Det mest spännande idag...

...var ändå vår akuttrip till veterinären för att avliva Bosse. Trodde vi. Han såg ju helt döende ut. Skrikandes, blodig, knappt kapabel till att gå. Men den enda medicinen var en liten lätt kastration. Fanastico, var ordet. 

Two down, one to go.

Om jag fick en krona...

...för varje gång jag säger "du får INTE äta böcker".
Då du...

Någonstans i livet...

...förvandlades jag till min mamma. Blomstermässigt. Hon är växtmissbrukare, och det verkar jag också blivit. At some point. Vid tvivel;
- En ros på lillbordet.
- Tre amplar surfina.
- Fem krukor tagetes.
- En hängpetunia på bron.
- En liten kruka pelargoner.
- En stor kruka pelargoner.
- Två klematis utanför altan.
- En pallkrage med majs.
- En pallkrage med blommor av diverse slag.
- En pallkrage med ruccola, rädisor och salladslök.
- En pallkrage med dill, gräslök och persilja.
- En rabatt med astilbe, primula och annat småskrot.
- En jumbokruka med småblåblommen.
- En jumbokruka med dubbelpetunior.
- En buske primula i grustaget baki sandlådan.
- Den berömda häcken med ungersk syrén.
- En buske gula blommor "du vet, dom som växer som ogräs" - som mamma skulle sagt.
- Ja, och alla övriga vinbärsbuskar, och häckar, och buskage och gräsmatta.

Och det är bara utomhus. Han jag bor med blir tokig när det kommer hit en ny blomma. Ungefär lika tokig som när jag maniskt sugs mot glas- och porslinsavdelningen i alla affärer. Själv blir jag lite glad över alla blommor, även fast de lockar hit alla getingar och humlor. Jag är min mamma. Att jag kan namnen på de flesta blommorna gör ju inte saken bättre...

Det är bra med en trädgårdsslang.

Kära cyklister...

...som propsar på att cykla längs väg 363. Snälla sluta med det. Hur snabbt ni än cyklar håller ni inte samma hastighet som bilar/lastbilar/bussar. Då vägen främst är avsedd för lite grövre fordon än era cyklar ombedes ni här och nu att hålla er till smartare cykelvägar. Hade ni kunnat hålla er på vägrenen kunde jag ha kommit överens med er, men då ni alla vinglar som ett vasstrå i stormvind i ert försök att hålla upp hastigheten, har detta uppmärksammats som icke möjligt. Och hur mycket ni än försöker cykla långt ut på kanten är det omöjligt att möta en bil, och samtidigt inte kräma er mot marken. Detta medför alltför ofta en s.k. pallnit, vilket medför stora störningar i trafiken. Eventuellt kan detta även upplevas som farligt, då många bilister inte väntar sig ett stopp mittavägen. Ni hör inte hemma på väg 363. Å mina egna vägnar hänvisar jag er till en cykelväg. Förslagsvis cykelvägen längs E4:an norrut. Där kan ni ändå kappcykla med motortrafik, utan fara för ert eget liv. Och utan att störa oss bilister. För NI ÄR I VÄGEN!!

Men heja, heja! Ändå. För det måste vara lagom jobbigt att cykla framochtillbaka till Vindeln.

Dokumenterat...

...Lillkartas första möte med kamelerna. Hennes första försök att puckla på dom.

Grisarna med tillhörande kultingar missade vi dock. Dom gömde sig för långt bak. Dom svinen.

Idag var dagen...

...vi alla väntat på. Dagen då ingen i hushållet vaknar innan 8.21. Det är rätt så trevligt. Alla vaknar på bra humör, efter en sovmorgon utan dess like. Kan bli en bra dag. Nu när vi planerat en tripp till Mickelsträsk. Men troligen inte. Hon lär ju vara grinig hela dagen nu när förmiddagsluren försvann. Men titta på kamelerna ska vi. Förhoppningsvis klappa en häst också. Hästar gillar vi.

Och i övrighetens namn vann jag nyss min tredje Traderaauktion. Numera går det typ inte en dag utan att jag är med i nån auktion. Mest för the rush. Det känns liksom tomt nu när jag inte är med i nån auktion. Och jag är fortfarande bitter över att jag inte fick vara med i auktionen där det såldes 30 ramar för 2 kronor. Där satte han jag bor med käppar i hjulen, kan man säga. Och jag är bitter. Så bitter.

Nyss kommit från skogen...

...där vi käkat burgare med alla dagmammor och dagbarn här i trakten. Barnen var fräna. När de vuxna drar fram kaffetermosen flockas alla barn runtom;
- Jag vill också ha kaffe.
- Jag brukar dricka kaffe hemma.
- Var är termosen?
- Jag måste ha kaffe.
- Jag vill ha KAFFE!

Det kanske är helt normalt att 20 ungar skriker efter kaffe. Vad vet jag? Min unge drack mest nyponsoppa?

I fasen...

..."Jag kan stå själv, men jag gör det INTE frivilligt".

Det ska gudarna veta.

Fegis, tycker vi.

Om någon undrar vad vi har gjort i veckan...

...så är det här resultatet. Vår fantastiska syrénhäck. Man kan ju tycka att det känns fjuttigt när vi har grävt och grävt och fått hit jord och skyfflat och grävt och grävt. Att sedan stå där med några pinnar i marken. Förhoppningsvis kommer den att uppfylla dess syfte som insynskydd. Det gör den inte nu.

Förutom att plantera blommor överallt har jag även några pallkragar där jag planterat diverse ätbart. Idag gjorde jag min dagliga översyn, och fick till min fasa syn på en fetgrop. Jag skyller på alla katter som finns i omlopp här. Det må va hänt. Men dom där fotspåren i två av lådorna, dom känns inte okej. Fotspåren är i barnstorlek, alternativt någon med väldigt små fötter, som inte verkar väga särskilt mycket. Baserat på spårdjupet. Och en normal människa tänker väl att det finns någon som inte riktigt har koll på sitt barn. Inte jag. Eftersom dessa spår inte synts tidigare måste dom tillkommit sen kväll/nattetid/tidig morgon. Annars borde jag lagt märke till att någon springer runt i min odling. Och vem har sina barn ute springandes på natta? Nej, jag tror det spökar. Det var min första, och bestående, tanke. Att det springer runt en vålnad av en flicka i smutsigt vitt nattlinne, lockigt hår och converseskor. Och skrattar sådär som spöken gör. Jätteglatt och snudd på avlägset. Och skulle man se henne och ropa efter henne skulle hon bara springa sin väg och man skulle inte se henne även om man sprang efter. Det måste vara hon som kutar i pallkragarna.

Jag ska prata med henne.

Idag har vi jagat sondnäring för glatta livet...

...så vi i alla fall klarar oss över helgen. När ungen vant sig vid sondnäring och totalvägrar välling, och när apotekena inte får in sina leveranser i tid blir det lätt kris i lägret. För en vecka sen tyckte jag att vi var ute i god tid med att beställa, det tar ju bara två-tre dagar för dom att få hem. Ha! Efter många ringningar runt på sjukhus och apotek luskar min mor fram ett gammalt paket sondnäring uppe på ersboda. Det är bra med mammor som bara vill sitt barnbarns bästa.

Och när jag traskar runt på schtan ser jag ofta någon person vars blogg jag läser. Det är lite spännande. Jag-vet-vem-du-är-och-du-vet-inte-om-det-känslan. Spännande. Dock börjar jag tro att en av dessa människor, som jag råkar gå förbi lite då och då, känner igen mig på någe vis. Jag får liksom inte samma tomma blick från henne som från de andra. Och jag vet inte varför. Jag känner inte henne och jag vet inte varför jag började läsa hennes blogg. Men ändå. Lite spännande. Jag undrar hur det ligger till.
Mitt blogg-spionage får mig osökt att tänka den svindlande tanken; Känner någon igen mig? Kanske. Troligen mest från min arbetsplats. Men det skulle ju vara spännande om man kunde bidra med något annat än "Ska det vara grädde till den?"

Sen låter det ganska så spännande med "sondnäring".
Spännande.

Kan alla bara tänka sig för...

...innan man döar nån för att sen mörka det hela genom att gräva ner kroppen nånstans? Det är jobbigt. Tro mig. Jag planterar häck.

En jobbig känsla...

...är den varma toasitsen man sätter sig på när man besöker wc:n lite för tajt inpå den som var där innan.

Inte lämpligt som statuspåfejsbook.

Jag älskar mig själv lite grann...

...för att jag inte svarar "tackar, tackar!" när någon tycker vi har fått det fint på vår altan. Jag svarar "jag vet!! Visst är det sjuuuuukt fint!?"

Det är så dom ska tas. Komplimangerna.

Men vad gör dom...

...i Greys? Alla dör ju. Hur ska dom hinna fixa det här tills 21.55?

Jag läser några så kallade "proffsbloggar"...

...då och då. Och frågar man proffsen (alltså, fjortisarna) hur man får en populär blogg säger alla "mycket bilder". Så fyra av fem proffsbloggare tar två identiska bilder på sig själv, en där hon/han ler och en där hon/han ser lite allvarlig ut. Sen postas båda korten i samma inlägg. Sedan fortsätts det såhär, varje dag. Två likadana bilder. Då tänker jag: Vad vill dom få ut av detta? Bildspel? Ska man inte ha mer än två bilder då? "Du var snygg på bilden där du såg sur ut, men oj vad vacker du är när du ler"? Och berikas verkligen bloggar så mycket av att varje dag ta en headshot-bild och visa dagens minspel?

Jag måste ju börja med det i så fall. Känns som jag missar något...

Vad tyder det på...

...när jag alltmer ofta tänker "åh nej, inte du igen" när jag ser mig själv i spegeln? Speglar jag mig så mycket att jag blir less på mitt utseende? Eller tycker jag att jag är jätteful? Eller är jag så less på mig själv och mina åsikter att jag tycker det är jobbigt att möta denna person, dvs. mig själv? Fast egentligen analyserar jag inte så mucket djupare. Jag är mest fascinerad över att jag faktiskt har kommit på mig själv att tänka "åh nej, inte du igen" vid minst två tillfällen.