En sak som jag tycker är lite kul...

... är att ingen människa någonsin säger "va?" eller "ursäkta?" till gubben när vi är ute och samtalar med folk. Jag tror inte riktigt att dom vågar. För det är typ som att stirra på en dvärg (ja, eller, kortväxt person), det är lite tabu över det hela. Eftersom min käre sambos tendens till att stamma och sluddra är ett men av en hjärnskada får man inte säga "va?".

Men men, my friends, keep in mind att både han och jag märker på en gång om ni inte förstår vad han nyss sa. Det märks. Ett osäkert skratt och blicken ner i bordet. Vi vet. Jag är alltid beredd att tolka om man inte skulle fatta efter tredje försöket till förståelse, men det krävs att folk ber honom upprepa. Han blir nog mest förbannad skulle jag tro, men på riktigt, det verkar så mycket bättre om man säger "va?" tre gånger, än att fejka.

Jag tycker det här är jättefascinerande. Särskilt eftersom han jag lever med pratar av naturen jättejättejättefort. Plus lite stamma på det. Det är som bäddat för att det ska gå sisådär.

Inte ens jag fattar ju vad han vill ibland. Varför skulle alla andra göra det?
Han är ju fantastisk.

Det absolut elakaste nån skulle kunna göra mot mig...

... är nog att tvinga in mig i ett fjärilshus. Kanske det vidrigaste påhittet hittills.

Jag har börjat läsa Underbara Claras blogg...

... i all hemlighet, woopsi. Och jag läste något som jag gick i gång på, det där om att föda barn och förlossningsberättelser och sånt. Det är ju sant som hon säger, att man som blivande moder alltid bara får höra helt sanslöst groteska historier om att föda barn. Jag står ju som bekant inför denna uppgift, och jag börjar också bli less på alla historier. Jag vill inte veta. Överhuvudtaget. Vill jag veta så ber jag att få bli berättad för. Och vill man verkligen efteråt skylta med att man sprack hela vägen till och med ringmuskeln? Och att det tog 45 minuter för ett toalettbesök efter det? Alltså, jag tror inte att jag kommer att vilja berätta om min förlossning för nån. Faktiskt.

Sedan kan jag störa mig på alla som är så negativa om självaste bäbistiden. Om att det kommer vara hypersvårt att amma, och det kommer att vara svårt att få ihop vardagen, och man kommer att vara trött hela tiden, och man inte kommer att ha en krona att köpa flingor för, och att man enligt alla kommer typ vara helt låst hela tiden och inte ens kommer att kunna handla mat på ica själv. Jag vet att det kommer bli en omställning som heter duga och att det inte alltid kommer att vara en dans på rosor. Hur skulle någon i väntans tider kunna undgå det? Så pantad är jag inte. Men om man ska lyssna till alla kloka som ju faktiskt redan lyckats trycka ut en unge eller två så kommer jag slita mitt hår från dag ett. Man får aldrig höra något bra från någon känns det som. Bara negativa saker. Och det är väl bra om det inte blir så, och man blir positvit överraskad, men låt mig ta reda på vad jag tycker är jobbigt själv. Nu är det ju som att man ska passa på att göra allt roligt man kan komma på, för de kommande tjugo åren kommer att vara ett rent helvete, varje dag, varje sekund. Aldrig mer åka på semester eller nåt sånt. Alltid kommer man ha en skrikande, gnällig unge vid fötterna. Ska man tro på alla kloka så är det ju ett under att de inte säger exakt som det låter; jag tycker inte om mitt barn och jag ångrar att det kom till.

Jag vill ju gärna älska mitt barn, och det kommer jag säkert göra, men jag vill väldigt gärna höra något uppmuntrande någon gång. Att allt inte kommer vara pest och pina hela tiden. Kan ni berätta det för mig? För jag börjar undra om man har tagit större tugga än man kan svälja. Jag lär få förlossningdepression innan jag ens fött. Kan någon berätta för mig att min värld inte kommer att rasa när vi får barn?

På riktigt...

... ska man fira Alla stjärtans dag? På riktigt? Vad gör man? Själv har jag ingen aning. Ska man ge/få blommor? Det som jag köpte på extrapris i affärn igår alldeles själv. Äta fancy middag? Och jag som jobbar. Om kall kyckling och färdigköpt potatissallad räknas som fancy, så ok. Det känns ju aningens överskattat, det där med Alla hjärtans dag. För mig känns det lite som Halloween, något som råkar ha nästlat sig in hos oss svenskar utan att någon firar det. Se fjantigt.

Annars har jag ytterst tråkigt. Det är verkligen inte min grej att sitta ensam hemma när han som jag bor med jobbar. Det går emot allt i min kropp. Jag blir stressad över att jag inte har något att göra. Nyss dammsugit, nyss bäddat rent i sängen, nyss tvättat. Inget att göra, utom möjligtvis att elda. Men det vet jag att jag aldrig kommer kunna klara av så det lägger jag på hyllan.

Jaja.

Låt mig presentera...

Tratlas, den nerdrogade.

Ibland kan man tänka på hur tur man har...

... att man får leva varje dag med den man älskar. Det slog mig när jag tänkte på somliga människor i min omgivning som inte har den lyxen. Och jag tar för givet att jag får komma hem till någon som frågar hur det har gått att jobba, som jag får äta middag med, skotta när jag inte vill, rensa kattlådan för jag tycker det är äckligt, och som jag får somna bredvid. Det är jag väldigt tacksam för. Men samtidigt kan jag se bilder på andra lovers och bli helt sjukt avis för att de verkar så himla lyckliga och allt är så rosakantat och pluttenuttigt. Har aldrig dom dåliga dagar? När man bråkar och vem som ska diska och sånt? Är vi två helt onormala? Vi måste ju ha något sjukt förhållande. Vi säger liksom inte ens "puss" till varandra när vi lägger på luren. Och det har vi verkligen aldrig gjort, detta som man ju absolut måste hålla på och smöra med varje gång man pratar med varandra. Jag tror det har hänt en, max två gånger, och det var bara konstigt.

Men mest av allt är jag ändå nöjd med att jag har en arm att somna på. Och det är ju konstigt. Det där med att sova på armen. Det gör jag alltid, och det känns som om vi skulle vara värsta ovänner om jag inte somnade så. Jag tror man kan likna det vid ett beroende. För jag har faktiskt sovit utan min herre typ två nätter sedan vi träffades (om man nu bortser från sjukhustiden, men den förtränger vi nu) och senaste gången jag var tvungen att göra det hade jag ångest eller nåt liknande.

Men det känns bra just nu.