En sak till på tal om att förändras; Jag har ju då legat på sjukhus i x antal veckor, och mått allmänt dåligt när jag legat där. Detta har tydligen ärrat mig i mitt tv tittande också. Innan Allt Det Onda hände (notera mitt användande av Lisbeth Salander-frasen) älskade jag att se på sjukhus program. Typ "Sjukhuset" och "Trauma" och sånt. Jag var ganska intresserad av det medicinska, och jag har alltid haft en tanke om att bli sjuksköterska eller nåt.
Men nuförtiden kan jag inte se sånnadär program. Jag sympatiserar bara med patienterna, och jag kan förstå hur de mår, och hur förvirrande allt är, och man tycker att ingen hjälper en mot det onda. Det är nästan så jag mår illa av att se dom där programmen. Så jag har slutat se skiten.
Och att bli sjuksköterska skulle aldrig falla mig in. Så känns det nu i alla fall. Att arbeta på sjukhus skulle ju vara ett trauma i sig. Att jobba med alla engångsgrejjer som luktar industripapper, och alla sängkläder/kläder som luktar stärkelse från alla tvättar, och stanken av all medicin, och den där äckliga äckliga milda tvålen som hänger vi varenda tvättställ... Nej.
Det är intressant hur man kan ändras. Men så kommr jag säkert ändra mig tillbaka igen.
Men so what? I'm still a rock star, I got my rock moves...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar