Man blir ändå lite full i skratt...

Sedan Assi dog...

... är det så konstigt. När hon dog blev det så definitivt att inget skulle vara sig likt igen. Det är liksom slut nu. Ingen mer barndom. Och det känns som om jag inte har kvar något från min uppväxt, bara för att Assi är död. Men ändå är det konstigt hur pass väl man finner sig i det, och hur snabbt det går att acceptera att hon inte finns mer. Nu har vi varit hos mor och far sedan igår, och det är konstigt att hon inte är här, men samtidigt är det inte alls konstigt. Hon gjorde väl aldrig särskilt mycket väsen av sig, därför tror man väl lite att om man bara går och kollar under skrivbordet så ligger hon där.

Men ändå är det konstigt att man inte alls har accepterat det hela fast man har accepterat det. Att ta bort matskålar och koppel är inte det värsta. Det värsta är allt man kommer på som borde göras, typ slipa golvet för nu finns det ingen hund som river upp det. Eller skaffa en eldkorg ute som kan brinna hursomhelst för nu finns ingen hund som kan brinna upp. Jag undrar hur länge man kommer att tro att hon snart kommer hem igen? Det är ingen idé attt slänga hundmaten, hon kommer snart. Och att ta bort långkopplet på baksidan som hon alltid suttit i... Nu finns det bara massa tassavtryck i snön kvar. Och jag vill egentligen bara hitta nån kratta för att få bort spåren av henne. Jag vill gärna tro att det blir mindre jobbigt då.

Nu när jag ser nån vara på promenad med sin hund hugger det i kroppen. Sen jag var fjorton har jag promenerat med Assi.
Inte nu. Aldrig mer.

Älska

Finaste, raraste, underbaraste,

mest kärleksfulla Assi

är borta.

Jag fick ett tips om ett klipp

http://www.vk.se/media/?clipid=7516

Och jag garvar ihjäl mig varje gång. Särskilt med stickproppen i slutet.
"Jaa, ja behövd han int".
Haa!

Ganska så najs...

... att få ett packe kattsand och en packe kattmat helt gratis.

15.53...

... idag dödförklarades min gamla mailadress.

Och det är extremt jobbigt att ändra livet till en ny adress.