...barn med treårstrots? Det är ju inte mänskligt att hålla på som hon gör. Låt oss recapa vårt senaste dygn;
Igår afton behövde barnet tvagas. Hon gillar att bada, men bara om pappa badar med. Pappa hade redan duschat och tanken var att mamma skulle tvättas också, därav bada med. Men nej. Hur jag än försökte med lockningar och gullegull gick det inte. Inte ens när jag kör det säkra knepet - börja bada så kommer hon med svansen mellan benen och hoppar i. Inte den här gången. Jag badade själv. Barnet skrek och grät helt okontrollerat över att inte få bada med pappa, och satt och tjurade under en filt på en stol. Jag försökte medla så pedagogiskt jag kunde, men avslutade med att säga att hon var välkommen fram när hon tjurat klart. Det dröjde tre minuter, så kom hon fram och sa att hon ville bada själv. Okej, så hon fick bada själv och allt var frid och fröjd. Sen ville hon inte bada mer och ville hoppa ur badkaret. Så hon drog ur proppen och plockade ihop sina leksaker som man ska göra. När vi sedan torkade oss kom hon på att hon ville bada mer, hon ville inte alls hoppa ur. Och där var vi tillbaka på ruta ett. Efter kanske trekvart hade vi lyckats lirka på henne en nattblöja och borstat tänderna så vi kunde gnälla om att fel person hade gjort hennes vällingflaska.
Det första hon gjorde i morse var att börja skrika och grina över att hon skulle se film. Draktränaren. Alltså vi pratar halv sex på morgonen och hon har varit vaken i fem minuter. Då börjar hon böla. Istället för att bara be om något så tar hon det säkra före det osäkra och skriker på en gång. Det hjälper liksom inte att förklara för henne hur hon kan bemöta folk på annat sätt.
Sen for vi till stan för diverse ärenden. Bl. a. Plantagen. Där skulle hon sitta i en vagn tyckte hon. Vi behövde ingen vagn, därav hade vi ingen tiokrona för att lossa den. Den var kvar i bilen på parkeringen. Så där stod vi i entrén med en gallskrikandes unge med ansiktet blött av tårar. Och jag försökte förklara varför vi inte behövde en vagn, men att hon kunde få ansvara för en kundkorg. Men nej, det går liksom inte att få kontakt ibland. Så Ante fick fixa en vagn. Hon blev glad.
Sen skulle vi hem. Åka bil. Alltid kul. Men vissa vill ju inte sitta fastspänd. Det var inget problem med att sitta i sin bilstol, men det skulle inte spännas nåt bälte. Så jag blev tvungen att spjärna ner henne för att tvinga på bälte. Alltså hon blir liksom tokig. Det är inte lönt att försöka prata med henne ibland. Inte alltid. Men oftare nu för tiden. Och vad ska jag säga? "Om du inte har bälte och vi krockar så flyger du runt i bilen och gör dig jätteilla så du måste ha bandage/plåster". Ja, hon älskar plåster, så det biter inte. Att hota med döden ligger ju nära också, men det fattar hon ju ändå inte så varför vara så morbid?
Hon lugnade ner sig så fort vi börjat rulla och hon sjöng med i musiken och allt, innan hon somnade i baksätet. När vi då kom hem och skulle hoppa ur bilen ville hon inte det. Jag hade kunnat låta henne sitta där, om det inte var 30 plusgrader och vidrig hetta. Men det går ju inte förklara för henne. Jag försöker locka med roligheter man kan göra utanför bilen, men nej. Så tillslut lyfte jag ut henne, hon sparkade vilt omkring sig, och sprang in och satte sig på sin tjurarstol. Det roliga är att hon känner av att hon är galen. Frågar man om hon vill ha en kram eller nåt att dricka eller nåt annat svarar hon "nej". Och sitter och tjurar tyst. "Ska jag lämna dig ifred?" "Ja". Sen blir hon normal efter några minuter. Om hon är i tjurar-fasen alltså. Det är som att det måste få gå över själv. Utbrotten. Men det är ju lagom kul i vissa lägen. Sen är hon så van att säga nej och skrika så fort man frågar nåt. "Är du hungrig, vill du ha en macka?" "NEJ, INGEN MACKA!!!!!" Nähä, det var bara en fråga liksom. Lugn. Kan man inte bara svara på frågor eller ställa frågor i vanlig samtalston? Nä. Vi skriker och gråter istället. Och kissar på oss bara för att göra tvärtemot vad mamma säger när hon tycker det är dags för toabesök.
Jag blir tokig. Och nu har jag sockerdricka i fingrarna för att jag skriver så mycket. Så nu slutar jag hänga ut min dotter som Rosemarys baby och beklaga mig. Jag antar att det är rätt normalt. Och hon är säkert inte värst. Och det är bara mot oss hon är såhär. Ingen annan. Jag blir tokig. Jag älskar min dotter.
Vi kan mysa länge, jag och Gosse-Bosse. 
