Vardagslyx

För mig är det att byta Coverflex.
Det vill säga det som skyddar min hud från skada.
Idag är det onsdag, aka lill-lördag, och då byts det tubstrumpa, må ni tro.

"Man blir som en ny männisch"
Det skulle farfar ha sagt.

Ibland har jag kanske lite för höga krav...

...på mig själv. Ett grattiskort var inköpt, och skulle skrivas på med allas namn. Så det gjorde jag. Det blev fult. Så fult att jag satt och skrek ut min inre smärta över det fördärvade grattiskortet. Jag brukar skriva väldigt fint i kritiska lägen, typ födelsedagskort. Men inte nu. Jag blev besviken på mig själv, och var tvungen att köra inåt samhället och köpa nytt kort.

Jag köpte tre. Här gamblar vi inte. Dock skrev jag med min vanliga averegeperson-stil, så endast ett kort krävdes. Dessutom skrev jag med guld.

Så det får väl vara. Min ångestchock.

Men åhhh...

...vad folk tjatar om Bjästabruden...

E.I. - Efter Ikea

Före

Efter - ursäkta pisskärpan

Så får vi se hur länge det tar innan jag lessnar på vitt.

Resan

Och nu väntar jag på November månad och ersättning för ärren.

Alltså, jag är så nördig...

... men jag har ingen hejd på min grinhet nu för tiden. Ibland kan jag grina för att jag är ledsen, ibland för att jag är glad, ibland för att jag är trött, ibland för att halsbandet har korvat sig, ibland för att jag måste tvätta.

Jag gråter heeeela tiden känns det som. Stackars männska som måste leva med mig. Han som jag lever med är ju lagd som en normal människa, och tycker synd om någon som gråter. Så han får tycka synd om mig hela tiden.
Så är det sen den 4 oktober. Jag gråter för allt. Det är nästan så jag lessnar på mig själv. Jag är ju inte en känslosam person annars, om man säger så... Nu är det jag och alla världens barn som grinar när man är trött och vill sova, eller när man inte får sin vilja igenom. Gud, så töntig jag känner mig. Men det går inte att hejda. Inte sen olyckan. Jag vet inte var problemet sitter. Nu har jag börjat varna; "Jag kommer börja grina nu, men det är lugnt."

Mest av allt grinar jag när jag är förbannad. Oj, då finns ingen hejd. Men det brukar jag göra inom lyckta dörrar. I bilen. Särskilt om någon är sjuk. Då grinar jag, för jag inte orkar med gnäll.

Jaja. Nu har jag i alla fall grinat för idag. När lillpojken till hon som jag brukar jobba med ibland är så sjuk. Och ligger på sjukhus. Och allt är hemskt. Stackarn. Och stackars mamman. Även om han troligen blivit frisläppt i skrivande stund.

Nä, om man skulle ta och steka lite fläsk...

... och få det som att kännas som om kroppen har badat i fett?

Nej, just det, det har jag redan gjort i dag. I morse klockan åtta. Nyss tog jag mig under hakan. Det skulle jag inte gjort. Min hand kommer aldrig vara flottfree.

Dusch?

I dag fick vi en ny, fin, spegelblank bänk på jobbet. Och vad gör vi?

"Det kommer ju bli fingeravtryck på den"

"Ska jag trycka ansiktet mot den?"

"Ja, gör det"

"Hela ansiktet?"

"Ja, rulla fejjan från öra till öra"

"Neeej"

"Joo!"

"Okej"

Det börjar bli creepy alltså...

... det här med gubbens stulna identitet. Det började halvnormalt i alla fall, med folk som ringde och ville köpa diverse prylar som "Magnus Andersson" hade lagt ut.

"Hej, jag vill köpa kameran på Blocket."
"Jag har inte lagt ut nån annons."
"Men är det inte Magnus Andreas Andersson, med personnummer blablabla och adress blabla och telefonnummer bla?"
"Ehhh... Jo"

Efter ett par dagar av telefonterror av folk som ville köpa kameran/mobilen som tydligen vi hade till salu polisanmälde jag ärendet.
Och allt blev lugnt och allt var frid och fröjd. Tills ikväll. Vi är på väg mot affärn när MIN telefon ringer. Och någon söker Magnus Andersson och vill köpa nån mobiltelefon.

What!? Någon har alltså tagit reda på att vi bor tillsammans och lagt ut nån ny annons på Blocket, i hans namn med mitt tellenummer.

Är det någon vi känner, eller? Sluta upp med det nu, silvousplait.

Jag började jobba klockan sju i morse...

... och när väckarklockan ringde tittade gubben på mig och sa;

"Ofta Zlatan skulle vara vaken den här tiden".

Sen vände han sig om och somnade igen.

Lol.

Jag har fått kopia av min journal från sjukhuset...

... och det är spännande läsning. 22 sidor av efterkrigstiden. Usch ja.

"Ter sig deprimerad på avdelningen och får träffa kurator, dock finnes ingen anledning att blanda in psykiatrin".

Nehe, men det var i alla fall på tapeten ett tag, tydligen. Tänk om man fick blanda in psykiatrin. Det hade det varit lite allvarligare...