En bra kväll...

...defineras i min värld som följande;

- En bäbis som somnade lugnt och fridfullt efter att ha ätit en stor flaska mat. 

- En treåring, som visserligen trilskades (jätteofta jag använder ordet "trilskades") lite vid läggning, men som var helt feberfri och hostmedicinfri vid insomning. Tolv dagar hade hon feber. 

- En bäbis som inte skrikit till mer än en gång sedan läggning. 

- Att jag för första gången på hur länge som helst inte behöver torka ögon, ge alvedon, ge näsdroppar eller dylikt i samband med 22-målet hos bäbis. Vilket betyder inget skrik. Vilket betyder inget host. Vilket betyder inget snor. Vilket betyder att hon åt mycket igen. 

Det enda negativa är väl min snorproduktion och min hals som känns som bråket mellan Simba och Scar varje gång jag hostar och sväljer. Rivsår och eld. Men ändå, fridfull kväll. Ska jag få mer än två-tre timmars sömn på raken, månntro? Jag tror det.

Det här är min tid. 

Morbida Moa...

...kommer med en docka, en sax och en kam. 

Jag: Ska du klippa dockan?

Hon: Nej, ska klippa av tårna. Sen såga av foten. Sen plåster. 

Kammen var en såg. 

Och där firar vi en vecka...

...i sjukdomens våld. Stora barnet har haft feber i en vecka, hostat sönder mina trumhinnor i princip och snorat så mycket så hon har sår runt näsan av allt torkande. 

Bäbis har inte längre feber, men snor, hosta och en makalöst utdragen ögoninflammation. 

Så nu är jag militäriskt strikt. Främst på kvällarna, innan läggdags. Och snart måste jag typ börja med journaler för att hålla koll på när alla fick medicin och mot vad. Det är hostmedicin och alvedon och ipren och ögonsalva hit och dit. Och det är snortork och ögontork och tvätta intorkade snoransikten och febermätning och handsprit kors och tvärs. Typ som på ett sjukhus innan släckning. 

Men it's all good, jag har beställt en ögonskuggspalett jag mentalt verkligen behövt ett tag. Nu hittade jag den fördelaktigt pris och råkade bara klicka hem den. Endast matta skuggor har den, vilket är väldigt viktigt i min värld. Jag har sånnadär ögonlock som man inte riktigt vill framhäva med skimriga skuggor. 

Så nu taggar vi till. 

Här nånstans blev jag upprörd...

...när bäbis haft ögoninflammation i en vecka som inte går över. Snarare blev lite värre idag. Enligt 1177 vill man titta på dom efter en vecka. Och hon var märkbart påverkad av det, så jag for till primärvårdsjouren. Där träffade vi en sköterska, som höll med om att bäbis såg röd/geggig ut. Så hon skickade vidare oss till akuten, eftersom hon är under ett år och då måste en barnläkare titta. Det visste jag ju egentligen, men inte så att jag kom ihåg det. På vägen ut stöter vi in i en annan form av sköterska. Följande konversation utspelas;

Hon: Hej! Nejmen du var då en söt en!

Jag: Jo, med ögoninflammation, på väg till sjukhuset blablabla...

Hon: Nää, men det behövs inte. 

Jag: Nähä? På 1177 sa dom att nån ska titta på dom om det inte går över eller blir värre på en vecka. 

Hon: Nä, det kan ta fjorton dagar för sånt där att läka ut. 

Jag: Okej, vad ska man göra för att underlätta för henne då? Hon är ju ganska påverkad av det.

Hon: Det tycker jag inte hon ser ut att vara. Om det är någonting du borde kolla upp är det väl hennes rossliga andning. (What!? Vad vet du om vad vi har kollat upp och inte?)

Jag: Nähä...

Hon: Nä, jag tycker du ska åka hem. Dom har bättre saker för sig på akuten än sånt här. 

Där mitt i nånstans kom den första sköterskan tillbaka också, och höll fast vid sin första åsikt. Men nej. Vi skulle promt åka hem. 

Så jag tyckte hon kunde gå och gräva en grop nånstans. Sen åkte vi på akuten. Nåt skit i ögonen har hon då för vi fick medicin utskrivet. Som nu ska prackas på lilla korven. Det lär ju gå bra. 

Att man aldrig aldrig aldrig...

...kan få en enda natts sömn? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Tre timmar har bäbis varit vaken. Hon vaknade där vid 1-snåret. Typ en timme efter att den andra slutat skrika. Så jag har väl fått nån timmes sömn. Mer lär det ju inte bli. Ok, om bäbis somnar nu får jag två timmar till innan den andra vaknar. Det lär inte hända, men ändå. Tre timmar. Det är väl rimligt? Tänk om man hade fått vila på dagen när bäbis vilar. Vad fint det hade varit. Men nej. 

Alltså. Bajs. 

Jag är en ytterst pedagogisk mamma...

...som försöker lära min större unge att man säger förlåt om man gör någon ledsen. I praktiken övar vi detta när bäbis blir upprörd över något som kanske blivit petat lite för intensivt i ansiktet eller en kanske lite för hård klapp på magen. Ibland blir det mest sympatigråt från den stora. Men oftast visar hon ånger. 

"Velaj, förlåt. Förlåt, gumman. Inte vara ledsen", och stryker handen över håret på den lilla. 

Just att hon kallar sin lillasyster för "gumman" och "bruttan" tycker jag är bedårande. Jag vet inte var hon fått det ifrån. 

Så att ni vet. 

Avskräckande exempel på tvåbarnsfamilj...

...med två föräldrar som är småförkylda. En treåring som är dyngförkyld med feber. En bäbis med ögoninflammation, lite förkyld och feber. Båda barn slocknade vid 18. Bäbis vaknar i uppror vid 20.45. Och skriker. Och skriker. Treåringen vaknar vid 23.20. Precis då bäbis lugnat sig lite och jag rensat upp så hon kan öppna ögonen. Då vaknar treåringen. Med snor och törst och allt vad det är. Dock ingen feber. När jag tror hon somnat igen börjar bäbis gasta igen. Utan hejd. Inget tröstar. Så jag går ut till teverummet, där Ante redan gett upp och ser typ femtio år gammal Batman på televisionen. Där sliter jag mitt hår lite innan jag hör Moa tassa längs hallgolvet. "Jag vaknade". Jahapp. Klockan 00.10. Med bäbis fortfarande skrikandes längst ner i hallen. Suck. 

Menmen. Skam den som ger sig. Bäbis fick alvedon, tunnare täcke och ytterligare rens av ögon. Moa har lagt sig igen och ligger och hostar. Snart sover båda. Jag har överdoserat nezeril för att överhuvudtaget kunna andas med min tjocka snorskalle. Nu är klockan 00.43 och jag är väldigt vaken, tack vare adrenalin antar jag. 

I morgon måste man ju köpa semlor. Och halstabletter. 

Jag hävdar starkt att det inte är nån skillnad på pojke och flicka...

...men skulle Storasyster göra liknande om hon var pojke? Bädda ner dockor bredvid bäbis. Kanske. Om hon var en han och han fick dockor att leka med. Barn gör som vuxna gör. Men skulle hon ha dockor om hon var en han? Inte för att jag skulle förbjuda det, men skulle jag ens erbjuda det? Och om så var fallet, skulle jag tycka det var konstigt överhuvudtaget? Man får väl göra som man vill? Hur skulle jag bete mig om jag hade en pojk? I och för sig leker hon med bilar och andra s.k. pojksaker. Så det borde vara lite vice versa över det hela. 

Nä, jag känner inte mig själv. Och genus och hen och allt tjaffs. Ska vi inte lägga ner hela diskussionen? Alla får göra vad alla vill? Och se ut som dom vill? Och bete sig hur dom vill? Inom lagens och det sociala livets betryggande ramar, så klart. Men ändå. Ska inte bara sluta nu? Innan jag börjar ifrågasätta allt. 

Om vi har mycket snö?

Jovars...

Dock är mycket takrassnö. Den finaste av snö att skotta. Sur och tung och överallt. Magiskt. 

Så, apropå ämnet jag vidrörde tidigare...

...om barn som sover och inte sover på morgonen; Bäbis vaken i cirkus en timme på natten.  Eller vaken och vaken... Mardrömmar tror jag. Lite gny och gnäll här och där. Precis så jag inte kan sova. Sen somnade vi. En stund, för sen hände det fantastiska. Storasyster vaknade och hade morgon i sinnet. 04.45. Känn lite på den. 04.45. 

Det är tur att det inte händer ofta, sånt härnt. Eller, det kanske inte är tur. Dom få gånger sånt härnt händer känns ju direkt förödande just då. 

Huvudvärkstablett på det här då. 

Är det bara jag...

...som lägger diverse i blomkrukor? Det är som en ovana jag har, ungefär som dom som pillar snor och petar fast nånstans. Jag lägger saker, skräp if you will, i blomkrukorna. Alltså i krukorna med blommor i fönstrena. Inte plastgrejjer eller annat som är för stort för blomkrukan. Det måste vara logiskt. Typ som nyss hittade jag två popcornkärnor på golvet. Ante tappar uräten popcornskål och  uppfyller inte det basala med att sopa upp skräp. Så jag la dom i närmsta blomkruka. Det förmultnas. Allt som jag lagt i mina krukor har förr eller senare försvunnit. Små pappersbitar. Nån liten trästicka från nån vedklabbe. Nåt som eventuellt kan vara gammalt bajs. Jag vet inte. Ner i blomjorden med det. Mina blommor mår bättre än nånsin. Jag kanske till och med måste byta till större klätterställning till doftrankorna för tredje gången. Det är för att jag gödslar med skräp. Istället för att slänga i skräppåse. Genialiskt.

Eller så beror det på att jag vattnar ibland. 

Varför frågar jag ens...

Jag: Vad vill du ha till lunch?

Barn: Öhm... Äpplepyjamas. 

Då fixar jag det. 

Jag läser ofta...

...om barn som vaknar vid 9-tiden på morgonen. Alltså barn i våra barns ålder. Det verkar trevligt. Tänk om man kunde ha det så. Här vaknar bäbis nån gång mellan 4-5. Ligger och pratar och studsar ett tag, sen somnar hon om till 8-snåret, om vi har tur. Storsyrran vaknar senast 6.30. Hinner klockan bli 7 så vaknar man själv. Av vana. Det har hänt att hon sover till 7.20. Då antar man ju att hon är sjuk. 

Fatta. 9.00. Okej, sett från den ljusa sidan behöver vi aldrig vrida tillbaka dygnet för nån unge efter lov och så. Men ändå. 9.00. Det verkar trevligt. 

Sånt här är jobbigt...

...när dom bygger koja över typ hela vardagsrummet. Det är mer som ett fort. Jag får panik. Var sak har sin plats, är mitt mantra. Och då möts jag av det här. 

- Titta mamma!!! En koja!!!

Och jag ba:

- Ja vad ballt! Ska vi plocka bort den? Nu?

Okej, pappan och barnet får leka ett tag. Sen river vi. Ante får plocka undan. Han bör ju få tillbaka allt till sin plats, det är ju han som har dragit fram allt. 

Han kommer inte lägga undan alla filtar han dragit fram. Jag lovar. Efter dom här åren tillsammans börjar jag veta exakt vart han sneddar i hörnen. Så att säga. 

Nädå, det blir säkert undanstökat. Blir det inte det, och man subtilt påpekar det några timmar senare, får man svaret "Jamen, jag var preciiis på väg dit och göra det nu". Jovisst. 

Nädå, det blir säkert undanstökat. Hellre fria än fälla. 

Kojan var ju stor och konstig i alla fall. 

Bland Storasysters favoritfilmer...

...återfinns självklart några standarddisney, typ Frost, Trassel, Dumma mej och Tarzan. Eller ja, dom kanske inte alla är disney. Pixar, kanske? Anyhow, tidigare var ju en annan stor favorit Jurassic Park, men det har vi ju sagt nej till nu. 

Nu vill hon helst inte se "tecknat", så nu är favoritfilmerna;

Grabben i graven bredvid - Kan man ju tycka är konstigt av en treåring att gilla. Men den är ju ändå på svenska och hon bör fatta vad dom säger. 

Ace Ventura/Den galopperande detektiven - Bör hon ju inte fatta nåt av, men det är massa djur med. Jag antar det är det som lockar. 

Dum och dummare - Vet inte varför. Det är hundar med i början...

Dude, where's my car - Det här kan jag inte ens försvara. Sämre film är svårt att hitta. 

Undrar vad jag ville ha sagt med det här?

Kanske mest att jag tycker hon är skum...

Störande beteende hos katt...

...med det nattliga ätandet av vantar. Alltså, jag är extremt noggrann med att stängda vantlådan ordentligt. Men jag tror hon öppnar lådan. En såndär byrå från Ikea utan handtag, som man knappt själv kan öppna. Dessutom måste hon klättra upp på byrån, och därifrån öppna låda och stjäla vante. Tack så himla mycket. Inga vantar kvar. 

Min långa erfarenhet av kissekatter säger mig att hon är uttråkad. Det är inte kräkhjälp. Det klarar hon ändå. Och mat har hon. Det är nog uttråkning. Eller reaktion på bäbis. Känsliga djur, det där. Men inte så pass känslig att dom får tarmvred av vantrester...

Folk skriver alltid...

...att dom vaknar med bäbis, sen ligger dom bredvid varandra och tittar och gosar och myser ett tag på morgonkvisten innan uppklivning. 

Jag försökte. Och visst, det är jättemysigt att bli sparkad i sidan av kropp och ansikte. Och visst, det är jättemysigt med flåset av ansträngd bäbis som försöker rulla runt. Och visst, det är jättemysigt med gastandet från uttråkad bäbis. 

Men nu kliver vi upp ur sängen och tvättar bort bäbisfotsvetten ur mammans mun.