Sammandragningar typ hela tiden tillsammans med förvärkar. Det kan man ju lessna på. Sen är den påtagliga urinvägsinfektionskänslan i samband med känslan av att att alltid vara bajsnödig oerhört trevlig. Men det är väl så det ska va. Idag har vi även infört haklapp i huset. På mig alltså. Det är så svårt att äta slafsig mat när man måste sitta typ en halvmeter utanför bordet. För att luta sig över tallriken, det är såndär lyx man inte har råd med när man sammandrar. Det är en spännande tid.
Annars är jag mest orolig hela tiden. Allt på grund av den där barnmorskan som sa att huvudet på onga ligger liite till höger om bäckenet. Som iofs skulle kunna rätta till sig med en värk eller att magen skulle sjunka lite. Det där om att det absolut inte var nåt att oroa sig över och att många fixerar sig inte förrän två veckor innan förlossning hör ju inte jag, utan nu går jag runt och känner efter så fort det rör sig och jag försöker känna med handen vart och hur den ligger. Helt i onödan egentligen, men ändå. Idag har jag varit relativt glad och uppåt ty när jag la handen på magen i morse kände jag asset på ungen uppåt. Det är sånt som man blir glad av. För all övrig tid är jag orolig. På kvällarna får jag oftast lite panikkänslor, eftersom att i mitt sinne kommer jag ju måsta snittas. Eller så går vattnet, och då måste man ju åka ambulans in och aldrig nånsin röra sig en millimeter förrns ungen har kommit ut.
Och jo, jag oroar mig för mycket. Men jag kan inte hjälpa det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar