...jag trodde verkligen att slutet av tunneln var nådd. Det var kanske naivt av mig, men det kändes i kropp och själ som om allt blev lite lättare. Att det mörka som tyngt mig så länge hade valt att ge sig av, lämna oss ifred. Vi höll just på att ta oss upp ur massorna, efter att ha stått på ruinens brant.
Då kom bakslaget. Det började snöa. Igen.
Tack så himla mycket.
Ruta ett, check!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar