... men jag har ingen hejd på min grinhet nu för tiden. Ibland kan jag grina för att jag är ledsen, ibland för att jag är glad, ibland för att jag är trött, ibland för att halsbandet har korvat sig, ibland för att jag måste tvätta.
Jag gråter heeeela tiden känns det som. Stackars männska som måste leva med mig. Han som jag lever med är ju lagd som en normal människa, och tycker synd om någon som gråter. Så han får tycka synd om mig hela tiden.
Så är det sen den 4 oktober. Jag gråter för allt. Det är nästan så jag lessnar på mig själv. Jag är ju inte en känslosam person annars, om man säger så... Nu är det jag och alla världens barn som grinar när man är trött och vill sova, eller när man inte får sin vilja igenom. Gud, så töntig jag känner mig. Men det går inte att hejda. Inte sen olyckan. Jag vet inte var problemet sitter. Nu har jag börjat varna; "Jag kommer börja grina nu, men det är lugnt."
Mest av allt grinar jag när jag är förbannad. Oj, då finns ingen hejd. Men det brukar jag göra inom lyckta dörrar. I bilen. Särskilt om någon är sjuk. Då grinar jag, för jag inte orkar med gnäll.
Jaja. Nu har jag i alla fall grinat för idag. När lillpojken till hon som jag brukar jobba med ibland är så sjuk. Och ligger på sjukhus. Och allt är hemskt. Stackarn. Och stackars mamman. Även om han troligen blivit frisläppt i skrivande stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar