...hittade jag en knöl. I munnen. På/i käkbenet. Jag fick panik, så klart. Tumör. Kul. Till och med Ante, som alltid tycker att jag är hispig och överreagerar, sa typ "Ja, det ser ju inte ut som det ska" när jag hulkandes visade upp min knöl. Jaha. Cancer. I käken. I bästa fall överlever jag. Men jag måste strålas. Hur ska Ante klara allt under den tiden? Kanske måste jag rent av operera bort en del av käken. Hur kommer jag se ut? Kommer jag ens kunna äta?
Så jag sov på saken, nästa morgon hann jag knappt vakna innan Ante ba "HAR DU RINGT NÅN?" Så jag kom fram till att jag måste ju börja hos tandläkaren. Jag ringde dit och tandläkartjejen undrade om det var en blåsa, för det kan man få. Nej. Den är stenhård. Ja, det lät konstigt, tyckte hon. Och jag fick en akuttid.
Nån dag senare hade jag levt med min egen tumördiagnos i några dagar, och allt hade fallit på plats. "Jag skiter i att boka klipptid. Det är inte säkert att jag överlever". Och tandläkaren kallade in en andra människa för att kolla på röntgenbilder och bedöma och hit och dit. Tillslut fick jag svar... rotfyllning.
I vanliga fall hade det nog varit ett väldigt tråkigt besked. Inte just då. Jag hade liksom lurat döden. Fatta. Jag skulle få se mina barn växa upp. Skotta snö. Leva vidare. Helt fantastiskt. En rotfyllning var ju ingen fara.
Så idag har jag gjort mitt första besök i ärendet. Grävt upp roten och rensat och allt. Nu ska jag dit i januari och eventuellt fylla igen tanden då. Bakterierna runt tanden ska dö först. För det var det som knölen var. Bakterier. Som kom dit genom en gammal/dålig/djup lagning jag gjorde för 15 år sedan.
Och att rensa tandrot är absolut inget smärtsamt. Jag trodde att det var ungefär det värsta man kan göra. Men nej. Det känns inte.
Så. Då vet ni det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar