I bilen...

...har vi en såndär dvd-spelare på nackstödet. För tillfället sitter en My Litte Pony-film i. Och man kan ju undra över dom där ponnysarna. Dom har ju, som bekant, nån liten figur på låret/baken/flanken/där uppe vid svansen som symboliserar vad dom pysslar med eller nåt drag dom har. Meldoy har en mikrofon för hon vill bli rockstjärna. Clover har en fyrklöver för hon har alltid tur. Sweetheart har hjärtan för hon är så snäll.

Föds dom med sina märken då eller? Är det inpräntat i generna hur dom kommer att vara för alltid? Inget utrymme för påverkan av miljöer och sånt man för för sig lite senare i livet? Dom föds och redan från första sekund vet man vem dom kommer att utvecklas till. Och föräldrarna har inget val än att ge dom namn som matchar. Det verkar ju tråkigt. Ändå har dom så spännande, helt utstakade liv. Helt ologiskt tycker jag. Barnprogramuppfinnarna, hur tänkte dom där?

Alltså det här med att blogga...

...har jag inte tid med. Eller jag skulle kanske kunna ha tid med det. Jag skulle kanske ha tid att blogga efter att ha jobbat, lagat mat, diskat, tvättat, pekat på lampan hundra gånger, och nattat. Jag skulle nog ha tid till skriverier om jag inte hade prioriterat att måla naglarna, prata i telefonen, planera julen, tända lampor och annat värdsligt. Ibland måste jag umgås med med den andre vuxne också. Men inte nu. Fotboll. Och Big Bang Theory. Kluvet läger. Över och ut.

En bild då, bara för att folk vill veta hur onga ser ut nu;

Sjuk är hon också. Vård av barn imorgon. Då planerar jag hinna med ett blogginlägg. Kanske.





Förra året...

...på Fars dag var jag stand in för hon som var för liten för att fixa nåt själv åt sin far. En ask Paradis blev resultatet då. Föga rörande. Men i år tycks hon ha växt på sig, och hon fixade själv en present åt sin pappa. Ett fint paket låg vid hennes låda när jag hämtade henne på dagis i fredags. "Till pappa från Moa-Lie". Jag fattar ju att om några år är det här inget märkvärdigt, men den allra första grejjen hon lyckats åstadkomma till sin faders förmån var så fint. Töntigt, men sant.

 

Här är konstverket

 

Personligen tror jag inte hon har gjort så mycket själv. Möjligen nåt streck nånstans. Sen tror jag andra barn/fröknarna fyllt på lite för att det inte skulle bli så tråkig kopp. Alltså, jag har aldrig sett henne rita med penna. Hon viftar eller slickar på dom. Men det är möjligt att hon utvecklat fantastiska kunskaper på dagis. Vad vet jag? Jag kanske borde ha högre tankar om mitt barn? Hon har i alla fall, en gång, klarat av att sätta på sig en strumpa själv. Det tyckte jag var ballt. Sen när jag bad henne göra det igen spände hon blicken i mig, fyllde lungorna med frisk luft och skrek mig rakt i ansiktet. Sen dess har hon inte lyckats strumpa sig själv nåt mer.

 

Men koppen var ju fin. 

Det värsta med att ha en fullstor garderob till badrumsskåp...

...är dom oändliga möjligheterna till att hamstra grejjer. Ovan ses två av fem hyllor i vårt skåp. Alla produkter har direkt koppling till mig. Vissa saker kan man tänka sig att använda om man heter Andreas Andersson, exempelvis flux och hudlotion. Eller okej, bara flux. Dock finns en flaska Kan Jang, vilken jag aldrig skulle använda. Jag tror det bara är hittepå, det där med örter och sånt. Jag ska ha riktiga kemikalier i mitt badrumsskåp. Jag blir lite rädd för mig själv. Varför har jag samlat på mig allt det här? Och ändå lyckas upprätthålla min till synes sunkiga livsstil? Det jag använder står inte ens i bildskåpet. Det står i det andra badrumsskåpet. Jo, vi har två. Där finns min hårborste, min ansiktsrengöring och min mascara. Det är väl typ det jag använder dagliga dags. Tragiskt. Ante är likadan. Det som står på hans hylla är några rakhyvlar och raklödder. Skulle han uppleva torr hy vid något tillfälle har han även en gammal tub Helosan på sin hylla. Annars har vi rassel. Helt onödiga saker som jag aldrig kommer använda.

Jag måste rensa. Kanske.

Jag har gjort det igen...

... och spelat äldre än vad jag egentligen är. På mataffärn i Vindeln. Vid lamphyllan. Vanliga glödlampor skulle jag ha. Som ju sägs ska sluta säljas. Då var jag tvungen att leka pensionär och köpa ett otal fler lampor än vad jag behövde. Hamstra, kan man kalla det. "Åhå! Här finns dom! Jag tar femtioelva paket!" tänkte jag överlyckligt. Lika bra att bunkra så man har, liksom. Det känns gammalt. Och dom där nya lamporna, dom ska man vara miljonär för att köpa. En endaste lampa för typ 40 spänn. Nej, tack. Två för 19 kronor. Vart är världen på väg? Kan vi inte fortsätta leva enligt principen "Vi skiter i miljön"? Jag kommer ändå dö innan världen går under av förgiftning. Nu vill Umeva också att vi på landbygden ska börja med bruna papperspåsarna för matvafall. Så mycket extraarbete, alltså.

Jag vet helt ärligt inte om jag bryr mig så himla mycket. Om miljön. Vad gör jag för att tänka på miljön? Jag kör bil varje dag. Jag köper glödlampor. Jag har plastpåsar. Jag köper engångsblöjor. Jag tror inte jag tänker så mycket på mina skräphögar. Okej, jag har en kompost. Bara för att jag måste lägga löven och ogräset nånstans. Men jag tror inte komposten funkar. Den är lika full hela tiden. Jag sorterar kartonger, tidningar och glas. Och jag pantar. Det är typ det. Inte tänker jag på vilken mat jag köper heller direkt. Vilka hönor som lägger lyckligast ägg och vilka köttgrejjer som kommer från lokalast produktion. Jag köper billigt. Jag måste vara en ovärdig människa.

Jag borde även lära mig att säga "vi" om oss. "Vi" verkar inte bry oss mycket. Så tar jag med mig familjen i fallet. Så att säga. Äsch.