Häggströms modehus...

... 20 kronor för en body.

Just sayin'.

I mitt kartläggande...

... av trevlighet hos landets alla kundservicear, ligger nog Umeva på ohotad förstaplats. Två gånger pratade jag med dom. Med olika personer, men ändå var det som att dom visste att jag hade ringt tidigare och ifrågasatt utebliven sophämtning. O hej och hå vad tillmötesgående dom var. Det är inte så ofta det händer hos kundservicen.

Ett poäng till Umeva.

Ursäkta mig...

... men är inte kakeldekoren helt fantastisk, så säg.

Det här med jultomten...

... och barn. Vuxna är ändå lite skumma. Tänk att vara en 3-4-5-åring, och alla säger att "tomten kommer med julklappar". Sen vill vi ge ett paket, och säger "god jul önskar mig" eller "jag har en julklapp till dig". Och då har vi nyss sagt till barna att det är tomten som kommer ger julklappar. Ändå kommer julklapparna från oss?
"Har du fått den från tooomten??" frågar vi ungarna. "Öh, nej. Jag fick den ju från mormor. Det sa ju ni. Vad har tomten med saken att göra?".

Varför ska man trycka i ungarna att tomten finns? Måste man det? Han har ju tydligen ingen funktion längre. Eftersom att alla måste veta exakt vad man har gett till alla barn. Vi behöver ingen mystik längre. När Lillkarta blir äldre, vad ska jag säga att tomten gör? Att han nån dag innan jul far runt till alla barn, och inhämtar alla julklappar som föräldrarna köpt? Och sen plumsa runt i snön, knacka fönster, skrämma slag på alla barn och ge dom sakerna som ändå fanns där från början? Eller att han bara, av sitt goda hjärta, kämpar sig fram i det iskalla mörkret, bara för att få komma in och sätta sig på en stol och läsa på etiketterna på klapparna som redan låg under granen? Han kommer inte ens med julklappar? Det finns ingen logik.
"Finns det några snälla barn här? För annars får man inga julklappar av tomten". Myteri.

Sen är det väl jag som är för vuxen i mitt tänkande.
Men TOMTEN FINNS JU INTE!!!!
Varför ljuga?

Det var rätt finurligt...

"Det är omöjligt, sa tvivlet. Det är farligt, sa rädslan. Det är onödigt, sa förnuftet. Prova ändå, viskade hjärtat."

Jag snodde det från en gammal granne/kompis blogg. Som i sin tur snott det från nån på fejjan. Tjyvar är vi allihopa.

Men finurligt var det.

Alla har vi en favoritnagel...

... och här är min.

Tänk om man hade sån lyx...

... så man hade ett barn som faktiskt åt nånting nån gång. Och tänk om barnet åt helt frivilligt, och faktiskt hade hungerskänslor. Det hade varit lyxigt. Så man slapp slita upp sitt hår med rötterna av frustration varje dag. Och då hade hon kanske dessutom vuxit lite mer, så vi kanske kunde kliva över 6 kilosstrecket. Tänk...

Men på tal om hår, så har jag iaf agerat frissa och klippt na för första gången idag. Gubbtofsarna på sidorna såg så skabbiga ut, så de avlägsnades. Det var ju spännande.

Eftersom vi har en pygmé till barn...

... så har hon nyss växt in i gåstolen. Således lever granen farligt. Men lika glad för det är jag, men gladast är nog Kisse som får ner lite julgranskulor på golvet att leka med...

IIIIIIIIZxkj

9mwzx'ä'6yyyyyyyyyyyyyyytghåzö

Nu har jag talat med Umeå Energi...

... och deras tjej i kundservicen. Synnerligen otrevlig männsiska. Då blir ju jag helt överhajpad och ger mig den på att jag ska smälta hennes isiga fasad. Ofta när man stöter på människor i samma sinnesstämning som hon på Umeå Energi, så kan man smita in under skalet bara man är väääldigt trevligt och skämtsam. Men nej, inte hon på Umeå Energi. Hon var unbreakable.

Men det är ju skönt att slippa tänka på det här med servicemind när man jobbar i kundservicen.

Efter att ha läst några av mina egna inlägg...

... slår det mig att det är mycket som slår mig.

Men jag ska fortsätta bli slagen av mig själv, fast jag är medveten om misshandeln.

Vi ska då alltid vara värst

För vi har två träd i vardagsrummet.

Så fick jag klämma in det obligatoriska "kolla-vi-har-pyntat-granen"-inlägget som alla gör. Saknas bara ett kort på mitt eleganta pepparkakshus också.

Men nån måtta får det ju vara.

Konversation

Jag: Jag tror det är nåt fel på Bosse. Det är som att han inte vill använda bakbena.
Han: Ja, jag vet. Och kolla ena benet är värsta... sladdrigt... och böjt.
Jag: Det är svansen.
Han: Jaha.

Sen gick Bosse iväg.

Apropå det här med vårat barn...

... så har det slagit mig att hon är lite creepy ibland när hon har sovit länge och man är säker på att hon är död och man bara lite lätt ska kika ner i vagnen och undersöka. Så man tassar på mjukaste fötter fram och försiktigt, försiktigt viker undan suflett och filt så man sakta börjar se hennes ansikte. Man kommer ner till ögonen och väntar sig en sovande bebis. Nej, där ligger hon, helt likgiltig i hela ansiktet och med ögon vitt uppspärrade rakt mot en som värsta excorsist-grejjen. Creepy.

Sen blir hon helt paralyserad av min ringsignal. Ni vet, vanliga Sony Ericsson-signalen. När det ringer fryser hon som till. Rör inte en fena tills det slutat ringa eller jag svarat. Också creepy.

Och det hon är mest skrämd av på denna jord är när Ante nyser. En vanlig männsika nyser ju lite lätt sådär. Ante nyser som att hela världen hängde på hans nys. Typ 110 decibel. Så när han nysit (nusit? nösst? nysst?) blir Karta helt ställd i tre sekunder, sen kommer gallskriket. Alltså typ som att nån har brutit av nåt ben på henne eller nåt. Att hon aldrig vänjer sig.

Och igår var hon helt galen och sov blott en gång på dagen. Visserligen i typ fyra timmar, men ändå. Att hon klarade vara vaken från 14 till 18 var ju en skräll. Skumt.

Och Ante som är duktig och klättrar manligt på tak och sopar parran, och skottar och skottar våran uppfart från den vita halvmeterstjocka täcket med suraste sursnön. Jag gick ut i morse klockan 8 och började skotta. Sen bytte vi av varann när rygg/ork tog slut. Nu är vi klara med skottning. Klockan är 10.12. Kul.

Idag...

... blir Lillis 4 månader. Gammhärk. Nu ska ju det egentligen firas med smakportioner, meeen nu har ju hon sövlat i sig massa annan mat sen ett tag tillbaka redan. Så roligt får vi inte ha det.

Dessutom har vi alla flickor i hushållet namnsdag idag. Det firas med dammsugning, skura golven (vi använder inte fancy-ord som "moppa"), och äntligen kasta ut hårdliften i förrådet. Nu har den stått alldeles för länge i ett hörn här inne.

Sen kör vi lite ommöblering här inne, ty nu vägrar jag gå ut. Måste tvingelitvinga Ante skotta sen. Jag gör det inte förrän en normal skovel finnes runt knuten. Jag vägrar. Jag gör det inte.

Ponera att Lillkarta lever tills hon är hundra år...

... för det är ju ganska vanligt. Då är det år 2111. Hur kommer man säga det? Tjugoetthundraelva? Eller Tvåtusenetthundraelva?

Jag undrar jag...

Bästplatsen

Sova i Lillkartas overall, två meter från braskamin.

Vänta... du har något i håret...

Va? Vaddå?

Idag är jag bitter

På att alla samtal med Ante nuförtiden tycka börja med "jag måste till sjukhuset". Kan han inte bara stå på fötterna ordentligt? Jag sitter inte på akuten för ett blåmärke, bara för att "få det dokumenterat".

Dessutom är jag bitter på att mitt barn inte vill äta, inte vill sova, inte vill vara vaken, ingenting. Och nej, hon är inte sjuk eller svettig eller kall eller nåt. Och nej, jag har inte heller hunnit med att äta nåt. En macka står man sig på en hel dag.

Sen är jag lite bitter på alla som säger "mjämjää, nu har vi fått snö!! Äntligen!!". Ja, men ni behöver inte SKOTTA! Det är klart man är glad då! Lägenhetsfolk...

Sen lessnar jag på att broder och tjejen inte kan call it quits. För alla inblandades skull. Nu börjar jag lessna på allt elakt som skrivs om honom på FB. Man behöver inte kasta skit på andra i offentliga medier. Tala med varandra istället. Men somliga förstår inte att vissa saker bränner inte bara hos den som står i skottlinjen.

Och nu kastade jag skit på alla i offentliga medier. Jag ber om ursäkt. Men jag är bitter.

Nä, om man skulle plumsa till brevlådan och hämta posten. Nä, just det. Grinig unge. Jag bloggar istället.

Aahhhhh...

Herregud...

... vad fula babyoverallerna är.

Men nu är det gjort.

Sen läser jag ju mycket bloggar...

... många "titta på mig, jag har ett barn!"-bloggar. Precis som min egen. Hee. Anyway, det är lite komiskt det här med dreggellappar. På dom minismånyfödda heter det tydligen "scarf". Som en accessoar. Sen när vi växer lite, och det blir mer en nödvändighet, först då heter det "dregglis". Det är gulligt.

Det här med vädret...

Hur mycket jag än har gått omkring och "ojoj regn i december, ojoj nu vill vi ha snö" så får jag ändå en liten touch av ångest när jag ser några få flingor dala mot marken. NeeeeEEEEEJJJJJ! Har vi tagit in allt som inte får täckas av snö? Vars är spadarna? Sandhinkarna, fryser dom? Hets, hets, hets. Jag tar tag runt Antes axlar, "men, göööör nåt då!!!". Som om att jorden håller på att slukas av ett jättelikt gasmoln, som kommer att destroy us all.

Nä, kanske inte så illa. Bara rent psykologiskt.

Gettin Giggy with it

Värsta supportern.

Sen att hon kan sitta klistrad framför en hel fotbollsmatch är ju bara pinsamt.

Ja, alltså det här med att hon vänder sig...

Jag ska inte få det att framstå som om hon är värsta duktig. Hon vänder sig bara när hon ligger i sängen. Inte annars. Varför kan man ju fundera på. Annars vet jag inte om hon är så duktig. Hon vet att hon har ben, hon kan bara inte använda dom. Och pygmé som hon är har inte tidigare nått ner till golvet i gåstolen. Det gör hon nu, med lite tur fattar hon snart hur man rör sig framåt och inte bara lite lätt bakåt. Och hur man studsar i hoppgungan, och inte bara snurrar runt.
I och för sig har hon alltid använt bena att stå på, ändå sen hon var typ en månad. Det sägs att hon är stabil, men vad vet jag. Jag har inget annat att jämföra med så...

Hon måste lära sig sitta. Helst nu. Men det är kanske mycket begärt av en knappt fyramånaders :S

Den yngsta familjemedlemmen...

... rullar numera från ryggläge till magläge. Och jag är värsta hårda mamman. Andra tänker jag mig säger "Åhhh!!! Duktig kicka!!!" Jag säger "Det där borde du klarat för länge sen." Sen vänder jag tillbaka henne på rygg och trycker in nappen igen.

Saknas bara en piska. Wha-pah, som Chandler skulle sagt.