Idag var en stor dag...

...för idag ställde jag Lillkarta på vågen. Idag var dagen det hände. Som jag väntat. 10 hela kilon! Som jag har kämpat för att göda den där ungen. 10 kg har alltid varit något av ett målsnöre. Och nu vill jag inte höra nåt "jaaa, XX vägde 10 kg när hen var 6 månader". Det är ju kul för alla medelkurvor. Min unge är ingen medelkurva. Hon är liten. Och det här är vårat moment. Det här är stort för oss. Förstå, ändå, 10 kg.

Yey, oss.

Jag har under en tid förstått...

...att jag är en usel bilförare. Inte bara p.g.a. nästandödskraschen, utan mycket p.g.a. andras beteende mot mig. En gång i vintras (ja, nu är det ju vår?) skulle jag hem, i mörkret, åkandes på kära landsvägen. Jag har en jobbig tendens att ligga alldeles för nära inpå den framförvarande. Särskilt när jag planerar omkörning, men inte får bra tillfälle på flera mil. Så jag ligger baki en skåpbil. En fancy skåpbil med strålkastare längst upp där bak. Dessa strålkastare användes frekvent den här gången. Jag vill köra om, får aldrig riktigt bra tillfälle och ligger därför väldigt nära hela tiden. Och han flashar lampa åt mig gång på gång för att jag ska back off. Och jag bromsar. Och smyger nära inpå igen. Som en hund som hälsar på annan hund. Tillslut lyckas jag köra om. Jag tänker att jag måste köra snabbt, snabbt så han inte hinner se nummerplåten. Han kan ju vilja anmäla mig för det här. Förargelseväckande beteende eller nåt. Men nej, då ska han ge igen. Och gasar på och ligger tätt intill mig därbak. Kanske lite för länge, kan jag tycka, om han nu bara ville poängtera irritationsmomentet. Det gick ju ändå minst 120 knyck, på mörk vinterväg. Men han släpper taget och jag panikgasar ifrån. Svänger in på konstiga skogsvägar för att se om han följer efter och ska haffa mig. Dessutom vill jag inte leda honom till min borg. Mitt hem. Men det var tack och lov det sista jag såg av honom.

Inte alltför länge efter denna incident kör jag än en gång på landsvägen. I Haddingen sänks den tillåtna hastighetsbegränsningen till 50 km/h. Jag släpper gasen någorlunda i tid, men kör nog ändå kring 65 när jag passerar en gubbe. Han vinkar som en tok där. Och jag blir rädd igen. Har jag kört så fort att man måste liksom vinka åt mig? Det kan ha varit så att han bara hälsade på någon annan människa också. Men ändå. Jag körde ju som jag stulit bilen så, ja, det kan varit jag som var måltavlan.

Så idag, inne i stan. På E4:an, där nästan vid Max finns en busshållplats på vägkanten. Där står en buss. Jag kör, faktiskt, ganska sakta. Med massa bilar bakom mig. Bussen blinkar och vill lämna hållplatsen. Och jag gör som jag blev lärd. Jag saktar ner/stannar och släpper fram bussen. När han glidit in framför mig blinkar han med varningsblinkersen. Och jag tänker "Nej, inte igen. Vad kan jag gjort fel här?". Sen fattar jag. Chaffen tackar mig nog. Det kanske inte är många som släpper fram bussar som man ska i rusningstrafik. För visst är det så man ska göra? Eller kan han ha blivit sur för att jag sinkar alla bakom mig?

Nej, jag väljer att tro att jag gjorde helt rätt, och att chaffen och jag nu är kompisar. Och att jag hux flux raderade all usel bilkörning jag har i bagaget, och blev något av en hjälte för något ögonblick.

Det är så sällsynt med sånna ögonblick.

Och jag ska aldrig sluta med att börja mina meningar med "och". Och jag vet att det är fel. Och det känns lite rebelliskt av mig.