Fascination...

... att man säger "förtio" när det heter "fyrtio". Jag ska börja uttala det "fyyyyrtio".
Precis som det stavas.

En snilleblixt fick jag...

... och tänkte ch131:a New Moon, så här på sjukskrivningens glansdagar. Men den hade dom tagit bort. Surt sa räven. Sen kom jag på att jag ändå inte kan sitta mer än en halvtimme åt gången. Så jag kan ändå inte se en hel film. Då får jag ont i stjärten. Det är symtomen på ett sprucket bäcken nämligen. Då vet alla det.

För alla som undrar över det här med trasigt bäcken kan jag tala om att det är egentligen inte så farligt. Så länge det inte är brutet. Det är klart att det gör ont, men man tappar mest kontrollen över benen. Och jag har lärt mig att bäckenet är som ryggraden. Det håller uppe allt på något sätt. Nu har ju jag aldrig fått någon riktig fraktur, utan bara lite sprickor här och där. Och dom säger att sprickor tar väldigt lång tid att läka. Det stämmer nog, jag är inne på min sjunde vecka nu tror jag... Och nuförtiden är det mest störande att jag inte kan sitta längre perioder. Och att jag inte riktigt kan vända mig i sängen ordentligt. Sedan ett par veckor tillbaka kan jag nämligen ligga på vänstra sidan också. Inte enbart ryggläge. Men för att ändra position måste jag sätta mig upp (vilket är lite krångligt när man har krångligt krångel i bäcken) sedan liksom "hoppa" med hela höften till sidoläge. Jag kan inte riktigt bara rulla över som man egentligen gör. Det gör ont. Efter att jag har vänt underkroppen kan jag med lätthet vända överkroppen. När jag sedan har legat så i typ en halvtimme måste jag vänta tillbaka kroppen på samma sätt, så jag intar ryggläge igen. Men då kan jag inte räta ut benet, för bandagen gnider mot mina öppna köttsår och man rör sig för hastigt. Ett projekt det där med att sova. Behöver jag nämna att jag inte sover så bra nowadays?

Annars gör det mest ont när man nyser/hostar eller har hicka. Eller från början när man bajsade. Eller när man ska sätta sig. Eller när man ska gå längre sträckor. Så här i efterhand, när skelettet har börjat läka ihop kan jag inte fatta hur jag har stått ut så här länge.
Jag kom ihåg när jag låg på akuten en söndag för två månader sen, och jag tänkte "Jag måste nog ringa Ann-Sofi (chefen, reds anm) och säga att jag i alla fall blir borta måndag tisdag onsdag...". Och när dom sa att gubben skulle till att börja med vara sjukskriven året ut tänkte jag "OMG! Va länge!". Och nu sitter jag här i exakt samma sits. Sjukskriven tvåtre månader för att man har lite ont i benet.

Det är ju skandal.

Så för att inte bli förslappad roar jag mig med att fika på arbetsplatsen, tömma diskmaskinen, tvätta kläder, göra pärlhalsband och damma tv:n. Det sistnämnda ska jag göra nu. För nu har jag ont i stjärten.

Eftersom alla undrar hur det gick att köra

Stort steg har jag tagit idag. Kört från Rödå, i kolsvartaste mörkret, alldeles själv. Jag susade fram i 60 knyck hela vägen. 45 minuter tog det. Men jag är förstörd. Jag kan inte köra snabbare än 60-70, max max 80. Helt omöjligt. Allt jag ser är is. Is som ska utplåna mig från denna jord. Även fast jag vet att det inte är halkigt när det är tre plusgrader, och har varit sex plusgrader hela dagen. Men folk skrämmer upp mig. "Det kan ha frusit på". "Kör försiktigt, det kan va halkigt". "Det är alltid halkigt i Rödå". Piss. Värst är det att köra i nedförsbackar. Där har jag absolut ingen kontroll, känns det som. Kränger bilen minsta lilla, måste jag kämpa för att inte tappa besinningen helt. Förstå när det då är en kurva i nedförsbacken också, som i Håkmark. Det är ingen dans på rosor. Där kör jag max 50. Raksträckor är inte heller kul. Då känns det som man fastnar i en tunnel, och man blir sådär extremt fokuserad på vad man gör att man tillslut tappar kontrollen över det med. Den enda gången jag känner att jag inte måste trycka undan mina panikkänslor är i relativt branta uppförsbackar. Då är det lite mindre risk att glida av vägen känns det som. Men jag har ändå magknip flera timmar innan när jag vet att jag ska köra 363:an.

Och det borde, rent logiskt sett, vara absolut värst precis när man kör förbi olycksplatsen. Allra helst eftersom man ser rester av min bil liggandes överallt. Men det är inte så. Tjugo meter innan och tjugo meter efter självaste platsen infinner det sig ett sånt lugn inom mig, och blodet i mina ådror värms upp för några sekunder, innan det fryser till is igen när jag kör vidare. Wierd.

Annars har en bra låt fastat på hjärnan.
Ett paket till lilla Jenny, en tipsvinst till Edins. Åsså veckans vackra kärleksbrev, till byns enda blondin.
Sven-Ingvars for president.

De är ett fascinerande släkte...

... de där ortopederna. De kan aldrig, aldrig vara i tid. Så nu har jag klivit upp helt i onödan.

Bajs.

"Grace under fire"

Mor och far har investerat i en såndär tv-box-grej, så dom får in massa onödiga kanaler, bl.a. Tv4 Komedi. Där går ett program som heter "Inte bara morsa". I går sa hon, huvudpersonen, nåt smart;

"My Momma always told me.. men are like linoleum floors, lay them just right and you can walk all over them for the next thirty years."

Damn right!

Fortfarande tisdag

Kissen var tydligen inte fastklämd någonstans, ty hon utan att tveka nyss attackerade dataskärmen på femmans växel. Hon kan ha fått hjärnskakning. Jag tyckte det såg dråpligt ut så jag klappa om hon. Jag vet inte hur man klappar en kisse, så jag rufsar med båda händerna runt hela kissen. Så gör man med hundar, och det är det enda jag kan. Dock gillar icke kissen detta fenomen.

Tisdag

Jag har tappat bort en av två katter. Hon kan sitta fast bakom varmvattenberedaren. Jag kollar sen.

Nu får det vara nog

Om jag får vara fjantig/egotrippad; Nu börjar jag lessna på alla som är så lyckliga hela tiden. Det slog mig när tittade på bilder från kollegans bröllopsresa. Dom såg så lyckliga och kära ut. Och det gör alla andra också. Jag är också lycklig och kär men där stannar det. Det mesta jag kan göra är att pussa han på kinden i sjukhussängen. Inte kan vi fara ut och resa, inte kan vi gå och mysa på kafé, inte kan vi gå på bio, inte kan vi äta middag tillsammans, inte kan vi sova i samma säng. Vi kan inte ens hålla handen när vi går bredvid varann för jag måste ha rullator.

När ska vi få göra allt det där mysiga? Jo, om ett år. Då beräknas vi vara fit for fight igen. Suck.

Så alla vet

Nu råkade jag se kissonga komma gående bredvid varandra, och se sådär skadat lömska/elaka ut som de alltid gör. Och varenda gång jag ser dem promenera bredvid varann sjunger jag högt:

"Vi är två små rara siameeeeeser"

Ni vet, dom där elaka katterna i Lady och Lufsen som förstör för Lady.

Ni vet, dom. Mina katter och siameserna är lika som bär. Intellektuellt. De förstör väl kanske inte för Assi så mycket, förutom att de käkar upp maten och drygar sig i allmänhet. Men de förstör allt annat, och de är så medvetna om det själva. Så när dom kommer släntrandes nedför hallen vet man att något är trasigt i rummet dom kom från.

Men, som mamma säger; "Dom är ändå charmiga".

I väntan på Vårdcentralen

En sak till på tal om att förändras; Jag har ju då legat på sjukhus i x antal veckor, och mått allmänt dåligt när jag legat där. Detta har tydligen ärrat mig i mitt tv tittande också. Innan Allt Det Onda hände (notera mitt användande av Lisbeth Salander-frasen) älskade jag att se på sjukhus program. Typ "Sjukhuset" och "Trauma" och sånt. Jag var ganska intresserad av det medicinska, och jag har alltid haft en tanke om att bli sjuksköterska eller nåt.
Men nuförtiden kan jag inte se sånnadär program. Jag sympatiserar bara med patienterna, och jag kan förstå hur de mår, och hur förvirrande allt är, och man tycker att ingen hjälper en mot det onda. Det är nästan så jag mår illa av att se dom där programmen. Så jag har slutat se skiten.

Och att bli sjuksköterska skulle aldrig falla mig in. Så känns det nu i alla fall. Att arbeta på sjukhus skulle ju vara ett trauma i sig. Att jobba med alla engångsgrejjer som luktar industripapper, och alla sängkläder/kläder som luktar stärkelse från alla tvättar, och stanken av all medicin, och den där äckliga äckliga milda tvålen som hänger vi varenda tvättställ... Nej.

Det är intressant hur man kan ändras. Men så kommr jag säkert ändra mig tillbaka igen.
Men so what? I'm still a rock star, I got my rock moves...

En av många svackor

Om vi säger så här; fler än en person har sagt att jag inte är samma person nu som för en månad sen. Och det är nog sant. Varför skulle jag vara det? Men jag blir lite less/rädd/arg på mig själv för att jag låter det gå ut över alla jag känner. Det är som att allt i hela världen bara handlar om oss och hur vi återhämtar oss. Det är väl i och för sig en naturlig fråga att ställa när nån träffar en, och jag har ett inövat svar som jag drar för alla. Exakt alla. En sida av mig börjar bli less på frågorna hur det går för mig och gubben, bara för att jag är less på att svara samma radda om och om igen. Men en annan sida av mig tycker att folk är konstig om de inte frågar mig eller mamma eller pappa, eller nån annan i min närhet, hur det går för oss så fort de får chansen. Jag har världens största dubbelmoral. Och jag vet inte vad jag ska göra av det.

Sen känner jag mig så självisk också. För allt jag pratar om nu för tiden är olyckan och efterdyningarna. Och om någon försöker prata med mig om något annat eller försöker söka råd hos mig i någon fråga försvinner jag liksom. Jag lyssnar, men det verkar alltid som om jag inte bryr mig. Men det är klart att jag gör, egentligen. Men jag kan inte för stunden sätta mig in i så mycket annat och dra slutsatser och sånt åt någon annan. Det är som att jag har alldeles för mycket annat i mitt huvud nu att jag låter allt annat som inte kretsar runt mig själv bara rinna av.
Jag hoppas att alla förstår att jag inte gör detta med flit, utan det blir bara så. Jag har så mycket i kroppen/knoppen just nu. Hur jag ska kunna bli frisk. Vad jag ska säga till försäkringsbolaget. Sjukskrivning. Hur gubben ska återhämta sig. Och hur lång tid det kommer att ta. Och hur jag kunde ställa till det såhär mycket för oss båda.

Förlåt mig, omvärlden, för mina själviska tankar och gärningar. Men det är tungt, både fysiskt och psykiskt. Ett trauma går sällan obemärkt förbi. Och jag måste få läka, kanske mest psykiskt. Och under tiden hoppas jag att folk har överseende med att jag är lite apatisk.

Snälla.

Men känn nån att de ä kapabel till å slit mä ur bubblan min så är det ba å kör.