Nu, exakt idag, är bäbis sex månader...

...alltså ett halvår. Den tiden som jag längtade till när hon var nykläckt. För den här tiden skulle vara så bra jämfört med då. Blev det så? Ja. Nästan så jag skulle säga det. 

Om vi ser tillbaka på det onda; hon hade kolik. Hon hade inga rutiner. Hon vaknade när man hade försökt lägga henne på kvällen, och var vaken till 22-23-tiden. Hon var hård i magen. Jag kände henne inte. Jag visste inte vem hon var. Vad hon gillade. Vad hon inte gillade. Ändå känner man ju att "det är så simpelt med minibäbisar", för "dom bara äter och sover". Jomen så är det ju. Men det är ändå bättre när dom har lite kött på benen och man börjar känna dom. 

Nu är hon i bra schack. Det enda missnöjet med bäbis jag har är att hon vaknar på nätterna. Inte så att hon vill äta. Inte så att hon är upprörd. Hon är bara vaken. Allt mellan en halvtimme och upp mot två timmar. Och allt mellan en till hundra gånger per natt. Okej, det blir bättre. Det märker jag ju. Men det hade vart trevligt om hon kunde skärpa sig lite och sova på nätterna. Ingen påverkan av mig funkar. Varken lägga henne senare eller sova mindre på dagen eller nåt sånt ger effekt på nätterna. Möjligen blir hon mindre hajpad nu när hon får välling innan sovning, och inte ersättning. 

Annars är hon bra att ha i görningen. Tanterna på Konsum tycker hon är söt med sina tjocka kinder, hon skrattar åt allt, tycker storsyrran är bästa lekkamraten och äter det mesta. Än så länge. *Ta i trä*. Hon är helt ok. 

Storasyster då. Jag måste ju nämna henne i alla fall. Hon är jag mest fascinerad över allt roligt hon säger. Och gör. Typ som när hon frågade efter "den lilla boken. Som mormor också har". Jag fattade inget. Det var Vår kokbok hon var ute efter. "Jag ska läsa den för Vera". Sen gick hon till madrassen där bäbis låg i babygymmet, lyfte bort själva gymmet från henne och sa "Nu Vera. Lyssna här. Blablabla. Bläddra. Blabla. Inte sparkas nu. Lyssna". Sen lyfte hon tillbaka gymmet över bäbis och bara "Så. Nu har vi läst klart. Här får du babygymmet". Som värsta befälet. Ofta hon använder avancerade ord som babygymmet? Hon som knappt kan prata? 

Jaja. Dom är fina tillsammans. 

Och nu har jag ont i skrivtummarna. Mobilbloggar förstår ni.

Tur det är en stabil konstruktion...

...den där gåstolen. Och att båda ungar är rätt lätta av sig. 

Och ja, det är Cesar Milan-programmet på teven i bakgrunden. Jag kände att det inte störde huvudmotivet på bilden. Som jag tog från liggandes på madrass bredvid. Med zoom. Och mobilkamera. 

Jag borde klassas som proffsfotograf. 

Sånt här tycker jag är lite kul...

...på sjukhuset, på en handikapptoa med skötbord, där jag bytte blöja på bäbis. Och fick syn på en liten lapp fastklistrad. 

Det är ju lite upplyftande att nån faktiskt gör sånt härnt. Även om det egentligen nog klassas som skadegörelse. 

Jag blev varm i alla fall. 

Och som ett p.s...

...så älskar jag den här bilden. 

Det var liksom nåt bekant...

...över kläderna som hon fick på sig...

Lill-Mario. 

Kända sista ord...

"Jag är inte trött". Sedan somnade i min famn. Det har hänt tre gånger tidigare. En gång när hon var liten, en gång av utmattning vid armfraktur, en gång förra sommaren. Men det är ju mysigt. Jag försökte visa min kärlek tidigare. 

Jag: Jag älskar dig. 

Hon: Hhmmmhmm. 

Jag, förtydligande: Älskar dig, Moa. 

Hon: Tack, tack, tack!

Jag: Säger man så?

Hon: Ja. 

Jag: Tycker du inte om mig?

Hon: Näää, jag tycker om pappa. 

Jag: Schysst...

Men hon vet i alla fall att mitt ord gäller. I bilen på väg nånstans försökte jag få Ante förstå att han måste borsta sina tänder nogrannare. Han tyckte jag var tjatig, såklart. Då fick han ett "Inte va arg på mamma, Ante. Gör bara som mamma säger!!" av sin treåriga dotter.

Så jag antar att han borstar tänderna ordentligt i afton. 

Jag skulle bara tvärge henne lite mat...

...och hade inte en haklapp i den omedelbara närheten. Hur mycket slörj kan det bli, liksom? Bara några skedar ska ner. Det visade sig att det kunde bli mycket slörj. Haklapp nästa gång. Tröjan känns förlorad. 

Ungefär lika förlorad som brallorna hon hade på sig när hon satt i babysittern. Rosa var dom. Vi skulle preciiiis ut genom dörren. Alla andra var påklädda och klara. Så lirkade jag upp henne ur sittern. Vänster byxben var brunt. Från höft ner till fot. Knappt så jag visste hur jag skulle lösa problemet. På skötbordet lirkade jag av bajskläder. En halv millisekund vände jag blicken åt ett annat håll. Sen hade hon bajs på händerna. Och hon gillar ju att tugga på sina händer... Men jag hann spjärna ner henne. Och sanera.

Som en parentes, så fick hon bada när hon kom hem igen. 

Ibland händer ju ändå härliga grejjer...

...som när bäbis ropar efter sista kvällsflaskan innan klockan slår 21. Det är väldigt trevligt. Då kan man ju gå och lägga sig efter det. Så tänkte jag. Jag skulle bara sticka in huvudet hos andra barnet också.

Jag blev så nervös. Snubbla på mållinjen var vad jag gjorde. När man vet att jag har klarat uppgiften. Jag har bestigit Mount Everest. Jag ska bara resa flaggan. Där skiter det sig. 

Så jag skulle smyyyga in i rummet där hon sov. Som jag alltid gör. Ljudlöst. Utan att märkas. Nädå. Dörren knarrade. Golvet knakade helt plötsligt till. Jag slog till rislampan som står utanför dörren. Jag slog henne typ med dockan som jag skulle lirka fram från under henne. Snubblade på mållinjen. Men hon vaknade inte i alla fall. 

Den där dockan som hon sov på, jag tänkte att den måste ju bort. Hon kan inte ligga på den. Då kommer hon bara vakna mitt i natten i uppror och ha dockavtryck på kroppen. 

Men sen kom jag på att hon är ju kapabel till att vakna i alla fall. Häromnatten hade Ante somnat i soffan och där fick han ligga. Jag gick och la mig och somnade. Vid halv ett-tiden vaknade jag av att jag tyckte jag hörde släpande fötter på hallmattan utanför min dörr. Men sedan blev det tyst. Efter mycket dividerande med mig själv kom jag fram till att jag inbillande mig eller att det var spöken. Samma spöken som lyfter ner blomkrukor från blombänkar till golvet i tid och otid. Antingen är det spöken eller så är det barnet som fixar plats åt Kisse i fönstrena som gör det sist nämnda. Oklart. Hon säger att hon aldrig rört blommorna. 

Hursomhelst. En stund senare hör jag Ante mumla nåt om Moa-Lie. Så jag gick dit. Teven var på. Barnet satt mitt på Ante, som för övrigt inte alls hade vaknat. Jag frågade vad hon gjorde. "Ser på teve". Jaha. Dumbom. När jag föreslog sängen igen blev hon upprörd. När jag lockade med att jag kunde "bädda om henne" gick det bra. 

Kanske inte den mest intressanta anekdoten. Men det var väldigt, väldigt oväntat. 

Alltså...

...det här med att börja luska i mina magproblem var ju lite att "open up a can of worms". Som jag inte vet nån bra svensk motsvarighet till.

Jag tror fortfarande det är laktosintolerans. Eller IBS. Eller båda. "Inflammatorisk tarmsjukdom". Nänänä...

Storlek 68, snart för litet för bäbis...

...men passar på treåringen. 

Ja, hon är mager. 

Jag undrade just var min fisk var...

...när jag hittade den lite halvt under bron. Ante köpte rökt röding på en marknad förstår ni. Som jag inte visste vad jag skulle göra av. Eller så glömde jag bort den. Den blev dålig i alla fall. Tur han bara betalade en trisslott. 

Så jag skulle slänga den, och snörde ut den på bron i väntan på soptunnan. Så den hasade väl ner, och sen började der snöa. "Det som göms i snö kommer fram i tö" har aldrig stämt bättre. För det här jag ett ganska bra tag sen. Sen var bara så kul när jag helt plötsligt bara "NÄMEN!! Här ligger det ju en fisk!" efter några månader i snöns våld. 

Den ligger fortfarande kvar. Jag tog ett kort på den, och sen tog jag inte bort den. Jag frågade Ante om han tagit bort fisken. "Nä, skulle jag gjort det?". Så nä, den ligger nog kvar. Vilket bra intryck vi måste ge alla som plingar på. Vilket dom senaste dagarna har varit många. Hela tre stycken påringningar. 

Det skulle säkert varit fler om vi inte hade en avskräckande röding på marken...

Typiskt svensk unge...

Massa stolar i rad. Hon sitter på en i mitten. 

Jag: Vad gör du?

Hon: Jag leker. 

Jag: Vad leker du?

(Tänkte att hon kanske åker bil eller nåt finurligt som man själv gjorde i den åldern, men nej.)

Hon: Jag köar. 

Hon har redan förstått vad livet går ut på. 

Rätt tragiskt ändå...

...en hockeymatch på teven. En på datan. Uppdatera random folk via telefon. 

Jag tänkte ju se nåt annat...

Han eller hon...

...som snöröjer våra små vägar här i byn borde få medalj. Denne tar sitt jobb på stort allvar. "Två centimeter snö? Bäst att köra lite traktor". När som helst. Hur bra som helst. Nu hade vi mängder slask, både på väg och uppfart. Och nu har vi ganska bred uppfart. Så pass bred att traktorförare liksom glider in lite på vår gård också. Och befriar oss från skiten. Inga plogkanter. Inget spill. Inga krusiduller.

Jag gillar den här människan. 

Vem det nu är. 

Den här människan...

...är alltså just fyllda fem månader och vägrar bete sig som en bäbis. Flaskbarn är hon ju från början, och jag tänkte ju att "den här ska jag inte tvinga, minst sex månader ska hon vara innan smakportioner kommer på fråga". Sedan blev hon tre-fyra månader och åt och åt och var inte mätt. Så där kom gröten. Sedan gick det utför snabbt. Nu vill hon icket ha flaska förutom på kvällskvisten. Annars vill hon bara ha mat. Vilket kanske inte är nåt negativt. Men hon är fem månader. Hennes mage är väl inte helnöjd med upplägget. Men flaska vill hon ju som sagt inte ha, så där blir väl hennes mage inte heller helnöjd. Hon själv är dock helnöjd med upplägget. Som synes på bilden. Hon blir heltaggad. Resultat: Mat överallt. 

Hoppas bara jag får i na tillräckligt med vatten. Hetsbollen i mig tycker den där fontanellen blir mer och mer insjunken. Förnuftet i mig tycker jag är dum i huvudet.