Jag vet att jag är sämre än Arsenal på uppdatering...

... men jag är så. Inget av värde händer. Jag har hormoner till övers, svårt att äta och en katt som konstant diarréar.

Dessutom har det blivit tvunget att avverka den drygaste julmånaden hittills.

Men nu är det gjort.

Vi pratade om eksem...

Han: Alltså jag HAR typ eksem, för varje gång jag tar på mig en mössa kliar det i vänstra ögat.
Jag: Eh?
Han: Särskilt Brynäs-mössan.

Hee...

... det där med klart vanprydande ärr av större omfattning visar sig vara en lönsam grej.

Elektronisk post jag fick igår

"Hej Evelina,

för att din son i slutändan ska kunna få det mellannamn och efternamn ni önskar, ber jag dig skicka in två blanketter av anmälan om namnändring för honom enligt följande:

Anmälan 1: Ändra efternamn från Bäckström till Morales Rodriguez (pappans efternamn) Anmäl mellannamn Morales (mammans efternamn)
Anmälan 2: Ändra efternamnet från Morales Rodriguez tillbaka till Bäckström (mammans senaste efternamn som ogift) (Mellannamnet Morales ändras ej)

... Om någonting är oklart får du gärna maila eller ringa mig.
Med vänlig hälsning
Katarina Abramoff
Processförare Folkbokföringskontoret
Skatteverket Stockholm"

Så kan det gå ute i cyberspace. Igen är säker. Och jag vet inte om min hemliga son får heta Morales, Rodriguez eller Bäckström.

Man blir ändå lite full i skratt...

Sedan Assi dog...

... är det så konstigt. När hon dog blev det så definitivt att inget skulle vara sig likt igen. Det är liksom slut nu. Ingen mer barndom. Och det känns som om jag inte har kvar något från min uppväxt, bara för att Assi är död. Men ändå är det konstigt hur pass väl man finner sig i det, och hur snabbt det går att acceptera att hon inte finns mer. Nu har vi varit hos mor och far sedan igår, och det är konstigt att hon inte är här, men samtidigt är det inte alls konstigt. Hon gjorde väl aldrig särskilt mycket väsen av sig, därför tror man väl lite att om man bara går och kollar under skrivbordet så ligger hon där.

Men ändå är det konstigt att man inte alls har accepterat det hela fast man har accepterat det. Att ta bort matskålar och koppel är inte det värsta. Det värsta är allt man kommer på som borde göras, typ slipa golvet för nu finns det ingen hund som river upp det. Eller skaffa en eldkorg ute som kan brinna hursomhelst för nu finns ingen hund som kan brinna upp. Jag undrar hur länge man kommer att tro att hon snart kommer hem igen? Det är ingen idé attt slänga hundmaten, hon kommer snart. Och att ta bort långkopplet på baksidan som hon alltid suttit i... Nu finns det bara massa tassavtryck i snön kvar. Och jag vill egentligen bara hitta nån kratta för att få bort spåren av henne. Jag vill gärna tro att det blir mindre jobbigt då.

Nu när jag ser nån vara på promenad med sin hund hugger det i kroppen. Sen jag var fjorton har jag promenerat med Assi.
Inte nu. Aldrig mer.

Älska

Finaste, raraste, underbaraste,

mest kärleksfulla Assi

är borta.

Jag fick ett tips om ett klipp

http://www.vk.se/media/?clipid=7516

Och jag garvar ihjäl mig varje gång. Särskilt med stickproppen i slutet.
"Jaa, ja behövd han int".
Haa!

Ganska så najs...

... att få ett packe kattsand och en packe kattmat helt gratis.

15.53...

... idag dödförklarades min gamla mailadress.

Och det är extremt jobbigt att ändra livet till en ny adress.

Man kan nästan kalla mig Bosse

För här har ni mitt mästerverk, vår phalaenopsisblomma. Den fick vi i gåva av våra helt underbara hyresvärdar för ungefärligt ett år sedan. Redan då hade den stora fina blommor. Sweet, tänkte jag, den dör ju om nån månad. Och dom blommorna trillade av pinn så småningom, precis lagom till att två helt nya stänglar hade växt sig stora och starka och var prydda med nya fräscha blommor. Dessa trillade också av pinn, och även denna gång hade nya skott valt att pryda vårat stora fönster med blommor. Och idag tog jag mig en titt. Jodå, nog finns det nya stänglar och klockor av blommor som bara väntar på att ta över tronen som King of plants när de befintliga blommorna väljer att sajna ut.

För det är en han, vår phalaenopsis.

Och sambon sover på sofflocket...

... och samtalar samtidigt via drömmarnas land. Tydligen har någon lämnat ormar i lagårn. Dessutom ska jag sluta kittlas och spela schack istället.

Sen tänkte jag bara trycka i ansiktet på alla hur fantastiskt fin smörgåstårta jag gjorde till förra kalaset.

Jo du.

I godan ro satt jag här...

... på Ikeastolen med nätbrynjeliknande rygg, och pillade på datan. Så hör jag ett bestämt "MJAU" följt av tio sylvassa klor djupt nergrävda i ryggen på mig. Lillkissonga vågar inte hoppa upp i fönstret, utan måste klättra dit. Oavsett vad som kan sitta i vägen.

För övrigt funderar jag på om man skulle ta och börja avla.

Tänk vad fula ungar dom skulle få.

Huvudvärk...

... är inte tillräckligt ordentligt ord. För nu är det synd om mig. Tycker jag. Folk ska inte behöva tycka synd om mig, men ponera att man lider av migrän. Och denna migrän attackerar anfallsvis, typ tvåtre gånger per dygn. Under dessa anfall blir man helt liggandes, ty man har för ont för att göra något, men man kan ändå inte sova bort det onda, eftersom det gör för ont. Emellan nämnda anfall är man helt paralyserad på något sätt. Nacken är stelare än jag själv på dansgolvet. Precis bakom ögonen värker det som om självaste ögonen vill tryckas ut. Jag har ätit två mackor på två dygn, vilket gör att balanssinnet är lite rubbat. Dessutom mår jag illa så fort jag äter något, fast jag håller på att hungra ihjäl.

Jag är less. Och då har jag bara varit dålig i två, snart tre dagar...

Han jag bor med...

... blir förbannad för jag har manspersoner på min vännerlista på ansiktsboken. Svartsjuka.
Dessutom slösar jag på strömmen i datan så han inte kan kolla NHL.

Och Rooney som blir kvar i United, och jag som nykicka han från Fantasylaget...

I bygden där jag bor...

... finns det en välkänd man, vi kan kalla honom Per. Per är en riktig handyman. Per kan fixa allt. Har man fel på bilen ringer man Per. Har man trasig ugnslucka ringer man Per. Och har man nu stopp i avloppet ringer man Per. Och alla vet att man ringer Per. Han är som ett fenomen. Ska vi inte ringa nån VVS-firma? Nej, vi ringer Per. Säkert? Ja, Per kommer imorgon.

Först trodde jag det var hittepå, det där med att han var så handy. Men, nej. Det är sant. Och gadgets har han. Och prylarna har han hela tiden. Och han vet alltid vad som är fel, på allt.

Nu har Per kopplat loss rör överallt, både i WaterCloseten och i källaren, tryckt in en skurkäpp, och kopplat ihop allt igen. Och nu funkar allt precis som det ska igen.
Och jag är tacksam, då mitt kokande vatten och bakpulver inte spolade kröken, så att säga.

Inte okej...

... när halvangoralillkissen är dålig i magen. Med notering på angora. Långt hår. Och diarré.

Notering.

Vi har fått blomflugor i fönstrena...

... och omkringliggande ytor, och eftersom jag är hemmafrutypen for jag på Plantagen för att införskaffa sprajj mot dessa odjur. Hela huset rivs nämligen av de här tämligen harmlösa varelser, ty lillkissonga tycker om att jaga blomflugor.

Så jag stannade av på Plantagen. På Plantagen finns allt som har med blommor att göra, till ett billigt pris med kunnig personal. Or so I thought... Det där med personalen... På Plantagen finns det skyltar om att alla som jobbar där är proffs och kan allt, och alla som jobbar där har "fråga mig!" på ryggen. Bra tänkte jag, haffade en tjej och sa "Hej! Jag har blomflugor blablabla". Och tittade på mig med sitt fågelholkansikte och sa "Asså, jag kan inte så mycket om sånt, men fråga hon där borta. Hon är florist". Så jag galopperade ikapp floristen och sa "Hej! Jag blev hitskickad. Jag har blomflugor blablabla". Hon tittade skumt på mig och sa "Asså, jag är inte så bra på just skadeinsekter, men fråga han där borta", och pekade ut en kille vid Växthjälphyllan (eller nåt). Så jag lunkade vidare till killen. "Hej! Jag har blomflugor..." och tillslut sa han "Jag är inte så duktig på bekämpningsmedel, men där borta *peka* står det flaskor, du kan ju läsa på dom".

Jahaja, där sjönk mitt förtroende för Plantagen. Man får vad man betalar för, så att säga.
Och jag köpte billigaste sprajjen.

Så var jag på Lantmanna...

... eh ursäkta, Granngården, och skulle införskaffa kissemat och kisselådasand. Iochmed att vi har två speedade katter går det åt en och annan kattrelaterad tingest, vilket medföljer att jag stannar till där typ fem dagar i veckan. Och köa måste man, och i dag kom jag underfund med något. Hur tappade alla förutom jag är när det rör sig om bonuskortet. Själv har jag bonuskort hos husdjurens och planternas Mekka. Och varje, varje gång (det slår aaaldrig fel) är det en männsika framför mig i kön som inte har med sig sitt bonuskort. Alltid.
"Nääee, det är min fru/man som har kortet", varpå kassörskan alltid drar klassikerfrasen "nähä, men man kan efterregistrera bonusen inom 14 dagar om du tar med kvittot." Nästa kund kommer. "Nääee, jag har kortet hemma". "Man kan efterregistrera bonusen inom 14 dagar om du tar med kvittot".

Men varför är man medlem om man aldrig tar med sig sitt kort? Är man bonuspoängsamlare någonstans är det väl för att man är där ofta, och det kan löna sig att ha ett kort. Då har man väl med sig kortet, alltid? Som Ica och Konsum?

Jag tycker synd om kassörskorna på Lantmanna, ehh Granngården, som måste ha fjortondagarsregistreringen som mantra. De verkar så uttråkade...

Vi var på Returcentrum i Vännästrakterna...

... i tisdags, och jag fastnade för en 30-kronors termos. Brätschig nanting, gul och svart var den.
- Titta!! Var inte den här helt radical?
Han öppnar termosen, sniffar inuti och rynkar näsan.
- Nej, hovvausch, det luktar AIK.

Citera

Jag har en benägenhet att läsa dödsannonserna noga, bara för jag tycker vissa skriver så fina texter/dikter/verser till dessa. Och nu råkar det vara så att en skogskompis/jaktlagskamrat till min käre fader gick ur tiden för ett tag sen, vi kan kalla honom Thore. Först idag läste jag annonsen, och nanting se fin en text dom hade skrivit. Keep in mind att han typ levde i skogsmynningen;

I oändliga skogar
Du vandrar nu åter,
med redskap för fiske
på ryggen Du bär.
En tjärn i kanten
mellan skogen och fjällen,
får Dig att stanna
och alltid bli där.
Dagen är liden,
nu sänker sig natten
över jaktstig, skog
och blänkande vatten.
Över allt Du älskat i tiden.

Hemma är fiskaren,
hemma från älven.
Hemma är skytten
från skymmande myr

De vackra minnen
Du gav oss,
har vi i våra hjärtan kvar.

Var inte det väldans fint?

För exakt ett år sedan...

... höll jag på att göra mig hemmastadd på Kirurgen 3, hade ont i mina förfrusna fötter som det hade sprungits runt i skogen barfota med, hade blåslaget ansikte, kisspåse, ont överallt och blev god vän med en rullator. Han som jag var/är kär i låg i drug induced coma, som jag inte har en aning om vad det heter på svenska efter för mycket Cityakuten. Han skulle nämligen dö egentligen. I mitt sinne var han hjärndöd. Även efter han stabiliserats och vaknat ur sin medvetslöshet. Han skulle behöva lära sig allt från grunden igen. Gå, äta, skriva, prata... Helt förstörd var han. Och allt därför att jag promt skulle gå på bio den kvällen, för jag tyckte vi minsann kunde göra något som jag tyckte var kul och inte bara se på fotboll. Så det gjorde vi. Och halkigt var det. Och mitt starkaste känsomässiga minne från den efterföljande tiden är all skam. Eftersom att jag av någon anledning lyckades vända hans sida av bilen mot betonggrejjen, och eftersom att jag var tvungen att köra 100 km/h, och att jag var tvungen att ha så pissig bil, och att jag överhuvudtaget hade funnits i hans liv och förstört allting. Jag skrev ner lite tankar under min tid som krympling; ”Så fort jag stannar upp och andas gråter jag. Skam. Ångest. Jag vill vrida tillbaka tiden. Varje framsteg han gör är en påminnelse om vad jag har gjort".
Jag tittade aldrig någon av hans familj i ögonen under en ganska lång tid...

Det är aldrig någon som tyckt som jag, att allt var mitt fel, men "det var en olycka" biter inte riktigt på en i vissa lägen. Ångesten bär man ändå. Och det är bara en själv som kan lätta på den.
Nuförtiden vet jag dock att det inte egentligen var mitt fel. Det var bara en rad beslut som fattades och fick oväntade konsekvenser... Och nuförtiden är det han jag bor med som har dåligt samvete, för det första han sa när han började prata igen var "cola" och inte "Eve".

Och det ska man ju må dåligt över ;)

Söndag

Jag har blivit gammal. Eller så har jag flyttat ut i obygden och vill inte åka hundra mil för att göra något kul, men det är något med söndagskvällar. Vi har nu under en längre tid (läs tre söndagar) spelat Bingolotto på söndagkvällarna. Och det är helt ljuvligt. Tänk er: Varsin bingolott (som man varje vecka bara veeeet att det ligger en bilvinst på), nyduschad och mysklädd, några värmeljus, punktbelysning och en macka. Så ska man sitta i flera timmar medans man kryssar och stickar och samtalar. Det är helt amazing! Det är få saker man kan bli så varm över. Samtidigt är det extremt tragiskt att det bästa med veckan är söndagkvällar för då får man leva pensionär, men ändå. Det är typ enda dagen i veckan man kan bara vara. Annars kommer man alltid hem sent, man är alltid trött, det är alltid tvätt som ska hängas, det är alltid nånstans det är skitigt eller pojkar som ska utfodras. Därför är söndagen så skön. Man hinner göra allt det där som ska göras på dagen, och man kan äta middag i normal tid och man kan hinna må sådär mysigt i några timmar per vecka.

Det är helt amazing.

Till den det berör

Ett par veckor i rad har jag legat toppfem i Fantasyfotbollen, novis som få.
I have made my point, så att säga.

Nu kan jag signa ut.
Fred.

Häromkvällen...

... inmundigades en köttmiddag hos min käre gubbes päron. De är en harmonisk skara, de som bor där. Och han fadern, han är en mycket finurlig man. Han kan helt apropå ingenting komma fram till något djupsinnat, som man inte riktigt trodde när han började sin historia. Finurlig.

Nu väntar rabatten. Min alldeles egna mamma/trädgårdsmästre har kastat in handduken när det kommer till min rabatt, skulle jag tro. Med axelblödningar och älgar och allt. Dock drar man sig väldigt för att göra nåt åt den där rabbisen. Jag måste ju gå innevägen via källarn för att regla upp garasscchdörrn innifrån så jag kommer ut med hink och spade.

Så nu tänkte jag skjuta upp allt ytterligare genom att dammtorka skrivbordet (med Icas oparfymerade babyservetter som är bästa universalgrejjen i Sverige just nu) som det är kådaschlörj på på utsidan även fast vi kvistlackade som självaste Johnnie&Mattias innan vi målade rackarn.

Men vad är väl en bal på slottet?

Att jag aldrig kan komma ihåg

... vad brors tjejs hundar heter. Jag tror en heter Wilma. Om det inte var hon som dödde.

I övrigt ska jag bli vän av photoshop. Nu.

Bild vi gillar

Äpple

Kirchsteiger skulle vara stolt

Före och efter

Eftersom jag är extremt nöjd med min makeover i köket,

måste jag dela med mig det så hela världen kan beundra mitt hantverk.

Cerebrala kontusioner

"Singelolycka m bil natten till 4/9 -09. MRT med spridda diffusa axonala skador i tempo4rallober forntoparietalt samt i vä storhjärnspedunkel."

Frågor?

Och när jag klickade på "publicera inlägg"...

... blev jag varse om att datamusen är skitig. Hur lyckas man skita ner en datamus? Man flyttar ihop med en mansperson. Jag har märkt ett fenomen hos det manliga könet. Dessa individer är alltid helt omedveten om att dom har kladdiga/smutsiga händer. Det tycker jag fascinerande, ty det tycks vara ett fenomen som inte bara exsisterar inom dessa fyra otätade väggar.
Men alltså, man känner väl att man är dyngig om fingrarna när man exempelvis ska stänga toalettdörren. Den är nämligen alltid smutsig. Hos alla. Take a look, den är skitig. Och kylskåpsdörren. Alltid skitig. Eftersom man måste ställa tillbaka smörbyttan i kylen innan man torkar av smörklumpen som satt på tummen.

Växer man inte ifrån kladdiga fingrar-fasen där vid typ, åttaårsåldern?
Det gjorde inte min pappa och min sambo.

Dessutom sprajjar dom alltid badrumsspegeln med schlörjet som uppstår vid tandborstning.

Ett tag har jag stört mig på att pannskåpet är överbelamrat

Och vårat helt gigantiska tvåmannahushåll sitter på sju kastruller, en megagryta, en wokpanna, fyra stekpannor och fyra ugnsformar.

We're good, kan man säga.

Käre gode Gud

Kan du fixa så Sofia blir frisk igen? Typ ganska snart, skulle vara najs.

Schyrre?

Elpris elpris elpris

Jag välkomnar härmed, med öppnaste armar, en stor kurs i allt som har med el och elavtal att göra. Om någon känner sig helt säker på vad man ska ha för elavtal och vad som verkar rimligt får man gärna berätta det för mig/oss.

Jag vill ha fast elpris. Ska man ha det? Nu har vi rörligt. Det tycker jag suger. Men man vet ju aldrig. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till allt. Vattenfall har ett erbjudande, säger dom. 103 öre/kwh, fast pris. Tycker jag verkar dyrt.

Kan någon nu berätta vad jag ska göra. Innan 19 september, tack.

Här vilar lillkissonga

I servettkorgen.

För övrigt så kom jag att tänka på Törnrosa, som sov i hundra år. Man kan ju tänka sig som en koma. I en glaskista tror jag tillochmed.

Varför fick hon inte liggsår?

Dock har jag ingen aning om vad jag egentligen ville ha sagt med förra inlägget

Det var bara en parrangtes.

Själv lyssnar jag mest på rixfm

Jag har funderat en del på det här med radio, och vilken kanal man lyssnar på. Tydligen måste man lyssna på p3 eller nåt i den stilen för att vara normalt lagd. Själv lyssanr jag överlag på 104,2 eller 106,2 eller 107,0. Bara kommersiell radio. Fullt av reklam och samma låtar som spelas om och om igen. Dessutom har dom vanliga programledare på morgonpratarprogrammen. Ingen störig finne som ingen människa vet vem det är. Jag gillar det. Mitt namn är Svennebanan. Och Svennebanan lyssnar på dessa tre kanaler. Jag har fått för mig att det är ytterst få personer som verkligen lyssnar på p-kanalerna, rent själsligen. Egentligen vill vi alla lyssna på Lady Gaga om och om igen, och höra reklamen med norrmannen och gubben som svarar Laitis på allt. I själen är vi alla Svennebanan. Håll med, tack.
Själv lyssnar jag på reklamradio. Och jag har slutat ljuga för min omgivning. "Jo, egentligen är det ju bättre och mysigare och helt guldkantat att lyssna på p3." Enda gången det är ok att lyssna på reklamradion är när man är utvecklingsstörd. Och då är man ju störd, så...

Så nu har jag bestämt mig för att bli en egen person. Som står upp för reklamradion, helt fri från mentala handikapp. Nu står jag. Hejja.

Dessutom byter jag kanal när dom börjar köra upp i ansiktet på mig att barnen dör som flugor i afrika och vi alla måste bli faddrar. Nej, tack, jag måste betala hyran. Och jag behöver mina 50-lappar till att köpa helt onödiga leksaker till mina katter som dom inte leker med. Tyvärr.
Men så är jag Svennebanan också. Och vi obetydliga varelser bryr oss inte så mycket om andra.

Dessutom har jag alldeles för högt blodtryck för jag har alldeles för mycket folk i min omgivning som inte tänker som jag. Ta vegetarianer, texempel. Jag äter kött och bryr mig ingenting om hur kossorna mår innan dom dör. Det är väl fint med kossor som betar i hagar om sommaren med magen full av gräs, som är så svårt att bryta ner för en ko att dom har utvecklat fyra magar bara för att överleva. En glad ko smakar bättre, säger dom. Det är möjligt. Men jag kan inte förstå varför man bryr sig så mycket. Det är mat. Innan det blev mat var det djur.
Annars kan vi ju ta fotbollsnördexempel. Jag är omringad av fotbollsnördar. Samma avsaknad av förståelse infinner sig där. Jag kan inte alls fatta när en fint var väldigt avancerad eller när man egentligen bara kunde ha rullat in bollen i mål istället för att ha nickat in den. Kan dom inte bara förstå att det är nördigt. Det finns typ 6 miljarder männsikor på jorden. Av dessa är typ en miljard fotbollsnördar. Resten av världen tycker att ni är geeks. Det vill jag tro iaf.

Dock måste jag understryka att man måste se människan bakom åsikter. Att jag inte har samma syn på saker eller samma åsikter som någon betyder absolut inte att jag ogillar personen i sig. Jag har många kompisar (läs: två) som är vegetarianer och jag känner många (läs: två) som helt galet brinner för fotboll men ändå är de här personerna helt okbra personer.
Med det sagt inser jag att jag nu kanske satt min sista potatis. Men det här är min bubbla, där mina tankar florerar.

Är det ok att jag lyssnar på rixfm om det är ok att ni gillar fotboll eller lever på sojabönor?

Sojabönor är för övrigt rätt gott... I pudding i alla fall...

Det blev en liten pojke...

Atlas heter han. Tvåan är inte helt nöjd med upplägget.

Hur ska jag få han jag bor med att förstå...

... att man MÅSTE rösta vid valet?

Man måste.
Det är en plikt.
För Sverige i tiden.
Annars måste man lämna landet.

Livet höll på gå under...

... när jag fick höra ett dödsskri;
- Eve, stäng dörren om dig!
0,003 sekunder senare har jag stängt kontorsdörren om mig och håller fast dörren mot karmen. Lås finns inte. Men herrehud, hur ska jag klara mig mot den där mördaren/våldtäktsmannen/misshandlarn som just överraskat oss? Medan jag står och fruktar för mitt liv försöker jag få kontakt med han som just försökt skydda mig mot allt ont.
- Vad är det?
Inget svar. Sedan får jag höra massa oljud, som rör sig längre och längre från hallen och bort mot ytterdörren. Han kämpar för sitt liv. Så måste det vara. Jag hör hur han klampar runt på bron. Jag släpper dörrhandtaget som jag fortfarande håller fast vid och närmar mig fönstret så jag kan se min man slåss för sitt liv. Kissen är där, helspänd. Jag lutar mig längre ut för att se bättre, då ytterdörren smälls igen, precis innan jag hinner se vad som händer.
- Vad är det?
Jag försöker få någons sorts kontakt igen.
- En mus.

Konversation på väg hem från affärn

Jag: Visst kostade värmeljusen 99?
Han: Ja...
Jag: Men är du helt säker?
Han: Nästan hundra...

Garv.

I väntan på Glassbilen

Katt på hett plåttak.

En twist

Morgonkvisten i vårt lilla hushåll utspelar sig på följande vis. Gubben stiger upp före skam, tar in tidningen och släpper ut katten medan jag slumrar vidare. Ytterdörren brukar få stå öppen, bara för vädringens skull. Och som alla vet är kissen en utomordentlig gräshoppejägare, och det kan man ju tycka är det vidrigaste en 0,7-kisse tar in.

Men ack så fel. I morse klättrade kisseliten ner i tidningsåtervinningspåsen med sitt byte, som vanligt. Dock rörde sig påsen väldigt mycket mer än den brukar, och jag hörde att något började tassa runt. Gubben fick i uppgift att ta ut gräshoppan. Dock hittade han ingen gräshoppa, utan en liten mus.

Och den levde, och sprang och sprang och pep och skrek. Asvidrigt. Men istället för att fånga in inkräktarn och släppa ut den springer han jag bor med ut och hämtar katten. Han är väldigt konsekvent i sitt uppfostrande av katten. "Har hon tagit in den ska hon ta ihjäl den också". Så stängdes kissen och musen in i kontoret.

Men lilla 0,7-kissen (Vi har 0,7 katt. Inte en katt. Hon är skadad.) fick inte död på den. Vad gör karln då? Självklart fångar han in musen med handske som skydd, hämtar en kniv, och halshugger odjuret. "Nu kan kisse äta upp den". Jaha? "Gå inte ut i hallen, det är blod överallt". Och jag skrek och skrek samtidigt som jag undrade hur kissen bar sig åt när hon fångade den. 0,7 och allt.

Sen levde de lyckliga i alla sina dagar.

Det bästa med Vindeln...

... är ändå den stora smilegubbeskylten vid storkorsningen vid ica, där det står "morsning korsning" under.

Det är humor det.

Japp

Då hade man ett Fantasylag i Premier Leaguegrejjen då.

För mycket fritid.

Mitt lag - Bäverhojt BK, coachad av Dinmamma. FTW.

Alltså, han jag bor med har en god vän...

... och han ser exakt, exakt, ut som en ung Dave Navarro.
Alltså, det är heelt sjukt.

Vad har jag lärt mig de senaste dagarna?

Det är inte bekvämt att ha träningsvärk/ömma muskler i ben när man har 1,5 mm hud på det.
Minsta rörelse känns, kan jag lova.

Ifall ni hade missat att jag har en skada...

Jag började skriva ett "ingen bryr sig om ditt barn har Myrorna eller PoP"-inlägg...

... men sen insåg jag att det nog skulle missuppfattas.

Men det är helt, helt jätteointressant att läsa en gammal ytlig bekants blogg när denne har fått barn. Det står inget av substans. Inget om livet. Bara om vilket exklusivt märke ungen har på sin vagn (som faktiskt har en dryckeshållare och eftersom det är det mest viktiga kan man även höja och sänka den), och hur dyr inredningen i barnkammaren är.

Vad hände med kärleken?

Västerbottenskuriren skrev häromdagen...

... att man skulle akta sig så man inte blev "faceraped" på Facebook.

"Faceraped".

Underbart ord.

Idag är det söndag och det regnar

Och det är så skönt. Det känns lite småbehagligt när det regnar, då kan man vara hela dagen inomhus utan att man egentligen borde varit ute. Egentligen skulle jag tagit hand om rabatten, med ogräs och torrjorden, men det regnar. Egentligen borde jag ha tvättat fönstrena just idag, men det regnar. Hade det varit sol hade jag känt press att måsta ligga ute i solen/bada någonstans eller tåta på ute eller på annat sätt vara väldigt aktiv utomhus. Men nu regnar det, och då får man dega.

Själv har jag hunnit med Svanprinsessan, Madicken, Lotta flyttar hemifrån och Fredag den 13:e, del fyra. Det är inte ofta jag är så inaktiv. Men det regnar ju. Softish.

Gräshoppor

Gräshoppor, gräshoppor everywhere.

Även i tidningsåtervinningspåsen.

Om man får tipsa om en låt...

... så skulle jag tipsa om Nationalteatern, "Men bara om min älskade väntar".

Det är en fin bit, det.

Jag kollade igenom bilder från semstern...

... och hittade den bästa

Det är ju ingen nyhet...

... att jag har en helt sanslös fobi för att som klassas som insekter. Vanliga flugor kan jag ta, men allt annat går bort. Så nu lever jag i skräck varje gång ytterdörren står öppen, ty utanför porten lurar tusentals gräshoppor. Och kombinera det med en liten kisse som inte kan jaga fåglar, utan tycker det är jättekul med stora vidriga gräshoppor, och man har skapat min mardröm.
Och katten tycker det är viktigt att ta in gräshoppan innan den dör, och sedan leka med den samtidigt som den vrider sig i plågor medan den förlorar ben efter ben. I helgen har hon väl dragit in typ tio stycken. Den sista försökte hon dränka i vattenskålen. Asvidrigt. Så jag började skrika och hoppa runt och sprang sen in i ett annat rum.
Då tar gubben fram en kniv och delar upp gräshoppan i bitar, för "hon måste ju lära sig att äta upp dom också och det är enklare om jag delar den först".

Kan det bli värre?

Jag läste mitt eget inlägg från mars -08...

... om att jag inte gillar Robert Gustafsson.
Det stämmer fortfarande. Det kom över mig tvärt bara. Shit, va dryg han är ibland...

Apropå att bosätta sig i en befolkad by...

... det är inte lätt på det sociala planet. I alla fall inte om man ska vara normal mittenavtjugoåren-person. De äldre, vuxna personerna har jag inget problem med att vara social med, det är lugnt. Det brukar inte vara något större bekymmer. Vuxna är inte lika dömande som yngre individer.
Så när man är på nått galej på byn, och alla träffas som är födda och uppvuxna i byn, så är man rätt tom inombords. För det känns verkligen som om man inte är välkommen och man har absolut inget där att göra. Jag tänkte igenom det här, och hur många ynglingar som någonsin har hälsat på mig här. Ponera att jag stått bredvid 100 personer, så har maximalt fyra personer ens sagt hej till mig. Och, ja, man måste bjuda till själv. Det har jag inget problem med, men jag är rätt tystlåten av mig och vågar inte alltid ta första steget.
Och nu är det kört, känns det som. Jag kommer aldrig bli accepterad fullt ut. I fall någon pratar med gubben står jag alltid bredvid med svansen mellan benen, eftersom att jag är idiot som har försökt trycka mig in i en sluten bubbla. För det är det dom har här. En bubbla. Och där får bara inbjudna komma in. Som på spotify, man måste få en invite. Det kan kännas lite ensamt att vara utan invite ibland. Men jaja, jag får väl nöja mig vid att vara någons flickvän. Det får jag vara. Nåns tjej. Men jag har ingen egen identitet.

"Jag tror hon heter Evelina, hon kommer från stan"
Jo, och i stan släpper vi in folk utan invite. Och vi som bor i stan tror inte att vi lever på fält av guld.

Men jag gillar att bo här. Det är bara jag som överanalyserar, jag vet. Men så är det.

När jag gick i skolan...

... hade jag en kompis. Eller kompis var hon väl inte, mer som en klasskamrat. Och vi var ändå helt ok-skolkompisar. Inte så att vi hängde på fritiden, men käkade lunch och jobbade ihop vid grupparbeten. Det vanliga.
Och nu är det så ofantligt jobbigt. Hon kommer ju från samma lilla miniby som jag nu bosatt mig i. Så man stöter oundvikligen in i henne så lokala gatherings. Såsom Rödåbygdens dag. *Paus för applåder*. Och det är så jobbigt. Man har väl hälsat på några infödingar här, tillochmed denna persons bröder. Men inte på självaste hon. Första gången vi vistades i samma lokal blev det bara konstigt. Sitta på varsin sida av knökafullaste lokalen leder icke till hälsning. Och det kändes lite wierd. Jag visste att hon visste att jag visste vem hon var och att det var skumt att jag nästlat mig in i det allra heligaste; Rödå.
Andra gången vi stötte i hop kunde jag ha hälsat. Det kunde hon också ha gjort. Men det blev inte så. Och nu vet jag inte vad jag ska göra nästa gång jag ser henne. Vad kommer att hända och när ska vi hälsa? Det lär aldrig ske, och gud förbjude om vi skulle stå i samma toakö någonstans...

Jag måste flytta.

Jag tycker så himla synd om Tvåan

Kissen alltså. Nu har hon börjat märka att hon inte har någon kompis kvar. Och det är så synd om henne.

Vi ska skaffa en till kisse.

Då ses vi i Nangijala

Lillkissen...

Det mest magiska

Jag fick nyss vara med om något magiskt. Sådär töntigt "ååååhhhhhh"-moment. Jag hade nämligen planerat att jag skulle byta sängkläder idag. Upp i skåpet där vi förvarar sängkläder. Det ter sig så att vi har tre uppsättningar med matchande påslakan, och det skär i benmärgen i min kontrollfreakkropp att bädda med omatchande påslakan. Således används icket dom udda, dvs. ALLA påslakan jag/han hade innan vi slog våra påsar ihop. Och dom udda, dom är många. Och dom rasar ut ur skåpet när man rör i luckan eftersom jag inte brytt mig om att rensa/vika/göra ordning där sen jag flyttade hit (Tvi dig, Evelina, jag vet).

Så jag bestämde mig för att ta tag i saken, och fixa ordning. Det första påslakanet vek jag ihop med största kärlek och mjuka fingrar, ty det är det absoluta favvopåslakanet. Alla har vi ett, och mitt är ett blått, blommigt, jätteskabbigt, som har varit med på många resor under många år. Lite jobbigt var det att inse att det är färdigbäddat med just det lakanet, eftersom det är udda och det går inte att bädda med udda. Fick nästan lite halsbränna.
Men jag fortsatte vika och fixa och dona. Så underst i högen händer det. Det där magiska som bara händer i sagorna. Till mig förtjusning ser jag ett till blått, blommigt, jätteskabbigt påslakan!
Gubben har ett på pricken likadant! Lika fult och urtvättat och sådär hypermjukt mot kinden och luktar som det bara kan göra efter många resor under många år.

Och jag grät nästan av lycka och värme.
Jag berättade min helt osannolika upptäckt för han jag bor med, och t.o.m. denna mansperson tyckte det var alldeles, alldeles underbart.

Här sitter jag alldeles själv på bron...

... med datorn framför mig. Han som jag lever med är inte hemma.
Och en humla har flugit in i huset...

Nyss såg vi på tv...

... "Unga mödrar". Och på tal om spädbarn;

A: Hur lång tid tar det innan dom får ögon?
E: Va?
A: Nä just det, det är ju katter som får dom senare...

Ehhh...?

Lyrran

Annars var vi i Lycksele i helgas. Lite småkomsikt att det tar typ 50 minuter att köra från oss till Sävar, men att köra till Lycksele tar 45 minuter. Ja, vi bor in the middle of nowhere.
Så fick jag titta lite på djur. Getterna var mest sociala i alla fall.
Vi betedde oss som de 8-åringar vi är. Vi turades om att vara det vuxna sällskapet, kan man säga.

-Snälla, kaaan vi inte åka tåget? Snälla, snälla, snääääälla?
-Nej, vi ska inte åka tåg.

-Heeej björnen! *vissel/slå på stängslet/sticka in fingrar mot björnar*
- INTE sticka in fingrar i buren!

- Fjolårskalvarna ser lite rädda ut...
- Ja, BÖ! *stampa i marken/springa fram mot djuren*
- Så får man INTE göra.

Hehe.

Dessutom var vi och tittade på Timmervägen 24, besökte Dollarstore, beklagade oss över att det skulle kosta oss 100 kr att gå in på Skogsmuseet och åt på Frasses.
Harrelajgas vad vi var effektiva.

Så äntligen kom dagen...

... då jag skulle lämna in bilen på sööörviss. Detta var beräknat att ta hela dagen, så jag åkte cykel från Motorcentralen till mammaochpappan på Teg, för att fördriva tiden där.

Och vet ni vad drygt det är att cykla den sträckan. Rent mentalt alltså. Fysiskt är det väl ungefär som att cykla, men döööööd åt allt mellan stan och tegsidan. Kyrkbron tar minst trekvart att cykla. Med snålblåst och raksträcka i all evighet. Efter bron kommer en uppförsbacke som är en sisådär 50 mil lång. Sådär lagomt halvsluttande, så det känns som att hela världen håller en tillbaka. Sen kommer man till ett par backar till, men dom är inte lika farliga. Dock har man dödsstöten kvar; Ringvägen. Det måste vara Sveriges absolut värsta gata. Den tar aaaaldrig slut. Det känns helt oändligt att cykla den gatan. Helt ärligt, den är så dryg. Inget intressant att titta på. Bara hus.

Att cykla hem från stan har man ju gjort x antal gånger. Men det har alltid varit mentalt utmattande, p.g.a. allt drygt. Jag lovar, jag är inte den enda ursprungstegaren som hatar den här sträckan. Särskilt bron. Mongolidbron. Suck.

Jag tyckte bara alla skulle veta vilket I-landsproblem alla som bor på teg har.

Eftersom jag har en mental ålder på tre år...

... så känner jag mig så sjuuuuukt taggad för våran Östersundstripp. Varför är man taggad på sånt? Det stavas Frösö Zoo.
Herregud! Vad tiden går sakta nu när man bara väntar på att få springa runt bland alla djur. Dessutom har dom karuseller har jag läst. Det måste vara heaven on earth. Jag älskar verkligen när jag får vara mig själv på sånnadär ställen. Jag vet att det kanske inte är helt normalt att nästan börja grina av lycka när man ska få gå på zoo. Jag ska passa på att bete mig som om jag vore mentalt handikappad också. Skratta överdrivet entusiastiskt och klappa händerna när jag ser en giraff. Det är det jag gör inombords. Jag önskar alla var som jag. Vad kul det skulle vara.

Hoppas dom har sockervadd också.
Åååhhh...

Jag kan inte hjälpa att jag fyller år

Jag vill inte bli firad med buller och bång. Varför ska det vara så extremt svårt att fatta? Jag har inget emot att fira andra. Det kan jag hänga med på. Men jag vill inte bli firad.

Bara jag blir ihågkommen. Om folk säger grattis är jag nöjd. En present kanske. Men jag vill inte blir firad. Tydligen måste man ha hem massa folk på tårta och sånger bara för att man har fördelsedag.

Jag vill inte. Jag trivs inte med det. Och ingen respekterar det.

Nu plingar det på. Torka snor och se glad ut.

Bron

Är det inte inbjudande, så säg.
Med alla blommor och flugor.

Så här går texten

I need to be bold
Need to jump in the cold water
Need to grow older with a girl like you
Finally see you are naturally
The one to make it so easy
When you show me the truth
Yeah, I'd rather be with you
Say you want the same thing too

Jag vet att jag inte är den enda som undrade.

Igår var jag i Sävar...

... och såg fotboll. Högkvalitativ divisionsexfotboll. Och hela tiden var det någon tränare/spelare/männsika på kanten som skrek "Rattmuff!!"

Sen förstod jag att nån hette Rasmus.

Nu har jag försökt...

... att baka hallongrottor med glutenmjöl.
Det går inte.
Försök aldrig.
Låt dom svälta, dom intoleranta.

Angående förra inlägget

Jag har dock inte glömt min kära Assi. Minst trefyra gånger per dag säger jag till kissarna att "Assi skulle ha fattat vad jag menar!!"

Note to self: Sluta tjata om katter

Jag gillar att vi behandlar våra katter som jämlikar. Som dom hade varit riktiga människor.
"Kisse, nu måste du följa med och hjälpa till att hänga tvätten"
"Du måste först äta upp skinkan du redan fått innan du får en ny bit"
"Kisse, visst fixar du till överkastet när du lekt färdigt?"
"Men, kisse, du skulle ju hänga tvätten!"

Och det här är inget konstigt. Innan man ber en kisse om nånting måste man alltid säga, med lite för mycket energi "Kisse! Kisse, vad gör du? Vart är syrran?"
Båda katterna ser likadan ut och kan inte ha individuella namn. Båda lyssnar på Kisse och Syrran.

Apropå att prata lustigt med katter. Det absolut roligaste som finns är när man är hos the in-laws och deras 450 år gamla katt. Tusse. Han rör sig inte så mycket. Familjen tror att han jagar råttor i skogen. I själva verket tror jag att han bara har ett ställe där han sitter hela dagarna, och när en råtta går förbi mosar han den bara. Sen kommer han hem med en stor råtta som han har "jagat". Det är ju därför han har blivit så smal, tydligen. Jag tror han har mask.
Men det roliga är när han ligger och jäser, helt utsträckt, i solen. Utan att röra sig alls. Så när någon, vem som helst, ser honom ska man alltid, alltid ropa "TUSSE!" Varpå katten lyfter huvudet. "Nu lugnar du ner dig, Tusse!" Så lägger sig katten tillrätta igen, och man kan fortsätta med sitt.

Det tycker jag är kul.

I går sa jag till han som jag bor med;

- I morgon måste vi handla.
- Vadårå? Jag har ju handlat.
- Vi måste handla ordentlig mat.
- Men jag har ju köpt korv!

Tihi.

Men anyway så styrde vi kosan mot Vännäs idag. Där hade jag bestämt oss för att handla. Det är lite roligare, och dyrare, att handla i en ny affär. Först skulle vi dock äta lite snabblunch på Frasses där i byn. Vi fick vänta på vår mat medan alla andra som beställt innan oss fick sin mat. Däribland fanns en barnfamilj, som råkade sitta vid bordet jämte oss. Min käre sambo var hungrig och grinig och barnfamiljen lite högljudd. Och på Frasses i Vännäs arbetar blott en finnig fjortonåring, som inte har lungkapacitet nog att ropa "Två skrovmål och två frasseboxar" så att man hör. Dock hörde min käre sambo vad som utropades, vände sig mot barnfamiljen och skrek argsint "MEN, BARNBOXAR!!!!!"

Och han som är så lugn och stillsam.
Jag fick en chock av utbrottet och hotade med att skilja mig.
Pinis.

Det fanns en tid...

... då jag inte hade så ont i mitt sargade ben. Den onda tiden var över, trodde jag. Men nej. Tydligen är det så att man kan få ont typ, en sisådär, trefyra månader senare.

Det kan väl vara så att jag överansträngt benet. Eller att jag har smörjt dåligt. Men ont gör det i alla fall. Det har det iofs gjort hela tiden, och det är väl nåt jag måste vänja mig vid. Att, vid varje steg jag tar, bli påmind om mitt mongolida ben. Det är inte jobbigt att tänka tillbaka på själva grejjen, men det är lite smådrygt att alltid ha ont. Mer eller mindre. Ofta stramar det mest bara, men ändå. Varje gång jag har suttit eller bara stannat till lite måste jag sträcka lite på benet och invänta att huden ska hänga med i benrörelsen. Eller, har man inte tid med det kan man alltid tokhalta i några steg. Tills man kommer i kapp sig själv, så att säga.

Ibland kan det slå mig att det kommer vara drygt ett ganska bra tag framöver. Fast ok, det är ju mest småsaker. Kan du hålla Icakassen i knät? Det är ju lite trångt i bilen? Nej. Kan min dotter få sitta i ditt knä? Nej. Kan vi inte hoppa hopprep? Nej. Kan vi spela brännboll? Ja, om man får gå runt planen.

Och för att strö salt i såren (blinkblink) ser benet i övrigt ut som en köttfetthög. Alltså där det är inte är ärr. Det är inte normalt att ha hål/gropar/valkar/bubbel mitt på ett ben. Och han jag lever med vill inte titta på mig om jag inte har min skyddsstrumpa på benet.
Dock är jag medveten om att det finns folk som har det värre. Det är ju inte direkt så att jag har ramlat ner i kokande vatten när jag var barn, blivit sönderbränd och kommer att se ut som ett missfoster hela livet...

Men annars är allt bra. I dag har vi kommit fram till att jag alldeles för lätt att prata om bajs. Men det drar ner min mentala ålder lite. Det känns ju bra. Jag fyller faktiskt 24. Bara det kan man ju få en kris av.

Min värsta mardröm

Brunt vatten forsade ut ur våra kranar idag. Bajsbrunt.
Sug på den.
Brunt vatten.
Inte lite lätt missfärgat, utan helt ogenomskinligt brunt vatten.

Det var de värsta fjorton sekunderna i mitt liv, innan det gick till sig igen...

Irritation

När folk säger "Vad har du för tattoo på benet?"
"Tattoo"...

Vi lever i Sverige, vi pratar svenska, och på svenska heter det "tatuering".

Herregud.

Overheard konversation för ett tag sedan

När jag torkar bord råkar jag tjuvlyssna på fyra ungdomar. Två dataspelspojkar. Uppenbarligen inte skolans hetaste villebråd. Dock har de fångat två unga flickors intresse, och de fyra ska på ett s.k. LAN. Flickorna är nya på detta område och fnittrar mest.

Pojke #1: Men alltså HELT seriöst, KOM ihåg att ta med sovgrejjer!
Flickorna: Meh... *fnitter*
Pojke #2: Asså, man är väl inte dum?
Pojke #1: Jo, men alltså tänk på att det är deras första Lan.
Flickorna: *fniss fniss*
Pojke #2: Men asså det ju ba och slagga på tangentbordet.
Pojke #1: Då förstör man spelet.
Flikorna: *fnitter*
Pojke #2: Men har inte du funktionen att man kan låsa tangentbordet, blablabla?
Pojke #1: Meh, asså du pajjar ju ALLA dina stats om du sover på tangentbordet!
Flickorna: *fniss* JAaeee... *fniss*

Sen gick dom. Och pratar man på det viset är man inte cool. Alls.

Igår fick jag assistans...

... med att fixa till rabatten, med kantpinnar, bajs och jord och grejjer. Nanting se fint det blev. Så en av mina första frågor när jag kom hem i afton var "Har någon sagt nåt om rabatten? Har någon plingat på dörren, bara för att få säga hur fin rabatten är? Har någon gjort det?"

Så var icket fallet.

Hjärta

Allting kan gå ituuuu...

... min ugnslucka kan gå i tuusen bitaar!

Men, ja, hyresvärd?

Vad har vi gjort idag då?

Stekt pannkakor och jäst i sol.

Snart taco i byagård. Taggad...?

www.paperdollheaven.com

- För oss lite omognare.

Apropå djur

Varför har kissedjur mycket strävare tunga än typ älgar? Är det enbart för att kissen slickar sig ren och älgar och andra lentungade djur gnussar kroppen mot... eh... träd...?

Dagens insikt

Jag kom på en sak, när jag körde förbi stallet på vägen hem. En fascinerande sak. Egentligen. Tänk, vilken tur det är att evolutionen har skapat helt perfekta varelser. Texempel en häst. Att halsen är prick så lång som behövs för att den ska nå ner till marken och äta. Då börjar man ju fundera om det är så för alla betardjur. Och det är ju typ så! Kossorna, tänker man ju, har väldigt kort hals. Men då har dom ju taxbenen som kortar av höjden lite. Ha! Och tänk, att naturen har tagit sin tid på sig att utveckla alla dessa perfekta djur. Tänk alla obetardjur, typ katt och björn. Dom betar inte. Kort stark hals, och långa ben. Eller, ja... Oproportionellt långa ben i förhållande till halsen. Så om man undrar vad ett djur fördriver fritiden med kan man kolla på halsen.

Giraffen är väl undantaget... Dom måste ju fläka sig för att nå marken. Men, ja...

Sen kan man ju undra om det är halsen som blir förlängd med tiden, eller om djur börjar äta det dom kommer åt. Typ en varg som inte kan beta i naturlig ställning börjar käka annat för det är mer passande. Alltså, vad hände egentligen? Det där med giraffutvecklingen. Dom har ju überlånga halsar för att komma åt långt upp på kvistar. Men kan dom inte ha besparat sig att utveckla cplång hals och ätit det som fanns när dom hade stumphalsar. Om girafferna hade lärt sig från början att äta sandloppor så hade dom aldrig skenat iväg så där på längden. "Men vem skulle då äta längstoppakvista då?" Men ingen! Småbuskar skulle invardera jorden och alla djur kunde äta av allt. Och då skulle alla djur tillslut, om flera flera år, blivit ett och samma djur. För de äter samma sak. Ja. Och då skulle det bara finnas männsiska och djur. Eller det är ju egentligen samma sak. Så det skulle finnas djur och växter. Bara. Så är det ju nu också iofs, men då kunde man säga "Jag har ett djur." Och ingen skulle undra vilket djur, för det skulle bara finnas ett. Mhm. Just det.

Sug på den du.

Andreas vägrar ge mig ett rätt...

... när jag ska få igång yuppienallen.

Jag: Men, ska man inte bara hålla in knappen?
Han: Men NEJ! Man ska trycka EN gång. Ett längre tag...

Heee.

14...

... levande krukväxter har jag i huset. Det är en bedrift i sig.

Två likheter mellan Rolf Lassgårdkillen i Jägarna...

... och mig;

Vi heter båda Bäckström i efternamn. Och vi båda har en tendens att, helt random, få folk att säga "Visa ärret!!" Helst vid en social sammankomst.

Jägarna. FTW.

Sånt man kan irritera sig på.

- Ishockey.
- Fotboll.
- Dis.
- Ishockey.
- Renar.
- Tröginternet.
- Fotboll.
- Katthår.
- Kattsand.
- Pro Evolution Soccer.
- Att jag aldrig finner tid att klippa håret.
- Att jag aldrig finner tid att tatuera mig.
- Att det tydligen sandas inomhus.
- Att jag alltid ska vara så sjukligt osocial.
- Den där Sofia Wistam som tog över efter Titti Schultz.
- Folk som onaturligt petigt följer hastighetsbegränsning på landsväg.
- Prestationsångest över att måla naglar.

Ja, to be continued. Som dom säger i Hollywood.

Till Sundsvall...

... ska vi. En hel natt ska vi vara borta. Så jag har ikväll påskpyntat, städat, tvättat (som inte längre är ett helt irriterande moment, med fullstor balja att sortera blöttvättn i) och packat.

Packat för en natt? Jo, jag måste ha ett extra byxpar ifall jag skulle bajsa på mig. Sen måste jag ha med en kjol ifall jag skulle behöva vara fin. Och ifall jag ska vara fin med byxor har jag tagit med en skjorta/tröja/blus för det ändamålet. Och ifall jag skulle välja att vara fin i kjolen måste jag ha en tröja/skjorta/blus för det ändamålet. Dessutom måste jag ha två par skor, för mina byxskor går inte till min kjol. Dessutom måste jag ha med mig en extra vardagströja och minst två t-shirtar, ifall jag skulle först svetta ner den jag satte på mig på morgonen, och sen byta, och sen ramla i en lerpöl så jag måste byta igen.
Tre sockpar. Det tycker jag inte ens jag behöver försvara. Cp-många panties. Man kan ju bajsa på sig/ramla i lerpöl...
Smink, hårborste, spray, hårnålar, snoddar, tandborste, schampo, tvål, tubstrumpa till ben, salva till ben... Vad har jag glömt...

Plattången.

April, april...

Nä, jag skämta bara...

Vardagslyx

För mig är det att byta Coverflex.
Det vill säga det som skyddar min hud från skada.
Idag är det onsdag, aka lill-lördag, och då byts det tubstrumpa, må ni tro.

"Man blir som en ny männisch"
Det skulle farfar ha sagt.

Ibland har jag kanske lite för höga krav...

...på mig själv. Ett grattiskort var inköpt, och skulle skrivas på med allas namn. Så det gjorde jag. Det blev fult. Så fult att jag satt och skrek ut min inre smärta över det fördärvade grattiskortet. Jag brukar skriva väldigt fint i kritiska lägen, typ födelsedagskort. Men inte nu. Jag blev besviken på mig själv, och var tvungen att köra inåt samhället och köpa nytt kort.

Jag köpte tre. Här gamblar vi inte. Dock skrev jag med min vanliga averegeperson-stil, så endast ett kort krävdes. Dessutom skrev jag med guld.

Så det får väl vara. Min ångestchock.

Men åhhh...

...vad folk tjatar om Bjästabruden...

E.I. - Efter Ikea

Före

Efter - ursäkta pisskärpan

Så får vi se hur länge det tar innan jag lessnar på vitt.

Resan

Och nu väntar jag på November månad och ersättning för ärren.

Alltså, jag är så nördig...

... men jag har ingen hejd på min grinhet nu för tiden. Ibland kan jag grina för att jag är ledsen, ibland för att jag är glad, ibland för att jag är trött, ibland för att halsbandet har korvat sig, ibland för att jag måste tvätta.

Jag gråter heeeela tiden känns det som. Stackars männska som måste leva med mig. Han som jag lever med är ju lagd som en normal människa, och tycker synd om någon som gråter. Så han får tycka synd om mig hela tiden.
Så är det sen den 4 oktober. Jag gråter för allt. Det är nästan så jag lessnar på mig själv. Jag är ju inte en känslosam person annars, om man säger så... Nu är det jag och alla världens barn som grinar när man är trött och vill sova, eller när man inte får sin vilja igenom. Gud, så töntig jag känner mig. Men det går inte att hejda. Inte sen olyckan. Jag vet inte var problemet sitter. Nu har jag börjat varna; "Jag kommer börja grina nu, men det är lugnt."

Mest av allt grinar jag när jag är förbannad. Oj, då finns ingen hejd. Men det brukar jag göra inom lyckta dörrar. I bilen. Särskilt om någon är sjuk. Då grinar jag, för jag inte orkar med gnäll.

Jaja. Nu har jag i alla fall grinat för idag. När lillpojken till hon som jag brukar jobba med ibland är så sjuk. Och ligger på sjukhus. Och allt är hemskt. Stackarn. Och stackars mamman. Även om han troligen blivit frisläppt i skrivande stund.

Nä, om man skulle ta och steka lite fläsk...

... och få det som att kännas som om kroppen har badat i fett?

Nej, just det, det har jag redan gjort i dag. I morse klockan åtta. Nyss tog jag mig under hakan. Det skulle jag inte gjort. Min hand kommer aldrig vara flottfree.

Dusch?

I dag fick vi en ny, fin, spegelblank bänk på jobbet. Och vad gör vi?

"Det kommer ju bli fingeravtryck på den"

"Ska jag trycka ansiktet mot den?"

"Ja, gör det"

"Hela ansiktet?"

"Ja, rulla fejjan från öra till öra"

"Neeej"

"Joo!"

"Okej"

Det börjar bli creepy alltså...

... det här med gubbens stulna identitet. Det började halvnormalt i alla fall, med folk som ringde och ville köpa diverse prylar som "Magnus Andersson" hade lagt ut.

"Hej, jag vill köpa kameran på Blocket."
"Jag har inte lagt ut nån annons."
"Men är det inte Magnus Andreas Andersson, med personnummer blablabla och adress blabla och telefonnummer bla?"
"Ehhh... Jo"

Efter ett par dagar av telefonterror av folk som ville köpa kameran/mobilen som tydligen vi hade till salu polisanmälde jag ärendet.
Och allt blev lugnt och allt var frid och fröjd. Tills ikväll. Vi är på väg mot affärn när MIN telefon ringer. Och någon söker Magnus Andersson och vill köpa nån mobiltelefon.

What!? Någon har alltså tagit reda på att vi bor tillsammans och lagt ut nån ny annons på Blocket, i hans namn med mitt tellenummer.

Är det någon vi känner, eller? Sluta upp med det nu, silvousplait.

Jag började jobba klockan sju i morse...

... och när väckarklockan ringde tittade gubben på mig och sa;

"Ofta Zlatan skulle vara vaken den här tiden".

Sen vände han sig om och somnade igen.

Lol.

Jag har fått kopia av min journal från sjukhuset...

... och det är spännande läsning. 22 sidor av efterkrigstiden. Usch ja.

"Ter sig deprimerad på avdelningen och får träffa kurator, dock finnes ingen anledning att blanda in psykiatrin".

Nehe, men det var i alla fall på tapeten ett tag, tydligen. Tänk om man fick blanda in psykiatrin. Det hade det varit lite allvarligare...

Men jag har i alla fall slängt mitt sista plåster...

... *knack knack i trä*.

Libertad.

Bildserie

"Vi har inte ett enda normalt kort på oss två"

"Men ta ett då"

"Ok"

Det är ju ba typiskt att jag har en mentalitet som en fyraåring, och har inte någon kontroll över mitt ansikte. Det vart inget kort.

I går var jag på begravning...

... och det är egentligen synd att man dör. Alltså att man inte får vara med på sin egen begravning. Då får man ju inte veta hur många som bryr sig. Men man får väl tro att döingen ser det ändå på något sätt. För egentligen tror jag bara att det är kroppen som dör. Själen hänger nog kvar en stund. Tills man känner sig nöjd med allt. Då vandrar nog själen vidare någonstans där Gud tycker att den ska vara tills vidare.

Prästen säger att vi har samlats "för att ta farväl av Sylvia". Som om att det är slut nu. Det tror inte jag. Jag tror att det bara är början på evigheten. Egentligen. Jag tror på reinkarnation. Vem/vad man var i ett tidigare liv tror jag spelar in lite i vem man är nu. Jag tror inte på att ta farväl. Bara tacka för allt han/hon kan ha åstadkommit.

Konversation 2...

... när vi tittar på "Djurpoliserna" på Animal Planet. Jag känner för djuren och skulle vilja göra något fint för dem;

Jag: Man skulle egentligen starta ett djurhem, där man bara tar emot gamla djur.
Han: Vadårå?
Jag: Men då kan de gamla djuren få en fin sista tid.
Han: Vad ger det dig?
Jag: Inget egentligen, men man är ju snäll mot djuren.
Han: Mä lett dem ba dö!!

Finkänslig.

Konversation...

... strax innan insomnande; Jag talar om något viktigt. Dock kommer jag inte riktigt ihåg vad jag pratade om, men jag har på känn att det handlade om inredning, och hur vi skulle haft köksbordet eller något annat som jag tycker är superviktigt.

Jag: ... så så kan vi kanske göra.
Han: Mmm...
Jag: Eller?
Han: Men tänk inte mer på det nu. Tänk på alla choklad vi ska äta i morgon!
Jag: Va?
Han: Ja. Det är ju den där stora älgen.
Jag: Va?
Han: Ja, åsså är det guldpapper runt.
Jag: Vad pratar du om?
Han: Va? Jag tror jag somnade.

Ha!

"Hannas hjälplinje"

Mu, bä, dubbelkvack, dubbelkvack, när du har fått en svacka….Mu, bä, dubbelkvack, dubbelkvack, kom loss och börja kvacka.

När jag ser det här käcka barnprogrammet får jag så blandade känslor. "Hannas hjälplinje" och "Piggley Winks äventyr" var stånde program jag såg på när jag låg på sjukan. Sjukan har ju som bekant ettan, tvåan, fyran, tjugofyran, barnkanalen och sexan. Och på morgonen kan man inte se mycket annat än barnkanalen. Man lessnar snabbt på att höra samma nyheter om och om igen på svt och fyrans morgonprogram. Så man ser på barnkanalen. Och man får favoritprogram. Då var det ovanstånde program.

Och nu när man ser dom på hemmaplan får man så blandade känslor. Känslor som river upp allt man gått igenom. Det låter tragiskt, men när jag hör vinjetten till dessa barnprogram kan man nästan längta tillbaka till sjukhuset. Inte till att vara sjuk och skadad, absolut inte. Men allt vad sjukhus och sjukvård och vårdcentraler heter var min vardag i fyra månader. Det var det trygga då. När man satt hemma under den här tiden var allt lite ovisst och man visste inte vad som skulle hända. Men när man var på sjukhuset var man trygg. Alla som tog hand om en var proffs, och de gjorde en bättre. Så det är med ömsom glada ömsom tråkiga minnen jag tänker tillbaka på de senaste månaderna. Helst skulle man ju ha velat slippa den här tiden, men man kan inte ändra på det som har varit.

Nu när jag tänker tillbaka kan man nästan känna att man saknar sjukhuset. Med alla glada sköterskor och allt. Jag ska tillbaka till Hand- och Plastiken i veckan, och det känns lite trevligt. Inte för att jag tror de kommer att säga något roligt eller väsentligt där. Men jag får sånt lugn inom mig när jag ser centralhallen, och presentshopen, restaurangen och kiosken. Det var där jag hängde. Och när jag kommer till väntrummet på Plastiken är det lite som att komma hem. Alla, jag menar ALLA, sköterskor vet vem jag är. Så det är inte alls drygt och jobbigt på något sätt att gå tillbaka dit. Jag skulle lätt kunna åka dit lite tidigare bara för att hänga lite extra länge i väntrummet, eller bara strosa runt på hela sjukhuset. Man känner sig som hemma överallt; Kirurgen, Neurorehab, Infektion, Plastiken, Dagvården... Medan andras vardag består av att jobba och sedan åka hem, har min vardag besått av att va på sjukhuset och sen åka hem. Varje dag i princip. Så det är min vardag. Senaste tiden har jag inte haft kollegor, jag har haft sköterskor. Men det är lugnt.

Mu, bä, dubbelkvack, dubbelkvack.

Det är så fint...

... i vår nya affär här på byn. Allt finns, och allt är perfekt. Tänk ICA-reklamerna. Så perfekt är sakerna uppradade på hyllorna. Varje etikett vänd framåt.

Jag var helt hög när vi var på smygpremiären igår. Alla minglade runt och prata med folk. Jag gick runt och var helt i extas över vår nya supermarket. Men det är helt awesome. Dom har kirrat bästa toapapperet, stora pommfrittzpåsar, proppar och glutenmat.

Kan det bli bättre?

Jag ska fara och storhandla.

Här är vi seriösa

http://vk.se/Article.jsp?article=329809

Och här har man gått och trott...

... att jag varit 168 lång, när jag är 171. Hade jag vart fyra centi längre kunde jag ha varit en väldigt kort supermodell.

Mhm.

Dagens sjukhusbesök avklarat...

... och nu sitter jag här med silikonsvampar och ättika i mina sår. Det är så man läker sår nämligen. Med ättika. Det tycker jag var skumt.

Jag kom att undra på...

... en sak. Varför jag egentligen fixar med så mycket i huset. Ingen kommer ju ändå att hälsa på. Tre mil utanför stan. De enda som hälsar på att gubbens bror med tillhörande kompisar. Och dom är oftast av manligt kön, och skiter egentligen i hur det ser ut.

Så...

... var man i princip färdigflyttad. Soffan saknas dock. Den anländer på torsdag. Kissonga flyttas nog också kring den tidpunkten.
Men nu har jag nog fått upp allt på väggarna och alla saker ligger på utsedd plats. *Klapp på axeln*. Jag har varit duktig. Även om det har tärt på mitt stackars ben. Men jag vägrar dela rum med kartonger. "Rom är inte byggt på en dag" säger mamma. "Nä, men max två-tre" säger jag. Även om jag hade varit rullstolsbunden (förlåt, rullstolsburen heter det ju) hade jag ändå fixat och donat.
Så nu är jag alltså typ klar. Och skapligt nöjd med resultatet. Mitt enda problem är att mina möbler räckte inte till. Det ekar i vardagsrummet. Men whatever.

Annars har jag även hunnit med att späda på mitt ofantliga intresse av innebandy. Vissa tittade på match (läs: en period) i lördags. I Elofssonhallen. Fint bygge. Dålig match.

Thank God...

... att man har grannar/hyresvärdar med traktor och skopa som kan skotta åt en.
Nasemyckettragiskt drygt det är med en halvmeter snö och femhundratusen kvadratmeter stor gård. Där har vi en nackdel med husboende.

Every rose has its thorn.

Då hade man lallat runt lite i gammlägenheten...

... och jag kommer verkligen att sakna mitt lilla skyffe. Det är lite bittersweet att lämna den. Min alldeles första lägenhet, där jag bott i många år... Men ett hus på landet är väl inte fel heller... Man vänjer sig väl...

Ja, jag vet att jag är lite nörd...

... men jag blev så fascinerad när jag wikipediade lejonhybrider. Liger och tigon har man ju hört talas om, och de är balla. Ligern kan väga uppemot/över 600 kg. Jämfört med en lilltiger eller lejon som väger omkring 200-300 kg. Fatta den bjässen till avkomma...

Men jag har hittat hybriden som är mest awesome, en leopon, alltså leopardhanne/lejoninna;

Det är typ det finaste djuret jag har sett.

Redaktionen tipsar om sidan
http://www.hemmy.net/2006/06/19/top-10-hybrid-animals/
eller Googla "Top 10 animal hybrids" och slösa nån timme på bildtittande.

Det s.k. tagstället...

... har inte plast på ytan. Det är hud.

Definera ordet skillnad...

Tvånästantre veckor post op. ser man ut på detta vis. Och det ser väldigt fint ut, sägs det.

It's the end of the world as we know it...

... för lilla, söta, underbara Sylvia har lämnat jordelivet.

Hon lämnar ett tomrum efter sig.

Typiskt.

Så fick jag tvärpanik igen...

...när jag googlade hudtransplantation, i syfte att få veta om det är OK att börja stödja fullt på benet och böja det hursomhelst efter två veckor. Det fick jag inte veta av min googling. Däremot fick jag veta att risken av stor (enligt många sidor ute på webben) att man kommer att få sprickor och vara extremtorr om huden både på tagstället och själva transpl.stället. Och detta kommer man vara i flera månader och man kommer ha svårt att röra sig.
What? Vi som jobbar på springjobb då? Piss. Jag hoppas att mina kära kollegor har överseende med att jag kommer vara halvt handikappad i nått halvår eller så... Jag får göra skagenröran och stå i kassan...

Dessutom får jag inte fara på solsemester (eftersom att jag är så stort fan av solen, och jag hade en solresa på agendan :P) eftersom på mina ben betraktas som ganska väl brännskadade och brännskadad hud får icket utsättas för sol på fleeeeera år. Det är ju kul. Det blir Beach Badshorts 2010.

Nu har det gått ett par dagar...

...sen jag bestämde mig för att sluta med droger. Alltså narkotikaklassade smärtstillande piller. Folk säger att man kan bli beroende av dom. Ääääässsch, tänkte jag. Iiiiiinnte blir jag beroende. Men nu verkar det vara så att jag hade fel. Jag mår som konstigt och svettas och fryser hela tiden. Typ feberfrossa. Sen kan jag vara deprimerad ett tag för att sedan vara hyperglad en sekund senare. Iofs har jag varit lite så ändå sedan olyckan, men ändå.
Så här sitter jag med abstinensbesvär, och det är inte kul.

Annars börjar jag få panik över att jag måste börja jobba snart. Jag har ju totalt handikappad. Tänk om min kära läkare Patrik Boivie (uttalas Bääääväääää, fick jag veta) säger att det OK att jag börjar jobba när det är tänkt, hur ska det gå då? Jag har varit i princip stillasittande i snart fyra månader, vilket medför att jag har absolut ingen ork eller styrka i kroppen alls. Jag kan typ inte gå ett varv runt i huset utan att bli andfådd. Och benmusklerna är förtvinade känns det som. Jag kan inte böja fötterna som normala människor, det gör pissont om någon rör vid mina ben, det känns som om knäna är böjda åt fel håll, ryggen laggar då och då... HUR ska jag kunna börja jobba?

Bajs bajs bajs.

Idag är det officiellt...

... gubben är helt utskriven från lassa. Inget blått band runt vänster handled här inte.

Jag har blivit tv-junkie på några dagar...

... och det här ser jag på, i fall ni vill veta. Jo, det vill ni ju.

Fram till 12.45 ser man på lite blandat. 12.45 ser man Ellen Degeneres på femman. Efter det ser man Vanity Insanity på fyran eller Jay Leno på nian. 14.25 zappar man till fyran för Jon, Kate och åtta barn. Det är det bästa programmet på dagen. Idag råkar de visa tre avsnitt i stället för ett. Heureka! Men 16.00 måste man byta kanal. Trean repriserar Top Model 5. Så det ser man till middagen är serverad. Efter det hinner man se slutet av Du är vad du äter på trean efter man ätit middag. Sen är det dåligt på tv till typ 20-tiden. Då får mor och far välja kanal. Och jag ligger i sängen i stället för att sitta i fåtöljen. Eventuellt sitter jag vid datorn eller tvättar håret. Vid 20.00 brukar det oftast börja något bra program. I nödfall ser man på Animal Planet. Det går alltid bra. Klockan 21 börjar det alltid någon film som man kan se, typ Paradiset, Sprängaren, The Break up... Sen somnar man vid 22-23-snåret.

Nåntingsemycketragiskt liv man har när man är handikappad. Jag känner mig som dom där tjockisarna man ser i Generation Fett. Som bara sitter i en fåtölj heeeeela tiden, och låter andra laga mat åt en, och passa upp på en hela tiden. Det saknas bara att jag hade blöja så andra kunde torka mitt bajs också.

Men snart ska jag nog allt va på benen igen och tillbaka på arbetsplatsen. Tro det eller ej, men man behöver ett jobb att gå till för att inte sjunka genom jorden totalt. Faktiskt.

Efter en hudtransplantation har man fullspäckat schema:

Mån 4/1
11.00-15.00: Operation på lassa.
15.00-17.00: Ligga på sofflocket.
17.00-17.15: Middag, 2 knäckemackor m. avokado.
17.15-22.30: Ligga på sofflocket.
22.30: Sova.

Tis 5/1
8.00: Vakna för att äta medicin.
8.01-10.00: Sova.
10.00-13.00: Fördriva tiden i sängen med mobilspel, telefonprat, lek med katter m.m.
13.00-13.20: Sitta i fåtölj och äta "frukost" som man får serverad av betjänt (a.k.a. mamma).
13.20-13.30: Borsta tänder, kissa.
13.30-15.30: Sitta i fåtölj.
15.30-15.35: Kisspaus.
15.35-17.00: Sitta i fåtölj.
17.00-17.20: Middag serverad av betjänter.
17.20-19.00: Ligga i sängen.
19.15-??: Dator.

What will happen next?