En av mina fantastiska kollegor kom och frågade...

...om nån visste vem som satt upp 20 cm papper-skylten på herrtoan. Ingen visste, ingen förstod. Tills vi gick i samlad tropp in på dasset;

 

Vem som satt den där, och varför, förblir ett mysterium. Men det var det roligaste på länge.

Förstå hur lite 20 cm papper är...

Alltid kul när man kommer ihåg en "före"-bild...

"Före". Blått och kallt. I dagsljus. Snudd på fult.

 "Efter". Brunt och mörkt. I kvällsljus. Det känns nästan som att man förflyttar sig några decennium (eller heter det decennier?) bakåt i tiden med bruna väggar. Typ 70's. Men det är ack så skönt i ett sovrum.

Nöjd.

 

Och i övrigt, alla borde göra en mental notering om att centrerad text är jobbig. Det är ju bara så störande att läsa en hel text centrerad. Det känns inte naturligt. Dessutom anpassar sig inte mobilskärmen automatiskt efter centrerad text. Känner ni inte? För layoutens skull centrerar jag bildtexter. Bara bildtexter. Hoppas jag. Annars ber jag om förlåtelse för mitt centrerade felsteg, om jag någon gång begått det. Förutom det här texten, då. Det är nog först nu jag insett hur störande det är. Eller så känner jag efter för mycket. Som vanligt.

Jag började med mitt projekt...

...att fixa till sovrummet. Jag målade, medan gubben lagade mat och underhöll Lillkarta. Sen skulle vi äta. Så jag la undan min pensel på den uppklippta sopsäcken jag hade som skydd för golvet. Den behövdes kan jag säga, ty det första jag gjorde var att spilla halva burken på marken. Anyway, jag la undan pensel, roller och allt småkladd. Sen stängde jag dörren till sovrummet innan jag gick till middagsbordet, så inte nån obehörig person skulle ta sig dit. Vi åt, och plockade undan medan ungen gick och lekte. Plötsligt blev det tyst. Som det blir när man vet att nåt är fel. Då fick jag syn på den öppna sovrumsdörren.

Lillkarta har alltså en partner-in-crime. Sindy fick bli syndabocken. Det var hon som öppnade dörren åt den lilla terroristen. Där hade barnet i fråga gått in, helt sonika doppat händerna i färgtråget, klappat händerna i fejjan, och sedan varsamt strukit sig längs överkastet på sängen, för att sedan sätta sina handavtryck på allt vitt där inne. Garderober och bänkar och sånt som kunde tänka sig att få lite bruna handavtryck på sig. Sedan fastnade hon mellan väggen och tv-bänken, som jag hade ställt undan lite smidigt rätt nära väggen för att underlätta målning. Hon hade då bokstavligen målat in sig i ett hörn. Jahapp, tvättade ungen och sanerade det som behövdes. Sen fick jag panik över att hon kanske smaskat i sig färg. Jag kollade på planschen man fick på BVC om vad man ska göra vid giftkalas. Dricka något, skulle man göra. Sedan blev det 1177. "Ring 112 och begär giftinformationcentralen" sa den inspelade rösten. Okej. 112, då.

"SOS alarm, vad är den som har hänt?" svarade den gravallvarlige bruden.
"Njaäsch, inget egentligen. Men jag behöver prata med giftinformationscentralen".
"Men vad ÄR DET SOM HAR HÄNT!?" ännu allvarligare.

Så jag fick numret till giftinfon. Tydligen måste man få i sig ganska mycket mängd färg innan det blir farligt, så länge färgen är vattenbaserad. Så vi duckade för den kulan, så att säga.

För övrigt borde jag kanske maskeringstejpa listerna innan jag gick lös med penseln. Eller nej, det finns ju Tippex.

Jag måste bara säga...

...att jag älskar verkligen folk som använder reflexväst! Vilken uppfinnig! Särskilt plus i kanten till dom som bär västen även på dagtid. Folket syns verkligen på långt håll. Helt fantastiskt är det! Jag har funderat på att göra en rajd, och stanna till där jag kan bredvid reflexvästfolket bara för att tacka för att dom underlättar mitt bilförarliv så ofantligt. Dom som använder sånnadär dingelreflexer i snöre och säkerhetsnål, dom stämplar jag "Enbart OK, inte mer" i rumpan på. Det ska vara reflexväst. Då syns man. På riktigt.

Reflexbäst.

Vi sitter mest hemma...

...eftersom Fröken Höstblåsa ska vara hemmavid. Så vi maximerar skabbigheten med en s.k. hemmaklädsel. En såndär som vi alla har. Min hemmaklädsel består av rosa t-shirt och bruna mjukisar, båda ett par storlekar för stora. Höstblåsan får ha prickiga byxor från Ica Maxi, gul t-shirt i storlek 90/100 från självaste Lycksele djurpark och grå tröja med trycket "New" från 1984, som fortfarande luktar pappkartong efter sisådär 25 år i låda. Okej, ett gästspel som dockkläder hann den nog med också. Men dockorna jag hade luktade kartong, så det hjälpte föga rent luktmässigt.
Det jag är mest nöjd med är svansen/tofsen/håruppsättningen, som faktiskt fick sitta ett bra tag. En ganska stor bedrift.

Och höstblåsor har hon alltså. Ingen feber eller på nåt sätt sjuklig i sitt uppträdande. Bara blåsig. Och oförmögen att äta. Men jag tror det håller på att vända nu. Dessutom har vi fått antiklåd-medicin. Tavegyl. Tavegyl blir barn "lite trött" av. Så våran unge sover tre timmar nu på dagtid, sen måste man väcka henne för att äta lite mellis. Jag tror vi ska sluta med Tavegyl. Hon blir som en pundar-aktig.

Men det är ganska skönt. Man hinner ju stapla ved, i alla fall.

Den 4 oktober...

...kommer alltid vara inpräntat. Ungefär som en födelsedag. Eftersom det var då det nya livet började för mig och min andra halva. Idag firar vi den tredje födelsedagen. På varje födelsedag tänker man lite extra över vilken tur vi haft. Från början tänkte man mest över hur fel allt blev. Men det har skiftat. Nu hyllar vi livet istället. Det är liksom enklare.

4 oktober har också blivit min deadline för däckbyte. Sen för tre år sedan har jag aldrig bytt till vinterdäck senare än 4 oktober. Och så lär det förbli. Och på tal om däck; jag älskar däckfirmor. Eftersom både jag och Ante är helt inkapabla till att hålla koll på däck är det ju helt fantastiskt att däckbytarställena finns. Jag slänger några hundralappar på mitt problem, så slipper jag bry mig. Aldrig behöver jag kolla mönsterdjup, inse att jag behöver två nya däck och sen forska fram vilka däck som är bra och vilka som skulle kunna passa till mina andra däck och annat grejs som behövs tänkas på. Dessutom skulle jag aldrig lita på mig själv med däck. För jag chansar inte med vinterdäck. Dom ska vara topnotch. Man kan dö annars. Sen slipper jag ha däckhögar konstant liggandes här hemma nånstans. Nejnej. Jag glider in på min bokade tid, väntar i tjugo minuter, sen är det klart. Det är ju så smidigt. Och jag har slutat skämmas över min I-landslösning på däckgrejjen.

Tack, HB Däck. Må ni alltid finnas för mänskligheten.

Nu när ändå mitt febriga barn sover...

...tänkte jag rensa upp bland min djungel av förvuxna blommor i köksfönstret...



 ...och putsa upp min lilla vän. Visst ser ni honom? På radion i mitten? Han, ja...

 

...Efraim, kallar jag honom. Han är troligtvis något halvblodsaktigt. Dock har han aldrig berättat vilken ras han är av. Så vi utgår från att han är något halvblodsaktigt. Tills motsatsen är bevisad. Det enda vi vet med säkerhet om Efraim är att han härstammar från Pollux hästbokklubb och är född nånstans i början av 90-talet. Den här hästen har hängt med mig forever. Sen jag fick honom har han alltid på nåt sätt lyckats nästla sig in i mitt hem. Nånstans i mitt flickrum fanns han alltid. I min lilla lägenhet på teg låg han i översta lådan i byrån. I Överrödå låg han i samma låda ett tag, innan han fick bästa platsen på stirnghyllan i köket. Och nu bor han alltså på lillradion. Och där ska han stå. För alltid. Han kommer att hålla för evigt också, ty han överlevt otaliga fall från sitt stall och bevisat gång på gång att han är oövervinnerlig.

 

På gamla dar har jag funderat på ett till namn till Efraim. Efraim är ju självfallet taget från Gustav Svensson "Efraim ska va med oss!". Så klart. Men jag känner att Wilson borde finnas med nu. Eftersom jag troligtvis skulle bli genuint ledsen om Efraim försvann. Precis som Tom Hanks blev i "Cast Away" när Wilsonbollen försvann. Och eftersom hästen måste vara döpt efter något speciellt.

 

Från och med nu skall ditt namn vara Efraim Wilson Andersson af Pollux.

En skada jag upptäckt att jag har...

...är "tack tack"-skadan. När jag språkar med någon i telefonen. Det händer ju att man talar i telefonen, både på arbetet och hemmavid. Hela mitt liv har jag varit en ohyfsad slyngel, som bara säger "hejdå" innan jag lägger på. Inte heller har jag anammat motfrågorna. När nån frågar vad jag gjort i helgen, och fiskar efter att få samma fråga själv, har jag ytterst svårt för att ställa samma fråga tillbaka. Speciellt när jag inte har tid att stå och småspråka i onödan (det kan förvisso vara nåt fel på min sociala förmåga). Men nu har jag skärpt mig, i alla fall i telefonfrågan. Alldeles för mycket. Det känns ju okej att avsluta med "tack tack" när man ringt och beställt nåt eller fått råd om nåt eller så, men jag säger "tack tack" i slutet av alla samtal. Särskilt bra på att tacka är jag när jag exempelvis försökt ringa in personal till arbetsplatsen, och fått nobben;

Jag: Hej, kan du jobba ikväll?
Dom: Nej, tyvärr, jag kan inte.
Jag: Nähä, då ringer jag nån annan.
Dom: Gör det.
Jag: Men då ses vi nån gång! TACK TACK! Hej.
Dom: Hej...?

Alltid. Alltså, jag avslutar typ min samtal med vänner/mamma med ett "tack tack". Sen hinner jag lägga på, och tänka "doh!" och slå mig för pannan. Pinsamt.

Nu vet alla varför jag tackar så mycket. Det är en skada.
Hä köst på å va trevli.