Öppet brev till Bosse

Hej Bosse

Det känns konstigt, det här. Att du bara gav dig av. Flyttade hemifrån. Jag fick inte säga hejdå ens. Du bara försvann. Det håller jag emot dig. Kanske kommer jag acceptera ditt val, men det kommer vara svårt att förlåta helt. Jag som har tagit hand om dig på bästa vis. Jag har kämpat för dig. Anmält dig som upphittad hos Polisen och pratat med djurskyddet angående dig. Jag har fått dig tam. Fått dig att acceptera männsikor som en del av din vardag. Till och med fått dig att äta ur min hand. Jag har fått dig rumsren. Jag har tvättat dina infekterade sår efter dina otaliga bråk. Jag har till och med tagit dig till doktorn när du varit riktigt illa ute. Och jag har alltid hållit dig om ryggen, därav det lilla ingreppet för ett tag sen... Jag ville inte någon skulle tycka illa om dig som satte massa ungar till världen och bråkade runt.

Och du blev bra. Riktigt gosig. Är det här tacken? När allt var på topp, då flyttar du till grannens garage? Är det varmare där? Är det det som är grejjen? Eller är det kattluckan som lockar? Fri tillgång till mat? Eller är det att du slipper bråka med Sindy hela tiden? Okej, du verkar tycka det är bättre där. Det hade jag kunnat köpa, om det inte var för det faktum att jag VET att du fortfarande kommer hem om nätterna. Jag ser spåren i snön in till din koja. Ingen annan har någonsin använt den förutom du.

Men jag är inte bitter på dig. Jag visste att dagen skulle komma. Dagen då du kände dig tillräckligt stark och självsäker att flytta till nytt boende. Det är okej. Alla barn flyttar hemifrån. Men du är alltid välkommen tillbaka. Dörren står alltid öppen för dig här hemma. Gamle vän.

Vi kan väl hälsa på varandra när vi ses i alla fall? Inga hard feelings?

Det är ju pinsamt...

Fyra plast. En papper. Resten på lösvikt. Alltså, det fick knappt plats i kundvagnen. Och nästan så dom var tvungen att stänga kassan för jag inte var tillräckligt snabb att packa undan mina varor.

 

Hela skuffen.

Det fina med att ha ett flickebarn...

...är att man kan få ta ut svängarna med sina i princip obefintliga frisörkunskaper. Eftersom jag faktiskt har klippt luggen på barnet tidigare, och detta alltså var andra gången jag gick lös med saxen i håret på na kände jag mig fullfjädrad. Så jag toppade skiten ut håret, kan man säga. Och jag använde mig av alla manér jag sett frisörerna använda. Klippte upp det lite, till och med. Bara för att testa, och glänsa lite. För det kändes att jag imponerade på fadern till barnet i fråga med min nyinköpta kam och min fina frisörsax (den jag köpte för tio år sedan för att klippa pälsen under tassarna på Assi, så klart). Och ja, det fyllde ju sin funktion. Hon blev av med det slitna och slipper kanske lite tovor här framöver. Dock tänkte inte min amatör-hjärna på att just precis den längden jag valde att nöja mig med är precis i början på lockarna. Så hon har nån sorts förvuxen

Björn Gustafsson-frisyr. Fick jag beskriva den med ett ord skulle det vara "Fjong!"

 

Förhoppningsvis lägger sig studset längst ner när hon fettat ner håret tillräckligt. Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Så är inte fallet här ovan. Det ser värre ut i verkligheten än på bilden.

Men luggen är ju fin. Nästan som Rooney Mara.

Här är humorn vi har...

 Julkortet vi skickade ut...

... och kortet vi fick som respons från min käre broder.

 

Kan inte bli så mycket mer opersonligt. Stämpel, liksom.

Han har säkert inte ens signerat själv. Det ser inte ut som hans stil.

Men Herr Jag-är-för-viktig-för-att-klä-ut-mig-till-tomte-och-skicka-kortet-till-alla-jag-känner, TACK så himla mycket för det fina julkortet. Det sitter på finaste platsen på kylskåpet. 

En konstig dag...

4.45: Barnet vaknar.
4.46-5.50: Barnet tycker oavbrutet att uppstigning ur säng är lämplig. (Tacka gudarna för spjälsängen, även kallad buren.)
5.51: Mamman ger med sig.
7.00: Barnet lämnas på BG (för oinsatta är "BG" en allmän, fullt begriplig förkortning av "bygdegård"), med en notering på att hon varit vaken länge. Och kanske till och med behöver en power-nap innan lunch.
15.45: Barnet hämtas efter en ordentlig dag på dagis/BG, och har tydligen valt att inte sova mer än en timme under dagen.
15.46-17.40: Barnet gnäller, gnäller, gnäller och skriker sig igenom en tvångsdusch. Smöret i håret och potatisgratängen i porerna, ni vet...
17.41: Föräldrarna inser att situationen nu uppnått ohållbarhet och nattar det trötta barnet.
17.45: Barnet däckar.

17.45, alltså. Mamman tycker det är najs att det inte kommer drabba henne något under påföljande dag/morgon, då hon jobbar och pappan är hemma. Heheheeee... Undrar när hon vaknar imorgon?

Det absolut bästa inköpet...

...vi gjort i år måste nog vara snöslungan. Det måste nog vara det. Den är en ovärdelig hjälp bland snön. Okej, jag håller fast vid att vi inte fått särskilt mycket snö här ute i bushen än. Men vi, liksom många andra villaområdesfolk (ja, hör och häpna, man kan ha nära-inpå-grannar i Rödå), har inte obegränsat med utrymme att lägga snön på. Dessutom har vi ganska mycket yta att skotta, så snöhögarna växer snabbt, även med relativt lite snö. Förra vintern var vi nybörjare på just denna gård, och det kändes som vi stod med skägget i brevlådan i slutet där. Med bautasnöhögar tätt intill, som vi inte riktigt kunde göra så mycket åt. Då var det ganska trevligt med en traktor som kunde komma och skjuta undan mängderna ibland. Kanske måste vi ta hjälp av den rackarn i år igen, men mitt mål är självständighet. Alltid.

I år ska vi inte skotta in oss i ett hörn igen. Högsta växel från början. Slunga undan högar och hålla uppe gångar till dit man kan tänkas vilja komma under vintern. Det är så trevligt med snöslunga. Det skulle vara en såndär självklar grej man bara måste köpa när man skaffar hus. I samma klass som gräsklippare. Något som måste finnas. Det är så fantastiskt att jag ofta är lite manhaftig, tar mina hörselkåpor och går ut och slungar lite. Bara för att det är sån känsla att bara fräsa iväg allt. Här har man gått i flera år och bara skovlat sig fram. Ha! Vilken nit!

Detta är min hyllning till Stigan. Och snöslunga är härmed inpräntat på min lista över prylar man måste ha. I det långa loppet.
Hej, I-land!

Konversation

Jag testar kläder inför Den stora julfesten. En klänning och kofta/bolero är på;

Jag: Kan jag ha det här?
Han: Ja, om du ska vara sådär ball.
Jag: Hur då "ball"?
Han: Jamen, sådär ball.
Jag: Vad menar du med "ball"?
Han: Jamen, som... Batman.

Så jag körde på den outfiten.

Det trevliga...

...med att ha handlat klart julklappar är att man får tillbaka sina söndagar. Det känns som det var länge sen vi var hemma en hel dag tillsammans. Så jag har dammat och skurat och fejat och bakat pepparkakor och skottat och postat julkort. Det tar på att vara ledig, kan man säga. Och jag har alltid huvudvärk när jag är ledig. Det måste vara för att kaffenivån inte hålls i shack på samma vis som på arbetet.

Dessutom kan man på söndagar verkligen njuta av Bingolotto. Jag är pensionär. I sinnet. Förut köpte vi lotter sådär lite sporadiskt när vi fick infall. Ungefär varannan vecka. Så blev det liksom tomt här hemma dom veckorna vi inte hade införskaffat bingolotter. Så vi skaffade prenumeration. Två lotter varje vecka, rakt i brevlådan. Fabulösare kan det inte bli. Pensionärslivet på sin yttersta spets. Sedan är det ju så snajdig musik också. Arvingarna var det idag. Bingolotto + dansband = Evelina. Och vinsterna bara rasar över oss. Två julkalendrar och några hundralappar hittills. Snart kanske vår prenumeration betalar sig själv snart. Kanske.

För övrigt börjar jag lessna på att ungen alltid är smygsjuk. Men jaja, hon får väl bra immunförsvar tillslut.