Observera...

...visst kan alla detta, kanske inte helt nya och hippa, men ack så bra knep?

Alla sockar som ska tvättas lägges i tvättpåse. Sen är alla sockar samlade lite grann i alla fall. Jag tycker det är lite kul, jag.

Ibland är hon så rolig...

...den där fyraåringen. Ibland är allt, allt, ALLT fel enligt henne. Vi skulle göra kväll i kväll. På med pyjamas. En sån där helkroppspyjamas.
- Den är knövlig!!!
- Pyjamasen?
- Näääääj!  Trosan!!
- Men vi fixar det.
*fixar trosan*
- Den är knövlig!!
- Men vi fixade ju trosan.
- Pyjamasen!!
- Då byter vi pyjamas.

Sedan skulle hon ligga och chilla i fåtöljen. Tydligen skulle hon ligga på ett täcke då också. Täcket skulle absolut vara vikt i hälften, och liksom svepa över hela fåtöljen. Hon vägrade acceptera att täcket omöjligen kunde täcka hela fåtöljen om det nu prompt skulle vara vikt på hälften. Men den skulle ändå täcka hela fåtöljen ändå. Tillslut var hon röd i ansiktet av allt skrik.

Sedan blev hon kissnödig. Toalettassistans skulle hon ha. Helt omöjligt att sätta sig själv på toan. Än en gång var det nåt som panikartat var knövligt. Jag antog att det var pyjamasen igen. Hon skrek som en tok, tillslut slet jag av henne alla potentiellt knövliga kläder. Naken var hon på toastolen.
- Det är KNÖVLIGT!!!!
- Vad är knövligt?
- Knövligt!!
- Men alltså, peka vart det är knövligt.
- Här!!! *pekar på magen*
- Men huden blir knövlig när man sitter ner.
- NÄ, HÄR!! *pekar igen*
- Det är din navel...

Sedan när jag trott hon somnat, ropade hon i panik igen.
- Jag har ont i stjärten!
- Du är torr om stjärten, jag ska smörja in dig.
- Näj, jag har tvål i stjärten!
- Alltså, nej. Du är torr. Jag smörjer.
- Nä, jag har tvål i stjärten!!!!!
- Jaha, okej vad synd...
Jag kan ha sagt nån gång när hon tömt hela flaskor med tvål i badvatten, att det kan svida till då. Dock hade hon inte badat denna dag, så...

Sedan när jag sagt godnatt för femte gången klagade hon högljutt en sista gång på att pyjamasen var för tajt. Jag sa åt henne att ta av den. Det ville hon inte.

Sedan gick jag därifrån.

För några veckor sedan...

...hittade jag en knöl. I munnen. På/i käkbenet. Jag fick panik, så klart. Tumör. Kul. Till och med Ante, som alltid tycker att jag är hispig och överreagerar, sa typ "Ja,  det ser ju inte ut som det ska" när jag hulkandes visade upp min knöl. Jaha. Cancer. I käken. I bästa fall överlever jag. Men jag måste strålas. Hur ska Ante klara allt under den tiden? Kanske måste jag rent av operera bort en del av käken. Hur kommer jag se ut? Kommer jag ens kunna äta?

Så jag sov på saken, nästa morgon hann jag knappt vakna innan Ante ba "HAR DU RINGT NÅN?" Så jag kom fram till att jag måste ju börja hos tandläkaren. Jag ringde dit och tandläkartjejen undrade om det var en blåsa, för det kan man få. Nej. Den är stenhård. Ja, det lät konstigt, tyckte hon. Och jag fick en akuttid.

Nån dag senare hade jag levt med min egen tumördiagnos i några dagar, och allt hade fallit på plats. "Jag skiter i att boka klipptid. Det är inte säkert att jag överlever". Och tandläkaren kallade in en andra människa för att kolla på röntgenbilder och bedöma och hit och dit. Tillslut fick jag svar... rotfyllning.

I vanliga fall hade det nog varit ett väldigt tråkigt besked. Inte just då. Jag hade liksom lurat döden. Fatta. Jag skulle få se mina barn växa upp. Skotta snö. Leva vidare. Helt fantastiskt. En rotfyllning var ju ingen fara.

Så idag har jag gjort mitt första besök i ärendet. Grävt upp roten och rensat och allt. Nu ska jag dit i januari och eventuellt fylla igen tanden då. Bakterierna runt tanden ska dö först. För det var det som knölen var. Bakterier. Som kom dit genom en gammal/dålig/djup lagning jag gjorde för 15 år sedan.

Och att rensa tandrot är absolut inget smärtsamt. Jag trodde att det var ungefär det värsta man kan göra. Men nej. Det känns inte.

Så. Då vet ni det.

När man försöker ta ett fint julkort...

...och ingen tittar in i kameran. Båda är taggade på att ha tomtekläder och sitta i min temporära fotostudio i hallen. Men ingen förstår syftet. Hur mycket jag än tjoar och timmar. Jaja. Det bästa kortet var det enda där båda tittade ungefär åt mitt håll. Det blir ett fint julkort i år.

Fredag den trettonde...

...indeed...

När man löpandeband-slår in julklappar...

...och man av farten skriver "mvh" istället för "önskar". Känn på den.

"God Jul Staffan, med vänlig hälsning Evelina"

Till sin egen far. Det är varm känsla på det. Vänlig hälsning.

Det du.

Ante är sjuk...

...förkyld. Inte feber. Snor. Vilket innebär att det är pust och stånk och stön och göra absolut minsta möjliga, rent allmänt. Mansförkylningen, ni vet. Jag trodde det var hittepå, det där med att män blir så ynkliga vid förkylning. Men nej. Det är så. I alla fall i ovan nämnda fall.

Han: Man känn sä som inte helt hundra.
Jag: Nähä.
Han: Ojoj. *snörvel*. Suck.
Jag: Men alltså, du är förkyld. Som alla andra.  Vad är det med män och förkylningar? Snyt dig och gnäll inte.
Han: Men.. men...
Jag: Beter jag mig sådär ynkligt när jag är förkyld? Nä. Jag hade stått här med potatispannan och hängt tvätt ändå.
Han: Men...
Jag: Men!?
Han: Du är ju kvinna...

Just det.

Vi har en s.k. utekatt...

...i Bosse. Och jag har alltid känt att jag måste ta hand om Bosse, lite extra. Det känns som han är svältfödd på kärlek. Alltid sårig och infekterad. Oälskad av Ante. Kämpar för sitt revir här på området.  Försvarar. Och, dessutom, utkastad i kylan om natten. Ok, han går inte på låda och jamar i cirka 110 decibel, och sånt vill vi inte ha om natten när han behöver gå ut.

Så jag har länge arbetat för ett litet hus åt honom på altanen. Han klättrar och hoppar och har sig i garaget, och har förmodligen en liten lägenhet uppe vid taknocken där. Men det känns jobbigt. Klättra, liksom. Så vi skaffade en finfin låda i trä, som var fin och gedigen. Använde han den? Nej. Typiskt katter. Det här var dock ett tag sen, så jag kände att han ska få en ny chans. Med ny låda.

Så jag grävde fram en banankartong och tejpade för halva lockhålet med annan kartongbit, sen vattensäkrade jag allt med omsorgsfullt fasttejpad sopsäck i den odödliga färgen svart. Sedan tog jag gamla, sunkiga frigolitplattor från garagegolvet. Sådär riktigt täckta av spindelväv och grus och täven av kallt garage. Dom frigolitplattorna använde jag som isolering. Jag mätte och byggde, och riktigt ansträngde mig. Sedan bäddade jag med en gammal filt, och föste i hop alla delar. Säkrade med gummisnodd och lite gatsten för att undvika att mitt mästerverk ska blåsa bort. Kartong och frigolit har ingen riktigt tyngd i sig. Tydligen.

På altan står den. I all sin prakt. Det bästa? Han använder den. Han har flyttat in. Jag har sett det själv. Så här ser den ut, i dåligt dagsljus.
Sunkborgen:

Familjen Högt Hårfäste...

...föga smickrande...