Alltså...

... namnet Moa rullar inte jättelätt i munnen. Är det för att det är två vokaler efter varann? Det är väl inte så vanligt, tänker jag. Ett så kort namn borde bara vara en stavelse, men det är ju som två. Också lustigt.

Det var en gång...

...troligtvis en man, som var ute och promenerade en kall vinterdag. Plötsligt halkade han till, och upptäckte den isbeklädda marken. "Här gäller det att hålla tungan rätt i mun, så man inte halkar" tänkte han. Men så började hans hjärna arbeta på riktigt högvarv, och han funderade hur man kunde göra denna halkiga situation ännu värre. "Om jag tar mina två smalaste metallskenor, och sen surrar fast dom under fötterna, så borde svårigheterna att fortfarande stå på fötterna maximeras". Sagt och gjort. "Vad ska jag nu göra av detta?" fortsatte han tänka. Så han tog tag i den närmsta träbiten han kunde, bara för att försvåra det hela ännu mer. Att hålla koll på balansen och träpinnen var det optimala sättet att fördriva tid. "Man skulle haft något att peta runt också" fortsatte han. Så hittades den mest minimala plastbit någonsin. Så började han, mitt i all ansträngning med att hålla balans och röra sig framåt, och utan att vifta överallt med träpinnen i försöket att inte ramla, att putta runt plastpluppen.

Ungefär så bör det ha gått till när ishockeyn uppfanns. För erkänn, det är en väldigt ologisk sport. Onaturlig kanske till och med. Skenor under fötterna? Och vad gör vi på isen? Då är ju egentligen fotboll mer naturligt. Man kutar runt och sparkar boll. Eller handboll. Man kutar runt och kastar boll. Eller basket. Man kutar runt och studsar boll. Man anvädner fötterna till det dom är skapt till. När hade man så lite att göra att man kände behovet av att försöka krossa skallen mot isen, bara för att åka fort framåt? Och varför skridskor? Sånnadär halksulor-grejjer som dom har under fötterna i curling, sånna skulle dom ha istället. Det hade varit kul. Som en tidsmaskin, då hade man kunnat få se hur det såg ut i början av hockeyns exsistens. Ingen koll, bara halka runt.

Lite onaturligt är det. Men jag har accepterat det nu. Jag inser att jag aldrig kommer att komma ifrån det. På samma sätt som jag insett att jag aldrig kommer komma undan fotbollen. Eller handbollen. Eller tennisen. Eller pajkastningen. Om dom bara kunde sluta sända exakt allt, allt, allt på tv. Eller om dom åtminstone kunde börja sända lite sport på kanaler som vi inte har i vårt hushåll. Alternativt stryka lite bollsporter och visa lite mer hästhoppning. Helst i terräng. Och helst visa det i fotbollskanalerna, bara för att det ska svida lite extra. Det skulle vara najs.

Konversation

Med försäljaren som ska hjälpa oss att hitta en ny säng.

Försäljaren: Hejsan, hejsan! Vad kan jag hjälpa till med? Ny säng?
Jag: Ja, alltså, den vi har nu är dålig. Man kan lika gärna skjuta sig själv istället för att gå en så långsam och utdragen död tillmötes.

Var det att överdriva?

Jag har fastnat i ett tänk...

... det där tänket "Hon växer ingenting, och är exakt lika stor som hon var när hon föddes". Kan bero på att hon inte växer. Så jag la henne i plasthållaren i badkaret och jämförde. Och kanske växer hon lite ändå.

Verkar lustigt det här...

..."Som gemensamt efternamn får ni inte välja ett efternamn som en av er har fått genom ett tidigare äktenskap eller registrerat partnerskap". När man ska gifta sig då.
Nähä, men ponera att jag har varit gift, och då fick dåvarande gubbes namn. Sen har, exempelvis nu Ante dårå, varit gift tidigare och tagit dåvarande frus namn. Om jag och Ante då skulle gifta oss i detta ponerande nu, vilket namn får då ha? Måste man hitta på ett namn då? Schysst.

Vilken fantastisk känsla det måste vara...

...den där "JAAAAAA!!"-känslan när nån gör mål. Som tydligen alltid infinner sig vid någon form av sportevenemang med två lag/mål. Jag har aldrig känt sådan glädje över ett mål i nån sport. Det känns lite som om att ett mål ger inte en sån glädje, det är inget varaktigt liksom. Ska vi lista saker som ger mer varaktig glädje då;
- Inga hål hos tandläkaren.
- Bilen gick igenom besiktningen.
- Överlevt åskoväder.
- Har tillräckligt med mjölk i kylen för att göra pannkakor.
- Fick bara reklam i brevlådan idag.
- Det regnar inte.
- Sprillans ny tandborste i hållaren.

Ja, ni förstår. Och det är inte ens "JAAAAAA!!"-grejjer. Om man inte är helt överhajpad på bollsporter, alltså så hajpad så man springer mellan teveapparaterna om man måste byta teve, när får man då känna den där känslan? Den där riktigt innerliga jätteglädjen, som är så intensiv och bubblande, att det enda man möjligen kan göra för att uttrycka sina känslor är att sträcka händerna så högt upp mot skyn som bara är mänskligt möjligt, fylla lungorna maximalt med luft och skrika "JAAAAAA!!" så hela kvarteret hör?

Jag ser en man framför mig i detta scenario. Är det bara män som håller på? Förstår dom inte att hur mycket dom än skriker kommer det inte höras till stadion/arenan där matchen pågår? Och varför går det inte att kommunicera med dom? Varför förstår dom inte är det är jättegenant att sitta bredvid när popcornen flyger och gardiner rivs ner av deras uppigasen-fasoner? Och känns det verkligen bättre att skrika "JAAAAAA!!" istället för att, liksom bara säga ett lite mer diskret "Yes!"? Möjligen med en knuten näve i axelhöjd för att illustrera vilket fantastiskt jobb man gjort som supporter i detta kritiska läge.

Nä, jag längtar tills jag får den där "JAAAAA!!"-känslan. Undrar när den kommer. Jag ska vara beredd från och med nu.

Om jag skulle hissa och dissa...

...så skulle det röra sig om känslor.

Känslan jag hissar är det där gosiga känslan man får när man spinkar på sin egen unge genom dörrspringan när hon ska försöka sova middag. När hon tumlar runt i sängen helt obehindrat, sen sätter sig upp synnerligen förvirrat och börjar lipa. Eftersom hon är så pantad så hon kan sätta sig upp, men inte har någon aning om att man faktiskt kan lägga sig ner igen. Så man måste gå in med varma mammahanden och hjälpa, mitt i gråtet, och själv småskrattar man åt henne. Den känslan. "Men lilla gumman"-känslan. Den hissas.
Vad elak jag lät nu...

Känslan jag dissar är när man skär sig i lillfingret när man hackar sallad. Inte just ajaj-känslan, utan känslan som infinner sig mellan skärandet och ajajet. Dom där millisekundrarna innan man får ont i fingret, och man bara kan anta vad som komma skall. När man lever på känslan av att man högg av sig halva fingret. "Det där var inte sallad. Crap..."-känslan. Den känslan kan man må illa av. Den dissas.

För övrigt rinner blodet fortfarande från fingret. Tre timmar senare. Woop woop!

Man känner en sorts tomhet...

...för nu går affären i byn i graven. Igen. Det känns väldigt sorgligt. Jag kan väl inte säga att jag var en jättefrekvent kund hos herrarna Allebo, men ändå. Det kommer bli tomt. Vad finns det för mening med att nu samlas utanför affären på Rödåbygdens dag? Eller på andra happenings här i trakten? Det är ju typiskt att det ska vara omöjligt med lanthandel...

Nämen om ni ville veta...

...så sitter vi här med en ytterst febrig liten pys. Det är ganska drygt. Hon har liksom haft lite smygfeber en dag tidigare, så vi tyckte Karta var så himla gnällig och dryg och fattade inte varför hon höll på så. Hon hade ju ätit och sovit? Inte förrän Ante sa "Hon är ganska varm" trillade poletten ner. Just det, dom kan bli sjuka! Doh!

Och nu hoppas jag innerligt att det är tänder på väg. För nej, hon har inte fått tänder än. Det tycks vara den mest intressanta faktan att ta reda på om man är utomstående. Som havande får man höra "ojojoj, nu är du tjock" och knappt hinner man trycka ut ungen och torka bort livmodern innan nån frågar "har hon fått några tänder?" Typ så. Inte för att det stör, det har nu mest blivit nåt vi garvar åt. När nån nu frågar om gaddarna måste jag bita mig i läppen får att inte börja hyperflina. Det är liksom inte frågor huruvida hon har börjat sitta, gå, krypa, stå, rulla runt, äta eller nån annan milstolpe. Som man själv tycker kanske är lite större grej. Tänderna kommer, och det är inget hon behöver lära sig, inte som att lära sig krypa exempelvis. Men ändå verkar tänderna vara nåt gyllene. Varför lär jag aldrig förstå. Men nu vet alla; Nej, hon har inte fått tänder. Jag lovar att jag säger till på alla möjliga tänkbara sätt när hon har fått tänder.

Den här då:

"Många kan nog känna igen sig i budskapet". Moa Lignell apropå When I Held Ya. Jaha, så det är därför kidsen i övre tonåren lyssnar på den. Dom gillar budskapet, jaja. Nänä, jag (övre tonåren, hm) gillar låten för tillfället, men inte för att jag analyserat texten eller jag känner igen mig i budskapet. Kan inte nån säga som det är: "Det är en trallvänlig låt, och jag har varit med i Idol". Det tror jag mer på. På riktigt tror jag mer på ren tur att man får till en såndär radiohit. Som spelas om och om igen till varenda kotte i Svedala kan texten. Som man aldrig riktigt reflekterar över. Särskilt inte när ordet "ya" ingår i titeln.

Nej, jag blir glad av musik. Oavsett vilken typ, vilket budskap, vilken genre. Finns känslan där så bryr jag mig inte mycket om budskapet. Kan inte artisterna säga så?
Fast det kanske är det som är buskapet...

Han är härlig ändå...

"Ibland, när jag säger vad jag tänker, märker jag att så tycker jag inte."

Nalle Puh

Att brunt och rött och sånna färger...

...skulle vara vääldigt könsneutrala fick vi lära oss tidigt.

Men titt på jänta ovanför och säg att hon int se ut som en lillpajk.

Kanske man int sku kräkas brunt på na. Brallzen är ändå för små...

Vänta nu...

...delas vi folk fortfarande in i klasser? Underklass och arbetarklass och överklass? Ja, tydligen, enligt nån smart i panelen i det där programmet "På bar gärning". Eller, jaja, hon pratade mest om arbetarklass och överklass. Men ändå, helt plötsligt blev jag lite putt över att vissa ser samhällsklasser så tydligt. Överklassen handlar på NK, arbetarklassen på Willys. Det är ju pinsamt. Är vi inte alla människor? Delas vi fortfarande upp i klasser sådär? Får man inte leva som man vill/gör utan att bli klassad? Kan inte bara folk som klassar folk klassas som en klass för sig? Klassklassen?

Vid närmre eftertanke skulle då alla räknas till klassklassen, och vi skulle alla klassas som lika.
Menmen, vi kommer väl aldrig ifrån klasserna ändå...

Jag blev så nostalgisk...

...om det nu är rätta ordet. När jag hittade den baksidan på Yatzy-blocket hos mami och papi. Det var där vi fördrev tiden i väntan på kläckning, för en sisådär åtta månader sen. Där satt jag med blocket, klockan och värkarna. Av siffrorna att döma höll jag på med skrivandet/klockandet i enochenhalv timme, innan jag blev uttråkad av just den sysselsättningen. Och att det blev nån unge av dom där hitochditvärkarna kan man bli förvånad över.

Men jag fick lite "naawwww, kommer du ihååååg..." känsla över Yatzy-blocket. Så nu återfinns papperet i babyboken.

Det är deprimerande

...jag trodde verkligen att slutet av tunneln var nådd. Det var kanske naivt av mig, men det kändes i kropp och själ som om allt blev lite lättare. Att det mörka som tyngt mig så länge hade valt att ge sig av, lämna oss ifred. Vi höll just på att ta oss upp ur massorna, efter att ha stått på ruinens brant.

Då kom bakslaget. Det började snöa. Igen.
Tack så himla mycket.
Ruta ett, check!