I dag kände jag minsann en regndroppe i pannan

Vinst.

Men mer än en droppe blev det ej. Typiskt.

Jag vet vem som dödade Michael Jackson

Han har gått vidare nu, han Majkel Jäxon. Och alla tidningar skriver minnesbilagor där kändisar uttrycker sin sorg och allt det där som skall göras. Då blir jag irriterad. Kan inte bara världen, och i synnerhet världspressen, sluta låtsas som att de bryr sig? De senaste 5-7-10 åren har allt som skrivits handlat om MJs skönhetsoperationer, och hans påstådda övergrepp mot barn, och hans bisarra familj, och hur skum och alien-aktig han har varit. Inte om hans musik.

Sedan dör han. Och nu helt plötsligt är MJ i liga med Elvis. Skribenter skriver hyllningskrönikor kors och tvärs. Fina minnesrunor. Hans storhet som musiker. Hur älskad han var.

Och det känns ju onekligen som det handlade om självmord. Var var dessa hyllningar när han behövde dem? Det känns ju lite som pressen har drivit honom in i döden. Långsamt. Men ändå. Visst så var han väl kanske stressad över sistkonserterna. Men ändå. Han var ju inte älskad när han levde. Han var ju föraktad. Det vet vi ju. Det skrev samma skribenter, om än indirekt, som nu älskar honom. Jag får inte ekvationen att gå ihop. Varför har de sån äcklig dubbelmoral?

Jag har i alla fall alltid sagt, och vidhåller, att jag inte drar några slutsatser/dömer MJ som person, då jag inte har någon aning om vem han var. Men musiker av rang, det var han.

Piss att bo själv i detta skarpa läge

Jag hade en sepemegastor geting i fönstret i flera timmar. Han vingklipptes dock av något och ramla ner på golvet. Där kröp den rackarn omkring ett bra tag. Och han var typ tre centimeter lång. Sedan trodde jag han självdog på rumsgolvet, men så återuppstod han. Så klättra han omkring i köket. Tillslut tappa han fästet och ramla ner på golvet. Innan jag fick syn på han igen satt jag och grina hejdlöst i soffan och kvävde mina egna skrik. Behöver jag nämna att jag har en sanslöst jobbig fobi för allt som flyger? När han spatsera som bäst tog jag Ellos-katalogen och snörde den på han. Sedan banka jag på katalogen med en sop. Nu ska jag trä på mig en sko och kliva på den också. Sedan ska det få ligga där i några timmar till. Då kan jag vara säker på att han är dö. Sedan måste jag bara få upp den från golvet på något sätt. Sop och skyffel kanske. Vi får se.

Jag skäms inte ens över min fjantighet. It's my thing - let it go.

Liam Neeson - Taken

"I don't know who you are. I don't know what you want. If you are looking for ransom, I can tell you I don't have money. But what I do have are a very particular set of skills; skills I have acquired over a very long career. Skills that make me a nightmare for people like you. If you let my daughter go now, that'll be the end of it. I will not look for you, I will not pursue you. But if you don't, I will look for you, I will find you, and I will kill you."

Han bråkar man inte med.

Insikt

Jag såg Wallander-filmen där dom spränger Ystad i småbitar typ. Fatta ändå vad bekväma alla är. Utan ström funkar inte hissar (så vi måste... ta trapporna...). Utan ström funkar inte bensinpumparna (så vi måste...gå...). Utan ström funkar inte plattången (så vi måste ha... frizzigt hår...).

Jag började tänka lite. OMG, vad vi är bortskämda. Bara genom att ha ström i kablarna. Tänk de som inte har det. Det är ganska fascinerande att ett helt samhälle kan krackelera totalt, utan en sådan sak. Likadant med rinnande vatten, som man kan välja temperatur på. Det ska man uppskatta så länge man har det.

Och ju mer samhället utvecklas, desto mer sårbart blir det.

Varför

är alla så sjukt aktiva på Apberget fortfarande?

Är jag också det? Är man pinsam då? Har man missat någon form av Ap-comeback?

Hallelujah moment!

I går drog tummen ur och styrde min kosa mot Mio, och sängavdelningen. Jag gnöla något till försäljartjejen (som för övrigt var på oförskämt bra humör fast hon var tvungen att jobba en söndag) om att jag var less på att ha trasig säng, och kosta vad det kosta vill - jag ska ha vanliga svenska ben till madrassåbäket. Hurtbullen föreslog sängmedar. Eller båtar, som jag kallar det. Så jag slog till. Sedan slet jag sönder den befintliga sängramen med mina bara händer, och kastade ut skiten.

Nu har jag en hel säng. Alltså en säng som inte är trasig. Och jag förstår inte min omvärld varför de inte är mer uppspelt för min skull. Alla måste inse vilken lycka detta är för mig. Ingen kan förstå vilken effekt detta kommer att ha på mitt liv. Har man aldrig levt i ett halvår med en säng som skriker åt en så fort man rättar till lakanet, eller väcker en av knak och gnissel trehundra gånger på en natt, så kan man inte förstå vad en redig säng kan få en att se ljust på framtiden igen. Man kan sova utan att spänna sig i hela kroppen av rädslan av att madrassen ska dimpa ner i golvet. Underbart. Jag kommer på mig själv att sitta och tänka på min alldeles hela säng, som jag sover gudomligt i fr.o.m. föregående natt, typ hela tiden. Jag vill bara hem och hoppa i sängen/göra kullerbyttor i den dagarna i ända.

Inte för att det är kul. För att jag kan. Word.

Nästan rekord ändå

Med 27 pers och 4 hundar i en barack.

TG, att det inte regnade.

Midsommarafton

Jag samtalar med min 3-åriga "kusins" mamma angående min korta resetid till arbetet.
3-åringen sitter bredvid mig, och nynnar och käkar godis helt i sin egen värld.

Mamman: Så du cyklar?
Jag: Jo, det tar typ bara fem minuter.
3-åringen tittar förskräckt på mig och utbrister: Men, har du ingen bil?!?
Jag: Jo, men ibland kan man cykla.
3-åringen: Jaså...

Då vet man att man pratar med bondebarn. När en treåring blir förskräckt över att man eventuellt inte har bil. Och att man dessutom inte använder en som man eventuellt har.

Det var lite roligt. I min värld.

Dock är jag ju gamling

Alltså, något har hänt med mig. Förr hade jag absolut inget problem att prata engelska med någon. Överhuvudtaget. Jag tänkte liksom inte över vad jag sa ens. Men på gamla dar har jag blivit så töntig. Jag kan typ inte säga ett ord på engelska längre. Särskilt inte till äkta amerikaner/engelsmän, då stammar jag bara och pratar som alla gamlingar gör (alla vet vad jag menar; fel grammatik, helt fel ordval etcetera).

Idag har jag skämt ut mig inför minst tre personer i alla fall. Jag undrar vad som har hänt...

You look like a monkey...

...and you smell like one too...

...fick jag av AuPair-barnet i staterna. Yish.

Två dagar senare

Och harreligen va folk tjatar om den där jordbävningen i onsdags. "2,3 på richterskalan!! Porslinet skallra i skåpen!". En Magnum-picka ger typ samma effekt.

Men jaja, det är jätteallvarligt/coolt. Särskilt om man jämför med ett skalv som mätte 9,2 på skalan, och som dränkte halva asien och döa massa männsikor.

Get real.

Konversation mellan mig och den rullstolsburne grannen

Jag: Men hej! Hur är läget?
Grannen i rullstol: Jo tack, det är bra. Själv då?
Jag: Jo, det rullar på...

Homer Simpson: DOH!

Bästa i dag

"I don't get bitter, I get even."
Don Preslar

Och inte har jag verktyg att fixa eländet med

Nä, alltså nu är jag ruggigt less på cykeln som alltid ska ha en kedja som hoppar av i tid och otid.

Minst ett kors i taket

Nu ska alla som är idel öra få höra; Jag, som är den mest ofeminina varelse, har köpt en klänning.

En klänning.

Jag har icke ägt en klänning på minst tolv år.

Brätsch. Yeiish.

Går emot allt och nämner namn.

Jag följde med mamma till hennes vallokal idag. Vilket ställe röstar hon inte på om inte älskade Östtegs skola! Vissa andra var tvugna att rösta på sketna Tegs Mental. Anyway, så följde jag med min moder i syftet att spana runt på min gamla skola. Jag blir sentimental när jag vandrar i dessa lokaler. Och man lägger märke till små saker, typ att korridorerna känns så otroligt mycket trängre nu. Och att de minsann har gjort om korridoren utanför matsalen, men inte rört den utanför slöjden. Det sluttande golvet upp till matsalen är också fascinerande att gå på igen. Den som nästan var jobbig att gå uppför när man var liten är nu typ ett trappsteg. Och matsalen är inte så gigantisk som man minns den. Trappen upp till fritids, som troligtvis inte heter Åldermannen fortfarande, är ommålad. Men färgen som skavts fram under den nya ytan känner jag igen, minsann.

Utsidan har krympt även den. Fotbollsplanen är inte så himla stor längre. Planen som Johan och Peter kunde skjuta en brännbollsboll tvärsöver och nästan ner i älven, och där Jimmy och Fredrik (may he rest in peace) var awesome på skridskor på vintern, där tjejerna satt runtom kanterna på kvällarna och kollade när killarna tränade fotboll med TSK:s pojklag, och längdhoppsgropen där Daniel hoppade jääättelångt (vilket var typ 2,20)... Ja, det var tider...

Vilket chillat liv man hade när man var liten. Det är ändå tio år sedan man stängde bänklocket på Östteg för sista gången. Bänklocket på de höga bänkarna som vi fick när vi gick i fyran, som vi vann i en lottning mellan mellanstadieklasserna. Om det var möjligt skulle jag lätt åka tillbaka en tiotolv år, bara för att uppleva det där bekymmerslösa livet för en vecka. Inga krav, eller nåt. Inte behövde man oroa sig för utbildning eller pensionssparande. Det kravet man hade var att lära sig multiplikationstabellen, och lära sig skillnaden mellan substantiv, verb och adjektiv. Subsantiv är namn på ting, t.ex. boll och ring. Verb är sånt som man kan göra; räkna, skriva, se och höra. Adjektivet sedan oss lär hurudana tingen är.

Så skönt det hade varit att vara liten igen. Så här i efterhand vet jag att jag var så lycklig.

Upptäckt

Bara i norrland är det OK att köra omkring i ett bostadsområde med gammtraktor och självlastarvagn.

I skrivande stund befinner jag mig på slottet där jag växte upp.

Vissa dagar är det komiskt att tillbringa sin tid hos mor och far. Pappa sitter antingen och läser/arbetar i trädgårn (i Valmet-keps anno 1990, brätsch) eller så pratar om sitt arbete, och rabblar latinska termer och liksom hänvisar till "Andraparagrafen, Brottsbalken" i lagboken. Och som vanligt är det ingen som är insatt nog att fatta vad han pratar om, och ingen har ett stort behov av att bli insatt heller. Utom möjligtvis bror, som utövar typ samma yrke, och fattar vad som är på tapeten.

Mamma sitter antingen och läser/arbetar i trädgårn (i cykelbyxor anno 1990, brätsch) eller så blir hon hyper översocial, och vill vara med på allt. Det är då man får hon att städa. Sätter man igång dammsugarn så flyttar hon mattor och sånt. Så nu skin huset som hundballa i månskenet.

Jag vet inte var jag vill komma med detta egentligen, förutom att det är intressant att se ett par som varit gift i 25 år med utflugna barn ändå håller ihop, fast man ser att de håller på lessna på att traska runt varandra själv. Båda två lyser upp när både bror och jag är hemma och drygar oss. Det känns som att de tycker det är så roligt att ha något annat att titta/lyssna på förutom varandra/hunden/väggarna/tv:n. Och nu kom jag på att jag respekterar dem å det djupaste och kan inte visa min tacksamhet tillräckligt över att de fortfarande kilar stadigt. Alldeles för många jag känner har skilda föräldrar, och det verkar inge kul.

Vad hade det med något att göra?

Nej, alltså jag vet inte vart jag vill komma. Mina föräldrar rockar. Man kan skratta åt dem, utan några hard feelings.

Det är bra skit.

Så himla långt ifrån är man ju ändå inte

White trash (engelska vitt skräp, ibland även omnämnt whiskey tango vilket är den engelska bokstaveringen av w och t) är en starkt nedsättande benämning från USA på ljushyade personer med låg social status. Personer som anklagas för att vara white trash har ofta svag ekonomisk situation, låg utbildningsnivå samt ett ointresse för samhälls- och kulturfrågor. Andra stereotypiska tecken är dålig klädsmak (antingen vulgärt eller trasiga urtvättade, illasittande träningsplagg etc.), hemblonderat eller -färgat hår, tatueringar och piercingar, antingen starkt överdriven eller ingen make-up.

OMG

Härmed uppmanas alla som inte räds för vulgärt språk att läsa Mötley Crüe-boken. 600 sidor läses lätt på femsex dagar. Nantingsesjukligt bra bok. Spelar i samma liga som vampyr-böckerna.

You know.