Döda datorn!

Nu har jag inte bloggat på quite som time... men ingen läser den här bloggen anyway så det gör ju ingen större skillnad. Men det är väl så att efter ett tag (läs: en mänad) så blir man helt enkelt lite less på att skriva onödigheter.

Tyvärr måste jag medddela omvärlden om att jag, tyvärr, så smått har börjat skaffa mig ett liv på facebook. Facebook! Jag skäms å det djupaste och känner mig lite så där smutsig så fort jag har loggat ut från den vedervärda communityn. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv för mitt svek mot allt jag står för, och hoppas nu att de i alla fall kommer acceptera mig i limbo när jag dör... Om jag ens kommer dit...

Nu återstår bara att döda datorn som vägrar fungera normalt och följa mina flinka fingrar som dansar lätt över tangentbordet när jag kommunicerar med världen runtom via min tomma bloggbubbla...

Trettio sekunder senare

Rubriken på förgående inlägg måste vara det nördigste jag någonsin skrivit.

Wasadu? Wasabi? Wad?

Jag har en påse wasabiärtor på mitt skrivbord, precis bredvid datorn. Och kan inte stoppa mig själv från att äta dem. Jag tycker inte om wasabiärtor. Helt seriöst. Men efter varje gång jag tuggat i mig en torrärta kan jag inte låta bli att tänka "nämen så äckliga kan dom inte vara" och snaskar i mig en till, och till min fasa hade jag fel. Detta pågår dag ut och dag in i nu en månads tid. Och snart har jag, till mitt eget förtret, ätit 150 g wasabiärtor.

But why?

Vi kommer alla att dö!

Varje gång det regnar för jag ångest. Dödsångest faktiskt. Jag är liksom rädd om hela världen när det regnar och jag är beredd att ta mitt sista farväl av nära och kära. Inte för stt regnet i sig är deprimerande, utan för att varje gång det regnar är jag helt säker, även om det bara småduggar, på att närsomhelst kommer värsta monsunregnet kicka in och det kommer aldrig, aldrig sluta regna. Tillslut kommer hela världen vara översvämmad och typ alla männsikor kommer att dö. Bara några få stackars överlevande kommer att få det betungande ansvaret att dels fortsätta överleva, dels att befolka vår totlat nollställda planet jorden igen. Kära Tellus kommer att se ut som den gjorde i Day after tomorrow, fast tvärtom. Allt står under vatten, vatten, vatten... Flera kilometer ner under vattenytan kan man senare med undervattensfarkoster skymta frihetsgudinnan, sfinxen, kaknästornet... Att allt detta en gång har varit olika kontinenter med olika kulturer och språk känns väldigt avlägset och man tänker tillbaka på en tid när det absolut värsta som skulle kunna hända var börsras och inbrottstjyvar...

Därför ser jag regn som något bitterljuvt.

Så sant, så sant

Love in stereo har just spelats på radio.

Kollega 1: Åh, nu fick jag den på hjärnan...
Kollega 2: Vilken då? Är det Måns?
Kollega 1: Nej, Ola.
Jag: Det är ju samma sak.
Kollega 1: Ja, det har du rätt i.

Ponera följande...

Där jag jobbar kan kunder betala med kort. Betalkort alltså. Då har vi en sådan där liten dosa sär man ska trycka sin pin-kod. Var och varannan männsika försöker sådär lagomt klumpigt dölja hela dosan med handen fär att andra inte ska kunna se vilken kod de slår. Först och främst så är det väl så att om någon grovt kriminell skulle stå bakom dig i kön till ett fik så skulle nog han/hon inte bry sig sådär överdrivet mycket om koden. Om han/hon vill nalla pengar från dig så är det nog större chans att du blir rånmördad än att denne tar sig in i din plånbok, snor kortet, går till typ h&m eller annat ställe där de har slå-koden-system, handlar järnet på ditt kort (som du förmodligen ändå bara har högst några tusen på och let's face it- det är inte mycket pengar för en bedragare) och du inte märker det...
Anyway det var inte det jag skulle säga. Det roliga är att alla skyddar den lilla babs-dosan för alla andra utom mig! Det tycker jag är lite kul. Inte för att jag har någon användning för alla koder som jag likt tvångstankar sparar i mitt sinne, utan mest för att jag kan. Det har blivit lite som en sport för mig, att se om jag kommer i håg diverse koder ett tag. Ingen funderar på att skydda sin kod från mig, som står i kassan. Det svenska folket är dessutom ganska glömska eftersom var och varannan männsika glömmer att ta tillbaka betalkortet bara jag har lagt det på bänken istället för att ge tillbaka det direkt i deras hand. Om jag då memorerar koden till kortet och sedan glömmer kunden det lite tanklöst sådär så skulle jag kunna köpa lite småpylar för deras pengar, och sedan ringa dem lite oskyldigt och säger att jag hittat dennes kort, så framstår jag som en hjälte!

It's the perfect crime!

Är hjärnan dum får kroppen lida

Vi hade en tävling igår. "Vem kan flexa fram fetast vadmuskler"

Jag vann.

Idag är det svårt att gå.

Men jag hatar faktiskt inte dem

Nu har jag sett Let´s Dance reprisen. Vilka stora popstjärnor var inte där, om inte inte älskade E.M.D! Det är något med dom som gör att jag liksom vrider om hela insidan av kroppen när jag ser dom. Don´t get me wrong; jag gillar dom... Eller gillar och gillar... dom är helt okej, men jag vet inte, men det är faktiskt inte okej att ha ett pojkband år 2008. Jag tycker inte det. Hade vi befunnit oss på 90-talet hade det varit mer okej. Men det är vi inte. Sen stör jag mig på att de kallar sig musiker. Man är inte musiker om man inte spelar ett enda instrument och bara sjunger playback-covers. Nej nej.
När jag ändå är inne på E.M.D,, hur moget är det att döpa sin lilla Idol-förlorar-klubb till E M D. Första bokstäverna i allas namn. Det funkade för Abba, men that's it! Det funkar inte för ett pojkband anno 2008.

Faktiskt.

Uppdrag: Dissa Facebook

Jag ogillar Facebook väldigt väldigt mycket. Har jag inte varit inloggad på två timmar så har jag 360 nya "notifications" eller "requests". Bajs. Jag bryr mig så sjukligt lite om jag har samma filmsmak som en helt avlägsen före detta kompis, eller om jag kan känna igen lika många osminkade kändisar som någon bekant till en bekant till en bekant...

Jag träffade en gammal klasskompis på stan häromdagen, som tyckte vi skulle dra ihop gamla klassen på fest typ. "Men asså har du facebook? Så kan vi ju höras!" säger hon. NÖRD! Om du vill mig nåt så kan du säga det till mig direkt eller ringa! Så omogen kan du inte vara att du fortfarande inte vågar ringa till folk! Sen när blev Facebook något substitut för telefonen?

Turd...

Mamma jag har monster under sängen

Ibland kan jag få för mig att det finns monster under sängen. Helt ärligt alltså. Även fast jag kan se in under sängen innan jag lägger mig i sängen kan jag ändå ibland få för mig att det ligger en stor rackare till monster där. Och då vågar jag ju inte direkt slänga ett öga dit när jag ska lägga mig i sängen, vilket medför att jag tar världens sats och hoppar i sann Stefan Holm-anda och landar i sängen med ryggen först. Då var ett moment över.

Nu är det så att dom monster jag har under sängen är sådana som greppar tag runt fotleder (därav hoppet) och händer/armar när man sover. Det är faktiskt riktigt äckligt att försöka sova med ett överhängande hot om att bli fasthållen mitt i natten. Nu till det mest intressanta: Täcket är min räddning. I mitt stilla sinne är täcket sydd i typ någon slags pansarväv och svetsat fast runt mig, så inga monster kan slita av mig täcket. Helt allvarligt så känner jag mig helt lugn, så länge jag har täcket på mig upp till axlarna. Men om jag skulle ha händerna utanför, på täcket, skulle jag aldrig kunna somna överhuvudtaget. Då är jag inte säker. Då skulle jag lätt kunna bli fasthållen. Det är det som är problemet. Monstrena dödar mig inte, utan dom håller bara fast mig till jag dör av rädsla. Monsterna dödar mig indirekt. Det är faktiskt värre än att bli direkt dödad.

Men, men... Such is life?

Holiday!

Tagga långledigt!

Gruff!

Jag hänger lite då och då hos mina föräldrar. Deras grannar är tämligen nyinflyttade. Deras grannar har inget VETT i huvudet! Först och främst befinner vi oss på en relativt smal gata, och grannarna skottar snön i extra breda fina drivor på motsatta sidan av gatan från deras uppfart. Sedan äger de en fin stor, dyr , silvergrå jätte-mastodont-bil. De äger också en liten, lika flashig bil. Nu är det så att de har två parkeringar på sin uppfart, men envisas med att parkera sin bamsebil på gatan!! Största fläskbilen står bredvid en extra vall med snö på sidan av den smala vägen. Detta medför att jag inte kan använda vägen till dess syfte, nämligen köra på. Jag måste liksom ta sats och tvärslänga mig upp på den isbelagda trottoarkanten (som, btw, redan är ockuperad av deras snorungars kälkar, basketkorgar, cyklar, mopeder och annat diverse skrot) och leka med ödet. Antingen kraschar jag ändå in i deras bil, eller så mosar jag deras dyrbara leksaker. Idioter!

Nästa gång ska jag nog gå förbi med min lilla nyckelknippa fastkilade mellan fingrarna. Rätt som det är finner grann-töntarna en liten, men ack så synlig repa i deras glansiga loser-lack på deras fina loser-bil.

Melodifestivalen

Jaha, då var Melodifestival-karusellen klar för i år. Hero var helt okej faktiskt. Man ska inte klaga, det kunde vart värre.

Jag gillar ändå Nordmans låt rätt mycket också. Men Håkan Hemlin... Han låter snudd på nasal och totalt sönderhaschad i rösten. Den dagen han tittade i spegeln med sitt ärrade öga och rossliga röst och sa till sig själv: "Jag ska bli sångare"...
Man kan ju inte annat än undra vad som egentligen hade hänt den dagen...

F.Y.I.

Usch, vad jag hatar Robert Gustafsson. Eller hata är väl starkt ord... Ogillar väldigt mycket då... Jag ogillar honom väldigt mycket.

Stackars kändis

Det är så kul att så fort något "stort" är i görningen, exempelvis melodifestivalen, let's dance finalen, idol finalen etc, är det alltid (enligt kvällspressen) någon stackars kändis som får "snusksamtal", "sex-sms" eller frierier från gamla tanter (ja, huvvaligen). Och det är alltid så stort i tidningens ögon. Stackars kändisar. Det är precis som när carola inte går vidare i melodifestivalen p.g.a. "röstkaos".

Alltid detta röstkaos.

Stackarna!

Björklöven i mitt hjärta!

Jag har under en längre tid nu funderat över hur man överhuvudtaget kan heja på Björklöven... De har till och med en egen fanclub. Det känns som att om man har gått med i den, då har man sjunkit lågt. Riktigt lågt. Nästan lite pinsamt. Sen fortsätter man sjunka tillsammans med sina hjältar. Men what the hell, det måste man väl få göra om man vill.

Idag är det inget bra på tv. Bygglov kanske. Men det är lite dåligt, de bygger bara och det är inredningen jag är intresserad av. Vi får väl se.
Jag skulle kunna börja se den där nya serien på femman, men jag bli så sjukligt anti alla nya program som börjar. Allra helst sådana som blir omåttligt populära bland andra dödliga. Då blir jag mer anti och vägrar se något program överhuvudtaget. De är automatiskt pissdåliga om alla andra tycker det är bra (ex. prison break och det där kungamord-programmet). Det är så jag ser det.

And I'm sticking to it

Jaha...

Jag hade lovat mig själv dyrt och heligt att aldrig börja blogga. Aldrig. Det verkar ju faktiskt helt meningslöst.

Men alla måste ju få ändra åsikt. Nu jag ska duscha.

Ha det!