...är "tack tack"-skadan. När jag språkar med någon i telefonen. Det händer ju att man talar i telefonen, både på arbetet och hemmavid. Hela mitt liv har jag varit en ohyfsad slyngel, som bara säger "hejdå" innan jag lägger på. Inte heller har jag anammat motfrågorna. När nån frågar vad jag gjort i helgen, och fiskar efter att få samma fråga själv, har jag ytterst svårt för att ställa samma fråga tillbaka. Speciellt när jag inte har tid att stå och småspråka i onödan (det kan förvisso vara nåt fel på min sociala förmåga). Men nu har jag skärpt mig, i alla fall i telefonfrågan. Alldeles för mycket. Det känns ju okej att avsluta med "tack tack" när man ringt och beställt nåt eller fått råd om nåt eller så, men jag säger "tack tack" i slutet av alla samtal. Särskilt bra på att tacka är jag när jag exempelvis försökt ringa in personal till arbetsplatsen, och fått nobben;
Jag: Hej, kan du jobba ikväll?
Dom: Nej, tyvärr, jag kan inte.
Jag: Nähä, då ringer jag nån annan.
Dom: Gör det.
Jag: Men då ses vi nån gång! TACK TACK! Hej.
Dom: Hej...?
Alltid. Alltså, jag avslutar typ min samtal med vänner/mamma med ett "tack tack". Sen hinner jag lägga på, och tänka "doh!" och slå mig för pannan. Pinsamt.
Nu vet alla varför jag tackar så mycket. Det är en skada.
Hä köst på å va trevli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar