För exakt ett år sedan...

... höll jag på att göra mig hemmastadd på Kirurgen 3, hade ont i mina förfrusna fötter som det hade sprungits runt i skogen barfota med, hade blåslaget ansikte, kisspåse, ont överallt och blev god vän med en rullator. Han som jag var/är kär i låg i drug induced coma, som jag inte har en aning om vad det heter på svenska efter för mycket Cityakuten. Han skulle nämligen dö egentligen. I mitt sinne var han hjärndöd. Även efter han stabiliserats och vaknat ur sin medvetslöshet. Han skulle behöva lära sig allt från grunden igen. Gå, äta, skriva, prata... Helt förstörd var han. Och allt därför att jag promt skulle gå på bio den kvällen, för jag tyckte vi minsann kunde göra något som jag tyckte var kul och inte bara se på fotboll. Så det gjorde vi. Och halkigt var det. Och mitt starkaste känsomässiga minne från den efterföljande tiden är all skam. Eftersom att jag av någon anledning lyckades vända hans sida av bilen mot betonggrejjen, och eftersom att jag var tvungen att köra 100 km/h, och att jag var tvungen att ha så pissig bil, och att jag överhuvudtaget hade funnits i hans liv och förstört allting. Jag skrev ner lite tankar under min tid som krympling; ”Så fort jag stannar upp och andas gråter jag. Skam. Ångest. Jag vill vrida tillbaka tiden. Varje framsteg han gör är en påminnelse om vad jag har gjort".
Jag tittade aldrig någon av hans familj i ögonen under en ganska lång tid...

Det är aldrig någon som tyckt som jag, att allt var mitt fel, men "det var en olycka" biter inte riktigt på en i vissa lägen. Ångesten bär man ändå. Och det är bara en själv som kan lätta på den.
Nuförtiden vet jag dock att det inte egentligen var mitt fel. Det var bara en rad beslut som fattades och fick oväntade konsekvenser... Och nuförtiden är det han jag bor med som har dåligt samvete, för det första han sa när han började prata igen var "cola" och inte "Eve".

Och det ska man ju må dåligt över ;)