Första officiella syskonbilden...

...tagit på skolfotograferingen.
När skarpt läge råder går det tydligen att få någorlunda bra bild. Hon skulle bara sett lite gladare ut. Den stora. Men äsch.

I morse...

...var Vera utslagen efter att som vanligt gormat halva natten, så hon sov lite längre än vanligt. Tredje dagen med 39 graders feber kan ha spelat in. Men jaja. Moa klev upp som vanligt vid typ 5.30. Hon har ibland lite hyfs i kroppen om morgonen. Ibland funkar det att säga "God morgon. Vi sover fortfarande, så du vet". Då brukar hon somna om, antingen i egen säng eller så kommer hon in till vår säng. Eller så leker hon för sig själv medan man halvsover vidare själv.

I morse somnade hon om. Tydligen. Jag liksom ryckvaknade vid 7-snåret och kände panik över att jag verkligen sovit. Var är ungen? Då vaknar hon. På vårt sovrumsgolv. Som en hund. Där låg hon, bäddat på kallgolvet (krypgrund-golvkallt) med sin egen kudde och täcke. Inte ens lyxat och lagt sig på mattan. Nä. Golvet.
"Mamma, det är kallt här på golvet".
Men ja! Det fattar du väl! Ligga på golvet? Precis som jag hade typ "Ja, du får sova inne här med oss, bara du ligger på golvet. Plats!!"

Det var lite tragiskt. Och samvetet berättade för mig att man inte ska kunna somna med sitt barn på golvet nedanför.

Mamma, det är kallt på golvet.
Precis som ditt hjärta!!

Mina barn vaknade också tidigare än skam...

...och jag steg upp nyss.

Jag har morgonpigg man.
Haha!

#närallafacebookstatusarserlikadanaut

Jag tror starkt på andar...

...och jag vet inte. Men två saker angående vårt boende.

1. Jag har hört fotsteg på övervåningen. Trots att vi inte har någon.  Vi har en s.k. kattvind, där ingen är. Men där har jag vid iaf två tillfällen hört nätta fotsteg. Eller mer som spring, med lätta steg.  Visserligen var det länge sedan nu. Några år i alla fall. Första gången kom jag ihåg att jag vaknade av att någon var där uppe, jag tänkte vi var hos mamma och pappa och nån var vaken på övervåningen. Så lät det. Sen kom jag på att vi var hemma. "Du drömde" tänker du. Ja. Kanske. Men det var så verkligt. Andra gången hade jag inte somnat än. Så ja, det är ju svårt att drömma då.

2. Vi har ett vitrinskåp i vardagsrummet, barnsäkrad med karbinhakar. I skåpet finns en speldosa som Vera fick i doppresent. Ingen har rört den speldosan på väldigt länge. Nåt halvår, typ. Men så igår satt jag och kollade på teve. Så, helt sonika börjar speldosan spela sin "blinka lilla stjärna" inifrån vitrinskåpet. Säkert 20-30 sekunder satt jag och liksom bara stirrade på skåpet. Lika tvärt slutade den  spela. Det var fränt.

Men huset är byggt 1992. Hur många andar kan ha fastnat här på typ 20 år?
Det hade vart kul ändå.  Så länge dom inte är dum med oss.

Här kan man va...

...om man vill rita ifred. Eller "för att det är tråkigt att sitta i köket". WC:n är bättre.

Enstöring?

Om man skulle ta och skriva lite mer om katter/barn...

...så väljer jag att i dag skriva om katter. För titta här, så långt vi har kommit. Sindy och Bosse som varit bittraste fiender sedan urminnes tider.  Eller ja, sedan 3 år i alla fall. Men. Det är som man brukar säga. Inga problem är så stora att de inte kan lösas med lite blötmat. Det är så man brukar säga.

Tjuvlyssnar på badbarnen och pappa...

Pappa: Moa-Lie, sparka inte Vera.
Vera: Uuuuääähhää.
Pappa: Men ha inte den där äckliga i munnen.
Moa: Varför?
Pappa: Den har legat i skitigt badvatten.
Vera: Nnjöööödöööö.
Moa: NÄÄ!!
Vera: Aäaaäääää!!!
Pappa: Men låt Vera ha någon leksak också!
Moa: Nä jag hade den FÖÖÖÖRST!
Vera: Mmmääääää!
Pappa: Nej, hon hade den först.
Moa: Näääääj,  jag hade deeeeeen!!!!

*Båda grinar och pappan försöker medla*.

Inte tyst en enda sekund...

Jag tänkte att dom skulle leva i symbios...

...pippifåglarna och Bosse. Ehm. Eller så tänkte jag mest att det skulle vara trevligt att titta på fåglar genom köksfönstret, när jag köpte prima fågelmatare och solrosfrön på Ica Hissjö. Inte att framkalla fågelmassaker.

Sen kom jag hem, skulle montera och hittade endast en avbruten kort pinne (läs: avliden kratta) som passade ändamålet. Den kör vi på, tänkte jag. Bara det att katten typ nådde med tassarna upp i maten/eventuella fåglar som inte noterat dödsfaran på marken. Så jag skaffade en längre pinne. Nu når han inte upp. Nu vaktar han. Eller så surar han. Pippifåglarna kan i alla fall äta i fred. Kanske får nån liten en hjärtsnörp när katten börjar röra sig. Men ingen sätter livet till.

Nu ska jag ha den där hela vintern. Undrar hur länge jag måste rensa fågelbajs och frörester till våren. Jag kanske borde flytta den...

Hon packar...

...hela tiden. Moatoa alltså. Väskor. Påsar. Väskor. Påsar. Överallt ligger dom. En en påse kan alla hennes färgpennor ligga. I en annan kan hon ha packat alla trosor och sockar. I nästa kan det ligga decilitermått och påsklämmor. På exempelbilden har hon packat handskar, mössor och nån reflexväst. Alltid lika stressande när man ska iväg på morgonen och man inte hittar jacka, tjocksockar eller galonvantar. Det enda fina i kråksången är väl att kanske 6 av 10 gånger kan man fråga var en specifik sak är, och faktiskt få vettiga svar.
"Moa, var har du lagt galonvantarna?"
"En ligger i väskan på mitt rum och en ligger vid skorna."

Jag funderar på att barnsäkra möss- och vantlådorna. Men ingen barnsäkring stöter väl bort en fyraåring...

Jag har inte frågat om jag får lägga ut bild på honom...

...men titta vad cool kille 1999/2000.
Jag ser typ likadan ut. Årskurs 7 jämfört med nutid. Jag ser bara äldre ut. Ante är ju en annan person.

Så...

Leos Lekland, alltså?

Och när han slutligen vaknar av allt...

...och stövlar in och håller på och tjafsar och byter blöja och hyssjar, när hon precis höll på att somna?!

Ärligt. Alltså. Åh. Och man kan ju inte heller skrika på honom. Men alltså. Vi var vid mållinjen. Ju. Nu är hon heeeeelt vaken. Han bara förstör. Fast han hjälper till.

Nu är klockan snart halv fyra...

Man kan ju bli tokig...

...över det här med nätterna. Att hon aldrig sover en hel natt. Hon har fasta tider, på ett cirkus. Vid 23.30 skriker hon till, men oftast behöver man inte ens gå dit. Sen, nån gång mellan klockan 2-4 börjar det jobbiga. Hon vrålar och vrålar och vrålar. Efter nån timme brukar jag kasta in handduken och ge henne lite lite välling. Då tystnar hon direkt.

Men så här kan vi ju inte ha det. Hon måste ju lära sig att sova. I alla fall fram till 5-snåret. Visst, det händer. Kanske en gång i månaden. Ohållbart. Så nu är klockan 2.43 och vi kämpar på. Vi är uppe i typ 40 minuter nu.

Tänk vad skönt han har det. Han som ligger och snarkar bredvid och låter som en skördetröska...