Äntligen Hemma-Karin...

...satte fyr på min pysselådra, som legat och pyrt ett tag. Så nu har vi namnen i hallen. Synd bara att vi alla inte har samma efternamn. Det hade vart ballare. Dessutom hade det då inte tagit en timme att skära ut bokstäverna.

Och...

...nu får jag dessutom användning för min lilla diskreta plåsterlåda. Den är knökafull. Den är go. Den är perfekt för ledbandstummen.

Han jag bor med fick en endaste uppgift...

...att ta en tesil fylld med florsocker och med fjäderlätta händer pudra ett fint, luftigt, lagomt täckande lager över den nybakta kakan. Som man gör på kondis.

Gick sådär...

Det där med Ikea...

...och deras 2500 parkeringar, som det skrivs om med hjärtat i halsgropen... Det är väl inte så farligt? "Trots nya lokalbusslinjer och cykelavstånd". Eftersom att när jag drar till Ikea brukar jag tänka, "Nä, jag tar nog cykeln. Bokhyllan Billy gör sig bra på pakethållaren". Vad tror dom? Det är väl självklart att det behövs groteska mängder bilplatser. Möbeljätten, skrivs det om. Möbel. Men ja, en garderob på lokalbussen in till Vasaplan, sen bär jag den till Busstation och hoppar på bussen hem hit då, som går en gång per dygn. Solklart. Jaja... Jag tar bilen...

För övrigt, som del två i undanflykter för att slippa gymmet, kan man skaffa skorsten som måste sotas. Helst mitt i vintern, så man måste uppå taket för att gräva fram trappstegspinnarna till Farbror Sotare. Och stå som en hyena på halvhuk och spänna hela kroppen järnet bara för man inte vill ramla ner från taket mot en säker död. Eller ja... snö fulla nacken i alla fall. Om man gör det, då har man träningsvärk dagen efter.
Pain is weakness leaving the body.

När jag var liten...

...taggade mamma järnet på att jag skulle flytta hemmifrån. Vi gick på loppisar, och mamma köpte gammglas hela tiden. Det var det enda man behövde, förstår ni. När man flyttar hemmifrån är glas det mest viktiga. Vilket således betyder att vi nu har åtskilliga kartonger glas överallt, som inte får plats någonstans egentligen. Nu har min ömme moder grävt sig ännu djupare in i alla förråd och garderober på teg (med huvudsakligt mål att hitta en stor mjukishund jag vill ha) och hittade ytterligare en kartong märkt "hanteras varsamt GLAS". Och se vilka helt fantastiska glas som hittades;

Antagligen var dom begravda på ett sånt djup för att jag tyckte dom var hyperfula vid inköpstillfället. Sådär funkis som man var vid 14-15 årsåldern blir man aldrig mer. Nu står dom på bästa uppvisningplatsen. I vitrinskåpet. Eftersom det här var ganska viktig information.

"Jasså, har ni tagit in hundgallret?"

Jorå, det är som att gå på zoo.

That awkward moment...

...när någon sådär bekant fyller år och man inte vet hur man ska gratta på Facebook.

Hur man ska skriva för att verka personlig, men inte så pass att jubilaren tror att man tror att vi är värsta bundis när vi inte är det. Och hur tajta ska man vara för att man kan slänga in en liten hälsning också? Hur långt kan man gå?

"Grattis."
"Grattis!"
"Grattis?"
"Grattis på födelsedagen, NN"
"Grattis på din dag, hoppas allt är bra med dig!"

Grattis med punkt är min favorit. Lite bitter. Även om grattis med utropstecken kanske är mest gångbart, även om det är opersonligt.

"Ät din tårta nudå, gör bara det. Tänk inte på mig."
Är det att push it, som dom säger i staterna?

Det är ju lite taskigt...

...och oförskämt att dom sitter, alla trorsigvetabäst-människor, i teve och säger att hon skulle ha hetat nåt annat. Inte Estelle. Ohyfsat, kan man tycka. Hon borde hetat nåt normalare kungligt namn. Jaja. Schysst. Tänk dom som bestämde namnet och tycker det var amazing. Trevligt med ett slap in the face när man nyss fått barn.
Vi har ju ett ganska skumt namn på vår unge. Dom som tycker det är fint tycker det är fint. Dom som tycker det är fult säger "Ja, det var ovanligt". Så långt kan man väl gå. Men att sitta i teve och säga att nån har ett dåligt namn, det är väl taskigt?

Även om Estelle var en skräll. Jag tycker det var bra.

Och vad heter autocorrect på svenska? På telefonen? Ganska nära att man skickar luddiga texter till folk. Tydligen inte ensam;
Smartphowned.

Vänta nu här...

...vars var våra 42 kanoner när vi fick barn?
Nä, just det, vi fick ju inte årets mest överhajpade unge.

Nu: Halv åtta hos mig. Där självaste skoställbyggarn tydligen lite indirekt är med på nåt hörn, via nåt han har byggt i nån vinkällare. Nästan lika känd som nyprinsessonga.

Bara för att...

Kött...

Konversation

Han: Det blev mycket snö i år.
Jag: Jo, men det var ju ganska väntat. Det är ju skottår.

Och än en gång; special thanks to Stortraktorn.

Jag läste artikeln om Björn Ranelid i VK...

...och jag har helt nyss fått upp ögonen för den karln. Tack, Melodifestivalhajp! Inte så att jag känner för att läsa någon av hans trehundramiljoner böcker/poem. Men han verkar ju vara så skön. Sådär så man inte riktigt vet var man har honom. Å ena sidan - dra ut stolen åt en fancy lady, å andra sidan - "Jag ÄR bättre än alla andra". Hur kan man vara så? Det är för härligt. Tänk om man hade det självförtroendet. Ego, kan man ju tänka. Jo, det kanske man kan. Men egentligen kanske han är smart. Man är en människa och i slutändan bryr man sig väl mest om sig själv, antar jag. Bara det att alla hymlar med det. Alla, föruom Ranelid. Att folk ogillar honom kan jag förstå, med jantelag och allt. Men, alltså, jag kan inte riktigt ogilla honom.

Han är ju så självklar i sitt tänk, exempelvis i VK angående konkurrensen i Mellon;
"Jag har flest människor med mig i hela Sverige. Jag är den ende de sjunger en sång om i Rix Morgon Zoo. Jag är den ende som har en egen fan club. Jag är den ende som har ett eget pris i mitt namn. De andra kan ju, ja vadå, vad ska de göra? Ställningen är tre miljoner mot noll till mig."
Ja, så uppkäftigt, men ändå inte. Det han säger är liksom bara sant. Inget att hetsa upp sig över. En sanningsägare. Vi trycker på Gilla-knappen.

Om man vill gå på gym...

...men inte har tid/råd/viljan att skämma ut sig helt inför muskelbiffar, så kan man flytta till hus och därmed vara fast med snöskottning. Tycker man att det är drygt att skotta, så kan man bli sambo med en mänsklig snöslunga. Den linjen kör jag på.

Jag ansvarar för att lamporna i rabatten inte dör av snömassorna.
Och att sopa altan.
Bra skit.

Det måste vara Stationslimpa...

...med massa smör. Annars äts här ingenting. (Akta saltet!)

Hon på bilden har för övrigt flyttat hemmifrån. Nu har hon sin egen lya. Ja, alltså, rummet bredvid. Inte en dag för tidigt flyttade hon, kan man tycka. Eller alldeles för tidigt, kan andra tycka. Nu är det, hursomhelst, så skumt att gå och lägga sig. Det är som att hon är död eller nåt. Man liksom känner en tomhet. Vi har ju aldrig sovit själva i sovrummet här i huset.

Kanske, kanske är det det där "mammahjärtat" som jag känner av.

Jag har googlat, men får inget vettigt svar...

...på frågan om varför kor har fyra spenar. Jag tycker det verkar mycket, jag. Dom får ju oftast en, max två kalvar. Även hästar får en-två avkommor, och dom har bara två spenar. Katter och hundar har miljontals spenar, men då får dom ju miljontals ungar på en och samma gång. Det känns ju lite som att alla större djur i regel får en unge. Så kan det ju vara bra att ha en spene till övers. Om det blir nåt fel i systemet, därav två spenar. Men fyra? Det borde, enligt nämnda teori, betyda att kor i regel får tvillingar och behöver fyra spenar för att säkerställa överlevnaden. Men så är det ju inte. Eller kanske har det varit så, och människorna har avlat bort den grejjen? Eller har människor avlat fram maffojuver och multispenar för att maximera mjölkproduktionen? Det undrar jag?

Eller är det så enkelt att kossor inte kan räkna? Och failar i evolutionen helt på egen hand?

Äntligen...

...en onepiece...

"Mammahjärtat"...

...är ett ord som jag aldrig använt det senaste halvåret. Eller ens det senaste året. Då jag teoretiskt sett besuttit ovan nämnda hjärta. Jag måste vara en torftig mamma, som inte ens kan slänga runt ordet "mammahjärta". Jag ser nog mig själv mer som en hona i en flock, än en ömsint moder. Det är inte riktigt min grej att prata pluffenuff.

För "mammahjärta", det är ett pluffenuffigt ord.

Jake och piraterna...

...roar alla. Stora som små.

Och nej, jag frågar aldrig om jag får lägga ut bilder på honom/henne. Det är smällar man får ta.

Vi bör fira idag...

...för idag har jag varit boende här ute i två år. Det är ju väldigt länge. Jag är hypertaggad på att gör en tårta. Mest för att dekorera. Och i morgon blir Lillkarta 6 månader. Bör firas med tårta. Sen är det ju Alla hjärtans dag snart, om inte ens en vecka. Vi bör ha en tårta. Och i morgon är det exakt en månad till Ante fyller år. Tårta.

Ok, det är ingen som kommer äte upp tårtan, men det är ju kul att göra.
Jag måste göra tårta.

Tillslut kan jag visa...

...the incredible skoställ. Med plats för oändliga mängder skor. Custommade av en hyvens man på Rödånäs Snickeri. Som jag lätt hade länkat till om han hade haft nån hemsida. Menmen.

Apropå Bosse...

...så har han fått ett smeknamn som vi känner lite på. Duncan. Det är väl ganska bra kattnamn? Med hyperengelsk accent.

Duncan.

Nu är det upp till kamp...

...Vi vs. Moder Natur. Vill hon ha en fight, ska hon få det. Vi höjer garden och blänger utmanande på henne rakt i plytet. Kom an bara! Give us your best shot! Muckar du? Vi har boa full med ved! Det är som att vädret vill testa oss. Om vi klarar oss i 30 minusgrader. Än så länge är vi värdiga motståndare, tycker jag. Vi vägrar ge oss. Vi går alla ronder med huvudet högt. Inge KO här inte. Elda, elda, elda. Man kan ju ta den lätta vägen och helt enkelt höja termostaten. Men vi är lite som Rocky. Vi ger inte upp utan en fight. Utmanar någon backar vi aldrig. Vi eldar. In yo face, kylan!

It's the eye of the tiger, it's the thrill of the fight...

Tillåt mig presentera...

...min värsta fiende. Eller, det är väl kanske en överdrift. Men vi kommer inte överens. Jag och virveln, som sitter alldeles för långt bak för att håret ska kunna ligga normalt. Det får bli en stram hästsvans bakpåskalln resten av livet. Så får det bli.

Menmen, det är ju inte direkt så hon har afrohår som inte går att kamma av all ångest. *blinkblink* Emma.

När jag har lite att göra...

...så städar jag. Idag var det dock mer en nödvändighet än något annat. Och det alltid spännande att dammsuga med två katter inne. Dom är båda lika tveksamt inställda till snabeldraken. Att Kisse springer runt och är orolig bryr jag mig inte så mycket om. Att Bosse blir nervös har jag mer förståelse för, ty jag ser på honom som något vilddjur som vi lagt våra skyddande vingar över. Som en vild mustanghingst som vi försöker domesticera. Jag ser han lite som en outlaw, på någevis. Som att vi försöker rida in honom. Inte för att han någonsin varit vild. Antagligen. Men jag kommer på mig själv att varje dag tänka "måste gosa med Bosse så han inte blir förvildad". Eftersom det vore the end of the world. Och jag klappar och berömmer när han inte springer iväg livrädd för dammsugarn/skurkäppen.

Dessutom kommer han varje dag in med nya skavanker. Han måste vara argsint av sig och bråka runt med andra mustangkatter, för han är blodig typ varje dag. Och oljig efter att stryka runt under bilen. Ja, man kan ju tänka att han är klumpig när han klättrar upp i sin hydda i garaget, men nej. Han må vara gammal och fet, men han är smidig som en... som... en katt...

Konversation

Jag har ändå skapligt bra koll på vilka som bor i husen i krokarna nu. Förutom ett.

Jag: Vem bor här då?
Han: Hon bakar tunnbröd.
Jag: Jaha?
Han: Ja, hon gör tunnbröd.
Jag: Hon har alltså inget namn?
Han: ...Hon bakar tunnbröd...

För övrigt, när man hoppar hopprep och man failar. Vad kallade man det när man var liten? Jag har för mig att man sa "tapp". Kan det vara så?