Förnekelsen...

...vadå bebisens? Du menar Moas grejjer? 

Ungefär så blir det när man drar fram bebisprylarna igen. Jaja, det blir nog bra. 

För övrigt så tvärgick jag igenom småkläderna huset besitter. Alltså jag kommer inte ihåg vad man har för ytterkläder på en spädis. Jag kommer inte ihåg hur man gör. Vad man skulle förväntas ha. Babyolja, tror jag. 

Jag måste köpa overall. 

Här har ni min stolthet...

...när det kommer till växtlighet. Julkrans från år 2013, färdigmurknad. Blåser det på bra så dammar det om den. Under den har vi årets finaste panséer, planterade där i maj nån gång. Helt övervuxna och hängande. Sånadär blommor jag faktiskt vattnar, och noterar dess fulhet, men ändå aldrig tar bort och sätter nåt fint där. Allt detta tillsammans med en välkomnande skylt som färgen flagnat på. Jajjemen. Fint som snus. 

Nä, min stolthet, rent växtmässigt, är nog syrénhäcken. Den egenodlade. Den får jag mycket beröm för. Folk (2 pers.) stannar för att berömma den. Häcken och gräsmattan. Men gräsmattan kan jag inte ta cred för. Det är min man. Vattenknarkaren. Har han tråkigt så vattnar/gödslar han gräsmattan. Fint som snus. Synd bara att gräsklipparen är trasig. 

Jag är så less...

... på att vara gravid. Jag är less på att vara tjock. Jag är less på att inte ha mina inre organ ifred. Jag är less på att svettas. Jag är less på foglossning. Jag är less på yrseln. Jag är less på järntillskott som sabbar magen. Jag är less på den oövervinnerliga tröttheten. Jag är less på att den första tanken varje dag är "hur ska jag ta mig igenom den här dagen?". 

Sen är jag less på att vara så grinig. Jag kan ju inte uppföra mig. På Ante skriker jag bara, och blir helt tokig så fort han gör nåt fel. Alltså det kan vara att han inte har vridit av vattenkranen ordentligt. Jag blir tokig och börjar grina och hulka och blir snorig och tät i näsan och får liksom lite panik. Jag antar det beror på tröttheten. Jag brukar vara känslig när jag  är trött. Lägg till gravid också liksom. Ändå är det typ bara min familj jag vill umgås med. Eller folk som jag känner väl. Som typ vet att jag har en dålig period just nu. För jag tycker alla andra är dum i huvudet.

Nä, om ungen kunde bli färdig nu då. 

Men nä just det, blott vecka 32 står för dörren. 

Väldigt nöjd flicka...

... när hon äntligen fick komma nära och klappa, och till och med sitta på en älg. Tydligen brukar små barn mest skrika och gasta och inte vilja komma nära. "Mest pappor som väldigt gärna vill ha ett kort på det", sa älgkillen. Inte vårt barn. Hon var helt övertaggad från första sekund. Problemet är inte att hon lever om för att hon är rädd, tvärtom, hennes problem är att hon är för taggad. Hon älskar ju verkligen älgar. Älgkalvarna ville leka med henne för hon var så glad och ville kramas och klänga på dom. Och en yster älgkalv är ännu mer livlig än ett människobarn. Så kalvarna fick bara en snabb påhälsning.

Däremot storälgarna var roliga. För Ante och barnet. Jag blev nervös. Dom är bra stora alltså. Och snorungen sitter på 600 kilo monster (ja, den lilla älgen), och jag skulle ta kort och hålla mig lugn när barnet poserade bra där uppe. Gav mig bra vinklar och fina leenden och jag fick inte ens med huvudet på älgen på ett kort. Paniklaidback hastade jag undan kameran och ba "ja, nu vill du väl ändå ner därifrån va?" Och skalade av henne från bamseryggen. Hon slet med sig halva pälsen från älgen som hon så fint höll sig fast i. Hon ville ju rida. Själv fick jag ett adrenalinpåslag och diarre. 

Och älgen bara stod där och mumsade lugnt på en trädkvist utan att bry sig alls. Fattade inte han att det här var den största dagen i ungens liv?

Om man vill toppa...

... obehaget värmen som råder ger, kan man lägga till höggravid därefter. Och som en extra krydda, lägg till förkyld med feber i ekvationen. Resultatet är negativt. Jag fattar inte att jag har utsatt mig för den här situationen två gånger. 

Svetten, alltså. 

Jag var säker på att jag kom ihåg att ta före-bild...

... men det kanske var med gamla mobilen eller nåt. Anyway, typ så här blir det. Bääääbisrummet. Jag tycker på nåt vis att det är lite viktigt att befintligt barn får vara med att fixa inför kommande barn. Sen skulle prickarna upp på väggen. Herregud, försök få till det någorlunda med en trotsunge som nyss fått självhäftande prickar att klistra direkt på väggen. Hon bråkar med mig mycket just nu tycker jag. 

Tur man har en semestermake som kan ta med befintligt barn till farmorn och farfarn, och på vägen dit titta på fåren, kossorna, ankorna, hästarna och Ozzy (grannhund som måste utstå den obeskrivliga kärlek från tvååringen som endast kan uttryckas med skrik) så jag kan ta siesta. Det är typ jobbigt att va på tjocken.