa på etiketterna på klapparna som redan låg under granen? Han kommer inte ens med julklappar? Det finns ingen logik.
"Finns det några snälla barn här? För annars får man inga julklappar av tomten". Myteri.

Sen är det väl jag som är för vuxen i mitt tänkande.
Men TOMTEN FINNS JU INTE!!!!
Varför ljuga?

Det var rätt finurligt...

"Det är omöjligt, sa tvivlet. Det är farligt, sa rädslan. Det är onödigt, sa förnuftet. Prova ändå, viskade hjärtat."

Jag snodde det från en gammal granne/kompis blogg. Som i sin tur snott det från nån på fejjan. Tjyvar är vi allihopa.

Men finurligt var det.

Alla har vi en favoritnagel...

... och här är min.

Tänk om man hade sån lyx...

... så man hade ett barn som faktiskt åt nånting nån gång. Och tänk om barnet åt helt frivilligt, och faktiskt hade hungerskänslor. Det hade varit lyxigt. Så man slapp slita upp sitt hår med rötterna av frustration varje dag. Och då hade hon kanske dessutom vuxit lite mer, så vi kanske kunde kliva över 6 kilosstrecket. Tänk...

Men på tal om hår, så har jag iaf agerat frissa och klippt na för första gången idag. Gubbtofsarna på sidorna såg så skabbiga ut, så de avlägsnades. Det var ju spännande.

Eftersom vi har en pygmé till barn...

... så har hon nyss växt in i gåstolen. Således lever granen farligt. Men lika glad för det är jag, men gladast är nog Kisse som får ner lite julgranskulor på golvet att leka med...

IIIIIIIIZxkj

9mwzx'ä'6yyyyyyyyyyyyyyytghåzö

Nu har jag talat med Umeå Energi...

... och deras tjej i kundservicen. Synnerligen otrevlig männsiska. Då blir ju jag helt överhajpad och ger mig den på att jag ska smälta hennes isiga fasad. Ofta när man stöter på människor i samma sinnesstämning som hon på Umeå Energi, så kan man smita in under skalet bara man är väääldigt trevligt och skämtsam. Men nej, inte hon på Umeå Energi. Hon var unbreakable.

Men det är ju skönt att slippa tänka på det här med servicemind när man jobbar i kundservicen.

Efter att ha läst några av mina egna inlägg...

... slår det mig att det är mycket som slår mig.

Men jag ska fortsätta bli slagen av mig själv, fast jag är medveten om misshandeln.

Vi ska då alltid vara värst

För vi har två träd i vardagsrummet.

Så fick jag klämma in det obligatoriska "kolla-vi-har-pyntat-granen"-inlägget som alla gör. Saknas bara ett kort på mitt eleganta pepparkakshus också.

Men nån måtta får det ju vara.

Konversation

Jag: Jag tror det är nåt fel på Bosse. Det är som att han inte vill använda bakbena.
Han: Ja, jag vet. Och kolla ena benet är värsta... sladdrigt... och böjt.
Jag: Det är svansen.
Han: Jaha.

Sen gick Bosse iväg.

Apropå det här med vårat barn...

... så har det slagit mig att hon är lite creepy ibland när hon har sovit länge och man är säker på att hon är död och man bara lite lätt ska kika ner i vagnen och undersöka. Så man tassar på mjukaste fötter fram och försiktigt, försiktigt viker undan suflett och filt så man sakta börjar se hennes ansikte. Man kommer ner till ögonen och väntar sig en sovande bebis. Nej, där ligger hon, helt likgiltig i hela ansiktet och med ögon vitt uppspärrade rakt mot en som värsta excorsist-grejjen. Creepy.

Sen blir hon helt paralyserad av min ringsignal. Ni vet, vanliga Sony Ericsson-signalen. När det ringer fryser hon som till. Rör inte en fena tills det slutat ringa eller jag svarat. Också creepy.

Och det hon är mest skrämd av på denna jord är när Ante nyser. En vanlig männsika nyser ju lite lätt sådär. Ante nyser som att hela världen hängde på hans nys. Typ 110 decibel. Så när han nysit (nusit? nösst? nysst?) blir Karta helt ställd i tre sekunder, sen kommer gallskriket. Alltså typ som att nån har brutit av nåt ben på henne eller nåt. Att hon aldrig vänjer sig.

Och igår var hon helt galen och sov blott en gång på dagen. Visserligen i typ fyra timmar, men ändå. Att hon klarade vara vaken från 14 till 18 var ju en skräll. Skumt.

Och Ante som är duktig och klättrar manligt på tak och sopar parran, och skottar och skottar våran uppfart från den vita halvmeterstjocka täcket med suraste sursnön. Jag gick ut i morse klockan 8 och började skotta. Sen bytte vi av varann när rygg/ork tog slut. Nu är vi klara med skottning. Klockan är 10.12. Kul.

Idag...

... blir Lillis 4 månader. Gammhärk. Nu ska ju det egentligen firas med smakportioner, meeen nu har ju hon sövlat i sig massa annan mat sen ett tag tillbaka redan. Så roligt får vi inte ha det.

Dessutom har vi alla flickor i hushållet namnsdag idag. Det firas med dammsugning, skura golven (vi använder inte fancy-ord som "moppa"), och äntligen kasta ut hårdliften i förrådet. Nu har den stått alldeles för länge i ett hörn här inne.

Sen kör vi lite ommöblering här inne, ty nu vägrar jag gå ut. Måste tvingelitvinga Ante skotta sen. Jag gör det inte förrän en normal skovel finnes runt knuten. Jag vägrar. Jag gör det inte.

Ponera att Lillkarta lever tills hon är hundra år...

... för det är ju ganska vanligt. Då är det år 2111. Hur kommer man säga det? Tjugoetthundraelva? Eller Tvåtusenetthundraelva?

Jag undrar jag...

Bästplatsen

Sova i Lillkartas overall, två meter från braskamin.

Vänta... du har något i håret...

Va? Vaddå?

Idag är jag bitter

På att alla samtal med Ante nuförtiden tycka börja med "jag måste till sjukhuset". Kan han inte bara stå på fötterna ordentligt? Jag sitter inte på akuten för ett blåmärke, bara för att "få det dokumenterat".

Dessutom är jag bitter på att mitt barn inte vill äta, inte vill sova, inte vill vara vaken, ingenting. Och nej, hon är inte sjuk eller svettig eller kall eller nåt. Och nej, jag har inte heller hunnit med att äta nåt. En macka står man sig på en hel dag.

Sen är jag lite bitter på alla som säger "mjämjää, nu har vi fått snö!! Äntligen!!". Ja, men ni behöver inte SKOTTA! Det är klart man är glad då! Lägenhetsfolk...

Sen lessnar jag på att broder och tjejen inte kan call it quits. För alla inblandades skull. Nu börjar jag lessna på allt elakt som skrivs om honom på FB. Man behöver inte kasta skit på andra i offentliga medier. Tala med varandra istället. Men somliga förstår inte att vissa saker bränner inte bara hos den som står i skottlinjen.

Och nu kastade jag skit på alla i offentliga medier. Jag ber om ursäkt. Men jag är bitter.

Nä, om man skulle plumsa till brevlådan och hämta posten. Nä, just det. Grinig unge. Jag bloggar istället.

Aahhhhh...

Herregud...

... vad fula babyoverallerna är.

Men nu är det gjort.

Sen läser jag ju mycket bloggar...

... många "titta på mig, jag har ett barn!"-bloggar. Precis som min egen. Hee. Anyway, det är lite komiskt det här med dreggellappar. På dom minismånyfödda heter det tydligen "scarf". Som en accessoar. Sen när vi växer lite, och det blir mer en nödvändighet, först då heter det "dregglis". Det är gulligt.

Det här med vädret...

Hur mycket jag än har gått omkring och "ojoj regn i december, ojoj nu vill vi ha snö" så får jag ändå en liten touch av ångest när jag ser några få flingor dala mot marken. NeeeeEEEEEJJJJJ! Har vi tagit in allt som inte får täckas av snö? Vars är spadarna? Sandhinkarna, fryser dom? Hets, hets, hets. Jag tar tag runt Antes axlar, "men, göööör nåt då!!!". Som om att jorden håller på att slukas av ett jättelikt gasmoln, som kommer att destroy us all.

Nä, kanske inte så illa. Bara rent psykologiskt.

Gettin Giggy with it

Värsta supportern.

Sen att hon kan sitta klistrad framför en hel fotbollsmatch är ju bara pinsamt.

Ja, alltså det här med att hon vänder sig...

Jag ska inte få det att framstå som om hon är värsta duktig. Hon vänder sig bara när hon ligger i sängen. Inte annars. Varför kan man ju fundera på. Annars vet jag inte om hon är så duktig. Hon vet att hon har ben, hon kan bara inte använda dom. Och pygmé som hon är har inte tidigare nått ner till golvet i gåstolen. Det gör hon nu, med lite tur fattar hon snart hur man rör sig framåt och inte bara lite lätt bakåt. Och hur man studsar i hoppgungan, och inte bara snurrar runt.
I och för sig har hon alltid använt bena att stå på, ändå sen hon var typ en månad. Det sägs att hon är stabil, men vad vet jag. Jag har inget annat att jämföra med så...

Hon måste lära sig sitta. Helst nu. Men det är kanske mycket begärt av en knappt fyramånaders :S

Den yngsta familjemedlemmen...

... rullar numera från ryggläge till magläge. Och jag är värsta hårda mamman. Andra tänker jag mig säger "Åhhh!!! Duktig kicka!!!" Jag säger "Det där borde du klarat för länge sen." Sen vänder jag tillbaka henne på rygg och trycker in nappen igen.

Saknas bara en piska. Wha-pah, som Chandler skulle sagt.

Jo, jag har för mycket fritid när jag googlar Assis uppfödare

Men titta så söt hon var när hon var mini.

Jag hittade bilden på Lappguldets hemsida.

Man kan ju undra hur den kom dit, ty det var jag som tog den hemma på gården.

Dom måste ha scannat.

Jag vet inte jag...

... men jag kommer nog aldrig se innebandy som en riktig sport. För mig är det nåt man gjorde i källarn efter skolan när man var på fritids. Inget seriöst. Men då är ju jag gammal och tänker inte i nya banor.

Det är lustigt...

... det här med mitt mosade ben. Som jag har ont i, men egentligen inte har någon känsel i från höften ner till knät. Och nu klias det. Det kliar, det kliar, det kliar. Det måste ju vara fantomsmärtor, fast det klias. Fantomkli, if you will. Sen försöker jag klia, men det hjälper inget och gör bara ont invärtes för jag försöker klia. Jag vet inte om det kliar på utsidan eller insidan, jag känner ju inget. Förutom fantomkliet. Det är fascinerande. Och lite smådrygt.

Jag förstår inte...

... det här snacket om unga mammor och hur starka dom är. Att bli mamma för första gången är väl lika för alla oavsett om man är 30 eller 18? Ung och ensamstående, ok. Med betoning på ensamstående. Det kan jag tänka mig är lite drygt. Men ung, vad spelar det för roll? Man måste växa upp så snabbt, missar ungdomen blablabla. Ja, men alla har ett val, vi lever i Sverige. Så jag kommer aldrig tycka att unga mammor är så himla speciella. Blir man mamma så blir man mamma. Det är ingen som tvingar dig.

Så sluta nu.

Han tycker ju om att göra egna låtar...

... och ibland lyckas han. Sambon. Idag blev Robin-Hood-och-Lille-John-går-igenom-skogen-låten modifierad. Jag kommer inte ihåg exakt, men nåt i stil med

Robin Hood och Moa-Lie är ju ett par,
dom träffas ibland på en liten bar.
Men ingen av dom dricker sprit,
dom dricker colan på kredit.
Oh de lally, oh de lally hoppsan vilken dag.

Helt improviserat.

Måndagsreklamen

Från Ica i Vindeln.
Från Ica i Vännäs.
Från Ica i Hissjö.
Från Ica i Tavelsjö.
Från Ica Kvantum.
Från Ica Maxi.
Från Coop forum.
Från Handlarn häribyn.
Och all annan reklam, typ Jysk och sånt.

I'm all set.

Ingen behöver någonsin fara på "skyltsöndag" i Vindeln

Det är en uppmaning. Jag hade nära till tårarna för att jag hade valt bort skyltsöndag i stan för den i Vindeln. Det är inte ens skyltsöndag där ju! Var är tomtarna, tjocksockarna, julkärvarna, brödet, glöggen?? Hur kan dom som anordnar det där kalla ett stånd med fleecejackor för skyltsöndag? Inte ens skyltfönstrena var ju pyntade! Skandal!! Varför ens välkomna folk dit? Varför inte vara ärliga och skriva som det är i Vindelbladet; "Välkommen hit, allt är dåligt, far hellre till stan. Vi har lagt ner det här." Inte ens nån liten tomte såg jag. Är skyltsöndag i Vindeln bara att affärerna är öppna? Eller, affärerna och affärerna. Typ tre affärer. Men Ica var ju öppet, och dom hade ju ett slafsigt bord med glögg där man fick ta själv. Inte hade dom nån mysig tant som hällde upp och spred stämning. Nänä.

Varför, varför, varför for jag dit? Varför kan jag aldrig lita på magkänslan? Ångest, ångest.
Kul, tidigare i sommar fick jag inte gå på Nolia, då skulle vi promt föda barn. Och nu får jag inte ens skyltsöndag!?

Skandal!

Det var nån gång...

... kring den tjugonde-nånting-november förra året. Jag tror det var den 22:a, det var då jag kisselissade positivt. Så nu har vi haft våran Lillkart i över ett år. I teorin.

Igår fick jag och fadern till mitt barn varsin chokladjulkalender av mor min. Vi är 25 år gamla, men blir lika glad som en 8-åring. Eller, jag blir det i alla fall. "Åhhh! fick du pojkkalendern!? Yes!! Jag fick hästar på min!!" Det är inte alltid man måste växa upp.

Sen såg jag första Terminator-filmen för första gången igår. Makalöst bra "specialeffects" där. Nästan som tjugihundratalet.

Dessutom har vi köpt klart alla julklappar, en dag innan första advent. Jisses, vad effektiva vi är.

Och idag skiter vi i skyltis i stan, och håller oss under Vindelns skyddande vingar. Säkert har dom nån tomte där också, på sin egna fantastiska skyltsöndag.

Konversation

När man går till läkaren.

Jag: Men jag vill gärna följa med in för du kommer inte komma ihåg vad som sägs.
Han: *offended*
Jag: Ja, dom sa ju att du har dåligt minne efter olyckan.
Han: Nej, det kommer jag inte ihåg.

Möhö.

Efter GoogleTranslateat ordet "offended" vet jag nu att det heter "förolämpad" på svenska. Varför har jag svårt att hitta ord på mitt eget modersmål?

Är det så konstigt...

... att jag är rädd för kossor/tjurar när de beter sig som de gör. Och mosar folk hit och dit och sparkar sönder knän hursomhelst? Kalvarna är ju alltid harmlösa, dom står ju bara där, stela av skräck, för att jag sa hej. Och tjurar är väl legitimt att känna lite rädsla för. Dom är ju ute för att döda. Det ser man ju på blicken. Som bergslejon typ.

Jag vet inte varför jag har utvecklat rädsla för dessa till synes harmlösa slöpaltar till kreatur. Kanske beror det på att kossorna alltid försökte äta upp mig när jag gick framför dom när jag liten. Hos farfars, där det alltid bara funnits gammhärkans kossor som inte ens är lösdriftare. Sen att dom bara stack ut tungan lite lätt hör inte hit. Och gick jag bakom ville jag hålla behörigt avstånd från bakbena, men då blev jag alldeles för nära dom där andra lynniga som stog där baki. Nej, hovva. Och nu när man hänger på Antes jobb ibland, slår det mig att jag aldrig någonsin skulle kliva in bland hundra omkringvandrande karatekossor. Jag har hållt mig till hästar, dom är som mycket smartare. Om dom inte vill gå in i ett trångt utrymme så går dom ju bara inte. Så enkelt. Kossorna ska ju ställa till med värsta scenen bara för dom inte vill klippa naglarna. Och sparkas och leva rövare. Och eftersom de är så smidiga och byggda för höjdhopp gärna provar att hoppa över den grind som håller den stackarn på plats. Jag fattar inte varför folk inte är mer rädd sprattelkossor.

Dessutom är jag fortfarande livrädd för att halka av vägen hela tiden. Så evinnerligt rädd att det känns som det sipprar blod från öronen, hettar i ansiktet och sticker i läpparna. Med hjärtat i halsgropen offkårrs. Jag kanske inte borde köra bil. Men hur skulle jag då få nyttja min nya blinkerslampa, SOM JAG BYTT HELT SJÄLV? Jorå, och skyltbelysning och nån annan smålampa har jag också fixat. Med ett vakande öga från en bättre begåvad bilmänniska.

Men ändå.

Lite bränt, lite knöggligt, lite smetigt...

... men någorlunda godkänt första försök på min nya jultradition?

Ändå lite smygnöjd med middagen

Laxpaj med kräftstjärtar och diverse grönsaker.

Och självklart en sås på Kalixlöjjan.

För kräftstjärtar har man alltid hemma?

Jag ska nog börja kalla Lillkarta för Molle.

Det känns som ett logiskt smeknamn.

Bara så alla vet;

Det borde ha blivit straff.
Det där skulle ha vart rött kort.
Det är Champions League i veckan, samtidigt som bandyn.
Det är hockey på torsdag.
Kul med Rooney som forward, inte mittfältare.
Nu blir det väl ettnoll.
Dom måste ju röra sig, inte ligga i solarium hela tiden.
Det måste vara snabbare inkast.
Det där var våran boll.
Domarn är onykter.
Inte skjuta nu, passa lite mer.
Drömläge, bara toucha bollen lite.
Gå på nu.
Där skulle det varit en spelare.
Den där gubben ger ju ingenting.
Men, vad göööör han?
Vad i... miss igen!?
Kut, kut. Finta.
Man får hjärtfel.
De Gea, akta!
JAJJEMEN, måål.
Utklassning.
Du kan ju inte blogga nu.

Har det alltid varit så här månntro?

United 1-0.

Konversation

Jag: Du köper alltid kläder hela tiden. Varför får jag aldrig köpa kläder?
Han: Men du passar ju inte i nånting!!

Nä.

Japp, då hade man sabbat ett helt nytt plagg

Alltså, jag ska aldrig försöka mig på det där igen. Jag vill ju ha en s.k. onepiece (som när jag var liten hette overall, men whatever...) till Lillkarta. Men hittar ingen fin i hennes storlek. Så typ tio minuter innan jag måste börja göra middag, så får jag för mig att haffa en sparkdräkt som finns i huset, och bara hux flux klippa av fötterna och lite övergulligt runt armarna. Hur svårt kan det vara att sy en kanal därikring och bara trä in ett resårband? På tio minuter? Inte särskilt, men feeehunn vad skabbigt det blev. Jag testade den på min lilla provhare, och hon har aldrig, aldrig sett så ful ut. Men det är väl ganska okej att båda föräldrarna pekar och skrattar åt sitt barn? Jag kunde inte ens ta ett kort på na. Det skulle ju haunta henne resten av livet.

Så det är ju en helt sprillans sparkdräkt, we're never gettin' back. Herregud.

Sådärja

Nu ser det ut som jag är tolv.

Plötsligt slår det mig...

... att det heter "dammsuger" och inte "dammsugar". Hur länge har jag inte pratat/skrivit helt obegripligt?

Och "plötsligt"? vad är det för ord? plöts-lig? Var kommer det ifrån? Likt "plöts" hände något oanat snabbt? Jag måste googla.

Och varför tar folk som bloggar kort på sig själv med sin webcam, som om att inlägget om att en dusch och Jersey shore står på schemat blir intressantare?

Och varför tycker jag att Calle Schulmans blogg är så rolig?

Mr Garrison ftw

Om kvinnor:
"I just don't trust anything that bleeds for five days and doesn't die"

Klassiker.

Det är aldrig försent för en Förlossningsberättelse

Vet egentligen inte av vilken anledning jag lägger ut förlossningsberättelse. Men alla andra gör det och jag tycker dom är roliga att läsa, så det här blir mitt bidrag till den oändliga djungeln av långa väldigt grötiga förlossningsberättelser. Du lär somna. Då börjar vi.

Vi hade gått och väntat på Lillkarta sedan den 26 juli och inget hände. Jag hade accepterat att vi nog aldrig skulle få se vår unge, utan den skulle helt sonika välja att aldrig bli född. Att vi skulle bli föräldrar var en väldigt avlägsen tanke just då, även fast vi hade haft hundra år på oss att vänja oss vid det hela.

Självaste förlossningsarbetet startade väl egentligen lördagen den 6 augusti, det var då jag började känna av småvärkar med typ 7 minuters mellanrum. Trevligt, tyckte jag, nu skulle jag ju föda snart. Dagen gick och vi välkomnade nästa kalenderdag, söndagen den 7 augusti. Tiiidiigt på morgonen där tyckte jag det blev drygt att jag inte kunde sova. Jag tyckte väl att det gjorde ont också, men såhär i efterhand vet jag att mina småvärkar i det stadiet var småpotatis jämfört med the real deal. Så jag tänker hoppa över den detaljen :S Anyway, inne på förlossningen fick jag sitta med CTG i en fåtölj. Dom har jättesköna fåtöljer där man ska sitta med CTG:n hookad. Så fick vi sitta där med mätarna och kolla på skärmen när värkarna kom och höra hur bebisen tacklade dom. Efter nån halvtimme kom Tant Amalia in igen och skulle tafsa på mig, invärtes, för att kolla hur befogad hon var att skicka hem oss igen. 3 cm öppen var jag då. Och även om jag hade värkar var det "inga barnafödarvärkar", sa hon, så jag kunde få i mig lite knark så jag skulle få sova lite grann i alla fall. Det tog jag emot, och vi lullade in på ett rum där jag fick sova till dagen efter/senare den dagen. Ganska så najs med smärtstillande i det läget, tyckte jag. Dock stannade värkarna av helt av min sovstund, så det var bara att ta sina grejjer och åka hem igen.

Framåt kvällen den söndagen började jag väl känna av det hela igen, men nu hade jag ju skämt ut mig en gång på förlossningen, nu hade jag i alla fall tänkt stanna hemma tills jag nästan kunde fånga ungen själv på vägen ut. Men vi hade ju faktiskt sedan tidigare en tid på specialistmödravården för undersökning och bedömning om igångsättning dagen därpå, måndagen den 8 augusti.


På spec. mödravården sa den helt oresonliga doktorn att det inte var någon fara med barnet och att vi allt kunde vänta några dagar till med igångsättning. Så jag grinade järnet över det nederlaget, men fick tid för igångsättning som skulle ske på torsdagsmorgonen, den 11 augusti. Sen ville han vara snäll, så vi skulle få komma in på kvällen på onsdagen innan för att få lite mer knark så jag skulle vara utvilad till förlossningen. Meeeen, så mycket traagiskt utdraget allt blev, tyckte vi. Det var bara att åka hem. Så måndagen gick åt medan jag tacklade mina småvärkar, som jag i det här laget hade vant mig vid och inte tyckte var så farliga utan mest störande för man kunde ju inte göra någonting alls utan att bli avbruten var 5:e minut.


Natten mot tisdagen den 9 augusti blev lite drygare, jag tyckte det blev lite mer kräm i värkarna, och på morgonen var det en redig pärs bara att ta sig ur sängen. Magen blir som öm efter några dagar med värkar. Men jag satte på tjurskalln och vägrade åka in på förlossningen, även fast Ante och mamma tjatade. Men så framåt eftermiddagen insåg jag att jag stod inför ännu en natt utan sova, utan att Alvedon skulle hjälpa, och utan att dom där sketna pillrena jag fått från förlossningspersonalen vid tidigare tillfälle skulle hjälpa. Så jag ringde till förlossningen och sa som det var: Att jag var less, att jag ju skulle börja min igångsättning påföljande dag och jag mest ville komma in för att få mer knark så jag kunde sova. "Kom in, kom in", sa hon i luren, och vi drog till Lassa med mamma som trogen chaffis. Och alltså, det är sant som dom säger, det är inte så roande att åka bil med värkar.

Väl inne på förlossningen (där vi borde fått klippkort nu kändes det som) fick jag sitta i finfåtöljen igen med CTG:n fastspänd. Nu var värkarna i alla fall lite mer starka än några dagar tidigare.Sen kom det en gumma som arbetade där och undersökte mig. 4 cm öppen var jag. Inte mer. Men hon tyckte att om jag hade tillräckligt med krafter, så skulle dom ta hål på hinnorna sen skulle vi köra. "Ja, tack", sa jag.

Strax innan kl. 18 hade vi fått ett rum på förlossningen, och jag fick en paj att äta. Den var äcklig, så jag åt bara knäckebrödet. Eftersom att jag borde klara av att föda barn på ett knäckebröd eller två. Vid 18.30 nålade en sköterska in sig i mitt inre och satte en skalpelektrod på huvudet på ungen. ”Den här lilla har i alla fall hår”, sa hon. Sweet, tänkte jag. Då kanske den blir lite mindre lik Gollum. Efter detta blev värkarna mer intensiva, och barnmorskan frågade vilken smärtlindring jag hade tänkt mig. "Lustgas och ryggbedövning", sa jag. "Jaha", sa hon, och gav mig lustgasmasken. Vid det här laget satt jag på en uppblåsbar boll som skulle hjälpa lite. Själv var jag mest rädd att det skulle spricka när jag rullade runt på den. När jag fick börja andas lustgas blev allt roligt igen. Jag kom ihåg att jag sa nåt i stil med ”Nä, nu måste jag sätta mig i sängen igen. Jag litar inte på mig själv när jag tar sånna rusningsmedel”. Så jag hoppade upp i sängen och tuffade på. Lustgas är verkligen som den värsta fyllan någonsin. Ante blev typ arg för jag inte kunde skärpa till mig lite. Men han var en klippa den där karln. Han gjorde knäpress på mig under värkarna, det kan vi verkligen rekommendera, det hjälper faktiskt.

Vid 20.45 hade de haft skiftbyte, så en ny barnmorska kom och ville pillra på mig. Då var jag öppen 5 cm. Och nu skulle jag få värkstimulerande dropp för att det kanske skulle hända nåt. ”Bara jag hinner få ryggbedövning, jag gör det inte annars! Det får INTE bli försent för den!” sa jag. ”Neeeee då, vi hinner” sa hon. Sedan slutade droppnålen i handen fungera, så mitt i all skit skulle dom byta nål också. Och jag är mängda svårstucken, sen lite värkar på det. Trevligt. Men det fungerade tillslut, och värkarna blev starkare. Jag hade ändå lyckats vara ganska tyst i mitt värkarbete, men tillslut, vid 21.45, brölade jag till i min lustgasmask. ”Evelina, nu måste jag undersöka dig för jag tycker du börjar låta mycket”. 10 cm var jag öppen då. ”Bedövning!” sa jag. ”Nu har vi kommit dit jag inte trodde skulle hända, men det är lite sent för bedövning nu”, fick jag till svar. Efter det kom jag inte ihåg så mycket förutom att de tjatade på mig om att jag skulle dricka lite saft hela tiden mellan värkarna. Jag blev mest förbannad för jag ville inte ha saft ju, och det vägrade folket fatta. Så för husfridens skull sög jag i mig nått glas.

Till slut skulle jag krysta. Det kom jag ihåg att jag tyckte var extremt skönt. Att få göra något av smärtan liksom. Det var bara att trycka. I självaste nu-är-ungen-halvvägs-ute-skedet tyckte jag det var ganska bra att jag inte blev bedövad, det var ganska coolt att verkligen känna allt. För helt ärligt, så farligt ont gör det inte att föda barn. Ja, jag har varit med om värre smärtor. Men då har jag mosat ben, men avsaknad av normala tillhörigheter och diverse transplantat, så jag kanske är fel person att fråga om det gjorde ont att föda barn.

Hursomhaver, skorna skaver, så kl. 22.53 slajda hon ut. Jag kom ihåg att jag reagerade på att hon inte skrek på en gång, men jag tänkte typ ”skitsamma, nu är den ute. Nog får dom igång den”. En sekund senare var det livat. Tydligen låg navelsträngen två ganska hårda varv runt halsen. ”Det blev en liten flicka” var det någon som sa. Och vi som var säker på att det var en kille. ”Är du säker?” frågade jag. ”Ja”, svarade alla i rummet. Sen fick Ante klippa strängen, jag fick fläska på med moderkakan (som inte alls såg så speciell ut som alla hade sagt innan). Vi fick vårat fika med ”champagne”, som smakade grävling, och en sverigeflagga och mackor. Sedan vägdes hon och mättes. 3585 g och 50 cm.

Efter dusch och nerblodande av hela salen fick vi åka till BB. Eftersom vi hade flera mil hem, skulle Ante också få sova där till dagen därpå. Dock tjuvsov han där alla nätter, ända tills vi fick åka hem. Och det var ju mysigt.

Så gick det till. När hon kom hit. Anna Viola Moa-Lie. Och nu är hon hungrig så nu slutar historien för den här gången.

Julklapp

Lite tidigt, men det är så mycket enklare att gå in på affär med mindre vagn.

Shit, vad plastig den såg ut med blixt.

Är det bara jag...

... som sjunger i duschen varje gång jag duschar? Garra inte. Men vad är det som gör att man bara tvärt måste börja sjunga? Det måste vara akustiken eller nåt. Det är ju inte direkt så man tänker "den här gången blir det nog lite Stevie Wonder" innan man drar för draperiet. Det liksom bara kommer. Idag vart det Talisman, bara sådär. Det finns ingen hejd.

Han jag bor med är lite likadan märker jag i skrivande stund. När man spelar Call of Duty passar det tydligen med lite "somliga går med traaaasiga skooor..." Vilken ironi, det måste vara magi (och poesi).

In Memoriam

Ett år senare.

Det svider fortfarande i själen.

Vad gör dom hemma när jag handlar?

Sköter sig själva.

"Jag går ut och hugger ved"...

... säger han.
"Gör inte illa dig", säger jag.
"Nej då", säger han.

Fem minuter senare kommer han in. "Nu måste du hjälpa mig", säger han med handen dränkt i blod.

Kalvskalln.

Bara för att han ids dyka upp...

... måste han få priset då? Dom andra nominerade räknas ju inte ens.

Och Helena Seger som alltid sitter och dregglar han i nacken...

Going Foki

Har man lite att göra gäller det att skaffa sig en riktigt meningsfull hobby.

Med some maskeringstejp and nagellack wondrous things can happen.

Jag blir verkligen genuint glad...

... för dom där två som lyckats bli gravida. Efter många om och men. Jag blir det, på riktigt.
Jag kanske har utvecklat ett hjärta.

Gud, vad jag bloggar idag. Inget att göra. Hårinpackning har jag också gjort, det du.

Varför heter dom Björnligan på svenska...

... när dom heter Beagle Boys på engelska? Hund, inte björn.

Jag får för mig att jag är sån dålig mamma...

... för att jag försöker prata allvar med mitt barn som vägrar äta som bara gnäller sig igenom matstunden. Sen får jag dåligt samvete för att jag ber Ante göra något. "Det är inte det att jag inte tycker om vårat barn och så, men kan du byta blöja/ta henne nu på morgonen?" Jag känner sån skuld över att jag inte tar hand om henne om jag inte gör allt själv. Att jag känner att jag någon morgon kanske vill sova lite längre eller kanske bajsa i stället för att mata henne. Sånt får jag dålig samvete över. Även fast han faktiskt är pappan till barnet i fråga.

Jag vet inte, jag...

Bosse's back

Med råge.

Nu får jag ångest över det här med Bosse. Någon saknar honom ju. Utan tvekan. Men han försvinner ju inte. Och nu är det kört hursomhelst, för nu är han inne i värmestugan. Tänk om han är dum...

Bosse är borta...

... efter att ha suttit hela dagen på bron.

Vi får se om han kommer tillbaka.

Följetongen Bosse

Nu har jag gjort det man absolut inte får göra. Det som alla höjer ett varningens finger åt. Jag har gett Bosse lite mat och vatten. Mitt hjärta klarar inte av ett svältande djur. Katter kan väl vara lite manipulativa, men Bosse nästan åt ihjäl sig av det han fick. Så jag vill gärna tro att jag gjorde en god gärning. Nu blir det Lokus och flyers. Bosse måste hitta hem igen.

Upphittad

Kisse hittar nya kompisar. Inge slagsmål än så länge.

Den vita kissen kallar vi för Bosse. Bosse verkar ha sprungit hemmifrån. Bosse är smutsig och kelsjuk. Om Bosse inte begett sig härifrån när snön faller ska vi sno Bosse.

Jag var och klippte mig igår...

... och nu har jag blåmärken längst in på skalln för hon kamma så hårt. Det är väl en bra frisör. Kanske var det hennes hämnd för att jag är den sämsta patienten. Jag måste vara varje frisörs mardröm ty jag vill verkligen inte prata med dom. Särskilt inte med somliga som blir helt överhajpad när man sitter där. "Jag tycker vi ska klippa lite runt, det skulle bli så fiiiiiint!!" "TITTA, vilka lockar, alltså!!" Som att jag skulle vart tio år gammal, man riktigt hörde en infogad smajlgubbe med ett stort d till mun när hon pratade. Sen när jag svarar "Ja, gör som du vill" och "Mm" på allt tycker man hon borde förstå. Jag föredrar att tjuvlyssna på andras samtal, det är som radio. Utan musik.

Annars har jag nyligt kommit på en egen klass av lycka. När man lyckats anordna vääärldens stopp i toan och man börjar fundera på Pers telefonnummer, och om inte han kan fixa det - vem ska jag ringa då? Något företag, men vilket? Och hinner dom hit och fixar skiten (höhö) innan vi behöver toan till dess riktiga syfte? Så blir man avbruten i sitt tänkande av ett hungrigt barn. Efter det tar man en tång, en pastaslev och en plasthandske och ska börja gräva själv, då när man kommer till toan har allt löst sig av sig självt. Den lyckan. Den är en alldeles egen lycka.
Nästan i klass med lyckan över att få tillbaka strömmen efter ett strömavbrott.

Försök aldrig ändra på matvanor hos ett barn...

Det straffar sig vid läggning.

Drömmen om ett barn...

... såg jag reprisen av. Herregud, vad otacksam man är som inte är gladare över att man fick det att funka med biologin. På riktigt. Och inte grina jag på ultraljudet, och inte heller vid förlossingen. Och hela graviditeten igenom var min inställning lite för mycket axelryckning, inser jag nu. Tänk nu om jag aldrig skulle kunna få fler biologiska barn. Tänk om my ship has sailed. Tänk om jag kunde sparka mig själv för att jag inte är mer tacksam över god hälsa överlag.

Hädanefter ska jag alltid grina när jag föder barn.

Ni vet den där filmen...

...Signs? Den med Mel Gibson och utomjordingar? Precis, den. Och det där ljudet då dom fångar upp alienprat via babyvakten på biltaket? Det där ljudet som dom blir helt uppigasen av, den där dovt knarrande ljudet?

Exakt så låter Lillkarta när hon tycker nånting är riktig kul. Spooky...

Är det bara där jag kommer ifrån...

... som man pratar om bullteven? Inte mikron. Bullteve.

Annars har vi en unge som vägrar gå upp i vikt, och som läker bajssaft genom blöjor/kläder varje dag. Det kan man ju lessna på. Blir nog att testa större blöja fast hon inte är tillräckligt fet. Men lång är hon ju, så...

Han jag bor med var på promenad tidigare idag

Han: Jag träffade NN vid postlådorna.
Jag: Jaså?
Han: Ja, hon såg ut som du brukar. Sådär... ofräsch.

That's right.

För övrigt...

... så har det där med att matcha kläder rent färgmässigt

aldrig varit något för oss.

Smize...

Doh...

Alltså, jag bara måste klaga lite...

... på mitt onda knä. Och på mitt bäcken som lever sitt eget liv, med skumma nerver och sånt. Dessutom var vi flyttsugna, så i samband med barnabärande har min rygg valt att protestera och mina handleder går snart av. Jag är även lemmen i armarna efter dopet. Utöver det så bor vi i Norrland, där vi med torra nässlemhinnor får typ skavsår av att andas.

Sen åt vi pizza på bajs-Norrsken i Vindeln. Så nu är magen konstig också.

Jag måste börja motionera ordentligt igen.

Nu har jag klagat. Aaaahhhhhh...

Vissa har blivit döpt idag.

Och Ante hade taxichaffisoutfiten på sig.

Gubben på innebandyträning. Lillkarta i sängen.

Och jag ser på teve helt själv, for once.
Vad jag ser på?
Händige Manny.

Damn you, Disney Junior.

Work out...

... i Selmas gamla avlagda. Och, surprise, gillar det än så länge.

Sånt härnt kan vi syssla med om dagarna...

... lite mysigt är det ju.

Nåt fel på mig är det ju...

... för jag blir alltid, alltid tät i näsan efter klockan 18. Aldrig tidigare. Skumt.

I bokstavsordning ska det vara

Och han har ju kanske världens bästa system.

Om jag vore genforskare...

... så skulle jag genast gräva fram den gen som finns hos det manliga släktet som gör det fysiskt omöjligt för dessa individer att stänga skåpluckor och lådor i hemmet. Jag är en av de o så många som anser att besittandet av nämnda gen bör betraktas som en sjukdom. Sen kan man fundera på om man kanske istället för att lobotomera alla levande varelser som redan lider av den här hemska åkomman, istället kanske skulle kunna uppfinna någon slags medicin som hjälper de drabbade att förstå att man bör stänga skåp och lådor när man rotat färdigt i dom. Annars kan detta i värsta fall troligtvis eskalera till något slags socialt handikapp, eftersom konflikter lätt kan skapas kring detta.

Sen, när jag ändå skulle hålla på och gräva i gener, skulle jag kanske gräva fram den genen hos det motsatta könet som gör att hon alltid, alltid slår i skallen/benet/armen i öppnade skåpluckor/lådor.

Det skulle jag göra om jag var genforskare.

Panikont i bäcken

Jajjemen. Så går det när man inte kan hålla sig på vägen.

Alla andra är rädd att ungen ska dö...

... men eftersom jag är helt störd så är det inte längre min greatest fear. Mitt barns axlar hoppar ur led i tid och otid. Vill jag tro. Eller jag är helt onaturligt rädd att dom ska göra det. Ibland är det så hemskt att jag inte ens vill hålla henne som en normal unge, ni vet, i armhålorna. Då blir axlarna helt förvridna och jag får hjärtklappning.

För övrigt skulle jag behövt en hund.

Ska jag berätta en sak..

... som slog mig häromdan? Det där som folk håller på med när dom är på tjocken och folk frågar "vad vill ni helst ha? Pojke eller flicka?" och preggosarna svarar "det spelar iiingen roll!". Nu kan jag berätta för alla att det är bullshit. Den där delen om att "bara den är frisk" stämmer verkligen. Och nej, det spelar ingen roll, deep down, bara den är frisk. Men fick man välja så är det väl klart att man har något man hellre vill. Och det tycker jag folk borde börja stå för lite mer. Jag erkänner, jag gjorde det inte. "Det spelar ingen roll" sa vi som ett mantra. Men jag lovar, egentligen ville jag egentligen alltid ha en tjej. Från första början. Jag tror det var därför vi var så extremt säkra på att det skulle bli en kille, för man kan inte få allt man vill. Och jag tror det var därför jag sa "Va!? Är ni säker? På riktigt?" när hon hade grävt sig ut och vi fick veta vad hon var.

Det är sant. När folk nu säger "Det spelar ingen roll" säger jag nu alltid med min Jaglyssnarblick "Det är okej att önska sig nåt alldeles särskilt". Okej, nej det gör jag inte. Men det är det ju. Man har alltid nåt man önskar sig. För mig har det gått från att jag önskar mig en kille - att det ska gå vägen med killen - att vi ska flytta ihop - att han ska överleva hjärnmoset - att vi ska få barn - att det blir en tjej (och att hon är frisk).

Sen det där med att dom ska vara frisk, det ebbar lite ut tyck jag. Nu när Lillonga är här, så skulle jag helt ärligt inte bry mig om hon hade haft något "fel", alltså typ inlärningssvårighet eller något. Det är klart man önskar att hon ska få slippa aids och cancer och sånna sjukdomar, men ifall dom skulle upptäcka Downs eller nåt hos henne nu, det hade verkligen inte spelat någon roll. Jag hade älskat henne ändå. Det var jag ärligt lite osäker på om jag skulle göra, jag som är så hård och besynnerlig. Men det gör man, även om man inte har något hjärta. Så det där med att "bara den får vara frisk" i den bemärkelsen kan man nog släppa lite på när man väntar. Fostervattenprov för att checka om det finns risk för Downs. But why? Loooovar, man älskar dom ändå. Det behöver man liksom inte fundera på.

Även om man säger, kanske lite för högt, "Tyst!" när man håller på att blogga och barnet jämrar sig missnöjt i sittern nedanför fötterna.

Hon ser som mindre och mindre smart ut

Knärtan.

Mammaledig som man är...

... läser jag bloggar om dagarna. Helt slaviskt. Av naturliga skäl (?) har jag fastnat för många s.k. mammabloggar. Alltså typ sånna som fått barn cirka nu, som en själv. Och många verkar ha det knivigt såhär i början. Vissa har så mycket mjölk att det blir jobbigt att amma, vissa får knappt sova på nätter och barna ska ha mat varannan timme eller har kolik.

Det är då jag blir helt fantastiskt nöjd att vi inte har några som helst problem med lill-knärtan våran. Särskilt det där på nätterna. Hon lägger sig vid 20 och sover till 4-5 på morgonen. Så äter hon, sen sover hon till 8-snåret igen. Softish. Vissa kvällar/nätter äter hon lite senare, typ vid 22-23, och sover till 7-8. Aldrig har hon ont i magen fast hon flaskmatas (*ta i trä*).
Hon är väldigt tidig med blicken och kan sedan nån vecka eller två hålla sitt eget huvud stadigt. Iaf så pass att hon kan sitta med oss vid matbordet när vi äter. För ve och fasa för att ligga själv i sängen eller på golvet. Knärtis vill vara med heeeela tiden. Igår märkte vi dock att tigerprogrammet på National Geographic funkar bra som barnvakt i en kvart. "Loooova att inte ha teven som barnvakt" var det nån som sa innan hon var född. "Nä då" sa jag.

Men teven är najs när man verkligen måste kissa.

I början var det väl coolt...

... med alla brudar på fejjan som hade fått bli gratissminkade, kammade, fått fläka sig på en spegel och se drömmande när nån fotograf tog ett kort.

Men nu känns det lite gammalt.
Alla vet vad du gjort när du ligger på en spegel.

Kul

Att när jag åt en morot igår smällde det till i käken. Kul. Jag har ju som bekant haft problem med käken since forever, men nu... Om det inte går över på nån vecka måst jag ju till läkarn. Det har jag inte tid med.

Nyponsoppa?

Sms

Han: "Tur man inte kan spanska.. Två pojkar tittade på mig och tog på mig i väntan på bussen"
Jag: "Ehh... Va?"

När vi ser på Idol...

... och nån låter som Tracy Chapman.

Jag: Den låten är bra. Med Tracy Chapman.
Han: Vem är det?
Jag: Är du seriös? Har du missat henne?
Han: Vaddå?
Jag: "Talkin about revolution", "Fast car"?
Han: Men jag vet inte vem det är!! Den där... Trashman...

Lol.

Det är ungefär som Ledins låt "Spring, spring, spring, spring, låt hästarna flyyyygaa!"

Ibland händer det...

... att man måste väcka det barn som sover. Ibland måste man. När man ska iväg nånstans och måste trycka i na lite mat. Helst när hon sover som bäst och djupast ute i vagnen. Så försöker man lite diskret väcka henne genom en strykning över kinden och huvudet. Inget händer. Då kommer paniken som ett brev på posten. HON ÄR DÖÖÖÖÖD! Hon ser ju så blek och glåmig ut med insjunkna ögon. Hon är död. Så mitt sätt att diskret väcka mitt barn som sover är att ta tag om axlarna, ruska lite och ropa HALLÅ!

Och hon vrider sig sådär gosigt och slår upp ögonen och tycker hon har världens bästa mamma. Som troligtvis gett henne Shaken Baby Syndrome.
(Med en nypa salt.)

Här ska vi bo

Minus gungställning, cyklar och studsmatta.

Jag snodde bilden från mäklarn. Woopsi!

www.busmejl.se

Jag säger det bara.

Läste en tråd om fördomar

"De som tror att utbildning är enda sättet att veta saker har ingen aning om hur det är att vara intelligent."

That's right! Klockrent. Kunde inte hålla med mer.

Mamma kär sig sms:a efter att vi dragit oss hemåt på kvällskvisten

Mamma: (tomt)
Mamma: (tomt)
Mamma: Har ni kommi
Jag: Ja, vi är hemma.
Mamma: rp
Jag: Bra stavat.
Mamma: Testde att radda gick ej bra puss o kram ha en god natt

Men hon försöker i alla fall. Precis som jag försökt gilla att spela fotboll. Jag testade häromdagen. Jag touchade bollen lite lätt två gånger innan jag kräktes av uttråkning. När man bara ska fördriva lite tid på gården, vaarför väljer man då att sparka en opumpad boll fram och tillbaka? När man hellre kan spela exempelvis basket? Det är ju så mycket roligare.
Dock kan jag hålla med om att fotboll är roligare att titta på än basket. Iaf på teve. När man kan få se repriser, eftersom vi med outvecklade fotbollskunskaper inte ens lyckas snappa upp att det vart mål.

Oleg och Alexander Bard är mina nya idoler

Electro pop!

Nä, alltså det här med att det gör så ont att föda barn...

... som alla säger. Inte för att verka hård och besynnerlig eller ball på nåt vis, men jag tycker verkligen inte att det var så farligt. Visst gjorde det ont stundvis, men inte så där så att man inte vet vart man ska ta vägen. På riktigt. Särskilt inte krystvärkarna. Det är mest en känsla av att man är extremt stark bara man vill.

Men alltså, så farligt är det inte. Nu lustgasade jag iofs mig igenom det hela, men ändå.
Dock håller jag med om det där fantastiska känslan man får. Den där "VAD hände nu-känslan" och glädjen med det.

Nej, jag tycker det var/är värre så här efteråt. Om man inte fött barn; Tänk en apelsin som man skurit i klyftor med skalet på. Så när man ska äta/suga saften ur köttet på den tar man tag i kanterna och bänder klyftan utochin och suger tag. Det som blir kvar av fruktköttet när man lägger ifrån sig klyftan, så känns det. Där nere. Efteråt. Grafic.
Och foglossning under graviditet är piece of cake om man jämför med foglossning efteråt. Nu, nästan fyra veckor senare, kan jag fortfarande inte ta en långpromenad med mitt barn. Då går jag sönder. Men det är helt ok nu. Veckan precis efter förlossning kan man inte gå alls för det mesta. Helt ärligt. Inte kul.

Men själva förlossningen är ingen fara. Man ska frukta månaden efter. Inte själva tryckeriet.

Vi pratade om gamla teveprogram...

... och det måste vara så som dom säger, att det var bättre förr. Texempel barnprogrammen. Var är Räddningspatrullen och Luftens hjältar och Lucky Luke? Nä, alltså, nu ska allt vara hyperanimerat. Inte tecknat. Jisses, ungarna nu för tiden vet ju inte ens hur en riktig tecknad gubbe ser ut.

Och Albert & Herbert? Det programmet vill vi ju verkligen ha tillbaka. Och Tippen. Magiskt. Och btw, vad hände med Lasse i MorganochLasse?
Robinson har jag iofs fastnat för den här säsongen. För att citera Metallica; Sad but true. Inte för att Robinson har blivit bättre med åren. Det känns som om det var mer terror förr. Mycket mer underhållande. Dessutom är ju nu världen kantad av losers, som bara ger upp en vecka in i skiten. Skandal.

Fångarna på fortet. Det är väl... okej. Samma smådvärgar, och tigerbruden och tjockisen med gonggongen. Men varför har dom målat cellerna som tivolin? Skandal.

Det måste vara så. Att det var bättre förr.

Folk får ursäkta...

... att allt jag skriver nu för tiden handlar om vårt barn. Eller barn i allmänhet. Men det blir bara så när man nyss har blivit förälder. Har man någon gång fått barn tror jag man förstår. Har man inte fått barn tycker man nog jag är mest dryg. Men whatever, det här är min värld. Och jag antar att det blir mindre barnprat med tiden.

Dock har jag ju inte tvillingar, det hade ju varit spännande. Mest för att då kunde jag trycka upp poemet som jag hittade nånstans på Familjeliv;

Two cots, two pots, perhaps a double pram, And even double portions of bread and jam. Crawling about, learning to walk. Mama, dada, abababa. Starting to talk. Four sore knees to be kissed. All those birthdays, not to be missed. Double trouble? Lots of joy!! Two smiling faces, sharing their toys. All those kisses, all those cuddles. They're soaking wet, 'been in the puddles. Up to the bath, now don't delay. Now don't do that, you're not here to play. "It's time for bed", and they just grin. Such are the joys, of having twins.

Men nu har vi ju bara ett barn, så jag kan inte ens skriva upp det bara för det var lite fint.
Fast nu gjorde jag det ändå.

OMG

Vad dagarna blir långa med en lillonge.

Jag menar, vi hänger på låset på ICA innan de ens har öppnat.

Radikalt.

Det är ganska fascinerande...

... det här med att föda fram en arvinge. Att en så liten varelse kan vända helt uppochner på livet, även fast hon sover hela tiden. Och att det där som man hade hört innan om att allt skulle handla om bajs och bröst verkligen stämmer. Nu är det inget konstigt med att prata/visa bröst för alla i närvarokretsen. Och bajset, det är verkligen det allt hänger på. Man blir ärligt lite lyckligare när man stöter på en bajsblöja. Det är liksom kvittot på att hon mår bra.

Sen att gå på stan (ja, eller, Ica i Vindeln) är lite eljest också. Idag stannade fem personer och ojade sig över "hur små dom är", och "hon kan inte vara gammal". Det är lite fränt. Nu till en början iaf. Och de som ojar sig är gammfolket. Gammfolket är sköna människor, det är bara dom som vågar.
Inga baktankar, dom är amazed.

Den bju ja på

Men rolig bild än så blir det inte, ty hon sover exakt hela tiden.

När hon inte är förbannad.

Och det vill man ju inte se.

"En vanlig graviditet är 40 veckor. Två veckor till är normalt att gå"

"sen blir igångsättning aktuellt. Max antal dagar man väntar är i Västerbotten tre dagar".

Det är alltså senast fredag nästa vecka.

Alltså, det är typ om tre veckor?! Aldrig.

Nu börjar jag bli stressad...

... över att den här ungen aldrig vill födas. Att sommaren bara går och går och vi bara väntar och väntar, med samma trötta rutiner varje dag. Stiga upp, äta macka, dricka kaffe, vänta nån timme, äta lunch, göra ett hittepåärende, sen hem igen och vänta med svullna fötter.
Nu känner jag mig nästan stressad över att den aldrig kommer. Nu-är-det-ändå-försent-känslan. Jag kommer nog få gå supermegagravid hela livet. Det kommer inte bli nåt av.

Det där med förvärkar är bara bullshit.

Jag ska starta krig...

... med alla cyklister. Okej, dom är jäääätteduktiga att dom inte förorenar luften med avgaser, men dra ner näsan och visa lite hänsyn till oss som kanske måste köra bil emellanåt. Den där grejen med att man har något slags frikort vid övergångsställen bara för att man cyklar/går är ju så irriterande. Jag ska inte dra alla över en kam, men nio av tio av dom som cyklar eller går tittar inte ens åt båda hållen. Dom bara gasar på. Är det konstigt att typ alla dödsolyckor med cyklister inblandade sker vid övergångsställen? Nej, inte som dom beter sig. Dom enda som faktiskt visar någon form av respekt för bilister är gammfolket. Som stannar, hoppar av cykeln, sen går. Dessutom tackar dom flesta också. Ett litet leende eller en liten vinkning. Det gör ganska mycket, när man annars inte har någon aning om man kommer att döda någon på övergångsstället. Ni förstår, även om man stannar av och inte ser en människa i sikte, kan det ändå komma någon farande i 50 knyck över gatan helt plötsligt. Det är liksom snabbare än man ens få köra bil. Så skyll je själv om du blir mos i sånna lägen.

Folk gnäller över att bilister inte har någon respekt för cyklister. Jag skulle nog säga att det är 50/50. Kanske ännu värre.

Tacka vet jag gammfolket. Dom har hyfs, dom. Och matchar sina kläder med varandra. Det är kul.

Eftersom att man känner igen sig på alla punkter är det jättekul att skriva...

... och extremt ointressant att läsa, men ändå;

Man vet att man är gravid när...

... man måste parkera om bilen på nytt för att man ska kunna ta sig ut.
... det inte längre hjälper att "smita förbi" folk sidledes då man är bredare så än framifrån.
... det känns som man sprungit en mil när man gått upp för en trapp.
... man rullar/behöver hjälp för att ta sig upp ur soffan.
... man är rädd att kissa på sig när man hostar/nyser.
... man har tappat något på golvet och låter det ligga kvar där eftersom processen att plocka upp det är alldeles för omständig.
... man letar efter andra alternativ än att behöva ta trapporna.
... allt är tungt.
... man flåsar och flämtar som en valross efter att ha fått upp dragkedjan på skorna och måste sätta sig ner efter för att få blod i huvudet och få bort den lila färgen i ansiktet.
... man gråter för något helt nytt som man aldrig gråtit över förr.
... man ställer sig med benen en meter ifrån varandra som en förberedelse för att böja sig ner.
... allt är väldigt irriterande.
... ett ärende per dag är allt man hinner med p.g.a. graviditeten.
... när din partner faktiskt håller med om man inte har något att ha på sig.

Allt är så sant, så sant. Men mest av allt saknar jag nog att kunna få en ordentlig kram av sambon. Utan att man måste dra sig undan efter tre sekunder och skrika "tryck inte på magen!".

Idag är det tisdag...

... och exakt en vecka till BF. Ganska ballt ändå.

Så nu har vi tvättat bilen och trimmat rabattkanterna.

Det blev en bra dag...

... för den inneboende har behagat att kana ner i rutschkanan som ska föra denne ut till verkligheten. Dock ligger den nämnde fortfarande ruckbart, men ingen fara på torpet för dennes liv om vattnet skulle gå. Det är sånt som man blir glad av.

Så nu väntar vi, helt enkelt. Till den 26 juli, enligt papperena. Blivande fadern tror mer på den 23-24 juli, och tror på en avlång en på 2890 gram och 50 cm. Jag tror den 30-31 juli. Och 3100 gram och 50 cm. Så om vi sammanfattar får vi en unge en helgdag i slutet av juli och den kommer vara en halvmeter lång. Så långt är vi överens. Sen återstår den väl att se om ungen håller med.

Och att jag helt starkt tror att ungen kommer se ut som Gollum, med spinkig kropp och stora öron/näsa/ögon och inte ha ett hårstrå på skalln, kan vi ju ta sen.

Man blir ju less...

... på att bara gå runt hemma. Och inte göra nåt, fast man egentligen gör allldeles för mycket. Vad jag skulle behöva är att bara sitta still och inte göra nåt, men så fort jag är hemma hittar jag något som bara måååste göras i dag. Typ sätta igång långkok på spisen, baka kakor och frysa in, vattna blommor inne och ute, klippa blommor som håller på att dö och när ändå långkoket är klart och ska ner i frysen tar man ju självklart upp hundra kilo lingon och kokar sylt. Bara sådär. Och när det ändå håller på att svalna så kan man ju dammsuga lite eller skura eller nåt. Behöver jag nämna att jag får lite ont i fötterna på kvällarna? Kan man någonsin känna att det inte finns någonting att göra hemma? Förutom när man inte har något att göra, då man gör saker som mest?

Och idag tackar vi the Lord för regnet och svalkan, och för att vi inte har vattenplanat oss av vägen än.

"The camera adds ten pounds"

Ja... eller... ja...

Om man ska sammafatta...

Sammandragningar typ hela tiden tillsammans med förvärkar. Det kan man ju lessna på. Sen är den påtagliga urinvägsinfektionskänslan i samband med känslan av att att alltid vara bajsnödig oerhört trevlig. Men det är väl så det ska va. Idag har vi även infört haklapp i huset. På mig alltså. Det är så svårt att äta slafsig mat när man måste sitta typ en halvmeter utanför bordet. För att luta sig över tallriken, det är såndär lyx man inte har råd med när man sammandrar. Det är en spännande tid.

Annars är jag mest orolig hela tiden. Allt på grund av den där barnmorskan som sa att huvudet på onga ligger liite till höger om bäckenet. Som iofs skulle kunna rätta till sig med en värk eller att magen skulle sjunka lite. Det där om att det absolut inte var nåt att oroa sig över och att många fixerar sig inte förrän två veckor innan förlossning hör ju inte jag, utan nu går jag runt och känner efter så fort det rör sig och jag försöker känna med handen vart och hur den ligger. Helt i onödan egentligen, men ändå. Idag har jag varit relativt glad och uppåt ty när jag la handen på magen i morse kände jag asset på ungen uppåt. Det är sånt som man blir glad av. För all övrig tid är jag orolig. På kvällarna får jag oftast lite panikkänslor, eftersom att i mitt sinne kommer jag ju måsta snittas. Eller så går vattnet, och då måste man ju åka ambulans in och aldrig nånsin röra sig en millimeter förrns ungen har kommit ut.

Och jo, jag oroar mig för mycket. Men jag kan inte hjälpa det.

Det kommer ju alltid vara lite småkul...

... det här med folk som heter Mariana.

Snorunge...

... som vägrar ligga med skallen på rätt plats...

Alltså det här med att folk postar magbilder...

... när dom är gravida. Det är väl helt okej. Jag älskar att jämföra och diskutera. Men vad gör dom som promt måste dra upp tröjan till under boobiesarna? Och hasa ner byxlinningen till dalen? Det finns inte någon som vill se din hudfärg på magen. Jag jämför storlek och form (man skaaa inte jämföra med andra, jag vet jag vet) och jag har aldrig varit intresserad av hudfärgen.

Jag tycker det är skumt.

Hon var borta och jag letade och letade...

Kan bli ett problem.

Vi har ju som bekant en kisse

Som för övrigt lyssnar till Kisse, och inget annat namn som vi har försökt döpa henne till. Kisse och min sambo har som ett roligt förhållande. Dom två kan verkligen prata med varandra.

Nu pratar dom mest om att Kisse vill ha pengarna/mynten som finns i sparbössan uppe på byrån, men att hon inte har något bankkonto att sätta dom på. Och vi kan inte säga att hon inte kommer att få pengarna överhuvudtaget. Nu när Kisse pratar svaras det oftast "men vi måste öppna konto först".

Kisse lever i ovisshet.

Jag har verkligen tyckt att det har varit smidigt...

... än så länge, det här med att vara gravid. Men nu...

Jag kan inte andas. Bokstavligen. Lungorna får icke plats längre.
Jag blir tokig.

På bilden syns mördarmaskiner

Det är så jag egentligen ser på kossor. Och kvigor. Och tjurar. Jag har kommit på det. Att jag är helt livrädd för nötkreatur. Egentligen. Jag skulle aldrig gå in där 70 lösdriftkossor går, men hade det varit 70 hästar hade det varit helt okej. Man kan ju undra varför. Jag tror det är för att kossor har så små dumma att de blir lynniga.

Så måste det vara.
Dessutom har ju vissa hornen kvar.

Vi måste nog ha världens sötaste hyresvärdar...

... som bara målar och målar och blir aldrig klara. Med jobb och skolavslutningar och sånt som kommer i vägen.

Men grannt blir det. Nymålat hus, blommig rabatt och kort gräs. Det blir najs.

På fullaste allvar...

... vad är det med den där krövla BB-väskan man ska packa? Själv har man ju fått för sig att det är någon liten miniväska med typ en body till ungen man ska ha med. Men sen tillkommer det fler och fler grejjer som folk säger man bör ha med.

Nu har jag packat. Och det kan omöjligen krävas så mycket saker för att föda fram en arvinge. På fullaste allvar. Jag får panik ju. Det är ingen liten miniväska inte. Det är snarare en trunk med grejjer ju. Herregud. Okej, jag listar;

- Två tröjor, en byxa till mamma.
- En t-shirt till pappa.
- En socka och tre... underbyxor åt mamma.
- Amningsbehå + kupor.
- Två bodysar, två byxor, en tjocktröja (jacka, if you will), en tjockbralla, en socka, en mössa till karten.
- Nödvändigaste necessärgrejjerna, typ tandborste, tandkräm, schampo, hårborste.
- Filt till onga.
- Blöjor och tvättservetter till ungen. Jag fick höra att man inte säkert får mängda blöja på BB.
- Bindor.
- Tidsfördriv, dvs. en tidning och en kortlek.
- Innetofflor.
- Sen tillkommer ju matsäck och kamera och annat onödigt på själva dagen D. Typ bilstol.

Okej, nu alla individer som har fött barn: Vad har jag som är helt onödigt i min väska? Och vad har jag missat? Alltså det kan inte behövas en hel armé av saker för att föda barn. Jag tror inte på det. Det här känns ju skumt.

Strömlös

Vi har ju då ingen ström hemmavid idag. Panikkänsla får man när man inser att inget fungerar. Man slänger sig på telefonen och ringer runt till alla i byn. Har ni ström? Inte? Bra. Då blir man lite lugn igen. När man vet att man inte är ensam om det och man absolut inget göra åt saken. Så man fortsätter mecka med vardagsrumsgardinstången som någon svart odåga med vanskapt balanssinne råkade ramla sönder mitt i natten. Det är onaturligt varmt i huset. Man håller på att kvävas. Så tittar man ut i helt fel ögonblick. När tromben blåser förbi. Det jag tänker på är om bilen kommer blåsa bort och om huset kommer blåsa bort. Kissen är livrädd för vad som händer och springer runt som om dammsugaren hade varit på. Sen är det över. Och solen börjar skina, och det blåser bara lite. Som om naturen vill be om ursäkt för vad den nyss ställde till med. Nu lyser solen ju. Ment till vilken nytta? Allt är ju förstört i alla fall. Jag har ingen ström.

Och nalta hadikappad man blir. Dels för att man kan inte hitta på något tidsfördriv inomhus, förutom kortspel. Man vågar inte ens pilla på yuppienallen. Då går det batteri och det går inte att ladda den om den dör. Man får inte öppna kylen i onödan. Kylan måste hållas inne. Och vi som hade köttfärs däri. Och vi som hade tänkt tvätta idag. Och äta tacos, vilket kräver en spis. Jag tjyvduschar upp det vi antar är det sista vattnet som finns innan det tar slut. Pumphusen häromkring drivs väl också av någon form av ström? Så vad gör vi? Mamma och pappa är inte hemma. FF. Vi drar till schtan. Kvickt slinker jag in i kylen och haffar det som behövs för tacon. Ner i kylbag. Är smart och tar med laddarna till yuppisarna. Tänker mig även en tvättning i FF-huset, tar med överfull tvättkorg.

Nu är vi ju en sisådär 8000 personer som har drabbats är detta elände, så man får väl anta att dom fixar det här. Nu.

Jag bara älskar...

... när Riksbyggen skickar inkassobrev från start. Här börjas det inte med en originalfaktura på överlåtelseavgiften. Och inte en, två eller tre betalningspåminnelser. Nänä, här fläskar vi på med inkasso på en gång. Det är mest effektfullt.

Jaja, nämen, det är väl så dom jobbar på Riksbyggen. Man blir ju lite irriterad.

Inkasso. Pinsamt.

Back on demand

Svulstret i vecka 32.

Och mitt i skrivandet med Formel 1 i bakgrunden...

... "gå in på vår Facebook-sida och läs om bilar blabla".
Jag blir lite putt över det här med Facebook. Facebook håller på att ta över världen helt. När jag var liten gick man in på någons hemsida och röstade på grejjer eller fördjupade sig om saker. Nu ska man gå in på Facebook och göra det. Och ska man ha kalas eller bjuda upp till evenemang blir man inbjuden via Facebook. Och hur ska man bjuda in de som inte har Facebook? Måste man då skriva en inbjudan, med penna och papper? Och lägga i kuvert, och veochfasa köpa frimärken och masa sig till en gul låda?

Det slog mig igår också, när vi funderade över nuvarande ålder på en i grannskapet. Gamla hederliga födelsedagsboken åkte fram. Där fanns hon inte. Nä, men logga in på Facebook, sök på hennes bror, och du må finna självaste henne. Och hennes mamma och pappa och mormor och morfar och hennes avlidna hund som har egen sida och alla hennes vänner och hennes födelsedag och telefonnummer och allt annan dynga som är helt ovärt att resten av världen ska veta.

Måste allt vara så öppet? Och måste Facebook ta över världen? Varje tv-program, radio-program och alla politiska partier och massa andra viktiga saker har en Facebook-sida. Och det är typ där de förväntar sig att få fram vettiga synpunkter och få höra folkets röst. Och det är bara i Sverige. Någon måste stoppa Facebook. I framtiden kommer man inte fråga "Har du internet på din dator?", man kommer fråga "Har du Facebook på din dator?". Det är det som kommer att räknas, verkar det ju som så med den här framfarten. Jag känner jag blir förbannad.

Jag ska sluta använda dator.

Det där med att föda barn...

... det är ju tydligen en del pappersarbete det med. Som den där födelseplanen som också ska skrivas. Vad ska man skriva i den? Det enda jag kan svara på egentligen är väl frågan om vilka smärtlindringsmetoder man föredrar. Eller egentligen inte. "Föredrar". Men jag har väl aldrig gjort det förr, hur ska jag veta vad jag föredrar? Hur kan vi stödja samarbetet mellan dig och din partner under förlossningen? Det undrar dom. Men, hjälp oss bara att ta emot ungen och bedöva mig om jag skulle... föredra det. Hade jag fött något tidigare hade jag väl kunnat skriva nåt vettigt, skulle jag tro.

Hur tänker du dig de första dagarna efter du fött? Vad ska jag svara på det? Ska jag kanske få dom att tro att jag ser hoppfullt på dagarna. Jo, jag hade tänkt att amningen skulle komma igång och vi har rutiner på det innan jag ens lämnat BB. Sen tänkte jag mig att ungen ska sova hela nätterna, och allt kommer att vara frid och fröjd hela tiden. Eller ska jag vara ärlig kanske. Ja, alltså min värsta farhåga är ju att jag inte ska älska mitt barn och jag kommer glida in i djupaste förlossningsdepressionen på en gång. Men blir det inte så är jag nöjd om alla i familjen andas och alla har tak över huvudet, allt annat ordnar sig nog med tid och erfarenhet.

Då skulle hon bli arg, min barnmorska.

Jo, vi bor ganska centralt...

... när fåren bräker på andra sidan älven, kvigorna råmar i hagen nedanför huset, kissen springer ut och in i öppen dörr och nu har någon granne en tupp som skriker i tid och otid.

Fabulous.

Att dela broderligt gör man ju alltid...

... ryggmärgsmässigt. Men nu bor jag med en som inte tänker "3 kvar, 1,5 var" utan "3 kvar, 2 till mig, 1 till henne". Det blir man ju irriterad över.

Och han tycker jag lägger för stor vikt vid en muffin.
Men, alltså...

Vadå...

... finns det helt random folk som läser mina meningslösa inlägg?
Ballt.

Man vet ju att det inte kommer hända...

... men man väntar sig ändå att bli klöst av Atlas närsomhelst, bara nån gång till.

Lillkissonga har flyttat...

... till Ettan och Assi i Nangijala... typsikt...

Ett infall till trädgårdsmöbler

Ganska vuxen.

Hmm...

Och det lilla ofärdiga rummet. Lite gay om det inte är en tjej.

Vilket det troligen inte är.

Jag dedikerar följande till hinkkissarn

Och alla andra som inte vet hur en 26 veckare ser ut.

Man hör ju hela tiden om gravida...

... som är i sin gravidbubbla, där dom mojsar och gojsar hela tiden och bara är gravida. Jag undrar vilka männsikor det är? Lever dom på riktigt? Jag kan utan tvekan säga att den mest stressiga och dryga tiden i mitt liv hittills är den tiden jag har varit gravid. När ska man ha tid att njuta av det? Och mojsa och gojsa?

Och den här bloggsidan jag skriver på vägrar göra radbyten

Så det är inte mitt fel att det blev grötigt.

Om jag skulle hissa och dissa...

... vet jag inte vad jag skulle hissa. Men dissa skulle jag göra en viss grupp av människor. Nämligen dom som av någon anledning byter kanal på teven preciiiis innan det är slut. Jag känner en sådan person, som även råkar vara min sambo, vilket betyder att vi ser oftast på tv tillsammans. Och alltid när programmet nästan är slut, typ "Så ska det låta"och Peter Settmans kompisar nyss har gett blommor till alla, och har bara until next time-frasen kvar, så byts kanalen. Och egentligen är det väl inget att dissa, men det blir ett sånt antiklimax när man har sett ett helt program, och sen inte får se de sista 90 sekunderna. Håll med. Så mycket kan hända. Exempelvis om jag hade missat de sista skälvande sekunderna av "Mästarnas mästare" förra veckan så hade jag missat Stenmarks kaninhopp som alla pratade om. Man måste se hela programmet. Nä, min sambo, han är som en inspelningsbar boxer; man missar alltid den sista minuten. Så egentligen har jag väl en hiss också - Sista minuten.

Jag hörde en jätterolig historia idag

Följande utspelar sig i Norge. Ett tvåsitsigt cessnaplan kraschlandar på en kyrkogård. Dagen efter rapporterar nyhetsbyråerna: "Hittills har 432 döda påträffats, och dödssiffran väntas stiga". Ha!

Ibland kan man ju undra...

... hur en liten unge på 3-4 kg och 50 centimeter, helt utan ens förmåga att röra sig själv, kan behöva så ofantligt mycket prylar.

Nu går jag in i väggen...

... närsomhelst, känns det som. Precis när man tror allt är under kontroll så hittar man ett gupp i vägen. Exempelvis tvättpluggnyckeln tillhörande den där lägenheten som helt magiskt har försvunnit så här en vecka innan överlämnande.

All stress, stress. Över att allt inte är klaffat med lägenheten. Att jag måste betala ytterligare en hyra eftersom det inte ens är registrerat något ägarbyte eftersom alla på Riksbyggen arbetar mer långsamt än mördarsniglar. Plus att jag måste hitta nån tid för att träffa nya bruden för översyn av flyttstäd.
Sen ska jag försöka förstå hur allt fungerar i pappersvärlden kring föräldrapenning och havandeskapspenning, som känns som om allt borde vara klart vid det här laget och som inte ens är på kartan än.
Sen ska jag försöka hinna byta däck på bilen och köpa nya däck, dessutom lämna in bilen på service någon gång och koppla ur saker som inte kan vara ikopplat.
Sen ska det möbleras om i huset, och hinnas till Ikea. Och förbereda allt praktiskt kring ungen som komma skall. Allt som behövs som vi inte har; barnvagn, sitter, kläder, shit...
Sen ska jag jobba tiomiljoner dagar varje vecka, eftersom jag måste få upp mammapengen, fast jag inte orkar och allt i kroppen gör ont. Och alla som mår dåligt runtom på alla sätt och vis, och jag inte vill visa hur pissigt stressad och ont jag har i kroppen för det är ju självförvållat. Och halsbrännan man får eftersom jag inte hinner äta rätt...
Sen ska ju hemmet hållas över ytan, och det ska handlas och lagas mat. Sånt ska man väl hinna på söndagar när man inte jobbar eller har andra saker som ska göras. För vem ska få vara lyxig och faktiskt få vila ut nån dag i veckan när man börjar bli gravid?

Tur jag har en hjärtevän som ställer upp och hjälper till där han kan, och som kan lugna mig när jag får panikattacker två gånger i veckan. Jag försöker dock hålla mig i duschen när jag gråter som värst, där spelar det inte lika stor roll om jag måste kräkas på golvet av paniken. Lättare att städa sen.

Kan man få missfall av stress? Jag tycker ungen rör sig mindre nuförtiden...

Vi har någon som går på taket...

... låter det som. Ibland liksom bankar det till. Det kan vara snö/is som lossnar från taket, men jag tror på nån gubbe. Ungefär som Lina i Emil i Lönneberga när hon ser nersotade Emil på taket, och säger till Alfred att "jag tror det är en myling på taket". Om det tänkte jag skriva först. Och dra parallelen till Emil i Lönnis. Sedan kom jag på att jag egentligen inte riktigt visste vad en myling var, så en av mina bästa vänner, Wikipedia, lärde mig;

"En myling (även utbörding) var i svensk folktro en gengångare av ett odöpt nyfött barn som mördats av sin mor och gömts, till och med under golvet i stugan ibland, för att dölja en oönskad födsel.
I sägnerna berättas det om hur modern avslöjas när mylingen sjunger en sång om sitt öde. Mylingar troddes finnas på platser där en ung mor kunde tänkas gömma ett dött barn, som myrar, uthus, dyngstäder, stenrösen och skogsbackar. Från dessa kunde man ibland höra gråt och barnskrik. Ibland kunde det odöpta barnet ropa på hjälp, "ge mig ett namn!", och då kunde man rädda det genom att säga "Du kan ta mitt, jag heter NN". Man kunde även hjälpa det genom att hitta liket och begrava det i vigd jord på en kyrkogård.
Ordet kommer från "myrding", från fornsvenskans myrða, "mörda". Myling betyder alltså kort och gott "mördad".
En sägen från Bergslagen berättar om en gammal torpare som på väg hem från krogen tilltalades av en liten pojke med orden: "Morfar, morfar, får jag pappa?" (Ordet pappa är en dialektal form för att bli ammad). Gubben vägrade först att inlåta sig men då pojken fortsatte att ställa sin fråga svarade han slutligen: "Har du nån te papp' så papp', men inte får du te pappa mej". Då gav sig pojken iväg. När gubben slutligen kom hem till sin torpstuga fann han sin hemmaboende dotter död i utdragssoffan med blodet flytande från brösten. Gubbens svar gav pojken möjlighet att ta hämnd på sin moder, med sägnens ord: "När pojken hade fått lov te papp' så visste han vart han skulle gå"."

Fatta vilken tur att det nog inte är en myling på taket.

Annars så...

... så hade det varit ganska så najs med en ljummen sommarkväll.

Och surströmming.

Eller hur...

Eftersom det är rätt kul att dokumentera olika sovstilar...

En sak som jag tycker är lite kul...

... är att ingen människa någonsin säger "va?" eller "ursäkta?" till gubben när vi är ute och samtalar med folk. Jag tror inte riktigt att dom vågar. För det är typ som att stirra på en dvärg (ja, eller, kortväxt person), det är lite tabu över det hela. Eftersom min käre sambos tendens till att stamma och sluddra är ett men av en hjärnskada får man inte säga "va?".

Men men, my friends, keep in mind att både han och jag märker på en gång om ni inte förstår vad han nyss sa. Det märks. Ett osäkert skratt och blicken ner i bordet. Vi vet. Jag är alltid beredd att tolka om man inte skulle fatta efter tredje försöket till förståelse, men det krävs att folk ber honom upprepa. Han blir nog mest förbannad skulle jag tro, men på riktigt, det verkar så mycket bättre om man säger "va?" tre gånger, än att fejka.

Jag tycker det här är jättefascinerande. Särskilt eftersom han jag lever med pratar av naturen jättejättejättefort. Plus lite stamma på det. Det är som bäddat för att det ska gå sisådär.

Inte ens jag fattar ju vad han vill ibland. Varför skulle alla andra göra det?
Han är ju fantastisk.

Det absolut elakaste nån skulle kunna göra mot mig...

... är nog att tvinga in mig i ett fjärilshus. Kanske det vidrigaste påhittet hittills.

Jag har börjat läsa Underbara Claras blogg...

... i all hemlighet, woopsi. Och jag läste något som jag gick i gång på, det där om att föda barn och förlossningsberättelser och sånt. Det är ju sant som hon säger, att man som blivande moder alltid bara får höra helt sanslöst groteska historier om att föda barn. Jag står ju som bekant inför denna uppgift, och jag börjar också bli less på alla historier. Jag vill inte veta. Överhuvudtaget. Vill jag veta så ber jag att få bli berättad för. Och vill man verkligen efteråt skylta med att man sprack hela vägen till och med ringmuskeln? Och att det tog 45 minuter för ett toalettbesök efter det? Alltså, jag tror inte att jag kommer att vilja berätta om min förlossning för nån. Faktiskt.

Sedan kan jag störa mig på alla som är så negativa om självaste bäbistiden. Om att det kommer vara hypersvårt att amma, och det kommer att vara svårt att få ihop vardagen, och man kommer att vara trött hela tiden, och man inte kommer att ha en krona att köpa flingor för, och att man enligt alla kommer typ vara helt låst hela tiden och inte ens kommer att kunna handla mat på ica själv. Jag vet att det kommer bli en omställning som heter duga och att det inte alltid kommer att vara en dans på rosor. Hur skulle någon i väntans tider kunna undgå det? Så pantad är jag inte. Men om man ska lyssna till alla kloka som ju faktiskt redan lyckats trycka ut en unge eller två så kommer jag slita mitt hår från dag ett. Man får aldrig höra något bra från någon känns det som. Bara negativa saker. Och det är väl bra om det inte blir så, och man blir positvit överraskad, men låt mig ta reda på vad jag tycker är jobbigt själv. Nu är det ju som att man ska passa på att göra allt roligt man kan komma på, för de kommande tjugo åren kommer att vara ett rent helvete, varje dag, varje sekund. Aldrig mer åka på semester eller nåt sånt. Alltid kommer man ha en skrikande, gnällig unge vid fötterna. Ska man tro på alla kloka så är det ju ett under att de inte säger exakt som det låter; jag tycker inte om mitt barn och jag ångrar att det kom till.

Jag vill ju gärna älska mitt barn, och det kommer jag säkert göra, men jag vill väldigt gärna höra något uppmuntrande någon gång. Att allt inte kommer vara pest och pina hela tiden. Kan ni berätta det för mig? För jag börjar undra om man har tagit större tugga än man kan svälja. Jag lär få förlossningdepression innan jag ens fött. Kan någon berätta för mig att min värld inte kommer att rasa när vi får barn?

På riktigt...

... ska man fira Alla stjärtans dag? På riktigt? Vad gör man? Själv har jag ingen aning. Ska man ge/få blommor? Det som jag köpte på extrapris i affärn igår alldeles själv. Äta fancy middag? Och jag som jobbar. Om kall kyckling och färdigköpt potatissallad räknas som fancy, så ok. Det känns ju aningens överskattat, det där med Alla hjärtans dag. För mig känns det lite som Halloween, något som råkar ha nästlat sig in hos oss svenskar utan att någon firar det. Se fjantigt.

Annars har jag ytterst tråkigt. Det är verkligen inte min grej att sitta ensam hemma när han som jag bor med jobbar. Det går emot allt i min kropp. Jag blir stressad över att jag inte har något att göra. Nyss dammsugit, nyss bäddat rent i sängen, nyss tvättat. Inget att göra, utom möjligtvis att elda. Men det vet jag att jag aldrig kommer kunna klara av så det lägger jag på hyllan.

Jaja.