Så sant, så sant

Love in stereo har just spelats på radio.

Kollega 1: Åh, nu fick jag den på hjärnan...
Kollega 2: Vilken då? Är det Måns?
Kollega 1: Nej, Ola.
Jag: Det är ju samma sak.
Kollega 1: Ja, det har du rätt i.

Ponera följande...

Där jag jobbar kan kunder betala med kort. Betalkort alltså. Då har vi en sådan där liten dosa sär man ska trycka sin pin-kod. Var och varannan männsika försöker sådär lagomt klumpigt dölja hela dosan med handen fär att andra inte ska kunna se vilken kod de slår. Först och främst så är det väl så att om någon grovt kriminell skulle stå bakom dig i kön till ett fik så skulle nog han/hon inte bry sig sådär överdrivet mycket om koden. Om han/hon vill nalla pengar från dig så är det nog större chans att du blir rånmördad än att denne tar sig in i din plånbok, snor kortet, går till typ h&m eller annat ställe där de har slå-koden-system, handlar järnet på ditt kort (som du förmodligen ändå bara har högst några tusen på och let's face it- det är inte mycket pengar för en bedragare) och du inte märker det...
Anyway det var inte det jag skulle säga. Det roliga är att alla skyddar den lilla babs-dosan för alla andra utom mig! Det tycker jag är lite kul. Inte för att jag har någon användning för alla koder som jag likt tvångstankar sparar i mitt sinne, utan mest för att jag kan. Det har blivit lite som en sport för mig, att se om jag kommer i håg diverse koder ett tag. Ingen funderar på att skydda sin kod från mig, som står i kassan. Det svenska folket är dessutom ganska glömska eftersom var och varannan männsika glömmer att ta tillbaka betalkortet bara jag har lagt det på bänken istället för att ge tillbaka det direkt i deras hand. Om jag då memorerar koden till kortet och sedan glömmer kunden det lite tanklöst sådär så skulle jag kunna köpa lite småpylar för deras pengar, och sedan ringa dem lite oskyldigt och säger att jag hittat dennes kort, så framstår jag som en hjälte!

It's the perfect crime!