...är nog värre än jag kunde tänka mig. Kan tänka mig. Å ena sidan är hon ju världens bästa storasyster. När bebisen är ledsen är hon där och kramas och pussas. När blöja ska bytas eller bebis ska badas är hon där och hjälper till. Inte för att jag sagt åt henne att hjälpa till, utan för att hon vill. När hon kommer hem från dagis eller annan utflykt är första frågan "Var är Vera?" Hon vet att familjen nu är mamma, pappa, Moa-Lie och Vera. Ja, Duktig storasyster.
Å andra sidan är hon ju världens konstigaste just nu. Det blir så uppenbart att hon inte riktigt vet längre vilken relation hon har till mig. Och att hon liksom försöker fundera ut varför saker och ting är som det är. Det är som att hon har tappat sin mamma. Jag är med henne så mycket det bara går. Bebisen sover ju mest. Annars är jag med Moa-Lie. När jag städar, lagar mat, hänger tvätt, handlar. Alltid. Är bebisen vaken, så får hon vara med utan större bekymmer. Men så kommer dom där små stunderna under dagen då jag måste vara med bebisen. Vid matning och nattning och så. Då blir storasystern som att skal av vad hon brukar vara. Hon vet ju att man inte ska leva om när bebisen ska försöka sova. Det är ju det enda vi tjatar om hela tiden. Att hon inte ska skrika. Till vårt försvar är det inte bara för bebisens skull, det är lika mycket för vår skull. Det är ju då irriterande med en unge som skriker hela tiden. Glad som ledsen. Alltid högljudd. Jaja, Hursomhelst, så är hon inte sig själv.
Att lämna på dagis, som aldrig varit nåt problem, är nu lite opålitliga. Det ultimata är om jag inte har med bebisen in vid lämning. Typ lämnas sovande i bil under tiden. Problemet är ju bara att bebis hatar bilstol, vaknar när bilen stannar, och börjar skrika. Vissa gånger går det bra att lämna henne i två minuter i bilen, men det är ett risktagande. Man måste tajma så bebis är megatrött vid lämning. Följer den lilla med in, så flockas alla andra småbarn runt henne och man måste fäktas med alla småfingrar som klöser i ansikte/händer som rycker i mössa. Alltså, det är ju inget fel med det. Självklart är barn nyfikna och måste få testa och så. Självklart. Men jag hinner ju inte säga hejdå till Moa som jag brukar. Det känns lite hafsigt. Så nu vet Moa att hon är "bortvald". Mamma lämnar mig här och är med Vera istället. Så nu gråter hon innan vi ens gått in hos dagmamman. Bortvald.
Hon har ju sin pappa? Jodå. Han finns kvar. Pappan är hon mest ilsken mot. Men han har samma position som tidigare. I Moas ögon tror jag inte det hänt så mycket i hennes relation till honom. Det är ju mest jag som är med barnen nu. Han jobbar ju. Och det är väl därför hon är ilsken mot honom, hon vill väl mest vara med mig och räkna ut hur allt kommer att vara nu. Antar jag.
Jag vet att det är normalt. Jag vet. Det är minst lika stor omställning för henne som för mig att få ett till barn. Troligtvis större. Treåringar kan ju inte riktigt tänka logiskt. Hon förstår ju inte. Eller hon förstår mycket. Hon förstår ju situationen, men inte varför det är som det är. Typ. Stackare. Det är inte lätt för henne. Och man får inte tycka synd om henne. Då blir det bara värre. Fatta vilken bra morsa man är. Gråt, gråt, "mamma!!!". Och jag ba "Dina kompisar är här, spring med dom. Hej då." Känns lagom känslokallt,
Men det är normalt. Det är så det ska vara. Arma värld.
