Hon som jag avlat fram...

...hon ser så smart ut i sandlådan. Mina skor. Cykelhjälm. Veras tröja (som visserligen sitter rätt bra på Moa). Shorts.
Frågor på det?

Här är mitt nästa verk...

...världskartan alltså.  Jag har haft en tanke på att ha en fet världskarta på väggen. Inte en sån som fanns i skolan, en sån färgglad. Det skulle inte passa här. Så då googlar man. Och beställer hem en 150×100 cm stor plansch från nån passande webshop för typ 90 kronor. Men man vill ju egentligen ha den inramad, som en tavla. Om det hade varit en möjlighet att ens överhuvudtaget rama in en sån stor tavla, så hade inte mina gipsväggar burit den. Föreställ er den tyngden, liksom. Så då åker man till ett byggvaruhus och köper smyglist, kapar hörnen i 45 grader, betsar dom i passande kulör (i vårt fall skulle det rent skära sig med ljus ram, så jag tog brunsvart a la 80-tal) och spikar upp runt kanterna. Jag är bra händig ibland. Sen gillar jag tanken på en mastodonttavla för typ 170 kronor...

Jag tittar mycket på YouTube...

...kanske framför allt sånna där smink- och livsstilmänniskor. Många har ett litet sminkbord nånstans. "Vill haaaa" (Morran och Tobias-anhängare, hejhej) tänkte jag. Så min man tyckte jag kunde styra upp det, som en bröllopsårsdagspresent. Så heter det ju. Ikea har bra budgetvarianter av allt. Så nu, i sovrum, bland fläkt, morgonrockar och säng har jag ett bord. Fint. Bra översikt på sminket också. Moa gillar det. "Jag ska ha bomull och bronzer". Av nån anledning har hon snappat upp att det heter bronzer. Eller "boounscher", som hon säger.

Som ett p.s. - jag vet inte hur man får bilder på rätt ställe i blogger appen. Det får bli så här skabbigt i framtiden.

Så alla kan skriva upp det nånstans...

...så kan jag berätta om min stora fobi för Werthers Original. Godisarna. Hur många gånger har jag nästan satt dom i halsen? Extremt många gånger, läs: två. Men ändå. Jag äter dom aldrig. Jag är rädd. Jag vill inte att nån i min närhet ska äta dom. Den där lena, slippriga ytan på karamellerna gör dom opålitliga. Det måste ju finnas nån mer än jag som är rädd. Inte Ante i alla fall. När han visade upp påsen blev jag lite kall längs ryggraden. Han kunde lika gärna visat upp en handgranat. Det skulle aldrig falla mig in att köpa, än mindre äta dessa små luftrörsstoppare. Min puls steg avsevärt, utan att ljuga. "Tugga ordentligt på en gång så dom inte glider ner och fastnar i halsen!!", "Du MÅSTE sitta upp ordentligt när du äter dom!", "Jag Youtubar heimlich-manövern". Skulle jag klara det? Alltså, på riktigt, ärligt, dom ÄR farliga. 

Jag ska smygslänga godispåsen.

I dag var första gången...

...vi hade två barn med oss till vår årliga Lycksele Djurpark-tripp. Det kändes surrealistiskt. Nog var väl Vera med förra sommaren? Nä. Men jo, jag har starka minnen av bäbisgrejjer och blöjbyten och tjafs. Men det var väl Moatoa då.

Hur som haver, precis innan tidig lunch här hemma sa jag åt Moa "om du äter jättemycket mat till lunch så far vi på Lycksele Djurpark sen". Hennes respons? "Ja! Ja! Ja! Ojoj vad tokigt. Nu blir jag taggad". Sedan inhalerade hon nästan sin mat, sen for vi. På djurparken var hon typ exemplarisk. Inget gnäll och skrik. Bara hyperlycklig över att åka runt parken i tåget, klappa getter,  åka karuseller och rida häst. För övrigt, hon är typ begåvad ryttare ändå. Största ponnyn, höll lite slappt i sadelsnöret och var så lugn. Även fast ponnyn var typ helt tokig, gnäggade och började vingla runt som taggade hästar gör. Ni vet, så pass att man tar ett varv runt sig själv. Så pass att jag som bredvidgående förälder parerar upp häststjärt också. Moa fattade väl inte att ponnyridningsponnysar inte brukar bete sig så. Hon ba "Men hästen, lugna dig nu". Cool.

Vera, hon var helt övertaggad hela tiden. Den där rundturen i "tåget" var typ det bästa. Hon skrattade och studsade och stojade. Helt jätteglad. Jag är så tacksam över att hon är så lättsam av sig. När vi gör saker är det liksom aldrig gnäll. Aldrig. Hon är så glad bara. Särskilt i hjälpsamma tyska servitriser på Lappkåts-restauranger. Lite gnäll fick vi från henne sista kilometerna hem. Men då hade hon solen i fejjan, så...

Och jag min dumbom trodde Moa skulle somna på studs när vi kom hem. Så blev ju inte fallet. Men men. Fin dag.

Tillfredsställelsen...

...en regnig dag. Ordning och reda i linneskåpet. Notera skyltarna vid varje plats. För sånna som har en man som jag. "Jag trycker in den här och hoppas på att det inte ramlar ur innan jag hinner stänga dörren". Nu ska det hållas ordning.

Jag är så fascinerad...

...över den här bäbisen jag har. Att hon äter som en liten gris. Så här ser det ut:

05.30-snåret: Liten vällingskvätt, mest för att hon ska somna om, men även tillfälle att få i henne dagliga dosen Movicol.

8-snåret: Gröt.

9-10-snåret: Lite frukt, fil eller annat som nån liks redan äter.

11-snåret: Lunch. Det mesta går ner. Makaroner, pannkaka, korvstroganoff. Eller barnmatsburk.

13.30-snåret: Gröt. Kanske nåt smörgåsrån med smörlagret eller sånt nån timme senare.

16-snåret: Middag.

17.30-snåret: Ännu mer gröt. Hon gillar gröt.

Vid sänggående: Vällingflaska.

21.30-snåret: Vällingflaska.

Jag tycker typ det är mycket.  Eller kanske ofta. Vid måltider är det som att hon inte äter supermängder. Hon äter till hon inte vill ha mer liksom. Gröt, däremot, kan hon äta hur mycket som helst av. Jag är fascinerad. Kanske hon skulle behöva en åldersklass högre på gröt/välling. Så hon blir mätt och belåten. Men man vill ju inte skrämma magen på na.

Jag ser henne som ett matvrak. Eller så är hon helt normal, bara det att jag jämför med den äldre. Hon som är magrare än allt. Kan vara så.

Ändå är bäbis mindre än medelmåttan i hennes ålder. Fast hon äter.

Fascinerad.

Näpp...

...värmen är inget hon uppskattar riktigt än. Så hon är placerad inomhus, mitt mellan  dörrarna. I takfläktens bana. Utan kläder, med vattenflaska. Det gör hon i 30 graders värme. Den andra badar badpool och skriker lungorna ur sig emellanåt när flugor bosätter sig i hennes hår. Tydligen gör flugor det. Och då kan man inte bada.