Jag har börjat läsa Underbara Claras blogg...

... i all hemlighet, woopsi. Och jag läste något som jag gick i gång på, det där om att föda barn och förlossningsberättelser och sånt. Det är ju sant som hon säger, att man som blivande moder alltid bara får höra helt sanslöst groteska historier om att föda barn. Jag står ju som bekant inför denna uppgift, och jag börjar också bli less på alla historier. Jag vill inte veta. Överhuvudtaget. Vill jag veta så ber jag att få bli berättad för. Och vill man verkligen efteråt skylta med att man sprack hela vägen till och med ringmuskeln? Och att det tog 45 minuter för ett toalettbesök efter det? Alltså, jag tror inte att jag kommer att vilja berätta om min förlossning för nån. Faktiskt.

Sedan kan jag störa mig på alla som är så negativa om självaste bäbistiden. Om att det kommer vara hypersvårt att amma, och det kommer att vara svårt att få ihop vardagen, och man kommer att vara trött hela tiden, och man inte kommer att ha en krona att köpa flingor för, och att man enligt alla kommer typ vara helt låst hela tiden och inte ens kommer att kunna handla mat på ica själv. Jag vet att det kommer bli en omställning som heter duga och att det inte alltid kommer att vara en dans på rosor. Hur skulle någon i väntans tider kunna undgå det? Så pantad är jag inte. Men om man ska lyssna till alla kloka som ju faktiskt redan lyckats trycka ut en unge eller två så kommer jag slita mitt hår från dag ett. Man får aldrig höra något bra från någon känns det som. Bara negativa saker. Och det är väl bra om det inte blir så, och man blir positvit överraskad, men låt mig ta reda på vad jag tycker är jobbigt själv. Nu är det ju som att man ska passa på att göra allt roligt man kan komma på, för de kommande tjugo åren kommer att vara ett rent helvete, varje dag, varje sekund. Aldrig mer åka på semester eller nåt sånt. Alltid kommer man ha en skrikande, gnällig unge vid fötterna. Ska man tro på alla kloka så är det ju ett under att de inte säger exakt som det låter; jag tycker inte om mitt barn och jag ångrar att det kom till.

Jag vill ju gärna älska mitt barn, och det kommer jag säkert göra, men jag vill väldigt gärna höra något uppmuntrande någon gång. Att allt inte kommer vara pest och pina hela tiden. Kan ni berätta det för mig? För jag börjar undra om man har tagit större tugga än man kan svälja. Jag lär få förlossningdepression innan jag ens fött. Kan någon berätta för mig att min värld inte kommer att rasa när vi får barn?